Jag vill sprida bifogade inlägg ur dagens DN vidare för att öka förståelsen för hur det känns att vara arbetslös. Även om jag har full förståelse för att det på Arbetsförmedlingen, precis som i alla branscher, finns medarbetare som är mindre lämpade för sin arbetsuppgift är det ju på denna arbetsplats viktigare än på många andra att medarbetarna har högt EQ då arbetslösa ofta är människor som befinner sig i kris. Vidare är jag fullt medveten om att handläggarna på Arbetsförmedlingen styrs av strikta ramar som de måste hålla sig till, ramar som alla arbetssökande måste passa in i. Detta har jag själv sett detta år då jag varit arbetslös. Jag passar nämligen inte in i ramarna varför jag får klara mig på egen hand. Varken jag eller handläggarna vet vad jag ska söka för arbeten varför jag endast har blivit anvisad ett arbete på sju månader. Min första handläggare träffade jag aldrig och min andra handläggare har jag inte haft någon som helst kontakt med. Jag får ingen vägledning och inga möten, om man bortser från att jag lyckades tjata till mig en jobbcoach innan det drogs in. I min första handlingsplan från 2013-03-13 står att läsa "BEDÖMNING: Jag bedömer att Angelica har svårt att komma ut på arbetsmarknaden utanför sitt tidigare yrkesområde..." "Arbetsförmedlingen kan i nuläget hjälpa Angelica med vägledning." "Enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring måste du som uppbär eller ansöker om arbetslöshetsersättning medverka till att en individuell handlingsplan upprättas i samråd med Arbetsförmedlingen." Sedan 2013-10-11 har jag ingen handlingsplan längre trots att jag meddelat handläggaren i god tid, 1/10, att en ny behöver upprättas. Gentemot Arbetsförmedlingen känner man sig ganska liten, lite som David mot Goliath, i alla lägen. Vilket leder fram till dagens inlägg i DN som jag tagit en bild av och infogar här. Då jag inte i förväg kontaktat författaren hoppas jag att hon inte tar illa upp för mitt initiativ. Vi arbetslösa måste stötta varandra för att orka slåss mot denna koloss som Arbetsförmedlingen är. Jag undrar i mitt stilla sinne om möjligen Arbetsmarknadsministern varit arbetslös någon gång och då levt på 357 kr om dagen efter skatt, det borde nästan vara ett kriterium för att få inneha den posten.

/Angelica

Vi hänger alla samman....vi människor är länkade till varandra som den dyraste Bismarcklänk av guld. Vi tar intryck av varandra, vi lär av varandra och vi behöver varandra. Människor behöver människor.

Många är de människor vi möter under livet och jag tror absolut att vi just i stunden möter de människor vi som bäst behöver. Vi möter de som har något att lära oss - för vår egen utvecklings skull. Hur dessa möten kommer till har jag många gånger undrat över. När jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att många möten har blivit med exakt precision, där jag befunnit mig i livet. Jag får intryck och kunskap som tillför mig något, en pusselbit som passar precis, den som jag saknat - och som jag inte visste om att jag behövde - just då.

Pusselbit efter pusselbit hamnar på rätt plats och snart är hela pusslet lagt. Vi växer och utvecklas som människor. Genom andra människor.

Vissa ord, vissa meningar, kan få en livsavgörande roll. Jag har såna händelser bevarade i mitt inre, ord som jag själv har fått till mig och som jag själv har sagt till andra. De har varit helt avgörande för nästa steg att ta. Vi människor behöver varandra. Vi återspeglas i varandra.

Och det tar tid att få hela bilden klar - av vem jag är, egentligen. För vissa tar det hela livet och det är väl kanske egentligen det livet handlar om - att finna och älska sig själv.

Angelica och jag, vi som skriver denna blogg, möttes via våra två busiga hundar, Ludde och Leo. De är väldigt lika till sinnet, fast helt olika till utseendet. En stor som tror han är mindre än vad han är och en liten som tror att han är större än vad han är. De fann varandra direkt och blev riktiga kompisar. Vi började gå våra promenader tillsammans, vi började passa varandras hundar och vi började prata. Först om hundar....sen om livet.....om att vara kvinna....om att befinna sig Mitt i Livet. Vi hade hamnat i samma verklighet - arbetslösheten - och anledningen var densamma. Vårt mod att säga ifrån.

