Foto; L.Melin

Så har vi pyntat våra hus....vi pyntar inomhus och vi pyntar utomhus.

Vi har gjort i ordning våra adventsljusstakar med mossa och ljus, hängt våra adventsstjärnor. Vissa ställer fram den elektriska ljusstaken och vissa tänder levande ljus i sina fönster. Vi pyntar alla på vårt eget lilla vis....med det vi tycker är vackert. Vissa älskar tomtar....andra avskyr allt vad tomtar heter.

Ja, det är skillnad på julpynt och julpynt.

I mitt köksfönster lever jag ut min julpyntsorgie...varje år. I år fylls mitt fönster av hyacinter i glas, med amaryllis i glaskruka, torkade granatäpplen, höga glasljusstakar, min julängel och över allt detta hänger min adventsstjärna i gammeldags stil med broderade röda hjärtan. Allt går i vitt med inslag av rött.

Vackert - tycker jag.

I mitt hem finns ingen elektrisk ljusstake....nej, levande ljus vill jag pynta mitt hem med. Utomhus lyser en ljusslinga i äppelträdet och en i spaljén på husväggen. Granris framför dörren med ljuslyktan på plats.

Vackert - tycker jag.

Jag sitter vid mitt köksfönster och njuter i tidiga morgonen - av allt det vackra. Som slås sönder i en hast av grannens julpynt.

Av deras ljusslinga i kulörta lyktor i deras äppelträd...som blinkar ömsom i blått sken, ömsom i rött sken. Frenetiskt, i raskt tempo....störande....som en värsta neonskylt i Las Vegas.

Inte vackert - tycker jag.

Jättevackert - tycker säkert de.

Störande - tycker jag.

Fridfullt - tycker säkert de.

Min andra granne har inte "slängt upp" sin självlysande blåa plastslang i sitt äppelträd.

Bra- tycker jag - för annars hade det blivit alldeles för mycket fult julpynt i år - för mig.  

Jag blir så förundrad över hur det kan skilja sig så...vad vi människor upplever som vackert. Jag pyntar mitt hem så vackert jag bara kan....min granne gör säkert likaså.

Det är skillnad på julpynt och julpynt.

Och blott mitt öga kan se vad som är vackert - för mig. 

/Lena

Foto; L.Melin

Så här års är vi många som stressar livet ur oss för att vi ska kunna få lite julefrid. Jag ingår inte i den skaran längre....jag gav upp julstressen för många år sen. När jag som vanligt höll på att springa benen av mig på lunchen för att hinna inhandla alla klappar till nära och kära. När hemmet skulle städas och pyntas, maten skulle lagas och dessutom alltid den mest hektiska tiden på året i mitt arbete....allt som skulle hinnas färdigt innan årsskiftet, så att transaktionerna hamnade på rätt sida året.

Än idag minns jag känslan av när jag veckan innan jul rusade runt på stan, planlöst....fastän jag någorlunda hade planerat vad som skulle inhandlas. En bland alla andra....stressade människor...som trängdes i rulltrappan....med hjärtat bankande i bröstet och ett illamående som trängde på. Där och då....bestämde jag mig....nej....det här är sista julen jag stressar såhär...det blir ju jul ändå - oavsett.

Julen är en av de viktigaste högtiderna på året för många av oss, så även för mig. Så mycket känslor, minnen, traditioner som ska tas omhand och förverkligas. När vi får egna barn försöker vi återskapa våra barndoms jular med allt vad det innebär. Jag försökte också under många år att göra på det sätt som jag sett min mamma göra - men det var dömt att misslyckas. Min mamma pysslade, städade, lagade mat i veckor och veckor innan jul. Om nätterna lyste flitens lampa så att allt skulle hinna bli klart till den stora aftonen. Hon sydde, hon stickade, hon broderade, hon skurade väggar och tak, kokade knäcken, lade in sillen, sillsalladen....ja, allt skulle vara hantverksmässigt gjort till jul. Och när väl julaftonen kom...var hon så trött och hade ofta känning av migrän.... skillnaden mellan mig och min mamma var att hon var hemmafru....jag var yrkesarbetande. Så dygnets timmar räckte inte riktigt till för mig.....

Då när jag stod i rulltrappan och kände ett starkt illamående....när jag insåg att det blir ju jul oavsett....även om allt inte är helt perfekt...var en stark upplevelse. Så stark att jag efter den julen aldrig mer har känt mig stressad över att det är julafton om en vecka, om fyra dagar, i övermorgon eller imorgon. Julafton blir det oavsett....allt behöver inte vara perfekt. Hur mycket vi än springer, hur mycket vi än handlar, hur mycket vi än städar, hur mycket vi än pyntar, hur mycket vi än....stressar. En sak är säker den 24 december - är det julafton - oavsett.

