Foto; L.Melin

Jag går min runda på min lilla täppa och tittar ner i jorden. Blicken min söker efter de vårlökar som jag aldrig satte ner i jorden i höstas. Varför inte?

Jag som älskar vårlökar....de är de allra vackraste. Min största favorit av alla vårblommor är Kungsängsliljan...som inte blommar förrän i maj månad. Denna graciösa, vackra blomma med sitt fantastiska rutmönster. Har ni tittat nära hur fantastiskt perfekt utformad den är?

Varje vår påminns jag att jag glömde...att köpa och plantera alla de vårlökar som jag vill ha i min lilla trädgård den här tiden på året. De blåa, de vita, de gula, de lila...ja i alla de färger som de finns. De ger hopp om liv.

Det allra, allra vackraste är gamla trädgårdar där lökarna har spritt sig över den gröna mattan, där den blå scillan nästan tagit över, snödropparna med tuvor stora som bollar och den gula vårlöken så skir att de nästan inte syns...ändå lyser hela gräset i gul nyans.

Plötsligt känner jag ett vemod mitt i min våryra....så snart solen värmer min kind kommer jag att sakna min gamla torparträdgård. Där vårlökarna lyste välkomnande mot mig när jag kom dit efter den långa, långa vintern. Tätt tillsammans stod de som de gjort i alla år. Försiktigt, försiktigt satte jag ner mina fötter mellan tuvorna, för att inte trampa ner någon av de hundratals blommor som fanns där för mig och hade funnits för andra före mig.

Tacksamhet att få njuta, av att allt kan vara så vackert...även det förgångna. Det bevarar jag i minnet, samtidigt som jag bestämmer mig för att köpa krukodlade vårlökar till min lilla trädgård. För då kommer jag att kunna njuta än mer....också av de vårlökar som jag aldrig köpte i höstas...........

/Lena

 Foto; L.Melin

Foto; L.Melin

En känsla av overklighet, känslan av att falla är påtaglig när sanningens stund slår igenom allt som byggts upp under åren tillsammans.

I en och samma stund slås allt sönder och fördämningarna rasar samman. Kvar står jag mitt i ett kaos och försöker tänka klart, hålla samman och hålla galenskapen ifrån mig. Det susar i mitt huvud och min kropp skakar av alla känslor som strömmar igenom på en och samma gång.

Ensam står jag, samtidigt som jag försöker luta mig mot någons axel, denna någon som inte längre finns. Någon som alltid funnits där i alla de år som vi varit samman. Som jag delat mitt liv med i både glädje och sorg. Som gett mig all trygghet och styrka liksom jag också gett. Två pelare stadigt förankrade i ett tillsammans.

Ett tillsammans som i ett enda slag förblir raserat, orden som inte längre kan sägas, meningarna som inte längre har någon verkan, där ingen mottagare finns.

Här står jag kvar, där du inte längre finns och jag fortsätter. På samma väg, mot samma mål, i det liv som jag alltid levt. Ingen skillnad. Jag står kvar för de mina, jag svävar som ett fjäderlätt moln över deras huvuden. För dem i tider av glädje och sorg.

Jag lutar mig mot min egna skuldra, tar emot mig ifall jag faller och jag plåstrar om mina sår. Rispan av svek har fortfarande inte läkt, men det starka röda bleknar med tiden liksom mina andra ärr.

Och där står du och kan bara se på. 

Lena

Boken av Karen Kingston köpte jag redan 2001 och jag läste den från pärm till pärm. Tyckte säkert att det behövdes rensas i hemmet när jag inhandlade den. Den har nu stått orörd några år i bokhyllan och det känns som det är dags att damma av den.  

