Senaste inläggen

Av LeAn - Måndag 4 mars 15:25

 

Foto; L Melin 

 

Inte på bekostnad av mig


orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar.

Tystnaden från oss båda gick att ta på, men till slut hördes en harkling, som en kvävd hostattack. Nu fanns ingen återvändo, dessa ord skulle få konsekvenser, allvarliga sådana.

För oss båda, jag visste det och han visste det. Jag såg rädslan i hans blick. Just i denna stund satt jag med vinstlotten, men visste samtidigt att det var jag som skulle bli den stora förloraren.


Jag skulle förlora hela min tillvaro, min trygghet och det arbete jag älskat att göra. Där jag gett allt av mig själv, där jag satsat hela min själ och hjärta. I en verksamhet som växt tillsammans med mig, bland människor jag älskat att vara. Det skulle jag komma att förlora - och jag visste det. Ändå kunde jag inte göra annat, än att sätta hela min tillvaro och trygghet på spel. Jag kunde inte ge mer, då skulle jag utplåna mig själv - priset var för högt.


Jag kunde inte tillåta det, inte mot mig och inte mot någon annan. Inte på bekostnad av mig.

Samtidigt som jag förstod allvaret i den uppstådda situationen, kände jag mig stolt.

Stolt över att jag vågat utmana, stå upp och vägrat. Vägrat gå med på krav som kändes helt orimliga för mig, som jag visste skulle leda till ohälsa. För priset skulle jag få betala själv. Insatsen var för hög. Jag hade befunnit mig där tidigare i mitt liv, jag hade redan ställt upp på orimliga krav, jag hade redan utplånat mig och gett min hälsa för ett arbete.


Jag hade befunnit mig där, i min säng, i ett mörker. Helt oförmögen att kunna ge och ta in. Inte kunnat göra annat än stirra i taket och tänka mina sjuka förvridna tankar om och om igen. Inte kunnat ta hand om mig och mina kära. Ångesten över att inte räcka till för mina barn var outhärdlig. Där hade jag befunnit mig och dit skulle jag inte igen. För jag lyckades till slut vända om, gå mot ljuset och lyckades också stanna kvar där.


Inget arbete är värt någons ohälsa, ingen chef är större än en själv, ingen människa ska få ta någons värde ifrån sig. Jag vet, jag har varit där och ingen har någonsin tackat mig för att jag hamnade där jag befann mig en gång.


Lena











 

ANNONS
Av LeAn - Tisdag 12 feb 19:16

 


Skrivandets helande kraft


för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag var ung, blyg och tyst. Hade svårt att sätta ord på känslor och att låta någon komma in i mitt innersta rum. Jag var egentligen där mot min vilja och kände mig hemskt obekväm där jag satt på min stol.


Jag gick i samtal hos honom ett antal gånger och jag tror egentligen inte att samtalen gav något resultat, eftersom jag mest var tyst hela tiden och endast svarade på hans ställda frågor. Jag kunde inte själv berätta eller sätta ord på mina känslor.


Terapisamtalen avslutades med att han rådde mig att börja skriva. "Gå hem och skriv din berättelse om ditt liv" sa han. Och det gjorde jag. Jag började skriva om mitt liv, sida upp och sida ner. Jag började från början - så långt tillbaks jag kunde minnas. Det blev många, många sidor under lång, lång tid. Och bunten med alla A4 papper har jag fortfarande kvar efter 35 år. Ibland tar jag fram den och minns tillbaks på den tiden. Tiden då jag hade så svårt att sätta ord på mina känslor, men när jag tog till pennan så gick det så mycket lättare.


Min samtalsterapeut hade hittat ett verktyg för mitt helande och sen den dess har jag använt mig av skivandets helande kraft. Det har blivit många texter genom livet. Behovet finns alltid där, men är oftast som störst under de svåra stunderna i livet. Många är texterna som kommit till mig, korta och långa. En mening som kommer under en promenad, landar i mitt huvud och sätter sig fast. En början på något stort och viktigt, något som måste skrivas ner...oftast är det bråttom, så att den inte glöms bort.


Ordens kraft gör skillnad för vårt mående och om det är svårt att uttrycka dem verbalt, kan vi alltid prova att skriva dem istället. Hjärnan gör ingen skillnad på sättet som vi uttrycker oss på. Huvudsaken är att vi släpper ut det svåra inom oss, så det inte fastnar och skadar.


Mannen som jag mötte för så många år sen har jag mycket att tacka för.

Och jag fortsätter att följa hans råd.....skriver min berättelse.



Lena




    

ANNONS
Av LeAn - Måndag 4 feb 17:06

 

foto; L.Melin

 

Köpa tid


känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i att dagarna passerar, den ena är den andra lik.