Jag minns min barndoms jular....mamma var trött och det värsta var om hon hade migrän....då blev allt förstört....då spelade det övriga ingen roll längre. Att taket i köket var skurat, att golven var gnistrande rena, att sillsalladen var hemmagjord, att klapparna var  hemmagjorda. Jag, barnet, blev hemskt ledsen över att mamma var sjuk på julaftonen.

Jag är så glad att min barndomskänsla kom till mig när jag som vuxen stod där i rulltrappan. Så att jag fick insikten av vad som är viktigt med julen.....och att jul blir det oavsett.

/Lena

Foto; L.Melin

Vissa ägodelar betyder så mycket att om de skulle förfaras skulle hela ens värld gå sönder. Min julängel är en sån ägodel, som betyder så mycket för mig. I alla fall så här i jultider, för andra tider på året tänker jag inte så där jättemycket på henne.

Men, vid juletid då är hon ett måste och jag skulle fälla många tårar om det skulle hända henne något. Hon måste bara stå på sin givna plats och lysa med sin uppenbarelse....jag vågar inte tända hennes ljus - för mig lyser hon ändå.

Hon har alltid funnits i mitt barndomshem, så jag kan minnas henne sen all tid...och hon fick stå inne i mitt rum. Och hon var det vackraste julpyntet av dem alla, tyckte jag. Jag vet inte hennes ursprung, hur hon kom till vårt hem - tråkigt nog - och jag vet inte heller hennes ålder. Men, jag vet att hon är ganska gammal vid det här laget, eftersom jag själv börjar bli till åren.

Under några år fanns hon inte hos mig....då låg hon i mina föräldrars julpyntskartong och vilade....men efter att jag själv hade fått barn tyckte min mamma att jag skulle få lite julpynt av henne och bland alla tomtar jag fick, fick jag också julängeln. Så sen tjugofem år tillbaks finns hon i mitt hem och jag blir lika glad varje år jag får ställa fram henne. För hon är mig så kär.

Ja, vissa ägodelar betyder så mycket - som min ängel i sin gulnade klänning, tyget är så skört och har på vissa ställen trådats upp....och jag vågar för allt i världen inte tvätta den. Det hör liksom till att den är lite gulnad och trasig...det gör den bara mer charmig - för mig. Det behöver inte vara de dyraste ägodelarna som vi hyser mest kärlek till, utan det är nog de som vi kan förknippa våra minnen till. Det främsta minnet jag förknippar min ängel med är att jag som barn ligger i min säng och tittar på henne i mörkret....det enda ljus som lyser upp är från julstjärnan i fönstret. Även fast det gått så lång tid kan jag helt gå tillbaks till samma känsla som då....till förväntningen, till dofterna, till ljuden och framförallt till den trygghet som omgav mig.

Och det ger hon mig än idag....som en skyddsängel ger hon mig all den trygghet jag behöver under den jul jag nu kommer att fira tillsammans med mina barn....som kommer att vara så annorlunda än alla andra jular vi har firat. Förutom att min julängel står på sin plats. 

/Lena

Foto; L.Melin

Du är inte en känslig person....du är känslosam. Orden är min sons, de sa han till mig för drygt ett år sen, när jag kände mig så trött på mig själv. På att jag är så känslig....som jag då trodde.

Vad skillnaden mellan att vara en känslig och känslosam person är visste jag inte. Så min son gav mig en väldigt bra förklaring och jag kände igen mig i den. Att vara känslosam innebär nämligen att man reagerar på känslor eller lätt visar känslor. Just så - visst är det jag - fast i vissa lägen väljer jag att dölja mina känslor...fast då får jag bita mig hårt på insidan av läppen.

Den känslosamma genen....kommer från min mors sida. Så mycket skratt och gråt det har varit genom åren. Den humoristiska sidan har alltid funnits, som ett nödvändigt ont för att ta sig igenom det svåra i livet....skrattet har alltid funnits där....och gråten....den "blödiga" sidan...så lätt till tårar. Helt plötsligt har tårarna rusat upp i ögonen och runnit över. Jag minns episoder från min barndom när mamma och hennes systrar, ömsom skrattade och grät. Så larviga de tyckte att de var....fast egentligen var de känslosamma. Det vet jag nu. Och det har jag ärvt....och även min syster har samma gen.