Livet är en process - vi får intryck och vi gör avtryck - vi lär oss och vi utvecklas. Många gånger har jag tackat för de kloka ord jag fått ta del av och många gånger har jag fått ett tack för att jag finns till. Människor behöver människor - kort och gott! 

http://www.youtube.com/watch?v=fPlQ6EtArSc

/Lena

Jag har påbörjat min resa till Avspännings- och Stressterapeut vilket tvingar mig att rannsaka mig själv och utvecklas som person.

Ett krävande arbete! Varje dag väcks ny tankar i mig, om mig, varför jag tänker, känner och reagerar som jag gör. Att tvingas stanna upp och titta i min inre spegel är nyttigt. Att tvingas fundera över vem jag är och vad jag vill få ut av livet. Det svåraste för mig är att begränsa mig för jag vill så mycket och jag har så svårt att njuta av resan, vill vara framme vid målet direkt, trots att målet jag satt upp aldrig är det samma som slutdestinationen, gravstensmålet. Jag vill VETA vad jag vill få ut av livet NU, inte komma på det SEN. Jag har en prestationsbaserad självkänsla och vill därför vara färdigutbildad Avspännings- och Stressterapeut, yogainstruktör, mindfulnessinstruktör och livscoach, NU. Jag vill leva som jag lär, driva ett må bra företag, få andra människor att må bra, idag! Samtidigt som jag vet att jag måste fokusera på en sak i taget för att inte bli splittrad. Dessutom önskar jag att jag kunde få göra denna resa utan att även ha arbetsförmedlingens krav på jobbsökande hängande över mig och a-kasse dagar som i raskt takt tickar bort. Min resa gör jag ju för att kunna ge tillbaka till samhället, för att komma tillbaka till yrkeslivet och arbeta med ett yrke som jag kan må bra i fram till pensionen. Jag gör den för att jag vill hjälpa andra människor att hitta sina verktyg att göra det samma, hitta sin väg, sin balans i livet så att de i sin tur kan leva ett liv utan negativ stress och sprida kunskapen vidare som ringar på vattnet. Negativ stress är roten till så mycket ont i världen. Den positiva eller negativa energi vi sänder ut till våra nära och kära, våra arbetskamrater, människor vi möter på bussen, sprider de i sin tur vidare. Vi förundras varje dag över all ondska i världen men är det så konstigt egentligen att den finns, någonstans måste ju all negativ energi ta vägen trots allt.

Jag är övertygad om att vi skulle kunna vända trenden, om vi började med oss själva, idag, med små små steg i rätt riktning. Jag har börjat med mig själv, jag tar ett steg i taget. Jag tittar i min inre spegel och försöker vårda det jag ser. 

//Angelica

Att leva i en tillvaro som arbetssökande - jämfört med att leva en tillvaro som till stor del styrs av ett krävande arbete är som natt och dag.

Plötsligt en dag tog hela min tillvaro tvärnit och det enda liv jag kände till fick ett hastigt, abrupt slut. Efter att ha tillbringat så mycket tid och tanke åt arbete, befann jag mig helt omkullkastad i en tillvaro som jag aldrig tidigare vistats i. Jag slogs ner av en kraftig käftsmäll och jag föll som en kägla...fysiskt och psykiskt utmattad efter att ha befunnit mig i en arbetssituation som sakta men säkert ätit upp mig. Sista året var det värsta, någonsin, efter att känslan av att ha blivit utnyttjad och använd...av den person jag arbetat för...smygit på mig.

Jag kämpade med min frustration, irritation och ilska som stegrades för var dag som gick.

Jag höll masken, spelade min roll men höll på att förgås av negativa känslor. För svag att bryta mig loss och för dum för att sätta mig själv i främsta rummet. Samtidigt som älskade företaget med dess verksamhet och personal drevs jag av en naiv dröm om hur allt kunde vara....om inte... Så jag fortsatte att kämpa....tills käftsmällen kom.

