Senaste inläggen

Av LeAn - 11 september 2015 21:17

 

Foto; L. Melin

 

Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet.

 

Kanske låter trist, kanske låter innehållslöst, kanske låter som ett liv utan större strapatser. Ändå är det mitt liv. Och ingen dag har hittills varit den andra lik. Så enkelt kan ett liv levas.

Ett liv för mig fyllt av innehåll av både större och mindre slag, lustfyllda dagar och dagar av obehag. Stunder av skratt och stunder av gråt. Jag har fått tagit del och av det har jag tagit lärdom. Jag har fått uppleva och av det har jag fått visdom. Jag har levt mitt liv.


Som ung stod jag vid kanten och var nära att ge upp, när jag trodde att livet var slut. När känslorna tog över för att det inte fanns någon vishet att luta sig mot. När hopplösheten var större än tilliten om att allt skulle bli bra. Att livet skulle fortsätta. I sin cykliska omloppsbana.

Tvivlen var många, att inte räcka till, att inte våga stå upp, att inte våga göra sig hörd. Att inte duga som den jag var. Att inte vara älskad. Som alla unga tvivlat före och efter mig.


Idag kan jag se att jag duger, att jag finns till för mig och andra, att mitt liv har ett innehåll och mening. Jag kan reflektera över allt som finns runtomkring mig, tingen som har betydelse för mig. Jag summerar dagen och känner mig tillfreds med ....min fiskehistoria som förgyllde morgonrasten på jobbet, mötet med det nyfödda barnet och kramen till/från den strålande mamman, tröstesamtalet med en ledsen vän, plötsliga mötet och den varma kramen med en annan kär vän, den goda middagen och givande samtalet med sonen, promenaden i den sköna höstkvällen med hunden....


En dag i all sin enkelhet och inte någon annan lik.

En dag i mitt liv. 

 

 

Lena




 

ANNONS
Av LeAn - 28 augusti 2015 18:36

  




Aldrig tidigare i mitt liv har jag köpt en ring till mig själv, utan de ringar jag äger har jag fått av de män som har betytt mest för mig i mitt liv. Två ringar har jag fått i kärleksgåvor, två är förlovningsringar och en är en vigselring...fem ringar och alla gjorda i rött guld. Alla dessa ligger nu i varsin ask i mitt badrumsskåp.


Efter min skilsmässa förra året föddes tanken att jag skulle köpa mig en egen ring och ge den till mig själv i gåva och ingå "äktenskap" med mig själv.

En symbolisk ring har inhandlats, med tre fåglar som sitter i ett bo. Ringen heter Rang Nok och är gjord av Johanna N,  https://www.johanna-n.com. Jag har valt den med omsorg. För mig symboliserar den tro, hopp och kärlek. Jag gör en enkel cermoni, där jag lovar att ta väl hand om mig, ge mig all den omvårdnad och kärlek jag kan - för evigt. Jag sätter ringen på mitt pekfinger, för det känns som det finger som bär mest kraft. Jag höjer mitt glas till en skål och lovar mig själv evig kärlek. Musiken flödar runt mig...... 


https://www.youtube.com/watch?v=_1pk6E8K9ZE


Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

 

/Lena



ANNONS
Av LeAn - 27 augusti 2015 10:54

   

 

Varje människa har sin berättelse, varje liv sitt öde.


Så många livsöden jag har fått tagit del av i mitt liv. Och varje historia är unik. Varje människa har sin egen berättelse.


Jag ser in i de små barnens ögon, ser det fasansfulla som speglas i deras blickar. Vem kommer att lyssna till deras berättelser, vem kommer att ta del av deras livsöden?


Jag tänker på mina egna barn, de som är vuxna nu. Försöker föreställa mig dem och mig i samma situation som de jag ser på bilderna. Jag slår ifrån mig tanken - den gör för ont.

Ändå måste jag våga förstå, jag måste försöka sätta mig in i det som händer och sker. Jag måste tro på det goda, att det är så mycket större än det onda. 


Mitt bland oss, varje dag finns dessa bilder och det otroliga är att varje bild speglar någons verklighet - det är lätt för oss att glömma. Lätt att tro att bilden är fiktiv.

       

Vi som står vid sidan om, vi som fött ett oskyldigt liv till världen, tagit hand om ett liv, fostrat ett liv, ansvarat och älskat en annan människa. Vi behöver endast fantisera i vår tanke att det lilla barnet är mitt och föräldern är jag. Och våga stanna kvar där. För att försöka förstå.


Eftersom människan är en tänkande varelse, som begåvats med något så unikt, så börjar allt med en tanke. Låt oss tänka tanken och därefter agera. Varje människa kan göra något, jag kan och du kan. Låt oss börja idag och påminn gärna de medmänniskor som inte tror på det som händer att det faktiskt är människors verklighet vi ser i dessa bilder. 


/Lena


   

     

     



Av LeAn - 27 juli 2015 19:29

 

http://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/det-ar-nagot-i-grunden-fel-med-sjukskoterskelonerna/


Äntligen ett uttalande som man kan skriva under på. Nämligen Jan Nygrens uttalande angående sjuksköterskelönerna. Han säger; "varje förnuftig tänkande människa måste inse att det är något i grunden fel med lönestrukturen".