Idag på mitt jobb stod plötsligt min kusin framför mig. Så länge sen vi sågs....hon var där i jobbet som ledsagare. Vi blev så förvånade över att ses...där och då....hon visste inte att jag jobbade där. Vi hann med att prata lite om vad som hänt i våra liv sen vi sågs sist....och det var en del. Våra blickar möttes, våra ögon fylldes av tårar....som vi höll tillbaks....och jag kände en stark känsla av samhörighet. Vi förstod....vi har ärvt samma gen. Jag såg sorgsenheten i hennes blick och hon såg min, två känslosamma personer, som bet sig i läppen...så att inte tårarna skulle rinna över.

Den känslosamma genen....hur länge har den funnits som ett släktdrag? Och finns det någon bakomliggande orsak till att den blev till? Att vara en känslosam person, är både på gott och ont...oftast mest gott. Jag trivs med att ha lätt till känslor....men ibland känns det som om det inte passar....att reagera på känslor. För känslor reagerar på känslor - oavsett sammanhang. Jag har ofta blivit lite trött på mig själv när tårar har rusat upp i ögonen t ex under föräldramöten i skolan då något känsligt ämne har diskuterats....då vill man inte gärna sitta och gråta.

Den känslosamma genen...går vidare till nästa generation...när yngste sonen och jag sitter vid köksbordet och pratar om det allvarliga. Om de rikas överflöd, om all mat som vi i väst slänger medan andra i vår värld svälter, om alla saker vi kan köpa....som vi egentligen inte behöver. Om hur tråkigt det är att vissa i vår släkt har cancer...och till och med kommer att få tillbringa julhelgen på sjukhus....vi hoppas så att allt kommer att ordna sig till det bästa.

Jag ser i min sons ögon att de tåras....han har nära till känslor och han reagerar på mina känslor. Och med stolthet inser jag....att den känslosamma genen har bevaras - även till nästa generation - och till nästa.

/Lena

Foto; L. Melin  

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,

det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.

Tänd ett ljus för jordens barn.

Jag tänder mitt ljus för mig, mina söner, mina vänner, nära och kära och

sist men inte minst för jordens barn. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Hoppet....nej det låter vi aldrig försvinna om att jorden ska bli en bättre plats att leva på.

För alla jordens barn, oavsett var på vår planet de finns.

Världens främste fredsapostel, Nelson Mandela somnade in under förra veckan. En man som det strålade kärlek från - oavsett. En man som såg och tog sig tid till varje enskild människa, liten som stor. En man som bestämde sig för att inte bli bitter och hatisk efter tjugosju års isolering. En man som bestämde sig för att arbeta för fred och lägga ner vapnen. Som var så klok och visste att för att apartheid skulle övervinnas måste han tala till alla människor - svart som vit. En man som visste att alla människor har samma värde. Så klok att han visste att han måste samarbeta med sina bödlar för att målet om fred skulle uppnås. Han valde att göra allt detta och han fick folkets kärlek - hela världens folk. Efter att ha levt ett sånt liv....måste man somna nöjd med sin livsgärning. Tänk att man kan genomleva, genomföra och åstadkomma så mycket under ett liv. Ett människoliv. Helt fantastiskt. Nu i juletid strålar ännu en stjärna starkt på himlen....

Tanken som jag tänker är....tänk om alla människor vore som Nelson Mandela....hur skulle världen då se ut? Tanken som slår mig är....tänk om alla människor som befinner sig i maktens korridorer vore som Nelson Mandela. Och tänk om alla som sitter i ledande positioner i alla länder skulle tänka och göra som Nelson Mandela....då är jag övertygad om att jorden skulle vara ett paradis....för alla jordens barn.

Alla människor har ett val....vi kan börja med något så enkelt som att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Den regeln är enkel....att hejda sig mitt i när vi kommer på...att just ja...så skulle jag nog inte vilja att någon sa eller gjorde mot mig.

Så här i juletid....tänder vi våra ljus och väntar in dagen med stort D. Dagen då vi alla ska vara snälla....och speciellt barnen...som tomten säger. Då vi ska ge varandra gåvor av kärleks lust. Men vi borde tänka på alla andra dagar...att börja ge varandra då också....det som Nelson Mandela var så bra på och som inte kostar något alls.....tid och kärlek.

Jag tänder mitt ljus för jordens barn....för de som inte vet om att det analkas en jul. De som föds till en tillvaro där de får kämpa från första stund.....de som råkar vara födda på fel plats på vår jord....där de vuxna som regerar inte har förstått......för dem tänder jag mitt ljus.

