Foto; L. Melin

Ibland räcker inte ens egna ord till, utan man får låna någon annans. En stor idol jag har, poeten, musikern, författaren och konstnären Ulf Lundell, skriver så vackra texter. Och idag väljer jag en av hans texter............

Nu blommar blommorna

dom vita blommorna

Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas

En sliten ängel går längs gatorna

i januaridagern är hon tunn som gas

Hon drar sin kvast

ner längs rännstenen

Barnen har flyttat ut

se där hur en silverfågel går

Två vita streck upp i skyn

svänger av mot syd

Vita blomstergirlanger

driver i det blå

Arbetet var bra

Familjerna försvann

Vi bärs av drömmar, planer, romantiska bilder

Ingen människa kan gå nån annan väg

Och allt vi vet och tror som vi är så säkra på

blir till tvivel, till nånting annat

Vart tog oss våra steg?

Vi tömde den där bägaren för att få den full

Vi satte vår frihet i pant för frihets skull

Gav vad vi hade för att få ha det kvar

Våra nerlagda vapen var vårt enda försvar

Nu blommar blommorna

dom vita blommorna

Du står därnere under det nakna trädet

Du ser dig om och börjar gå mot min dörr

Ulf Lundell 

Foto; L.Melin        

Att vara i nuet, det är viktigt, jag vet och vi har övat mycket på det de senaste åren. 

Just nu vill jag inte befinna mig i nuet...jag önskar att jag kunde spola fram tiden och hoppa över min nutid. Men, det går ju inte, det är jag medveten om. Och jag vet också att vara i nuet betyder att ha en medveten närvaro. För lång tid har jag känt att jag inte vill befinna mig i min nutid och känslan har blivit starkare och starkare....allt eftersom tråkiga upplevelser och situationer har ramlat över mig. Jag vet också att det är så att de inte har ramlat över mig - det vore lite för enkelt att uttrycka sig så. Jag vet att jag har en del i allt som har hänt de senaste åren. För där vi befinner oss, där vi är en del av ett sammanhang - där har vi naturligtvis också ett eget ansvar. Naturligtvis, kan jag aldrig skylla min tillvaro på någon annan människa. Jag har fullt ansvar för mitt eget liv. Så lätt det är att uttrycka sig så - och så svårt det är att leva upp till.

Dåtid, nutid och framtid - så ser våra liv ut. Min dåtid kan jag ofta tänka tillbaks till och det har jag nog gjort en del under mitt liv. Minnen....vissa behagliga och vissa mindre behagliga. Sen har jag befunnit mig väldigt mycket i nuet, nästan för mycket kanske - om man kan det - och har ofta uttryckt mig i termer som "här och nu".....och åt min framtid har jag ägnat väldigt lite tid. Min framtid har mer blivit en konsekvens av mitt nu. Framtid har för mig varit något abstrakt... något som jag inte kunnat ta och känna på. Vet inte om detta är sunt eller osunt. Vet inte heller om det är vanligt eller ovanligt att fungera så. Och vet inte heller om det är bra eller dåligt.

Tanken som slår mig är att om jag hade varit annorlunda som person, hade mitt liv sett annorlunda ut idag då - i min nutid? Hade jag då kunnat styra min framtid mot en annan nutid? Och är det sunda tankar att tänka så......för det måste innebära att jag befinner mig i en dåtid när jag tänker dessa. Jag måste vara i nuet....och det är ju här jag inte vill vara.

Ja, tiden är svår att förhålla sig till.....det enda jag kan göra är att acceptera min nutid....som är en konsekvens av min dåtid. Som jag idag kan sörja att jag kanske inte riktigt tog omhand. Och allra helst skulle jag vilja spola fram tiden och vara i min framtid.....den abstrakta...den som jag aldrig riktigt brytt mig om, jag kanske måste börja ägna den en tanke nu. Och släppa taget om min dåtid. 

/Lena

Foto; L.Melin

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Och det är helt fantastiskt att vi människor har den möjligheten, att vi har viljan och styrkan att kämpa vidare ända in i det sista. 

