Monolog för envar

Hade jag fått vad jag aldrig fick

så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte

och hade jag skött vad jag aldrig skötte

och hade jag känt vad jag aldrig kände

hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går

så hade jag stått där jag inte står.

-Alf Henrikson 

/Angelica

Foto: A. Blomquist

Foto; L. Melin

Livet kan vara så märkligt och ju äldre jag blir ju mer förundrad blir jag över hur det ger och tar. Ur det svåra kommer oftast något gott. Många människor har vittnat om de mest tragiska händelser i sina liv.....som de säger att de inte skulle ha velat vara utan.....när de i efterhand blickar bakåt i backspegeln.

Jag har själv varit med om ett antal såna händelser i mitt liv, när det som hänt har fallit på plats....när jag väl är där framme i framtiden. Men mitt i det svåra nuet, ser vi inte att det finns någon mening med det som sker. Vi tycker att livet behandlar oss orättvist.

Märkligt är också hur livet kan medla....precis som om det inte helt och fullt vill göra det för djävligt för oss...utan att se till att det samtidigt finns något att glädja sig åt. Jag lever mitt i en sån tillvaro just nu.....och jag försöker att glädjas åt att det har kommit ett andningshål till mig....mitt i allt det svåra. Jag försöker att inte tänka på hur det skulle ha sett ut i mitt liv - om inte det svåra hade hänt. Men, självklart skänker jag det en tanke ibland....en tanke som också måste få finnas....men det gäller att inte fastna i den så jag blir bitter.

En relation ska vårdas, det vet vi alla....men ibland glömmer vi det. Ibland kommer annat i livet emellan som tar all vår kraft och energi.....vi varken orkar eller har förmåga till att ge. Vi fastnar i våra tillstånd och det är svårt att orka bryta sig loss, det är som en kletig gegga som snärjer in oss allt mer....och till slut sitter vi fast. Tills allt briser när den stora vågen sveper över oss.

Den stora vågen kom och svepte över mig....det är ett antal veckor sen nu. Bearbetningsfaserna har varit många, känslorna likaså....de växlar spår hela tiden och jag låter mig åka med. Jag låter mig reagera....det finns inga rätt eller fel.....det är bara känslor. Sen blir jag trött....det är tröttsamt med känslor som far runt i kroppen...det är som att åka berg- och dalbana. Ibland är jag uppe på toppen,  ibland nere i botten och ibland i den tväraste av alla livets sinuskurvor.

Jag blir så förundrad....hur det kan hänga ihop...att livet ger och tar på en och samma gång. Samtidigt, samma vecka som jag lämnades av min man...fick jag komma på tre jobbintervjuer, det som inte hade hänt under hela det år jag varit arbetslös. Jag fick lov att ta mig samman, genomföra, utföra och slutföra....mitt i alla känslor som for runt i kroppen. Lägga fokus på annat...hålla mig samman, hålla huvudet högt, torka tårarna och till och med leverera ett leende.

Efter över ett års arbetslöshet har jag kommit i sysselsättning, jag har fått ett arbete, en halvtidstjänst....jag har en plats att åka till om dagarna. En plats som gör skillnad för många människor....där verksamhetens inriktning är behjärtansvärd. Jag är förundrad....över hur livet ger och tar....som för att ställa lite tillrätta.

Livet har gett mig ett andningshål....där jag kan vila....där jag kan bara vara, där jag valt att inte berätta om det svåra jag befinner mig i just nu. Det finns inga rätt eller fel.....detta är mitt val att hantera situationen. Jag behöver tänka annat, jag behöver prata annat, jag behöver träffa människor, jag behöver leva ett annat liv och jag behöver vila....samtidigt som jag arbetar. Jag har fått ett andningshål - livet ger och tar. 

/Lena

Foto; L. Melin

Trygghet kan inte köpas för pengar....men just nu önskar jag att jag kunde gå någonstans för att köpa ett sånt paket, fint inslaget med de vackraste band i guldskimrande kulör.