I mitt liv har jag ibland drömt om hur en tillvaro skulle se ut om jag helt fick äga min dag och sätta min egen agenda. Att få vakna till en ny dag, utan att väckarklockan ringer vid 06.00....få äta en frukost i lugn och ro istället för att snabbt pressa i sig en smörgås, bara för att. Jag hade aldrig upplevt vardagslivet hemifrån, förutom när jag varit sjuk, ledig eller föräldraledig. Mitt liv var fyllt av arbete fem dagar i veckan....sen jag var arton år.

Och idag, som arbetssökande, lever jag till viss del det liv jag ibland drömt om. Jag behöver inte gå upp kl. 06.00 när väckarklockan ringer, jag behöver inte äta en smörgås i två tuggor, jag behöver inte skynda in i duschen och rafsa fram något okey att sätta på mig ur garderoben. Jag kan ta sovmorgon, jag kan läsa en tidning samtidigt som jag äter min frukost, jag kan starta en tvättmaskin samtidigt som jag startar min dator och jag gå en timmes promenad i skogen. Men - jag känner mig ofta ofri. Ofri, för att ha hamnat i en tillvaro som jag inte själv valt. Jag äger min dag, jag äger min tid men jag är bunden vid min boj - arbetslösheten. Och arbetslösheten förgör oss, den gör att även den starka vacklar, vi tappar tilltron till oss själva. Vi känner oss bortvalda när vi aldrig blir utvalda och det lilla barnet inom oss gråter.

Idag drömmer jag om ett annat liv....ett liv där det är möjligt att förena både arbete och fritid. Och jag drömmer om att befinna mig på en arbetsplats som ser personalen som den värdefulla tillgång de är. Där människor får växa och fylla en meningsfull uppgift som gör skillnad i stort. Precis som jag en gång tyckte att min f d arbetsplats var.......innan insikten om att jag endast varit använd kom till mig.

Och vet ni - jag kommer att hamna där....en dag.

/Lena

Jag ska besegra min drake, den som jag för en kamp med i mitt inre. Jag har tagit stryk av året som gått...jag har tappat kraft, energi och självförtroende och jag måste vända blad nu.

De inre motståndarna kallar samurajerna för drakar. Den egna rädslan för att misslyckas är en av de vanligaste och svåraste. Oro, dåligt självförtroende, destruktiva vanor, lättja, leda, nervositet och dålig koncentrationsförmåga är andra inre drakar. När en drake styr ens inre är det för att vi själva tillåter det. Samurajerna uppmanar oss att slå igenom drakens mask och avslöja den.

Samurajen intar stridsposition, vänder sig mot motståndaren med balans och tålamod och väntar tills det är dags att sätta in stöten.

Det går att applicera detta tillvägagångssätt även mot sina inre motståndare. Att leva framåtvänd är en anda som fungerar på livets alla områden. Möta sig själv med sina rädslor, bekymmer och besvikelser. Erkänna dem och se dem i vitögat.   

Sinnet är viktigare än svärdet.....en erfaren samuraj vet att tekniken med svärdet endast utgör 30 procent av framgången, resterande 70 procent beror på hans eget sinnestillstånd. Samurajerna har ett ord för kraften - KI. KI handlar om energi, livskraft, inre styrka och attityd. KI flödar när vi mår bra, är fokuserade och övertygade. Jag har befunnit mig i KI i mitt liv.....och det har säkert alla människor gjort någongång....i ett tillstånd av en positivt kraft med stort självförtroende och hjärtlighet. Man smittar av sig till andra människor och de dras med och tillsammans befinner man sig i ett flow där allt är möjligt.

Det är en härlig känsla och den går alltid att komma tillbaks till.....för den startar med den egna tanken. Knepet är att bli medveten om sina negativa och dömande tankar, avvisa dem och ersätta dem. 