En strimla hopp, det ljusa som strilar in som en smal silkestråd mitt i det mörka. Till det lägger vi vår förhoppning om att allt kommer att bli till det bästa. Och därför fortsätter vårt liv, vårt hjärta fortsätter att slå i samma takt och klockan slår sitt slag timme efter timme.

När vi står inför livsavgörande ögonblick, när livet stannar upp och allt runtomkring krymper och faller bort. När vi måste genomleva, överleva och fortsätta - därför att det inte finns något annat val. När hjärtat fortsätter att slå i samma takt ändå - trots att. Och klockan tickar vidare som om ingenting hänt - och slår sitt slag på varje heltimme, trots allt. Då är hoppets strimla, det vi förlitar oss till, det vi klamrar oss fast vid och vägrar överge.

Finns det liv, finns det hopp - så länge ett hjärta slår. Vi människor, vi starka, vi tänjer oss liksom gummiband - och det är sällan det brister. Vi kan uthärda, vi kan finna styrka och vägar som fortsätter att bära oss framåt. Så länge det finns hopp. Och vi vänjer oss, vi finner oss och vi fortsätter.

Finns det hopp, finns det liv - så länge ett hjärta slår. Det är så det hänger ihop - hoppet är det sista som överger människan. När vi överger hoppet, då förlorar vi livsgnistan och anledningen till att fortsätta vår strävan.

Många, har säkert som jag befunnit sig i situationer när allt har stannat upp, när ens liv har förändrats i en enda mening. När den isande känslan av overklighet strömmar genom kroppen. När någon sitter framför oss och säger ord som vi inte kan ta in. Ord som studsar runt inom oss, som inte kan landa i vårt medvetande för att de gör för ont. Ett sjukdomsbesked, ett avsked eller en sanning som vi inte vill höra. När det i ögonblicket brister, när livet stannar upp och vi är säkra på att detta kommer vi inte att klara. Detta kommer vi inte att överleva.

Människan är fantastisk, för vi klarar även detta - vi tänjer oss. Vi kämpar vidare i vår strävan om att må bättre, bli bättre och få det bättre. Trots allt. Det ska mycket till innan en människa ger upp hoppet.

Jag har några i min närmaste omgivning som kämpar för livet, som tänjt sig till det yttersta, som vägrar ge upp, som kämpar varje dag, varje timme. Till dem riktar jag mina tankar när mitt känns hopplöst - det ger mig styrka att kämpa vidare och gör att jag kan se ljuset, likt den smala silkestråd det är - hoppet det sista som överger.

/Lena

Foto; L.Melin

Så har vi pyntat våra hus....vi pyntar inomhus och vi pyntar utomhus.

Vi har gjort i ordning våra adventsljusstakar med mossa och ljus, hängt våra adventsstjärnor. Vissa ställer fram den elektriska ljusstaken och vissa tänder levande ljus i sina fönster. Vi pyntar alla på vårt eget lilla vis....med det vi tycker är vackert. Vissa älskar tomtar....andra avskyr allt vad tomtar heter.

Ja, det är skillnad på julpynt och julpynt.

I mitt köksfönster lever jag ut min julpyntsorgie...varje år. I år fylls mitt fönster av hyacinter i glas, med amaryllis i glaskruka, torkade granatäpplen, höga glasljusstakar, min julängel och över allt detta hänger min adventsstjärna i gammeldags stil med broderade röda hjärtan. Allt går i vitt med inslag av rött.

Vackert - tycker jag.

I mitt hem finns ingen elektrisk ljusstake....nej, levande ljus vill jag pynta mitt hem med. Utomhus lyser en ljusslinga i äppelträdet och en i spaljén på husväggen. Granris framför dörren med ljuslyktan på plats.

Vackert - tycker jag.

Jag sitter vid mitt köksfönster och njuter i tidiga morgonen - av allt det vackra. Som slås sönder i en hast av grannens julpynt.

Av deras ljusslinga i kulörta lyktor i deras äppelträd...som blinkar ömsom i blått sken, ömsom i rött sken. Frenetiskt, i raskt tempo....störande....som en värsta neonskylt i Las Vegas.