Mitt trygghetsbehov är stort, mycket större än vad jag någonsin förstått. Jag behöver luta mig mot någons axel, jag vill lägga mina bördor i någons knä och jag vill få vila i någons famn. Det lilla, lilla barnet inom mig är ledsen och orolig nu. Och det är svårt att känna tillit - tillit till att allt kommer att ordna sig, att bli bra - som de vuxna säger.

När tryggheten rämnar och jag står ensam kvar, det yttre motståndet är stort och ingenting är längre självklart. Jag får kämpa nu, jag är inte längre den jag en gång var. Jag är inte längre godkänd av de som en gång trodde på mig. Allt har förändrats - och av det som varit finns inget kvar. Trygghet kan inte köpas för pengar och även om, så hade de jag har inte räckt till. Jag bor ändå kvar i mitt hus, kör runt i min bil - i en tillvaro till låns. En tillvaro till låns som jag inte äger till fullo. Jag känner mig liten nu....jag känner för att lägga mig ner, få sova i någons knä. Få vila, få drömma mig bort.....till en annan verklighet där jag kan få vistas och bara vara.

Men, hur kan jag beklaga mig, hur kan jag tycka att min tillvaro är svår....jag som idag har gått förbi en kvinnas utsträckta hand, utan att ge....fast hon ännu mindre har. Hon som kved av jämmer....som gjorde att mitt hjärta värkte. Hon som kanske inte ätit alls under hela dagen. Hur kan jag beklaga mig....när jag ser bilder i tidningen från människor som gråter, de från andra sidan jordklotet....de som inte har något tak över huvudet längre, inget hem, ingen mat och inga anhöriga. De som drabbades av att en stark vind drog över i ett slag och tog allt ifrån dem.

Den vuxna talar till mig och jag lyssnar....nej, trygghet kan inte köpas för pengar. Trygghet finns inte inslaget i fina paket.....och allt kan förändras på en dag. Trygghet är inte beständigt, trygghet är en chimär, en känsla, en förhoppning - kanske till och med en invaggad falsk.

Jag lyssnar till min vuxna röst.....och den säger.....den verkliga tryggheten bor inom dig, den bär du med dig - alltid. Vårda den, lita på den.....den är du. Den kommer aldrig att överge dig, du är bara lite vilse nu, kära barn. Lita på dig själv....allt kommer att ordna sig. Ha tillit, mitt barn. Jag finns här....jag lovar dig. 

/Lena

Foto; A. Blomquist

När jag ber dig lyssna på mig,och du börjar ge mig råd, så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig, och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, så har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller gör - bara hör på mig.

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör någonting för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det än är, så kan jag sluta försöka övertyga dig, och jag kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna irrationella känsla. Och när det är klart, då är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår vad som ligger bakom dem.

Kanske är det därför bönen fungerar ibland för en del människor, därför att Gud är stum och Gud ger inte råd eller försöker ordna saker. Gud bara lyssnar och låter dig klara ut det själv.

Så var snäll och lyssna och hör bara på mig. Och om du vill prata vänta en minut på din tur: Så ska jag lyssna på dig.

-Anonym

/Angelica

Foto; L. Melin

http://www.youtube.com/watch?v=qp9dc9im3-M

klicka på länken och lyssna gärna medan du läser....

Jag befinner mig mitt i livet, åldersmässigt - tänker jag - fast min intelligens säger mig att jag nog egentligen är så pass till åren att vågskålen har tippat över. Att jag har levt den större delen av mitt liv, än den som återstår att leva. Annars skulle jag bli väldigt, väldigt gammal. Och statistiskt har jag rätt, eftersom medellivslängden 2012 för kvinnor var 84 år. Det är en lite sorglig tanke när man inombords känner sig som densamma man alltid har varit. Samtidigt är jag väldigt tacksam över att jag inte har drabbats av någon allvarlig sjukdom utan har fått behållit och till och med förbättrat min hälsa.