Tanken kommer till mig och vill inte lämna någon ro. Den växer och kräver att jag tar den på allvar. Fortfarande som alltid är jag mitt i livet. Mitt i mitt eget liv, där jag själv bestämmer och tar de beslut som måste tas. Ingen bestämmer över mig, jag är fri att själv göra mina val. Känslan svindlar, det är fortfarande overkligt, fastän jag vet att det är sant.


Jag behöver inte fråga någon om lov, jag har ingen att ta hänsyn till, jag har ingen att ta ansvar för - förutom mig själv. Jag är fri - mig äger ingen.


Att genomföra en förändring får alltid en konsekvens.


Och den främsta konsekvensen av mitt beslut denna gång är av ekonomisk karaktär. Jag har beslutat mig för att köpa tid. Köpa mig egen tid - fri tid och fylla tiden med värde för och till mig själv. Tanken svindlar.


Aldrig tidigare i mitt liv har jag jobbat mindre än heltid, oftast mer. Livet har bestått av arbete och arbete. En, två och tre anställningar på en och samma gång. Men, nu är förändringens tid här - jag har bestämt mig för att gå ner i tid och arbeta deltid och ge mig själv 10 timmar per vecka att disponera precis som jag vill.


Till att gå promenader, till att måla, till att läsa, till att skriva, till att studera, till att umgås och till att göra ingenting. Till att förlänga, till att uppleva och till att känna dagarna som går.


Det är värdefullt för mig - jag köper mig tid.



/Lena

 


Av LeAn - Måndag 7 jan 20:13


 

Nu blommar blommorna

dom vita blommorna

Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas

En sliten ängel går längs gatorna

i januaridagen är hon tunn som gas


Hon drar sin kvast

ner längs rännstenen

Barnen har flyttat ut

se där hur en silverfågel går


Två vita streck upp i skyn

svänger av mot syd

Vita blomstergirlanger

driver i det blå


Arbetet var bra

Familjerna försvann

Vi bärs av drömmar, planer, romantiska bilder

Ingen människa kan gå nån annan väg


Och allt vi vet och tror som vi är så säkra på

blir till tvivel, till nånting annat

Vart tog oss våra steg?


Vi tömde den där bägaren för att få den full

Vi satte vår frihet i pant för frihets skull

Gav vad vi hade för att få ha det kvar

Våra nerlagda vapen var vårt enda försvar


Nu blommar blommorna

dom vita blommorna

Du står därnere under det nakna trädet

Du ser dig om och börjar gå mot min dörr


Av LeAn - 11 september 2015 21:17

 

Foto; L. Melin

 

Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet.

 

Kanske låter trist, kanske låter innehållslöst, kanske låter som ett liv utan större strapatser. Ändå är det mitt liv. Och ingen dag har hittills varit den andra lik. Så enkelt kan ett liv levas.

Ett liv för mig fyllt av innehåll av både större och mindre slag, lustfyllda dagar och dagar av obehag. Stunder av skratt och stunder av gråt. Jag har fått tagit del och av det har jag tagit lärdom. Jag har fått uppleva och av det har jag fått visdom. Jag har levt mitt liv.


Som ung stod jag vid kanten och var nära att ge upp, när jag trodde att livet var slut. När känslorna tog över för att det inte fanns någon vishet att luta sig mot. När hopplösheten var större än tilliten om att allt skulle bli bra. Att livet skulle fortsätta. I sin cykliska omloppsbana.

Tvivlen var många, att inte räcka till, att inte våga stå upp, att inte våga göra sig hörd. Att inte duga som den jag var. Att inte vara älskad. Som alla unga tvivlat före och efter mig.


Idag kan jag se att jag duger, att jag finns till för mig och andra, att mitt liv har ett innehåll och mening. Jag kan reflektera över allt som finns runtomkring mig, tingen som har betydelse för mig. Jag summerar dagen och känner mig tillfreds med ....min fiskehistoria som förgyllde morgonrasten på jobbet, mötet med det nyfödda barnet och kramen till/från den strålande mamman, tröstesamtalet med en ledsen vän, plötsliga mötet och den varma kramen med en annan kär vän, den goda middagen och givande samtalet med sonen, promenaden i den sköna höstkvällen med hunden....


En dag i all sin enkelhet och inte någon annan lik.

En dag i mitt liv. 

 

 

Lena




 

Av LeAn - 28 augusti 2015 18:36

  




Aldrig tidigare i mitt liv har jag köpt en ring till mig själv, utan de ringar jag äger har jag fått av de män som har betytt mest för mig i mitt liv. Två ringar har jag fått i kärleksgåvor, två är förlovningsringar och en är en vigselring...fem ringar och alla gjorda i rött guld. Alla dessa ligger nu i varsin ask i mitt badrumsskåp.


Efter min skilsmässa förra året föddes tanken att jag skulle köpa mig en egen ring och ge den till mig själv i gåva och ingå "äktenskap" med mig själv.