Inte vackert - tycker jag.

Jättevackert - tycker säkert de.

Störande - tycker jag.

Fridfullt - tycker säkert de.

Min andra granne har inte "slängt upp" sin självlysande blåa plastslang i sitt äppelträd.

Bra- tycker jag - för annars hade det blivit alldeles för mycket fult julpynt i år - för mig.  

Jag blir så förundrad över hur det kan skilja sig så...vad vi människor upplever som vackert. Jag pyntar mitt hem så vackert jag bara kan....min granne gör säkert likaså.

Det är skillnad på julpynt och julpynt.

Och blott mitt öga kan se vad som är vackert - för mig. 

/Lena

Foto; L.Melin

Så här års är vi många som stressar livet ur oss för att vi ska kunna få lite julefrid. Jag ingår inte i den skaran längre....jag gav upp julstressen för många år sen. När jag som vanligt höll på att springa benen av mig på lunchen för att hinna inhandla alla klappar till nära och kära. När hemmet skulle städas och pyntas, maten skulle lagas och dessutom alltid den mest hektiska tiden på året i mitt arbete....allt som skulle hinnas färdigt innan årsskiftet, så att transaktionerna hamnade på rätt sida året.

Än idag minns jag känslan av när jag veckan innan jul rusade runt på stan, planlöst....fastän jag någorlunda hade planerat vad som skulle inhandlas. En bland alla andra....stressade människor...som trängdes i rulltrappan....med hjärtat bankande i bröstet och ett illamående som trängde på. Där och då....bestämde jag mig....nej....det här är sista julen jag stressar såhär...det blir ju jul ändå - oavsett.

Julen är en av de viktigaste högtiderna på året för många av oss, så även för mig. Så mycket känslor, minnen, traditioner som ska tas omhand och förverkligas. När vi får egna barn försöker vi återskapa våra barndoms jular med allt vad det innebär. Jag försökte också under många år att göra på det sätt som jag sett min mamma göra - men det var dömt att misslyckas. Min mamma pysslade, städade, lagade mat i veckor och veckor innan jul. Om nätterna lyste flitens lampa så att allt skulle hinna bli klart till den stora aftonen. Hon sydde, hon stickade, hon broderade, hon skurade väggar och tak, kokade knäcken, lade in sillen, sillsalladen....ja, allt skulle vara hantverksmässigt gjort till jul. Och när väl julaftonen kom...var hon så trött och hade ofta känning av migrän.... skillnaden mellan mig och min mamma var att hon var hemmafru....jag var yrkesarbetande. Så dygnets timmar räckte inte riktigt till för mig.....

Då när jag stod i rulltrappan och kände ett starkt illamående....när jag insåg att det blir ju jul oavsett....även om allt inte är helt perfekt...var en stark upplevelse. Så stark att jag efter den julen aldrig mer har känt mig stressad över att det är julafton om en vecka, om fyra dagar, i övermorgon eller imorgon. Julafton blir det oavsett....allt behöver inte vara perfekt. Hur mycket vi än springer, hur mycket vi än handlar, hur mycket vi än städar, hur mycket vi än pyntar, hur mycket vi än....stressar. En sak är säker den 24 december - är det julafton - oavsett.

Jag minns min barndoms jular....mamma var trött och det värsta var om hon hade migrän....då blev allt förstört....då spelade det övriga ingen roll längre. Att taket i köket var skurat, att golven var gnistrande rena, att sillsalladen var hemmagjord, att klapparna var  hemmagjorda. Jag, barnet, blev hemskt ledsen över att mamma var sjuk på julaftonen.

Jag är så glad att min barndomskänsla kom till mig när jag som vuxen stod där i rulltrappan. Så att jag fick insikten av vad som är viktigt med julen.....och att jul blir det oavsett.

/Lena

Foto; L.Melin

Vissa ägodelar betyder så mycket att om de skulle förfaras skulle hela ens värld gå sönder. Min julängel är en sån ägodel, som betyder så mycket för mig. I alla fall så här i jultider, för andra tider på året tänker jag inte så där jättemycket på henne.

