Ibland liknar jag mig själv vid en båt....just nu känner jag mig som en liten träsnipa som ligger och guppar på vågorna....det händer inte så mycket. Livet har sin gilla gång, dagar kommer och dagar går...och här ligger jag och guppar planlöst.

Rätt benämning skulle egentligen vara en jolle, eftersom behovet av draghjälp är stort. Jag skulle behöva ligga på släp efter någon som drar mig framåt....så jag slipper känna mig så vilsen. Vart är jag på väg och varför?

Eller kanske Ålandsfärja är rätt benämning, det känns svårt att ändra kurs nu. Det ska mycket till att vända en så stor färja....mot rätt köl. Och därför är det kanske lättast att ligga kvar och guppa på vågorna, så får jag se vad som händer.

Här ligger jag och guppar och drömmer om att vara en lyxig motorbåt där jag med full kraft tar mig framåt genom hårda vindar där vattnet stänker och frustar runt mig. Jag driver mig ut på öppet hav för att sen få lägga till vid okända stränder, där jag aldrig varit förut. Jag vågar, kan och törs - inget kan stoppa mig i min framfart!

Medan jag fortsätter att guppa i min lilla välkända pöl, tänker jag att det i alla fall är tur att jag inte känner mig som en u-båt, att jag gått ner så djupt på botten, bland dy och tång, i de mörkaste vatten....det skulle nog kännas värst av allt. Så än finns det hopp.

Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig som en liten träsnipa ändå, när allt kommer omkring. Jag har lotsat, varit vägvisare för en del andra farkoster här i livet....några som kände sig vilse i sina egna farvatten. Den rollen har jag ägnat en del tid åt....och det tar kraft. Några av dem går för fulla segel med stabil medvind mot sina mål. Och jag önskar dem all lycka i sin seglats genom livet.

Tiden kommer att komma då den lilla träsnipan ger sig ut på öppet hav mot okänt mål.....men, just nu känns den lilla pölen trygg att vistas i, vågornas igenkännande skvalpande känns behagligt...här kan jag ligga och guppa samtidigt som jag samlar min kraft för att ge mig av. 

/Lena 

Vad är skillnaden mellan att stå ut och stanna kvar? Hör dessa båda begrepp ihop...hänger de i varandra....för att stå ut måste jag stanna kvar.... och vise versa?

Eller handlar det oavkortat om våra val? Jo, till viss del gör det nog det...men inför våra svåraste val i livet kanske vi inte har några val....då gäller det bara att stå ut, tiden stannar och vi kan endast stanna kvar.

Några gånger i livet har jag ställts inför så svåra val en människa har att göra....och det svåraste val jag någonsin gjort är att avsluta ett liv som växte i mig. När jag fick det hemska beskedet att barnet jag väntade hade små chanser att överleva slogs min tillvaro i spillror. Tiden stannade, jag stannade och en tillvaro av att stå ut greppade tag om mig. Dagarna som jag existerade, inte levde, fram till det satta datum då barnet inom mig skulle födas fram var endast ett tillstånd av att stå ut. Jag levde endast i och för mina andetag....jag hade ingenting annat att hålla fast i.

Naturligtvis har detta satt sina spår i mig och naturligtvis kunde jag inte hantera och ta omhand det på ett bra sätt. Jag blev sjuk, jag fick men och handikapp som jag levde med under en del år.

Och idag, över trettio år senare lever känslan fortfarande kvar i mitt inre. Jag kan när som helst plocka fram den, den har satt sin prägel och gjort mig till den jag är....på både gott och ont. Det har gjort att jag har en förståelse för de människor som väljer att stå ut och stannar kvar....i vad det än må handla om. För de som har ett val och ändå väljer att stanna kvar, mitt i - de är de modigaste, för mig.

/Lena

Likt ett oskrivet blad ligger det nya året framför mig. Jag kommer att fylla det med nya ord, meningar och innehåll.

Nyårslöftet jag ger mig är att ta väl hand om mig, så jag får kraft att ge till andra - de som betyder så mycket för mig.

Jag ska inte vända om och se bakåt, men jag lovar att minnas min historia. Den som gett mig alla erfarenheter där jag kan plocka en bukett av visdom. Visdom i alla nyanser som jag kan tänkas behöva inför det nya som komma ska.

