http://www.xn--fgelsng-exae.se/naktergal

Idag var jag och besökte en av mina vänner och vi gick en skön promenad längs ån som rinner genom hela vår stad. Det blev en ganska lång promenad i den sköna, ljumna försommarkvällen. Vi gick till gångvägens slut, vid utkanten av vår stad, där vände vi och gick tillbaks igen.

Helt plötsligt i snåret hördes en underbar sång....något jag aldrig någonsin hört i hela mitt liv, fastän jag är intresserad av fåglar och kan en hel del fågelsorter och dess sång. Den vi fick äran att lyssna till var näktergalen. Vi var ett litet sällskap som stod och lyssnade i flera minuter till denna lilla anspråkslösa fågels fantastiskt vackra sång.

Och allt blev så otroligt vackert - tänk att en sån liten varelse kan göra så mycket gott. Kan inge så mycket hopp och ljus i vår tillvaro. Alla borde få vara med om ett sånt tillfälle, för det går inte att gå förbi. Tiden stannar och allt blir så skimrande vackert! Denna lilla fågel som sjunger sin drill för oss, om vi bara ger oss tid att lyssna till den.

Och om jag i natt vaknar liksom de senaste tre nätterna med oron malande i min kropp, kommer jag att ta fram bilden av det vackraste någonsin. Och jag kommer att vaggas till söms till ljudet av den lilla, lilla näktergalen som sjunger för oss oroliga själar.

/Lena

Foto; L.Melin

Det krävs mod att befinna sig i sin egen verklighet, att våga stanna kvar, att våga möta och våga se. Och att inte fly när allt runtomkring rammar. Det finns många sätt att fly på, många sätt att vika av, att domna bort, vi fyller oss till bredden och längden.

Livet, vad handlar det om egentligen och vad är viktigast av allt? Hälsan säger vissa, kärleken säger andra och för vissa är hög standard helt krasst det viktigaste av allt.

Att dra i bromsen, att våga stanna hjulet som snurrar, att våga ta emot tankarna som kommer, att våga möta det onda som kommer om natten när vi ligger där ensam i vår säng. Till det krävs mod. Att möta sin egen verklighet såsom den ser ut, utan att försköna, utan att lägga till eller dra ifrån. Att våga vara i nuet, inte i dåtiden och inte i framtiden. Fastän det gör ont och fastän vi känner oro.

Allting kommer att ordna sig, allting kommer att bli som det blir - allting oavsett. Som det alltid har varit och som det alltid kommer att vara. Vissa saker kan vi påverka, men allt kan vi inte förändra. Vi kan endast förändra oss själva och göra efter bästa förmåga. Sen måste vi ha tillit och tilltro till att allt kommer att bli bra. Det krävs mod att våga möta sin oro och känna hur den drar i kroppen. Att våga möta den utan att döva den och utan att gå förbi den. Att våga känna den och förstå den. Vi kan lindra den genom att säga att allt kommer att bli okej, hur det än blir och hur det än går. Allt kommer att ordna sig om och om igen. Som det alltid har gjort i alla tider.

Jag befinner mig, jag känner mig, jag är mitt i. Min egen verklighet, precis som alla andra. Vad kan vi annars göra? Vi modiga.

/Lena

För nästan trettio år sen såg jag för första gången en fantastisk krukväxt som jag sen den dagen har längtat till att äga, en Rosenskärm.

Visst, den kostar några hundralappar, men nog har jag haft råd att köpa en under åren som gått. Varför har jag inte gjort det? För varje gång jag har sett en i blomsterbutiken har jag stannat och tittat med längtansfulla blickar.

På min födelsedag för ett par veckor sen fick jag en peng tillsammans med ett födelsedags-kort. Pengen var tänkt att jag skulle inhandla blommor för, till hemmet eller till trädgården. Jag berättade om Rosenskärmen och givaren av pengen sa, "då måste du köpa en sån".

Efter ett par dagar åkte jag till blomsteraffären och till min lycka hade de ett antal Rosenskärmar, som kostade tvåhundra kronor. Jag stod och tittade på dem med längtansfulla blickar...så vackra. Tänk att äga en sån. Samma tanke som alltid.

