Foto; L. Melin

Trygghet kan inte köpas för pengar....men just nu önskar jag att jag kunde gå någonstans för att köpa ett sånt paket, fint inslaget med de vackraste band i guldskimrande kulör.

Mitt trygghetsbehov är stort, mycket större än vad jag någonsin förstått. Jag behöver luta mig mot någons axel, jag vill lägga mina bördor i någons knä och jag vill få vila i någons famn. Det lilla, lilla barnet inom mig är ledsen och orolig nu. Och det är svårt att känna tillit - tillit till att allt kommer att ordna sig, att bli bra - som de vuxna säger.

När tryggheten rämnar och jag står ensam kvar, det yttre motståndet är stort och ingenting är längre självklart. Jag får kämpa nu, jag är inte längre den jag en gång var. Jag är inte längre godkänd av de som en gång trodde på mig. Allt har förändrats - och av det som varit finns inget kvar. Trygghet kan inte köpas för pengar och även om, så hade de jag har inte räckt till. Jag bor ändå kvar i mitt hus, kör runt i min bil - i en tillvaro till låns. En tillvaro till låns som jag inte äger till fullo. Jag känner mig liten nu....jag känner för att lägga mig ner, få sova i någons knä. Få vila, få drömma mig bort.....till en annan verklighet där jag kan få vistas och bara vara.

Men, hur kan jag beklaga mig, hur kan jag tycka att min tillvaro är svår....jag som idag har gått förbi en kvinnas utsträckta hand, utan att ge....fast hon ännu mindre har. Hon som kved av jämmer....som gjorde att mitt hjärta värkte. Hon som kanske inte ätit alls under hela dagen. Hur kan jag beklaga mig....när jag ser bilder i tidningen från människor som gråter, de från andra sidan jordklotet....de som inte har något tak över huvudet längre, inget hem, ingen mat och inga anhöriga. De som drabbades av att en stark vind drog över i ett slag och tog allt ifrån dem.

Den vuxna talar till mig och jag lyssnar....nej, trygghet kan inte köpas för pengar. Trygghet finns inte inslaget i fina paket.....och allt kan förändras på en dag. Trygghet är inte beständigt, trygghet är en chimär, en känsla, en förhoppning - kanske till och med en invaggad falsk.

Jag lyssnar till min vuxna röst.....och den säger.....den verkliga tryggheten bor inom dig, den bär du med dig - alltid. Vårda den, lita på den.....den är du. Den kommer aldrig att överge dig, du är bara lite vilse nu, kära barn. Lita på dig själv....allt kommer att ordna sig. Ha tillit, mitt barn. Jag finns här....jag lovar dig. 

/Lena

 

Anna Lussmann

12 november 2013 11:51

Åh, vad vackert skrivet Lena! Och intressant upplägg, det lilla barnet du, kontra din vuxna röst. Samt din situation, rätten att "beklaga" dig - i jämförelse med dom som har det värre än du.
Vet du Lena, jag tycker personligen inte alls att det alltid är av goda att jämföra sig med de som har det värre - i syfte att gaska upp sig och inse vad bra jag har det - i jämförelse. Jag personligen, och rent spontant, vill nog se det som att mycket av det vi mår dåligt över - är en sorg, och sorger behöver sörjas. En sorg försvinner inte som genom ett trollslag bara för att vi vet att de finns det som har det värre, svårare, och är mycket sämre lottade än vi själva.
Jag personligen, tycker av hela mitt hjärta, att du har rätt att ta dig rätten att sörja din situation till du är färdig, utan att behöva vara tacksam över att du har tak över huvudet, mat för dagen, och ingen översvämning i sikte. Du äger ju liksom din sorg. De är klart de stackare sörjer som förlorat hus och hem och ingen mat har - men deras sorg blir ju inte mindre för att vi känner deras sorg, vi kan ju inte sörja åt dom. . .
Min spontana tanke bara, vill absolut inte lägga mig i, känner med dig Lena! Och önskar dig kraft och mod! Kram/Anna

http://virranna.bloggplatsen.se

LeAn

12 november 2013 15:36

Tack Anna! Ja...när det är svårt i livet talar både barnet och den vuxna till oss. Själv famlar jag emellan dem båda och försöker låta båda komma till tals. Det är inte lätt när känslor som rädsla och oro ruskar om. Då gäller det att låta det vuxna jaget få tala och övertyga. Och acceptera att situationen ser ut som den gör...och försöka ha tillit. Jo, jag vet att jag äger min sorg och att den aldrig kan jämföras med andras...eftersom jag äger mina känslor och alltid har rätt till att sörja, oavsett. En sorg kan ju aldrig värderas i storlek. Jag la in det i texten...för att visa att jag även fast jag går i min sorg...även reflekterar och är mottaglig för andras. Tack för dina berömmande ord....jag är ofta inne på din blogg och läser dina fantastiska texter! Kram Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...