Ett Nytt År ligger framför mig, ännu inte fyllt, likt ett oskrivet blad i en bok som ännu ej är skriven - jag står inför det nya och här fortsätter jag mitt liv. 

/Lena

Foto; L.Melin

Kärlek, ett hett ämne under dessa varma sommardagar. Regnbågsflaggorna vajar, de politiska partierna debatterar, människor festar och går i paradtåg. Det handlar naturligtvis om prideveckan.

Idag går den stora paraden genom Stockholms gator, många människor deltar i tåget och lika många tusentals står längs trottoarerna. Det är feststämning med jubel och musiken strömmar ut ur de stora högtalarna....människor dansar fram längs gatorna, kavalkadkänslan är stor och stämningen hög.

Helt plötsligt infinner sig en annan känsla...en sorgsen och allvarlig känsla. En samling personer i svarta kläder skrider tyst fram. En grupp som marscherar för dem som inte kan....och det är många som inte kan. Det handlar om kärlek och tolerans - för alla människors lika värde, oavsett kön, hudfärg, sexualitet, handikapp...ja allt som tänkas kan, allt som gör en människa unik.

Något så självklart, men som vi år 2014 fortfarande måste kämpa för. Frihet är något som måste erövras, den får vi inte till skänks.

Sexualitet, något så privat, men när det kommer till kärlek mellan människor av samma kön - upphör den att vara privat. Då blir den till andra människors angelägenhet...När det gäller kärlek ska vi människor delas in i grupper...där den hetrosexuella gruppen sätter normen för normalt beteende. Det handlar om känslor...där logiken aldrig infinner sig. Logiskt tänkande innefattas inte när det handlar om kärlek. Det vet alla vi som har varit förälskade, där ryms inget sunt förnuft. Vi går på känsla, vi befinner oss i ett rus av känslor, vi fungerar inte riktigt normalt....vi gör allt för att få vara tillsammans med den enda person som upptar våra tankar...oavsett.

Så hur kan vi människor normalisera kärlek, hur kan vi normalisera känslor och varför tar sig vissa rätten att fördöma andra människors känslor. Samma känslor som de själva har upplevt....men till, som de tycker, rätt person. I djurens värld finns ingen normalisering av kärlek....de går helt på känsla. I djurens värld finns nämligen också homosexualitet och där får det finnas utan att fördömas av andra. I djurens värld handlar det om kärlek - oavsett.

Idag kämpar vi för vår frihet...att få älska och att älskas av den vi väljer. Att stå upp mot de som fördömer och visa att kärleken är störst av allt. Att stå upp för att alla människor äger sina egna känslor och sitt eget liv. Och vi marscherar för dem som inte kan och skänker dem en allvarlig tanke mitt i all festyra som genomsyrar vår parad. För när det kommer till kärlek är det fest....då handlar det om känslor...där inget logiskt tänkande ryms.

/Lena

Foto; L. Melin

För drygt ett år sen skrev jag ett blogginlägg som handlade om Mitt Paradis. Om lyckan av att få sitta i morgonsolen vid mitt torp med en kopp kaffe i handen och njuta av fåglarnas kvitter och trädens sus. Av att få njuta av det goda i livet och insikten av att tillhöra världsalltet.  

I helgen var jag vid torpet igen, satt på samma sol i samma morgonskugga och tittade på asparna i den svaga vinden. Lyssnade till det välkända rasslande som bladen ger med sitt evigt darrande, det som aldrig upphör. Hörde skogsduvan i skogen...dess dova läte, så dovt att örat nästan inte kan uppfatta det. Men känslan var inte densamma.

Att skiljas är att dö en smula, även om det är från gamla hus, jordkällare, utedass, farstukvistar, grusgångar, kryddland, äppelträd, klängrosor, humle, vårdträd, skogens trädkronor och fåglarnas kvitter. Och jag dör en smula. Inombords. Så många minnen kommer till mig - och dem kommer jag för alltid att ha kvar. Alla midsomrar som firats i torpet under alla år, med god mat och dryck efter att ha besökt den traditionella midsommarresningen vid herrgården. Lotterna som jag köpt i stånden men aldrig vunnit något på...men med förhoppning om att vinna den hemvävda trasmattan. Som min vän gjorde året då de var på besök. Och som vi glädjes så mycket åt.  