Många hamnar lätt i en hopplöshetskänsla när man befinner sig mitt i livet. Helt plötsligt är känslan påtaglig över att åren har rusat iväg, över att barnen blivit stora och kanske infinner sig en sorg över av inte känna sig behövd. Åren som gått har ägnats mycket åt barn och familjeliv och plötsligt står vi där i en tvåsamhet med en person som funnits vid vår sida under så många år. Som vi inte tycker är densamma....som den vi en gång blev så förälskad i. Då är det lätt att börja grubbla.......vill jag ha det så här resten av mitt liv? Ska det se ut så här? Var det så här jag hade tänkt det?

En del gör stora förändringar i sina liv, andra gör några smärre för att stilla oron och döva smärtan. Oron och smärtan som egentligen bottnar i vår egen dödlighet, över att våra liv har rusat på. Vad har vi gjort och vad har vi upplevt? Det känns som det är bråttom nu att hinna med och lätt att drabbas av både stresspåslag och depression.

Själv blev jag för första gången stungen av dessa tankar runt min 50-årsdag. Då jag helt plötsligt insåg att jag troligen hade levt mer än halva mitt liv, utan att ens skänka det en tanke. Eller som jag uttryckte det då....att jag var på andra sidan i livet. Min 50-årsdag kom att bli som en milstolpe med texten Lena 50 år. Inför den stora dagen bokade jag en resa till Paris tillsammans med familjen, förväntningarna var stora - vi skulle ha en trevlig vecka. Väl på plats kände jag mig mest sorgsen, Paris var inte riktigt vad jag hade tänkt mig - stort, stimmigt och rörigt. På min stora dag hade jag svårt att glädjas, jag kände mig vilse, var dämpad och kände en stor ledsamhet. På eftermiddagen låg jag på sängen i hotellrummet och grät, till min stora förfäran. Familjen var frågande till vad som pågick.....jag behövde vara ensam. Kvällens stillsamma middag på en liten uteservering i Montmartre blev till slut mysig tillsammans med mina nära och kära. Dagen efter var min ledsamhet som  borta.......då var jag mest förundrad över vad som hade hänt dagen innan.

Jag bestämde mig för att jag ville ha en stor fest i livet.....men jag ville inte ha den i samband med min födelsedag. Jag valde att ha den nästan fyra månader efter min födelsedag och med fokus på vänner, mat och musik. En varm sensommarfest innan hösten tog vid, där jag fick vara en del av det roliga utan att stå så mycket i fokus. Festen blev lyckad med Cajúninspirerad mat och musik......och lycklig dansade jag i många, många timmar. Efter festen var mina mitt-i-livet grubblerier som bortblåsta....jag tror jag dansade bort dem, tillsammans med mina nära och kära vänner. Med blåsor på fötterna och smilgropar i själen!

Jag har kommit till insikt med att livet är det som pågår, varje stund, hela tiden. Som kloka människor som John Lennon har uttryckt det....Livet är det som händer dig medan du gör andra planer. Livet pågår och vår vardag är en stor del av det, vardagen som lätt kan få en tråkighetsstämpel över sig. Dagarna som vi fyller med enkla sysslor, den ena dagen är den andra lik och därför kan vi inte riktigt skilja dem åt. Det känns som om de endast runnit iväg - i en hast. Men livet är det som pågår medan vi sysslar med annat.

Mitt liv ser ut som det mestadels har gjort, vissa dagar kan vara trista, precis som när jag var barn.....de där långtråkiga dagarna som ägnades till ingenting. Och vissa dagar kan vara roliga, när jag upplever något utöver det vardagliga.....dagar som jag sen minns. Aktiviteter och upplevelser använder jag som en krydda för att sätta lite piff på min tillvaro....jag känner absolut inte någon stress över att jag måste hinna med och se allt. Jag vågar stanna kvar här och tänka tanken att detta är mitt liv. Livet bor inom mig och jag är tillfreds med det som är mitt - jag befinner mig mitt i livet.