I förrgår kom ett sting av ilska till mig, som startade denna process, den renade mig på ett konstigt sätt - den gjorde att jag bestämde mig - att nu kan det bara bli bättre. En samuraj väljer ett aggresivt förhållningssätt istället för ett apatiskt och nedslaget. Annars kan inte de egna drakarna besegras. Och deras motto är "vänta dig ingenting och var beredd på allt. Ingenting blir ändå som du har tänkt dig". 

Jag har bestämt mig, jag ska besegra min drake, jag ska ta av mig min rustning och gå i närkamp. Gå i närkamp med livet och vara inställd på seger. 

/Lena      

Kära Arbetsförmedlingen, att vi har fått en kommentar från Er på vår blogg är den hittills mest positiva upplevelsen vi haft med Er under vår arbetslöshet. Vi förstår av Er kommentar att Ni prenumererar på inlägg som handlar om Arbetsförmedlingen/och eller er verksamhet. Därför har vi nu stora förhoppningar om att ni även läser detta inlägg från oss.

Vi - två kvinnor mitt i livet med det gemensamma att vi är arbetssökande - startade bloggen för att vi tänkte att skrivandet skulle vara en kreativ och lämplig sysselsättning mellan vårt jobbsökande. Samtidigt som vi ville följa med i debatten kring arbetslösheten i Sverige ville vi få en stunds möjlighet att skingra våra tankar och ge uttryck för våra känslor. Vi enades om att bloggen skulle heta "Arbetslös - men inte värdelös" - men tyvärr gick det inte att registrera det namnet, därför fick bloggen istället namnet "Mittiliv1".

Vi har båda en varsin hund som kräver promenader vilket har resulterat i oändligt många mil under vår tid som arbetslösa och vi har haft lika många samtal om hur livet förändras när vi hamnar i arbetslöshet.

Detta inlägg är en liten redogörelse från vår sida samt ett bemötande av Er kommentar;

Enligt AF: Som arbetslös ska alla känna såväl stöd som förtroende i sina kontakter med AF och ingenstans ska känslan av otillräcklighet behöva infinna sig.

Enligt oss: Känslan av otillräcklighet infinner sig snabbt, som också har sitt ursprung i av vilken anledning personen har hamnat i arbetslöshet. Den första kontakten med AF är därför väldigt viktig.

Jag - Le en +55 med hyfsad självkänsla, befann mig plötsligt för första gången i mitt liv som arbetslös och blev mycket konfunderad av den första kontakten med AF. Att jag fick sitta i ett öppet landskap och med stor möda försöka återge anledningen till min arbetslöshet, med tårarna brännandes bakom ögonlocken och en röst som stockade sig. Arbetsförmedlaren var ödmjukt trevlig och tyckte att det var en tråkig historia jag hade varit med om...han gav mig en klapp på axeln, klickade i en platsanvisning (ett alldeles för kvalificerat arbete...som jag informerade honom om) och sa att jag skulle komma att få ett arbete jättesnabbt - jag hade 37 års arbetslivserfarenhet.

Jag - An fick i samband med inskrivningen träffa en handläggare i ett enskilt rum. Vid detta första möte konstaterades att jag behövde vägledning, jag blev tilldelad en handläggare och fick en handlingsplan.

Vårt förslag: All inskrivning av arbetslösa borde ske i enskilda rum. Det finns så många anledningar till varför människor ställs utan sysselsättning och att då behöva sitta i ett öppet landskap och återge sin berättelse känns varken förtroendeingivande eller seriöst. Låt också den arbetssökande få landa i sin nya verklighet innan kravfyllda platsanvisningar delas ut, de borde inte ges vid inskrivningstillfället.

Enligt AF: AF vill vara ett schysst bollplank på vägen mot nästa jobb eller studier. Vill finnas till för den arbetssökande och inte tvärtom.

Enligt oss: Vi har aldrig upplevt våra handläggare som "bollplank". Den ena handläggaren har inte velat ha någon som helst kontakt med sin klient. Efter sex månaders arbetslöshet har ännu inte någon personlig träff infunnit sig, endast en mejlkorrespondens i början av arbetslösheten.