/Lena

En kär gammal vän från förra vintern har återvänt. Förra året tog jag denna bild på en koltrast som boade in sig i min blomampel...jag matade den med äpplen hela vintern. Det gick åt några, faktiskt...eftersom damen ifråga även berättade för sin make att det fanns mycket gott att hämta på min adress. Så det gick åt ett par äpplen om dagen...för om vi börjar mata fåglar på vintern måste vi fortsätta. 

Imorse satt min koltrast i ampeln igen...och ja, den behövde inte bli besviken för jag hade lagt ett äpple där....så det var bara att hugga in på det. Och det är så rogivande att sitta och titta på den ifrån mitt köksfönster. Vi blir båda mättade....den genom att äta på äpplet och jag genom att jag får en stunds avkoppling...något jag kan fästa blicken på och bara vara. En stillsam stund i nuet. 

Koltrastens sång är det vackraste jag vet....under ljusa sommarnätter när allt är tyst och stilla...kan man höra dess drill. Helt otroligt vackert! Och min koltrast sjöng för mig i somras....många nätter. Och det var så magiskt för han höll sin del av vår deal....att om jag matade dem hela vintern med äpplen skulle han sjunga sin vackra sång för mig under sommarmånaderna. Med ett leende låg jag kvar i sängen och bara lyssnade...och njöt. 

Så jag gör precis på samma sätt som förra vintern....jag lägger ett Ingrid Marie i min ampel varje dag...så vet jag att när sommaren är här blir jag väckt av koltrastens sång varje morgon. Som jag längtar! 

/Lena

Att dansa genom hela livet i samstämmig rytm och takt är få förunnat. Den första tiden liknar mest en eldig tango där kroppar ska utforskas i minsta detalj. Vi följer varandra lätt, har endast ögon för den andre och glömmer helt tid och rum. Vi är som uppslukade av varandra, drivna av passionens hetta och det enda vi vill är att vara tillsammans. När vi skiljs åt, även för en kort stund....fylls tanken av den andre och vi räknar timmarna tills vi kan ses igen.

Tango.....den eldiga...den krävande....naturligtvis orkar vi inte med denna dans en längre tid, då skulle vi inte orka med allt annat i livet...det som också finns runtomkring oss. Det vardagliga......istället väljer vi en dans som är mer anpassad, som vi kan dansa samtidigt som vi gör annat....för så ser livet ut. Kanske en långsam foxstrot passar bra, samtidigt som vi ägnar oss åt de tidiga barnåren....för nu är risken stor att vi trampar på varandras tår. Att orka med allt som vi nu ställs inför...att både vara en bra förälder och partner.

Jag har inte dansat samma dans som min partner de senaste åren....vi hade inte samma steg, takt och absolut inte samma rytm. Medan jag ägnade mig åt en sävlig slowfox ville han dansa en snabb quickstep. Naturligtvis gick det inte att förena.....vi trampade varandra på tårna, vi krockade och frustrationen vara stor när vi märkte att vi inte dansade samma dans.

I en relation måste vi dansa samma pardans och vara lyhörda för om vår partner inte orkar följa. Att hålla takten, känna rytmen och följa varandra följsamt kräver fullt fokus. Dansen kan lätt förbytas till en kamp om vem som för...bara att hålla takten under en tre minuters dans på ett dansgolv är en konst.....att då klara av Livets Dans är en uppgift att ta på fullaste allvar. Så lätt det är att tappa takten, så lätt det är att tappa fokus och så lätt det är att helt plötsligt upptäcka att jag dansar ensam. Och inse att min partner har lämnat dansgolvet....och i värsta fall bjudit upp en annan.

Naturligtvis kommer jag att dansa igen....jag har bara tagit en välbehövlig paus. Musiken strömmar till mina öron....jag nynnar med....ibland tar jag rent av ett litet danssteg för mig själv...så att jag inte tappar min egen rytm i Livets Dans. 

/Lena

Foto; C-M.Melin

Efter en arbetslöshet på nästan 1,5 år har jag nu kommit i sysselsättning. Jag har arbetat i en månad och trivs bra med min arbetsgivare och mina kollegor. Arbetet är inte direkt mitt drömjobb....men jag är väldigt glad för att jag äntligen har fått ett arbete. Och verksamheten är så viktig - där många människor blir hjälpta - helt i linje med det jag arbetat i förut.

Att ha varit arbetssökande i 1,5 år har verkligen tärt på både min självkänsla och självförtroende, jag har verkligen fått mig en törn av att ha varit utan arbete i så lång tid.