/Lena

Foto; A. Blomquist

För vissa tar det ett helt liv att komma hem. Att få möjlighet till att öppna sin dörr, slå sig ner och komma till ro. Att finna sig själv.

Få sätta sig i stolen, breda den varma pläden över benen och luta sig tillbaks. Sluta ögonlocken och sakta vaggas in i takt med musiken som strömmar ut ur högtalarna.

Puccinis Madame Butterfly med Maria Callas fyller rummet.

http://www.youtube.com/watch?v=sLcbfF9ypmM

Smärtan och sorgen  - som varit förankrat i mitt hjärta. Den kan jag släppa nu, den har värkt ut. Tårarna som jag gråter kan få flöda fritt - det gör ingenting. Det är en lugn och stilla gråt som smakar salt liksom vattnet jag en gång kom ifrån. Och jag vet varför känslan finns där.

Ilskan - som jag brottats med - den som tar mig med storm, som sköljer över mig helt plötsligt. Känslan som jag aldrig riktigt ägt och som inte fått tillträde inom mig. Den som alltid hållits tillbaks, som tystats ner. Jag kan säga orden som måste sägas nu. De får komma fram och jag låter dem föra mig dit jag ska. Och den eftersköljande vågen av ånger får också utrymme och plats. Det är okey.

Rädslan - av att tappa fotfästet, av att våga visa svaghet. Att vara stark, tapper och inte ta plats. Och att finnas till för andra men inte för mig själv har varit det bästa skyddet för att slippa blotta den. Jag vet vad den bottnar i och det är okey att den finns. Jag kan omfamna den och låta den få bo kvar.

Kärleken - att hänge mig och att låta mig älskas. Att förstå att kärleken finns oavsett prestation, att den finns för mig. Att jag inte behöver bevisa något, varken för mig själv eller någon annan. Det är okey - jag kan känna den strömma fram inom mig. Den är stor och den räcker både till mig själv och många, många fler. Och den finns i massor att ge och få.

Känslor som vistats i ett slutet rum, där dörren varit stängd och nyckeln kastad. Känslor som samlats och lagts på lager, skikt efter skikt liksom årsringar i trädets stam. Känslor som aldrig fått komma fram, som varit dolda och förträngda. Aldrig fått möjlighet att levas ut.

Att känna förståelse, att komma till insikt. Att våga öppna dörrar, att dela med mig, att våga blotta mig, att våga säga orden, att be om hjälp, att våga visa mig svag. Att omfamna det lilla barnet som gråter och ge det tröst - för mitt vuxna jag förstår varför det gråter.

Resan har varit lång, den har tagit mig ända hit och jag kan vila nu. Allt är okey. 

/Lena

Foto: L. Melin

Jag har aldrig gjort någon pilgrimsvandring, vet inte heller om jag kommer att göra någon sådan i mitt liv....kanske, kanske inte. Det är inte något jag direkt drömmer om, men man ska aldrig säga aldrig. Det är väldigt populärt att pilgrimsvandra, många åker till Santiago de Compostela i Spanien, andra åker till närmare platser. Själv har jag funnit mitt egna Santiago de Compostela i mina hemtrakter....jag går i skogen eller på mina andra vanliga stråk - varje dag. Tillsammans med hund och ofta med sällskap.

Det är inte bara för att rasta hunden eller få egen motion som jag tycker om att gå. Redan innan jag skaffade Leo gick jag en del...och jag tycker att promenader, vandringar eller vad jag nu ska kalla det renar själen. Det händer något när man går, man går ifrån sin oro...till något annat. Och det är en vila att gå, man får in en rytm i kroppen och det är väldigt meditativt. Fötterna är som vårt sjunde sinne och det finns en symbolik i att vandra, eftersom hela livet kan ses som en vandring.