Men, när jag står där och försöker välja vilken jag ska köpa, kommer en annan tanke till mig. Jag ska inte köpa en Rosenskärm. Vissa saker ska man inte äga, vissa saker ska man endast längta till. Det är själva längtan som är njutningen, inte att äga. Jag insåg att något viktigt skulle upphöra om jag skulle köpa denna blomma, nämligen min längtan. Och den ville jag hellre behålla än att få köpa blomman. Den var viktigare. Insikten kändes väldigt märklig, men jag förstod plötsligt varför jag inte hade köpt denna blomma under alla år, fastän så många tillfällen hade getts mig.

Så istället köpte jag en vacker uppstammad lavendel som jag planterade i min gamla zinkbalja. Den står nu utanför min dörr och jag är så glad att jag valde den.

För födelsedagspengen fick jag en vacker blomma, en värdefull insikt och behålla min längtan. En fantastisk födelsedagspresent!

/Lena

Två små barn som kisar i solen, hand i hand, oskyldigt, ovetande om det liv som ligger framför dem. Pojken sex år gammal och flickan precis fyllda två.

En varm sommardag år 1959. Barnen är blyga inför den stora händelsen att stå uppställda framför en kamera. De vuxna tycker att de är bedårande söta. Den lilla flickan har fått en ny ljusgul klänning i present som hon ska få bära dagen till ära då hennes föräldrar kommer och hämtar henne. Hennes föräldrar har haft några barnfria dagar, som hon har fått tillbringa hos mammans väninna och hennes man. De har varit på det hyrda lantstället.

Luften är varm, humlorna surrar och den lilla flickan ler som vanligt. Hon är så söt i sin nya klänning, hon finner sig i situationen, även fastän hon inte riktigt förstår var hennes föräldrar är. Saknar dem förstås. Men, hon är trygg, hon vet att de hon är tillsammans med älskar henne högt, som om hon vore deras eget barn. Och den lille pojken är också så älskad ett barn kan vara. Av sin mamma och hennes nye man. Pojkens biologiska pappa finns inte närvarande i hans liv. Ett vanligt fenomen i denna tid, ensamstående mammor som finner en ny livskamrat. Barn som får en styvfar, som älskar dem eller inte. Den lille pojken har tur, han är älskad av sin nya pappa. Och hans mamma avgudar honom, den lilla pojken med sitt gyllenfärgade änglahår.

Pojken säger att han ska gifta sig med den lilla flickan när han blir stor, han älskar henne och vill beskydda henne. Så oskyldigt ovetande om det livsöde som väntar.

Åren går, barnen växer upp, deras vägar skiljs. De träffas sporadisk på de kafferep deras mammor har. Blyga inför varandra.

Som tonåringar möts de igen, på ungdomsgården. Han är ensam, har inga kompisar. Han försöker få vara med i gänget, men han får inte tillhöra. Han stöts bort, mobbas. Han är stökig, hamnar i bråk, ofta berusad. Blir utslängd av vakterna, skriker, protesterar. Vill tillhöra. Hon ser honom och blir ledsen, tycker synd om honom.

Hon ser honom igen, många år har passerat. En tilltufsad, hemlös man som böjer sig över den lilla mörka pojken med pappmuggen i sin hand. Han försöker ta pojkens pengar. Den lilla pojken blir rädd och drar åt sig muggen. Han väser hotfullt åt honom. Trött vinglar han iväg på sin cykel, som en gammal man. De gyllenfärgade änglalockarna har förvandlats till ett grått risigt burr som inte har kammats på länge.

Hon känner igen honom. Hon vet hans namn. Andra människor vänder sig bort från honom. Hon stannar och följer honom med blicken. Hon är den enda som ser honom. Hon vet hans historia, hon vet att han var ett älskat barn. Hon vet att han var vacker. Hon vet att han kände kärlek. Han ville gifta sig med henne när han blev stor. Hon vet.

Den lilla flickan är naturligtvis jag. Livet har behandlat mig väl.....och den lilla pojken fick aldrig tillhöra. Livsöden....

/Lena