Efter skilsmässan som jag gick igenom under hösten kom det naturligt till mig att börja rensa. Dels för att själva skilsmässan kräver det, bohaget ska delas. Men, även efter att det är gjort har jag fortsatt och fortsatt. I höstas hade jag någon stor plan om att stå på bakluckeloppis och sälja det som jag inte behövde. Skulle då tjäna en liten peng som skulle göra gott för framtida behov. Så blev det inte....energin räckte inte riktigt till. Istället blev det många vändor till Röda Korset, återvinningscentralen och sopstationen. Och det är fortfarande inte färdigt med allt rensande. Det pågår i det oändliga. Jag har rensat bort de flesta sakerna som inte behövs, rensat bort kläder som jag inte använder, kastat sånt som ingen annan heller vill ha....sånt som jag inte kan ge bort med gott samvete.

Däremot har jag en låda i köket, en s k sockel-låda, där vi genom alla år vi bott här, 22 år nu, har haft block, pennor, kritor mm ända sen barnen var små. Denna låda har naturligtvis rensats några gånger genom åren....men då har det tagit tid. För det är en låda fylld av minnen. Vi har gemensamt skrattat åt det vi funnit där och insett vad tiden går. I lådan finns förutom teckningar väldigt mycket lappar med budskap på....såna där vardagliga som vi skrivit till varandra. Något som jag började med i vår familj - eftersom min mamma gjorde så. Lappar på köksbordet med små innehåll. Och lapparna fick vi sen som vana att skriva till varandra när vi lämnade hemmet. Jag tar upp en lapp och läser....."Godmorgon, vi har åkt till landet, kommer hem på em. Det finns en bytta i kylen att värma. Glöm inte att låsa och släppa ut Findus ifall du går ut. Ha en bra dag! Puss o kram mams o paps"

Känslor, känslor.....gamla lappar med så mycket omtanke och kärlek mitt i vardagen. Gamla lappar.....äldsta sonen flyttade för sex år sen, Findus dog för tre år sen och maken och jag skiljde oss alltså i höstas. Lådan är inte rensad på många år nu. Det tar emot, jag känner ett stort, stort motstånd. Här ligger rester av vårt gemensamma liv, det liv vi hade och som vi inte längre har. Det kommer att krävas en stor ansträngning för att ta tag i lådan. Jag kommer inte att rensa den idag, inte imorgon....men en dag framöver. När jag kan ta omhand dessa minnen utan att det gör så ont.

Jag öppnar boken av Karen Kingston, hon kanske har något tips att ge mig...ögnar igenom kapitel för kapitel. Vissa kapitel behöver jag nog fördjupa mig i inför det jag ska göra ....Samlingar, Pappershögar, Att släppa taget, Rensa ut ditt mentala skräp, Rensa ut ditt känslomässiga skräp och Rensa ut ditt andiga skräp...är några kapitel som jag kommer att läsa som en hjälp på vägen. Tror att jag börjar redan ikväll. 

/Lena

När jag var liten hade vi en rysk docka hemma, en matrjosjka. Den var väldigt speciell tyckte jag, för jag visste ingen annan familj som hade en sån. Pappa hade köpt den när han besökte landet i öst vid den tiden han var malaj vid svenska flottan och stationerad på HMS Tre Kronor, det stora fartyget.

Jag tyckte allra, allra bäst om den minsta dockan....den som jag hittade när jag hade öppnat docka efter docka och tills sist inte kunde öppna någon mer. Då fanns hon där och var inte större än en liten tummetott - men hade ändå samma målade dekor som alla de övriga.

Sonen och jag sitter och pratar vid köksbordet om dagens prestationskrav som ligger över oss människor idag. Jag säger att jag har läst en artikel i tidningen om att utmattningssymptomen kryper allt längre ner i åldrarna, att det är många högstadie- gymnasieelever som blir sjuka - främst flickor. De duktiga.

Vi är rörande överens om att kraven har ökat snabbt de senaste åren. Vi måste vara och göra så otroligt mycket av och med våra liv idag. Ambitionerna måste vara höga, prestationerna vara många och aktiviteterna vara de rätta. Och det gäller i alla åldrar. Liten som stor. Tiden måste fyllas och allt måste hinnas med. Vi måste ligga rätt på alla plan om vi ska lyckas och känna oss lyckade som människor. Kraven på oss själva är stora och om vi inte klarar av pressen att prestera för att nå de uppsatta målen känner vi oss misslyckade....och vi är många som faller överbord på vägen. Själv trillade jag överbord för tolv år sen, var nära att drunkna men lyckades greppa livbojen i sista stund. Jag kom igen för att jag befann mig på rätt arbetsplats, kom till en förstående läkare och blev hjälpt av fantastiska medmänniskor runt omkring mig. Och till den duktiga flickan kunde jag säga hejdå.