Känslan jag - An, har en känsla av att min handläggare inte vill ha med mig att göra. Detta har jag påtalat både för kundtjänst vid mina månatliga rapporteringar och för det lokala AF-kontoret. Ännu har ingen kontakt från min handläggare tagits, trots att jag har försökt ett antal gånger. Vägledningen jag behövde fick jag till slut i form av en jobbcoach, vilket jag dock fick tjata mig till. Så känslan av ett tvärtom förfarande är stor.

Även jag - Le, har en konstig känsla av att jag har fått ta kommandot på de två möten jag haft med min handläggare. Jag har båda gångerna gått därifrån med en känsla av att ha blivit bemött med ointresse och icke engagemang.

Vårt förslag: För att kunna vara ett schysst bollplank måste man vara intresserad av människor. Ett absolut krav måste vara att den tilldelade handläggaren ska ha personliga möten med sina klienter, det måste ingå i den gemensamma handlingsplanen. Känslan av att inte vara viktig och bli dåligt bemött späder på den redan dalande självkänslan för den arbetssökande. Tonen och språket i den muntliga och skriftliga korrespondensen borde också ses över och mjukas upp. Det skulle göra att de arbetssökande upplever att AF är till för deras skull.

Enligt AF: Alla arbetssökande bär med sig olika ryggsäckar av erfarenhet och har därmed olika förutsättningar när arbetslösheten är ett faktum, det blir därför svårt att peka ut vilken som kan generellt vara den snabbaste vägen ut till arbete igen.

Enligt oss: Helt rätt, vi håller med helt och fullt.

Vårt förslag: Med hänsyn till ovanstående är det därför av största vikt att de arbetssökande får ett personligt bemötande som är seriöst. Vikten av att de arbetssökande blir sedda, hörda och bemötta med respekt är ett måste. AF borde sätta upp individuella åtgärdsprogram för varje person utifrån deras egen förutsättning. AF borde också arbeta mer med att skapa arbetstillfällen, t ex knyta nära kontakter med företag och potentiella arbetsgivare för att matcha deras behov med de arbetssökande.

Enligt AF: Ingen ska behöva känna sig otillräcklig i sitt arbetssökande även om kraven från a-kassa eller annan försörjning kräver en hel del av den det berör. Det är AF som tillsammans med dig istället ska se till att du känner dig hoppfull och att det du gör ska vara tillräckligt för att kunna lösa din situation.

Enligt oss: Som sagt, känslan av otillräcklighet är stor under en arbetslöshet och många krav finns på den arbetssökande. Kraven kan ibland bli så stora att hälsan blir påverkad, psykisk ohälsa i samband med arbetslöshet är ett faktum.

Vårt förslag: De första veckorna som arbetssökande kan upplevas som hoppfull, innan kvarnens hjul börjar mala och innan jobbansökningar börjar returneras från icke intresserade arbetsgivare. AF borde göra snabbare insatser för de arbetssökande under första året. Känslan vi har är att AF låter det första året passera utan några större insatser, det borde vara tvärtom. Stora insatser direkt medan den arbetssökande är hoppfull, har hög självkänsla och stor energi till att lösa sin situation - det borde ge större effekt. AF borde också samarbeta med andra aktörer för att stävja ohälsa i samband med arbetslöshet.

Enligt AF: AF hoppas att jobbcoachningen blir till vad som önskas och att stöd finnes för det fortsatta arbetssökandet.

Enligt oss: Erfarenheten av jobbcoachning är kluven. AF har varit i blåsväder för att ha upphandlat tjänster av icke seriösa företag.

Jag - Le, hade en trevlig jobbcoach, men att ha trevligt är nog inte syftet med jobbcoachning. Jag tyckte att coachningen hade en mer  teraupetiskt syfte för mig. Att jag skulle lära mig skriva ett CV och personligt brev kändes lite udda - eftersom jag arbetat med administration, personalfrågor m.m så länge.

Jag - An har stor nytta av min jobbcoach då jag är i behov av vägledning och stöd vad gäller CV, personligt brev samt hur jag bäst säljer in mig på arbetsmarknaden. Dessutom är jag i stort behov av ett bollplank och en länk ut i arbetslivet vilket arbetsförmedlingen i nuläget i mitt fall inte är.