En symbolisk ring har inhandlats, med tre fåglar som sitter i ett bo. Ringen heter Rang Nok och är gjord av Johanna N,  https://www.johanna-n.com. Jag har valt den med omsorg. För mig symboliserar den tro, hopp och kärlek. Jag gör en enkel cermoni, där jag lovar att ta väl hand om mig, ge mig all den omvårdnad och kärlek jag kan - för evigt. Jag sätter ringen på mitt pekfinger, för det känns som det finger som bär mest kraft. Jag höjer mitt glas till en skål och lovar mig själv evig kärlek. Musiken flödar runt mig...... 


https://www.youtube.com/watch?v=_1pk6E8K9ZE


Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

 

/Lena



Av LeAn - 27 augusti 2015 10:54

   

 

Varje människa har sin berättelse, varje liv sitt öde.


Så många livsöden jag har fått tagit del av i mitt liv. Och varje historia är unik. Varje människa har sin egen berättelse.


Jag ser in i de små barnens ögon, ser det fasansfulla som speglas i deras blickar. Vem kommer att lyssna till deras berättelser, vem kommer att ta del av deras livsöden?


Jag tänker på mina egna barn, de som är vuxna nu. Försöker föreställa mig dem och mig i samma situation som de jag ser på bilderna. Jag slår ifrån mig tanken - den gör för ont.

Ändå måste jag våga förstå, jag måste försöka sätta mig in i det som händer och sker. Jag måste tro på det goda, att det är så mycket större än det onda. 


Mitt bland oss, varje dag finns dessa bilder och det otroliga är att varje bild speglar någons verklighet - det är lätt för oss att glömma. Lätt att tro att bilden är fiktiv.

       

Vi som står vid sidan om, vi som fött ett oskyldigt liv till världen, tagit hand om ett liv, fostrat ett liv, ansvarat och älskat en annan människa. Vi behöver endast fantisera i vår tanke att det lilla barnet är mitt och föräldern är jag. Och våga stanna kvar där. För att försöka förstå.


Eftersom människan är en tänkande varelse, som begåvats med något så unikt, så börjar allt med en tanke. Låt oss tänka tanken och därefter agera. Varje människa kan göra något, jag kan och du kan. Låt oss börja idag och påminn gärna de medmänniskor som inte tror på det som händer att det faktiskt är människors verklighet vi ser i dessa bilder. 


/Lena


   

     

     



Av LeAn - 27 juli 2015 19:29

 

http://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/det-ar-nagot-i-grunden-fel-med-sjukskoterskelonerna/


Äntligen ett uttalande som man kan skriva under på. Nämligen Jan Nygrens uttalande angående sjuksköterskelönerna. Han säger; "varje förnuftig tänkande människa måste inse att det är något i grunden fel med lönestrukturen".

 

I söndagens DN kunde vi läsa en artikel om hur mycket landstinget betalar i grundlön för en sjuksköterska och hur mycket samma landsting betalar för en inhyrd sjuksköterska från ett bemanningsföretag och till sist hur mycket samma landsting nu betalar till de sjuksköterskor som väljer att ta semester annan tid än juni-augusti.


Och det jag spontant känner är....någonting måste vara alldeles på tok fel! Någonstans har det gått riktigt snett! Och spiralen bara fortsätter och fortsätter, i ena änden neråt och i andra änden uppåt! Landstingen har målat in sig i ett hörn och vet inte hur de ska ta sig därifrån! Och förlorarna är många....men främst sjuksköterskorna och patienterna.


Så otroligt dumt detta är och att det får fortgå är helt vansinnigt!


Endast 6 av 21 landsting har gått med på kravet från studenternas löneuppror att erbjuda en ingångslön på 25.000 kronor. Samtidigt betalar samma landsting mellan 65.000 och 120.000 i månaden för en inhyrd sjuksköterska. Inte undra på att det inte finns pengar till högre löner!

Nu har flera landsting alltså blivit tvingade till att erbjuda en extrapeng till de sköterskor som senarelägger sina semestrar. De betalar mellan 10.000 - 24.000 per vecka! till sköterskor som senarelägger sina semestrar. Panikåtgärder för att överhuvudtaget kunna ha vården igång!


Agneta Jöhnk, förhandlingschef på SKL säger så här; "för att inte bara ha vikarier under somrarna tror jag att man måste acceptera en del sommar bonusar. Att höja lönerna för alla 90.000 sjuksköterskor skulle kosta många, många miljarder. De pengarna finns inte i landstingen".


Räknesättet är tydligen 1+1 = 3!


Ok, nähä. Men, tydligen finns samma pengar till att betala till bemanningsföretagen. Eller? Är det inte något som i grunden är fel? Kan inte varje förnuftig tänkande människa tycka det?



Tre frågor som vi måste ställa oss; varför, varför är det så litet värt att jobba i vården? Varför, varför värderar vi inte det arbete som oftast - dessa kvinnor utför? Och varför, varför görs ingenting?

 

/Lena

 

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se