Likt Matrjosjkan, den allra, allra minsta dockan. Som bor där längst inne och är den charmigaste av dem alla. Lager efter lager av måsten som vi gömmer oss bakom. Allt som vi måste uppfylla och göra för att vi ska känna oss rätt. För vi har skapat en elitmänniska som måste passa in i alla mallar för att duga.

Matrjosjkan, som var så speciell för mig när jag var liten, nu förstår jag varför....och vilken intelligent son jag har som kunde förklara denna symbolik för mig.

/Lena

Igår satt jag och slötittade på Idrottsgalan, slog på tv:n i halvtid så jag hade missat halva programmet. En gala som alla andra galor så det gjorde inget att jag missat en hel timme insåg jag.

Men, plötsligt händer det....som man säger i reklamen....något spännande och kontroversiellt. Sportspegelns årliga pris ska delas ut och det går i år till Kiruna IF Ishockey,

det lät inte så jättespännande vid själva presentationen men när jag fick höra juryns motivering blev jag glad! Kiruna IF spelar numer i regnbågsfärgade tröjor och deras policy är att idrott ska få utövas av alla människor oavsett! Klubben är den första i Sverige som har HBTQ-certifierat sig.

För sitt mod att våga förändra och utmana traditionella värderingar inom sin idrott. Och i och med det skapa en miljö runt sin förening som präglas av öppenhet och allas lika rätt att idrotta.”

När jag sen fick höra ordförande Johan Köhlers skarpa tal blev jag ännu gladare. Det krävs mod för att göra en sådan markering mitt i direktsändning i Idrotts-Sverige. När jag går in och läser på om denna klubb blir jag däremot ledsen. De har tappat både sponsorer och supportrar efter sin medvetna satsning vilket gör att kubben kämpar febrilt med sin ekonomi. Mycket trist läsning!

En ishockeyklubb väljer fokus människa istället för fokus ekonomi - vilken vacker tanke...........det kunde ha stannat där, för det finns många människor som tänker vackra tankar. Men, det mest fantastiska i denna historia är att det inte endast stannade vid en tanke - utan går till ett genomförande! Och när klubben tappar sponsorer står den ändå fast vid sitt val - vägrar ge vika.

Min hjärna tänker vidare.....tänk om....tänk om....om vi människor på jorden skulle ändra fokus från ekonomi till människa...vad skulle hända då? Om ekonomin skulle vara underordnad människan och inte tvärtom, för idag är ju faktiskt människan underordnad ekonomin...eller? Vi styrs av pengar....allt är beroende av ekonomi, eller?

Vilken vacker tanke....om vi skulle sätta människan högst upp....och pengar endast som det verktyg som det egentligen är...som alla andra verktyg vi använder. Vad skulle hända med en sådan helomvändning....skulle vi få fred på jord? skulle miljö- och klimatfrågan bli löst? skulle vi få mer tid? skulle vi uppleva mer kärlek? skulle alla få äta sig mätta? skulle alla barn få känna sig trygga? skulle hela jordens befolkning vara lycklig?

Tänk om.....

Och tänk....vad en stund framför tv:n kan starta igång hjärnan....

/Lena

De stora besluten som vi tvingas ta, de kryper liksom på oss, under en tid då vi inte finner någon vila. Sömnlösa nätter då sömnen vägrar infinna sig, vi ligger vakna med våra tankar som vägrar sluta snurra....allt känns stort och skrämmande. På morgonen kliver vi upp ur vår säng, gör oss redo för en ny dag, trötta med tomma blickar. Vi fortsätter med det vi gör, samtidigt som det ligger något inom oss och skaver.