Så mycket känslor jag brottas med, vill inte riktigt ta in att jag ska skiljas från allt detta. Att jag inte kommer att sitta på farstukvisten med min kaffekopp, att jag inte kommer att klippa ner mina vintertrötta pelargoner under tidig vår, att jag inte kommer att rensa mitt kryddland som alltid växer igen, att jag inte ska kämpa med slåtterbalken på åkern, att jag inte i den mörka natten kommer att gå över den daggvåta gräsmattan till dasset - ibland två gånger samma natt, att jag inte kommer att handdiska vid den låga diskbänken, att jag inte kommer att vakna i tidig morgontimme....stel i ryggen av den alltför hårda sängen och att det nu inte blir jag som målar färdigt väggarna i köket och kammaren - hallen, spegeldörrarna och skåpsluckorna har jag gjort klart.....allt detta brottas jag med. Och jag blir ledsen, några tårar rinner tyst och sakta nerför mina kinder.  

När jag sitter med min kaffekopp i skuggan tillsammans med de andra är jag endast en åskådare utan tillhörighet. Jag tar in världsalltet utan att tillhöra....jag hör asparnas rasslande i den svaga vinden, jag hör skogsduvans dova läte samtidigt som jag dricker av mitt morgonkaffe. Att skiljas är att dö en smula och att dö en smula ger sår som skaver. Kanske för resten av livet.

/Lena

L.Melin

Kan ord ta slut....kan alla ord vara sagda....kan alla meningar vara skrivna. Just nu känns det så för mig. Orden har sinat, tankarna slutat tänkas och jag befinner mig i ett tillstånd av paus. Jag ser det som ett naturligt tillstånd, kroppen vet bäst. Att förlita sig till att det som sker sker är också ett sätt att förhålla sig. Och jag låter det vara så.

Jag vilar....andra människor kanske upplever mig mer tyst än vanligt eller också märker de inte min tystnad....det är kanske är bara jag som vet att mina ord tagit slut. Och att jag i vissa situationer anstränger mig för delta i samtalet.....så att de inte tror att jag inte bryr mig.

Jag vilar.....de tre senaste åren har tagit mycket kraft och energi och nu när jag kommit till vägs ände behöver kroppen sin naturliga paus. Jag har semester, så lämpligt, så jag behöver egentligen inte anstränga mig alls. Jag tillåter mig att vila, att pausa. Bara vara. Och behovet av att göra allt som man annars kanske gör på en semester är för mig minimalt. Jag behöver inte aktivera, uppleva och göra saker hela tiden.....för det har varit fullt av aktiviteter och upplevelser av andra slag de senaste åren, så min hjärna är mättad. Jag tror nämligen att hjärnan inte kan göra skillnad på upplevelser.

Vila....jag tillåter mig. För första gången i mitt liv, känns det som, utgår jag från mig själv. Känner efter, vill jag, orkar jag, har jag lust. Sätter mig själv i främsta rummet. Det är min tur nu, jag står först i kön....för mig. Ett nytt sätt att tänka, sent i livet, men aldrig för sent. Att våga säga nej....att våga välja tystnad....att våga iaktta utan att bedöma och döma. Att våga vara och vila i nuet, jag försöker att inte spilla energi på oviktiga saker.

Ord kan ta slut och alla meningar kan vara skrivna....just nu. Jag uppmärksammar tillståndet och lägger det åt sidan. Jag vet....det kommer nya ord och nya tankar....fast i en annan tid. Just nu är tid att vila, just nu är tid att bara vara. Och jag tillåter mig. 

/Lena

L. Melin

Vissa avsked, uppbrott och avslut tar tid. En evig dragkamp som fortsätter tid efter annan, som pågår och pågår....till det oundvikliga slutet. Där varje sagt ord och varje visad gest står i givakt och nickar....äntligen.

Och slutet är här nu....uppbrottet är nära, alldeles, alldeles runt hörnet. Hörnet som jag kommer att runda för att finna min egen väg till resterande tid av mitt liv. Långsamma farväl är inte att rekommendera....de tar kraft, tar energi och sakta har det gjort mig till  den människa jag absolut inte vill vara.