Men, vid juletid då är hon ett måste och jag skulle fälla många tårar om det skulle hända henne något. Hon måste bara stå på sin givna plats och lysa med sin uppenbarelse....jag vågar inte tända hennes ljus - för mig lyser hon ändå.

Hon har alltid funnits i mitt barndomshem, så jag kan minnas henne sen all tid...och hon fick stå inne i mitt rum. Och hon var det vackraste julpyntet av dem alla, tyckte jag. Jag vet inte hennes ursprung, hur hon kom till vårt hem - tråkigt nog - och jag vet inte heller hennes ålder. Men, jag vet att hon är ganska gammal vid det här laget, eftersom jag själv börjar bli till åren.

Under några år fanns hon inte hos mig....då låg hon i mina föräldrars julpyntskartong och vilade....men efter att jag själv hade fått barn tyckte min mamma att jag skulle få lite julpynt av henne och bland alla tomtar jag fick, fick jag också julängeln. Så sen tjugofem år tillbaks finns hon i mitt hem och jag blir lika glad varje år jag får ställa fram henne. För hon är mig så kär.

Ja, vissa ägodelar betyder så mycket - som min ängel i sin gulnade klänning, tyget är så skört och har på vissa ställen trådats upp....och jag vågar för allt i världen inte tvätta den. Det hör liksom till att den är lite gulnad och trasig...det gör den bara mer charmig - för mig. Det behöver inte vara de dyraste ägodelarna som vi hyser mest kärlek till, utan det är nog de som vi kan förknippa våra minnen till. Det främsta minnet jag förknippar min ängel med är att jag som barn ligger i min säng och tittar på henne i mörkret....det enda ljus som lyser upp är från julstjärnan i fönstret. Även fast det gått så lång tid kan jag helt gå tillbaks till samma känsla som då....till förväntningen, till dofterna, till ljuden och framförallt till den trygghet som omgav mig.

Och det ger hon mig än idag....som en skyddsängel ger hon mig all den trygghet jag behöver under den jul jag nu kommer att fira tillsammans med mina barn....som kommer att vara så annorlunda än alla andra jular vi har firat. Förutom att min julängel står på sin plats. 

/Lena

Foto; L.Melin

Du är inte en känslig person....du är känslosam. Orden är min sons, de sa han till mig för drygt ett år sen, när jag kände mig så trött på mig själv. På att jag är så känslig....som jag då trodde.

Vad skillnaden mellan att vara en känslig och känslosam person är visste jag inte. Så min son gav mig en väldigt bra förklaring och jag kände igen mig i den. Att vara känslosam innebär nämligen att man reagerar på känslor eller lätt visar känslor. Just så - visst är det jag - fast i vissa lägen väljer jag att dölja mina känslor...fast då får jag bita mig hårt på insidan av läppen.

Den känslosamma genen....kommer från min mors sida. Så mycket skratt och gråt det har varit genom åren. Den humoristiska sidan har alltid funnits, som ett nödvändigt ont för att ta sig igenom det svåra i livet....skrattet har alltid funnits där....och gråten....den "blödiga" sidan...så lätt till tårar. Helt plötsligt har tårarna rusat upp i ögonen och runnit över. Jag minns episoder från min barndom när mamma och hennes systrar, ömsom skrattade och grät. Så larviga de tyckte att de var....fast egentligen var de känslosamma. Det vet jag nu. Och det har jag ärvt....och även min syster har samma gen.

Idag på mitt jobb stod plötsligt min kusin framför mig. Så länge sen vi sågs....hon var där i jobbet som ledsagare. Vi blev så förvånade över att ses...där och då....hon visste inte att jag jobbade där. Vi hann med att prata lite om vad som hänt i våra liv sen vi sågs sist....och det var en del. Våra blickar möttes, våra ögon fylldes av tårar....som vi höll tillbaks....och jag kände en stark känsla av samhörighet. Vi förstod....vi har ärvt samma gen. Jag såg sorgsenheten i hennes blick och hon såg min, två känslosamma personer, som bet sig i läppen...så att inte tårarna skulle rinna över.