Vårt förslag: Dra ner på upphandlingen av jobbcoachning - det måste vara en otroligt stor utgift för AF. Satsa mer på coachning i AFs egna regi. Låt olika behov av coachning styra behovet - de unga behöver absolut lära sig att sätta upp sitt CV och personliga brev - men nödvändigtvis gäller inte det alla arbetssökande. Att AF lagt 4,8 miljarder sen 2008 på jobbcoachning är skrämmande (se vårt blogginlägg Arbetslösa en miljonindustri). Detta kan inte fortgå - våra skattepengar måste användas på ett bättre sätt.

En sista kommentar till att fd gd Angeles Bermudez Svankvist fått lämna sitt uppdrag. Det var inte en dag för tidigt....och självklart är det inte AF som myndighet som har ansvaret över hur deras högste chef agerar och sköter sitt arbete. Vårt hopp står nu till att den nye generaldirektören tänker nytt, vill och vågar förändra den myndighet som varit så misstrodd som AF nu varit en längre tid. Vårt tips till Er är att använda de arbetssökande i förändringsarbetet - de har stor kunskap i hur livet som arbetslös är och kan säkert bidra med mycket.

Vi står till förfogande - vi är arbetslösa men inte värdelösa -

Lena - arbetssökande sen 2012-06-09

Tidigare verksamhetsansvarig på Team Lars Massage

Uppsagd pga arbetsbrist 2011-12-09

Arbetat i 37 år  inom ekonomi, administration o ledning

Arbetslös i 15 månader.

Angelica - arbetssökande sedan 2013-03-06

Tidigare sjuksköterska inom landsting, kommun och bemanningsföretag

Arbetslös på egen begäran  

Arbetat inom diverse servicebranscher från 18 till 44 års ålder

Arbetslös i 6 månader

Jag är så splittrad i vad jag vill. Ena stunden tror jag mig veta vad jag vill för att i nästa stund vilja något annat.

Efter nästan ett halvår som arbetslös är jag fortfarande lika vilse. Jag vill tjäna pengar på ett för mig meningsfullt, givande och utvecklande sätt, det är målet, men hur jag ska ta mig härifrån och dit vet jag inte. Jag önskar att jag hade klarat av den här biten när jag var i 20 års åldern och att jag inte väntat till 44 års ålder. Jag lever mitt liv i omvänd ordning. Nu är mina döttrar vuxna och lever sina egna liv, vilket också innebär att jag kan börja leva mitt liv. En märklig känsla infann sig när jag insåg att jag inte längre var den viktigaste personen i mina barns liv… Istället är det nu min tur att vara den viktigaste personen i mitt liv… En tid för omställning i både tanke och handling. Det första jag gjorde var att göra om mina döttrars rum till kontor åt mig, och nu sitter jag i detta mitt nya rum och skriver, tänker, försöker landa i någonting. Ensam hemma med Ludde och Leo som sällskap. Ludde sover på gästsängen och Leo vid mina fötter. Om jag inte haft sällskap av Lena, Leo och Ludde detta arbetslösa halvår hade jag nog blivit galen, eller åtminstone deprimerad. Lena och jag har många timmars terapisamtal bakom oss, promenerandes i skogen med hundarna i alla väder eller sittandes med kaffekoppen i handen och hundarna vilande vid fötterna. Vi hjälps åt med hundarna, ventilerar våra tankar, hjälps åt att inte totalt deppa ihop i detta limbo vi lever i. För det är där, i sitt sociala nätverk och i sin familj, man måste söka stöd när man är arbetslös. Stackars den som inte har ett socialt nätverk eller en förstående familj för arbetsförmedlingen tillhandahåller inte något som helst stöd. Det enda arbetsförmedlingen tillhandahåller är krav. Jag undrar vad dom egentligen gör på arbetsförmedlingen, jag skulle nog behöva göra ett studiebesök bakom kulisserna för att förstå. Första veckan i mars anmälde jag mig som arbetslös och jag har fortfarande inte träffat min handläggare. En handläggare som för övrigt varit tydlig med att hon inte vill ha med mig att göra, jag är ett problem som helst ska försvinna. Förmodligen beror detta på att jag inte passar in i den ordinarie mallen och handläggarna på arbetsförmedlingen aldrig ska använda sig av “think outside the box” metoden. En annan handläggare godkände i slutet på juni att jag skulle få en jobbcoach, vilket var mot min handläggares vilja. När jag träffade min jobbcoach för en vecka sedan fick jag reda på att min handläggare inte godkänt fakturan. Stackars min handläggare, jag har fortfarande varken försvunnit eller kommit i sysselsättning. Jag är en plump i hennes protokoll!