I detta har jag levt och befunnit mig...mitt i...med alldeles för lite förstånd för att förstå att det skadar mig mer än vad det helar. Mig, för min partner och mina nära och kära. Och frågan jag ställer mig är....varför? Varför kämpar jag för något som egentligen gör mig illa? Har jag alltså så lite intelligens? Och det krassa svaret jag ger mig själv är....ja, tydligen. Jag har gjort det igen....som så många gånger förut....jag har krigat. Jag är en krigare....jag kämpar ända till det bittra slutet....tills någon säger till mig...."Lena, ge upp!"

Varför föddes jag till en krigare eller när blev jag det? Det är ingen idé att grubbla...sådan är jag och jag kommer säkert att kriga igen...som så många gånger förut. Jag vill så gärna....med förhoppningen om att allt ska bli bra en dag.... för allt och alla. Fastän verkligheten ser annorlunda ut, förutsättningarna har förändrats och allt är raserat. Och fogen, den starka som höll ihop allt har spruckit....endast ett torrt pulver flyger runt i vinden...så lätt fångat och förgånget....som om den aldrig hade funnits.

Vårt vi är över.....våra sammansvetsade namn går isär....vi som alltid varit ett. Ett begrepp...när den ene nämns hänger den andra vid. Som med så mycket annat....vi skulle inte göra detta...vi skulle kämpa, för oss, för barnen - för alltid. Så sa vi en gång....men nu är vi här och runt hörnet väntar oss en annan framtid. Vi viker av åt olika håll....två krigare som till slut tvingas att lägga ner sina vapen - för sitt eget bästa.

Ett långsamt farväl har kommit till sitt sista farväl. 

/Lena

Idag har jag tillbringat eftermiddagen med mina två söner, över en kopp kaffe och varsin bit smörgåstårta. Hemma hos min äldste son för att inviga stolarna som han och jag köpte på Röda Korsets Kupan i förra veckan. Vi satt riktigt bra i dem, trots att de var begagnade och billiga. De blev riktigt fina i hans lilla lägenhet, passade precis till det gamla linneskåpet som han fått av sin farmor och de två tavelramar som han köpte på Myrorna förra hösten.

Vi hade en riktigt mysig eftermiddag, det känns lyxigt att kunna sitta mitt på dagen och koppla av med givande samtal och en fika. Och jag tänkte att här sitter jag tillsammans med två vuxna män, 25 och 23 år och de är mina söner. Vilken stolthet jag känner för dem, man svämmar nästan över av känslor. Så intelligenta, ödmjuka, respektfulla och fina människor de är. Och det är alltid lika roligt att prata med dem - jag lär mig alltid något nytt. Ibland kan vi ha riktigt djupa samtal och ibland livliga diskussioner. I de stora frågorna är vi oftast eniga.

Det slår mig också, hur fort ett liv rinner på.....herregud, de är ju som sagt två vuxna män nu. Och jag tycker inte att det är så länge sen de var i tonåren....det är ju endast tio år sen. Och tio år rusar iväg ganska snabbt nuförtiden, i min ålder. Inte som när jag var ung....eller barn....då var det en evighet.

Jag söker efter mig själv i dem....vad har de ärvt från mig....vilka karaktärsdrag är mina...vilka gener....vad i utseendet påminner om mig....ja, jag kan sitta och undra över mycket. På djupet är det svårt att ta in....att dessa två män härstammar från mig. Två helt egna individer....det var lättare att förstå när de var små, små. Jag är en stolt mor.

Jag vet att de kämpar, var och en på sitt vis....med sin framtid, att allt ska falla på plats. Ovissheten av var de till slut ska hamna i livet. Med utbildning, med arbete, med bostad, med partner. Jag avundas inte de ungas situation idag....själv blev jag "vuxen" under sjuttiotalet...allt föll på plats ganska snabbt...gick av sig självt. Arbete, bostad, partner. Idag får dem unga kämpa på ett helt annat sätt. Både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Det handlar om ofantliga summor....antal som konkurrerar om jobben, antal som konkurrerar om hyresbostäder, antal pengar för att kunna köpa en lägenhet. Allt kostar på. Jag förstår inte hur alla unga vuxnas situation ska ordna sig. Eftersom allt blir bara mer, större och dyrare.

Jag kan bara som alla andra föräldrar till unga vuxna - hoppas -, att våra barns situation ska ordna sig till det bästa....och under tiden fortsätter jag att vara en stolt mor....till mina två underbara söner....två helt egna individer fast från samma ursprung.   

/Lena