Kroppen vår gör allt den kan för att signalera att allt inte är som det ska....symptomen ökar. Dålig sömn, ätstörningar, krämpor lite överallt i kroppen, irritation och till och med aggressiva tendenser blandas med den stora tröttheten. Vi försöker ignorera och hoppa över att ta omhand. Men, djupt inom oss har vi en medvetenhet vad det handlar om.

Och till slut hamnar vi där, vid vägs ände, då vi måste välja. När insikten har kommit till oss att det inte går längre, att vi måste frigöra oss från det som tynger ner oss. Bilder av ett vägskäl där vi måste välja riktning, av ett stup vi måste kasta oss utför, en brygga där vi måste dyka ner i mörkt vatten eller till och med av en vägg som vi ska forcera infinner sig. Det känns skrämmande.

Fastän det känns skrämmande gör vi det - för att överleva. Det kan kännas lite bortskämt att säga att vi gör det för att överleva, för det kanske inte egentligen handlar om liv och död. Men, vår hjärna upplever det så....för den kan inte skilja på om vi är utsatta för fara. Kroppen har i alla fall signalerat så.

Under stor allvar berättar vi om vårt beslut för vår omgivning, för de stora besluten har vi oftast fattat ensamma. Ibland kan dessa då komma som en total överraskning för dem och hur de än reagerar finns ingen återvändo. För det handlar om oss själva och vår egen överlevnad.

Fastän kanske allt runtomkring oss rämnar står vi tryggt fast vid vårt beslut och vi viker inte undan, vi får ett lugn för beslutet är taget.

Dagarna går och sakta börjar vi tvivla, hjärnan börjar spela ett spratt med oss. Vår beslutsamhet börjar svikta, vi börjar resonera och dividera om vi gjort rätt val. Vi börjar våndas igen och kanske till och med att de vakna nätterna kommer igen. Nu sätts tilliten på prov, tilliten till oss själva - att vi gjort rätt val. Om och om igen måste vi säga till oss att jag skulle ta samma beslut igen om jag tvingades ta det just nu.

För de stora besluten tas alltid i nuet, då vi står där vid kanten, vid vägskälet, vid bryggan, vid väggen - som vi ska ta oss igenom för att få komma ut på andra sidan som hela människor. 

/Lena

Allvarligt, hur mycket kan det komma ut ur en kropp....i dessa förkylnings- och influensatider. Och var kommer det ifrån och hur länge har det funnits där?

Frågor som man ställer sig samtidigt som man vecklar ut ännu en pappersnäsduk och snyter sig högljutt! Öppnar precis mitt tionde paket....därefter en nysning som följs av en hostattack som varar i nästan fem minuter....sen är det bara att kippa efter andan och dra några djupa andetag och försöka få lite vila....innan hela processen går in på en ny runda.

Min "sjuka" har pågått i sex dagar nu och har inte gett med sig alls...den bara fortsätter och fortsätter, så det blir till att ringa till vårdcentralen imorgon och höra om de har något vettigt att ge mig, både råd, medicin och eventuell sjukskrivning mottages tacksamt.

Livet stannar av, det finns inte så mycket mer att göra än att ägna sig åt sina "attacker" och däremellan hämta kraft. Orken finns ju inte till något annat och det är väl precis som det ska vara när man är sjuk. Jag har aldrig haft några problem med att stanna hemma när jag är sjuk,

utan när jag blir så sjuk så tillåter jag mig att vara det. Och det snabbast sättet att bli frisk måste vara att stanna hemma från jobbet och fokusera på att kurera sig.

Men, jag märker att många har svårt för det....att stanna hemma från jobbet när de är sjuka. Vet inte riktigt vad det beror på...ekonomin spelar roll såklart, det är dyrt att vara sjuk eftersom vi drabbas av en karensdag och sen endast får 80 % sjuklön. Ansvaret för sitt jobb spelar också säkert roll, att jobbet inte blir gjort när vi inte är där...och så är det ju. Det blir ett stresspåslag för många säkert. Fast förhoppningsvis finns det någon annan som kan täcka upp till viss del. Jag får en känsla av att vi uppvisar en svagare sida om vi stannar hemma och är sjuka...det vanliga tycks vara att stanna hemma ungefär två dagar vid en rejäl förkylning och sen gå tillbaks och fortsätta att vara förkyld på jobbet i ganska många dagar till. Och självklart blir andra smittade. En evig rundgång....