Den känslosamma genen....hur länge har den funnits som ett släktdrag? Och finns det någon bakomliggande orsak till att den blev till? Att vara en känslosam person, är både på gott och ont...oftast mest gott. Jag trivs med att ha lätt till känslor....men ibland känns det som om det inte passar....att reagera på känslor. För känslor reagerar på känslor - oavsett sammanhang. Jag har ofta blivit lite trött på mig själv när tårar har rusat upp i ögonen t ex under föräldramöten i skolan då något känsligt ämne har diskuterats....då vill man inte gärna sitta och gråta.

Den känslosamma genen...går vidare till nästa generation...när yngste sonen och jag sitter vid köksbordet och pratar om det allvarliga. Om de rikas överflöd, om all mat som vi i väst slänger medan andra i vår värld svälter, om alla saker vi kan köpa....som vi egentligen inte behöver. Om hur tråkigt det är att vissa i vår släkt har cancer...och till och med kommer att få tillbringa julhelgen på sjukhus....vi hoppas så att allt kommer att ordna sig till det bästa.

Jag ser i min sons ögon att de tåras....han har nära till känslor och han reagerar på mina känslor. Och med stolthet inser jag....att den känslosamma genen har bevaras - även till nästa generation - och till nästa.

/Lena

Foto; L. Melin  

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,

det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.

Tänd ett ljus för jordens barn.

Jag tänder mitt ljus för mig, mina söner, mina vänner, nära och kära och

sist men inte minst för jordens barn. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Hoppet....nej det låter vi aldrig försvinna om att jorden ska bli en bättre plats att leva på.

För alla jordens barn, oavsett var på vår planet de finns.

Världens främste fredsapostel, Nelson Mandela somnade in under förra veckan. En man som det strålade kärlek från - oavsett. En man som såg och tog sig tid till varje enskild människa, liten som stor. En man som bestämde sig för att inte bli bitter och hatisk efter tjugosju års isolering. En man som bestämde sig för att arbeta för fred och lägga ner vapnen. Som var så klok och visste att för att apartheid skulle övervinnas måste han tala till alla människor - svart som vit. En man som visste att alla människor har samma värde. Så klok att han visste att han måste samarbeta med sina bödlar för att målet om fred skulle uppnås. Han valde att göra allt detta och han fick folkets kärlek - hela världens folk. Efter att ha levt ett sånt liv....måste man somna nöjd med sin livsgärning. Tänk att man kan genomleva, genomföra och åstadkomma så mycket under ett liv. Ett människoliv. Helt fantastiskt. Nu i juletid strålar ännu en stjärna starkt på himlen....

Tanken som jag tänker är....tänk om alla människor vore som Nelson Mandela....hur skulle världen då se ut? Tanken som slår mig är....tänk om alla människor som befinner sig i maktens korridorer vore som Nelson Mandela. Och tänk om alla som sitter i ledande positioner i alla länder skulle tänka och göra som Nelson Mandela....då är jag övertygad om att jorden skulle vara ett paradis....för alla jordens barn.

Alla människor har ett val....vi kan börja med något så enkelt som att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Den regeln är enkel....att hejda sig mitt i när vi kommer på...att just ja...så skulle jag nog inte vilja att någon sa eller gjorde mot mig.

Så här i juletid....tänder vi våra ljus och väntar in dagen med stort D. Dagen då vi alla ska vara snälla....och speciellt barnen...som tomten säger. Då vi ska ge varandra gåvor av kärleks lust. Men vi borde tänka på alla andra dagar...att börja ge varandra då också....det som Nelson Mandela var så bra på och som inte kostar något alls.....tid och kärlek.

Jag tänder mitt ljus för jordens barn....för de som inte vet om att det analkas en jul. De som föds till en tillvaro där de får kämpa från första stund.....de som råkar vara födda på fel plats på vår jord....där de vuxna som regerar inte har förstått......för dem tänder jag mitt ljus.

/Lena