Men jag har i alla fall en förstående familj, ett socialt nätverk, en hund som håller mig sysselsatt, tak över huvudet, mat att äta och kläder på kroppen. Så i det stora hela har jag det bra, det går ingen nöd på mig, Jag sitter mätt, torr och varm i mitt hem medan åskan mullrar utanför.

Och kanske, kanske vaknar jag en dag och inser att jag inte är splittrad mer, att jag hittat fram till målet, att jag är rofylld i kropp och själ.

//Angelica

Livet snurrar på, oftast så snabbt att vi inte hinner med det viktigaste av allt - oss själva. Vi sitter instängda i korgen och vet inte riktigt hur vi ska få stopp på ekorrhjulet. Vi inser inte att det är vi själva som kan dra i nödbromsen, vi själva som sätter gränserna och bestämmer över våra liv. Det kan kännas så otroligt oöverskridligt - nästan som att vi ska bestiga bergets högsta topp. 

Förra våren satt jag framför en ung kvinnlig läkare som sa de förlösande orden till mig, som gick rakt in i mitt hjärta "Du behöver inte vara stark, du behöver bara vara Lena". Hon tittade mig rakt in i ögonen och hade på bara några få minuter konstaterat vad som var mitt stora problem. Att jag under hela mitt liv tvingat mig till att vara den starka, den person som alla kan luta sig mot, den som inte ska falla. De kloka orden satte igång en process i mig som gjorde att jag började tänka på hur jag är som person. Att jag alltid ända sen barnsben - måste vara stark. 

Jag har varit på arbetsplatser som har krävt stor arbetsinsats och varit mycket föränderliga, där jag har anpassat mig och gett mer och mer. Som anställd har jag varit guld värd då jag har varit ansvarsfull, lojal och haft hög arbetsmoral. Och jag har alltid genom åren belönats med att avancera och fått mer och mer ansvarsfulla arbetsuppgifter - som till sist resulterade i att jag kom i en ledande position. En ledande position som jag trivdes i och som jag också var bra på. Jag fick visa min styrka, att jag orkade, jag arbetade som en maskin - jag kunde arbeta för två, tre personer om så krävdes. Vad jag inte kände....var att jag gjorde det på bekostnad av mig själv. När hjulet snurrar på, stänger vi av, vi hinner inte känna efter, vi fortsätter.....fortsätter.

Jag har tröskat och skördat med- och motgångar i livet precis som alla andra. Vissa händelser i livet har satt sina spår, en del som endast ett litet skrubbsår medan vissa ärr inte riktigt har läkt än. Att ta hand om sig själv, att våga stanna upp och möta det onda är något jag varit dålig på. Medicinen mot det onda har varit att arbeta och förbandet har varit att ta hand om andra.

Under året som arbetslös har jag fått möjlighet att för första gången i mitt liv ta hand om mig själv. Hjulet stannade.....ofrivilligt eller under påverkan av mig. Jag vet att jag själv var en bidragande orsak till att nödbromsen drogs i.....jag uttalade orden, satt min gräns och stod upp för mig själv tillslut.

Vissa stunder tänker jag tillbaks på mötet med läkaren och känner stor tacksamhet över de ord hon sa....orden som gjorde så ont i stunden men som gjorde att jag stannade upp, kände efter och kom till insikt. 

/Lena