Jag tycker om att vistas i skogen, naturen har blivit väldigt viktig i mitt liv sen jag blev arbetslös. Jag har aldrig tidigare vistats så mycket i skog och mark som jag gör nu. Och det har blivit ett behov lika stort som att äta och sova. Och som jag har sagt tidigare - naturen helar och är som balsam för själen.

Bäst tycker jag om att gå sträckor där man ser hela vägen framför sig, alltså där vägen är rak....för då är det som att jag går ifrån någonting och till något annat....och den meditativa känslan blir väldigt påtaglig. Hunden Leo är fastsatt i ett midjebälte och han kommer också in i ett meditativt tillstånd efter en stund.....så vi är förenade i en symbios. Vi håller ett ganska raskt tempo, så att jag blir lite andfådd för då får man en behaglig slö-slapp-känsla när man kommit hem. 

Foto; L. Melin

Att vandra är urmänskligt, alla religioner har pilgrimsvandringar och pilgrimmens sju nyckelord är:

Långsamheten - som får oss att sakta ner i livet

Friheten - att leva utan krav med fokus på det nödvändigaste

Enkelheten - som blir självklar när man bara har det man kan bära

Bekymmerslösheten - att ta dagen som den kommer, ett steg i sänder

Tystnaden - som ger frid

Delandet - som bygger på gemenskap

Andligheten - som söks i samtal och möten på vägen

/Lena

Foto; L. Melin

Att kunna skåda in i sin egen framtid är få förunnat och tur är väl det. Om jag fått möjligheten att skåda in i min egen för endast några år sen hade jag nog säkert vänt i dörren och sprungit därifrån snabbast möjligt innan jag hade kastats in i den verklighet som jag har befunnit mig i sen dess.

Att se det som en möjlighet för att lära, en möjlighet till att bli ännu starkare, att bli klokare och visare är svårt, när man kämpar för att ta sig igenom det som smärtar. Men, jag vet att det kommer att komma en dag när jag kan tänka tillbaks på de sista två åren och inse hur mycket de har stärkt mig. Det händer alla, det har hänt mig och det kommer att hända mig - igen.

Jag har de sista åren prövats i mina svagheter...mitt trygghetsbehov, viktigheten av att ha ett arbete - jag som har arbetat sen jag var arton år, som alltid har påtalat hur viktigt det är att ha en egen försörjning och att inte vara ekonomiskt beroende av någon annan person.

Jag blev uppsagd, förlorade mitt arbete, tvingad till att bli försörjd till viss del - jag som varit van att stå stadigt med båda fötterna på jorden började känna hur marken sviktade under mig.

En annan av mina svagheter.....att skiljas, att ta avsked har också fått sig en prövning. Dels när jag var tvungen att skiljas från alla mina kära kollegor som jag arbetat med i så många år....de som jag hade tillbringat så mycket tid tillsammans med...de som liksom jag brunnit för den gemensamma uppgiften att föra ut massagen på Sveriges arbetsplatser.

Och även nu när vi ska skiljas, min man och jag....gå skilda vägar.....ännu ett avsked. Ett misslyckande, en förhoppning som går i kras, en framtid som inte kommer att bli, ett nu som stannar av. Att skiljas är som att dö en smula....så sant. Någonting inuti går sönder och en relation blir på en dag helt förändrad. Ett långsamt farväl är över - till endast ett farväl.

Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk....kan det vara så även med oss människor. Genom livet har jag gått, jag har prövats, jag har fått erfarenheter och för varje ny har jag stärkts. Och så även nu....i de som jag har kvar att stärkas i. Vad kommer det att göra med mig och vart kommer livet att föra mig efter detta? Kommer jag att känna någon skillnad, kommer jag att ha lärt mig något, kommer jag att ha någon användning av mina nya erfarenheter?

Vem vet.....kanske, kanske inte. Att kunna skåda in i sin egen framtid är få förunnat och tur är väl det......det enda jag vet idag är att blicka bakåt är deprimerande, att blicka framåt är oroande men att vara i nuet ger mig frid.

/Lena