Men, jag kommer att repa på mig....och har börjat ta för mig mer under den sista veckan. Jag har mycket att lära...en helt ny verksamhet, termer, arbetsmoment och system. Så för den skull är jag tacksam att jag endast arbetar halvtid - för jag är trött efter arbetsdagens slut.

Naturligtvis, var det inget att tveka om när jag blev erbjuden tjänsten fastän det var en halvtidstjänst, efter så lång tid i arbetslöshet....fast jag är heltidsarbetssökande. Det tycker jag själv absolut och naturligtvis var det också ett krav från Arbetsförmedlingen.

I förra veckan var jag hos Arbetsförmedlingen, i min handlingsplan står att jag måste besöka dem minst en gång per månad för att rapportera vad jag gjort under senaste månaden. Eftersom jag numer är inskriven under Jobb & Utvecklingsgarantin går jag på deras drop-in dagar som är tisdag, onsdag och torsdag. Jag gick dit på torsdagen, efter att jag slutat arbetet, eftersom den dagen passade mig bäst. Förmedlaren sa att det bästa är att jag kommer den dag då min handläggare är på plats...alltså en onsdag. Men, det skulle gå bra att prata med henne också....men att tänka på nästa gång. Jag berättade att jag nu arbetar halvtid och är inne på min fjärde vecka.....och förmedlaren undrade hur många jobb jag hade sökt under denna månad. Ja....inte så värst många direkt. Jag har precis börjat ett arbete och det tar att lära sig något helt nytt....så att gå direkt hem och skriva jobbansökningar har inte varit det jag gjort varje eftermiddag. Hon undrade sedan om min tjänst kommer att utökas....

Vid anställningsintervjun nämnde min arbetsgivare att eventuellt kommer så att ske på sikt.....

Ja...situationen är ganska knivig säger jag till förmedlaren....jag kan inte gärna gå in direkt efter två veckors anställning och fråga om tjänsten kommer att utökas. Känns inte bra. Förmedlaren kunde förstå det....men nu är ju reglerna såna....du måste ju också hitta en sysselsättning på den övriga 50-%iga tiden....så är ju reglerna.

Visst jag förstår...absolut....varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan ägnar sig åt någon välgörenhet. Självklart att jag måste prestera. Men....varför känner jag det som att jag vill skrika? Skrika ut min frustration.....jag har precis fått ett arbete på 50%....jag kämpar med att gå dit varje dag....jag lägger stor möda på att lära mig mina arbetsuppgifter....jag försöker verkligen fokusera.....jag gör allt för att jag ska lyckas....jag måste....jag har inget val....jag är mitt uppe i en separation....jag har blivit lämnad....jag måste kunna försörja mig. Nej! Det är inte synd om mig....jag avskyr självömkan....jag har kämpat förut....men jag är trött! Jag mår inte bra....jag kämpar mot gråten många stunder. Inga tårar nu!

Hur ska hon kunna veta....förmedlaren bakom disken....inte kan jag begära att hon ska vara en sån otrolig människa att hon ska känna mina vibrationer....för jag är ganska duktig på att hålla igen. Och jag är faktiskt på Arbetsförmedlingen.....där kan jag ju inte visa känslor! Jag borde ha tänkt på att gå hit en onsdag....för jag har faktiskt berättat min situation för min förmedlare. Hoppas att hon kommer ihåg det...när jag träffar henne nästa gång. Så hon förstår.....

Det gör ont.....men jag börjar bli van....som en annan Lena sjöng.....Jag börjar bli van av att leva under press....så van att jag inte känner längre. Jag är mest trött och likgiltig. Den sista känslan är jag mest orolig för.....likgiltigheten....den känns inte bra. Jag kanske låter negativ....ja...kanske, men min verklighet ser ut så här....jag kallar det realism. För min högsta, högsta önskan är att få känna glädje....få skratta hjärtligt, få vara lycklig....helhjärtat....känns som längesen nu. Jag vill kunna vakna om morgonen, känna mig utvilad...få kunna ligga kvar och kisa mot solstrålarna som letar sig in genom persiennen ....känna glädje över att en ny dag nalkas. Men, mitt liv ser inte ut så....just nu....jag känner mig inte utvilad, jag är fortfarande trött när jag kliver ur min säng...men jag kan inte ligga kvar och vila, för då kommer tankarna....jag måste gå upp direkt så de inte förlamar mig.

Ja...så här kan livet se ut.....och vi får alla vår beskärda del...jag är inte ensam om att ha det svårt just nu, den insikten har jag. Inte alls.....förmedlaren på Arbetsförmedlingen....hon kanske också har ett liv i kaos. Hon kanske också lever under ständig press....så kan det också vara. Vad vet jag.

/Lena