När jag för några år sen jobbade som personalansvarig brukade jag be de som var sjuka att stanna hemma. Dels för deras egen skull - men även för andras. Det kändes som ett bättre alternativ än att vi skulle vara på arbetsplatsen och vara sjuka. Jag arbetade i och för sig på en arbetsplats där kundkontakten gick att ta på....eftersom det var massage som levererades. Men, det var inte bara av den orsaken...utan även också av respekt till kollegor samt för att "spara" in på antalet sjuk personal, eftersom smittan då troligen kunde begränsas.

Så i dessa förkylningstider vill jag uppmuntra alla att försöka stanna hemma när vi är sjuka. Ingen är oumbärlig och det gör oss absolut inte till en sämre arbetskraft....i mina ögon är det precis tvärtom. 

/Lena

Foto; L.Melin

När det är som värst, då kan det inte bli värre, säger vi. Men, det finns alltid de som har det värre, säger vi. Och i dessa fraser klamrar vi oss fast och finner även tröst. För det kommer att komma bättre tider, vi kommer att må bättre än såhär. Det här är bara en fas i livet som vi ska ta oss igenom. Och det finns alltid de som har det värre.

Det är den visdomen som gör att vi fortsätter, att vi inte ger upp, att vi kämpar vidare...för varför tycka synd om sig själv. När det värsta av allt ännu inte har hänt. Och vad är egentligen det? Kan vi sätta grader på det som är värre än värst? Och när är det som värst? Måttstocken är oändlig för hur mycket en människa egentligen kan genom- och överleva. Ja, det finns nog inga begränsningar egentligen...jag behöver bara ögna igenom dagens morgontidning och se de hemska reportagen runt om i världen för att inse det. Och detta är bara det senaste som har hänt...sen finns allt det som hänt tidigare än så och därtill det som det aldrig rapporteras om. Ja, det finns alltid de som har det värre. Så många människoöden och jag känner mig genast ödmjuk.

När ödmjukheten kommer till mig sprids en skön känsla genom kroppen. En varm känsla som sköljer bort alla inslag av bitterhet och avund. Känslor som lätt kan ta över när vi tycker att vi blivit orättvist drabbade av livet. Det är nyttligt att snegla åt sidan, att titta på sina medmänniskor och se till de som har det värre. Även i en tid då jag känner mig hopplös och tröstlös. Jag behöver egentligen inte snegla långt, de finns i min närmaste omgivning, de som för sin dagliga kamp och som haft en svår tid under året som gått. Det har varit ett förändringens år som har tagit mycket kraft. Men kraften till att kämpa och inte ge upp har alltid funnits kvar. Det inger hopp.

Det är sorgset att se när människor blir hårt drabbade av sjukdom. Men, snälla tyck inte synd om mig, det gör mig inte gott - som en god vän en gång sa till mig. Så rätt hon har, tycka synd om har en negativ effekt för både de drabbade och vi som står bredvid. Att finnas till, att våga stanna kvar, ge av sin tid och lyssna - är det bästa vi kan göra. Här känner jag mig trygg, här har jag befunnit mig under lång tid, redan när jag som barn tassade runt på tå för att inte väcka mamma som sov sin välbehövliga sömn - för att orka kämpa.

Du är en ängel får jag höra, när jag ger till den som behöver min hjälp. Kanske...eller egentligen inte, det faller sig bara helt naturligt. Jag ger för att jag kan och har möjlighet. Och för att vetskapen finns att jag får hjälp när jag behöver, av de som kan och har möjlighet.

När det är som värst, då kan det inte bli värre säger vi. Vi sneglar på varandra och ler....vi är inte riktigt där än. 

/Lena