 

I söndagens DN kunde vi läsa en artikel om hur mycket landstinget betalar i grundlön för en sjuksköterska och hur mycket samma landsting betalar för en inhyrd sjuksköterska från ett bemanningsföretag och till sist hur mycket samma landsting nu betalar till de sjuksköterskor som väljer att ta semester annan tid än juni-augusti.


Och det jag spontant känner är....någonting måste vara alldeles på tok fel! Någonstans har det gått riktigt snett! Och spiralen bara fortsätter och fortsätter, i ena änden neråt och i andra änden uppåt! Landstingen har målat in sig i ett hörn och vet inte hur de ska ta sig därifrån! Och förlorarna är många....men främst sjuksköterskorna och patienterna.


Så otroligt dumt detta är och att det får fortgå är helt vansinnigt!


Endast 6 av 21 landsting har gått med på kravet från studenternas löneuppror att erbjuda en ingångslön på 25.000 kronor. Samtidigt betalar samma landsting mellan 65.000 och 120.000 i månaden för en inhyrd sjuksköterska. Inte undra på att det inte finns pengar till högre löner!

Nu har flera landsting alltså blivit tvingade till att erbjuda en extrapeng till de sköterskor som senarelägger sina semestrar. De betalar mellan 10.000 - 24.000 per vecka! till sköterskor som senarelägger sina semestrar. Panikåtgärder för att överhuvudtaget kunna ha vården igång!


Agneta Jöhnk, förhandlingschef på SKL säger så här; "för att inte bara ha vikarier under somrarna tror jag att man måste acceptera en del sommar bonusar. Att höja lönerna för alla 90.000 sjuksköterskor skulle kosta många, många miljarder. De pengarna finns inte i landstingen".


Räknesättet är tydligen 1+1 = 3!


Ok, nähä. Men, tydligen finns samma pengar till att betala till bemanningsföretagen. Eller? Är det inte något som i grunden är fel? Kan inte varje förnuftig tänkande människa tycka det?



Tre frågor som vi måste ställa oss; varför, varför är det så litet värt att jobba i vården? Varför, varför värderar vi inte det arbete som oftast - dessa kvinnor utför? Och varför, varför görs ingenting?

 

/Lena

 

 

Av LeAn - 26 juli 2015 13:24

             

https://www.youtube.com/watch?v=qtV3DLZOdwg


Så är det åter igen dags för den årliga kärleksveckan i vår huvudstad. Och som avslutas på lördag med Prideparaden - där människor tågar för att visa att det är tillåtet att känna känslor, ge och få kärlek till vem vi än väljer.


Kärlek lika viktigt som luften vi andas, som vi inte kan leva utan. Ändå ifrågasätts den. I vårt land finns det fortfarande de som tar sig rätten att inte acceptera andra människors känslor. Och i andra länder döms människor till döden för sina känslors skull.


En hisnande tanke, om vi försöker lyfta in och sätta oss in i en sån verklighet. Om vi för en liten stund försöker leva oss in i att andra har rätt att bedöma och fördöma våra känslor. Att behöva dölja känslor, gömma och smyga med sin kärlek. Att aldrig våga visa sig tillsammans - att ständigt vara rädd för att bli utsatt. Att bli trakasserad, spottad, sparkad och till och med dödad - för att jag känner det jag gör.


Kärlek, tolerans och acceptans till alla människors lika värde - oavsett. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag som inte tilläts att känna det vi gör. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag som föddes med ett handikapp. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag som föddes i ett land där krig härjar och vi blev tvungna att fly. Det kunde ha varit du och det kunde ha varit jag. Frihet är något som måste erövras, den får vi inte till skänks.


Friheten att få älska och älskas av den vi själva väljer. Friheten att få känna de känslor vi känner. Friheten att öppet få gå hand i hand på gator och torg. Friheten att slippa vara rädd. Friheten att få gå i en Prideparad för de som inte kan. Friheten att få leva det liv vi själva valt. Friheten att få vara jag. 

 

 

 

/Lena

Av LeAn - 25 juli 2015 20:12

 


Fånga lyckan, i förbifarten under en kort kisspromenad med hunden i skogen. Svårare än så behöver det inte vara....att fånga känslan. Lyckan den vi strävar efter att uppleva, få befinna oss i och behålla. Den är flyktig och så lätt att förlora.

 

Det gäller att känna när den infinner sig, känslan som helt plötsligt kommer över en. Den behöver inte vara för evigt, den kan vara väldigt kort - lika kort som en kisspromenad i skogen. Regnet strilar och jag går genom den blöta mossan, sjunker ner med fötterna. Min fyrbenta vän som alltid följer mig i hälarna är lika blöt som jag och lycklig som alltid. Han har inte så stora krav, han förstår till fullo vad livet handlar om. Det som vi tvåbenta har tappat bort. För att vi har större krav än så.


Plötsligt under den gröna mossan glimmar skogens guld, gult och vackert. Tiden står still, regnet fortsätter att strila, men det spelar ingen roll. Jag böjer mig ner och börjar plocka kantarell efter kantarell. Något så enkelt och litet kan ge höjden av lycka. För känslan är densamma - lyckokänslan. Vi känner ingen skillnad på om det handlar om en liten gul svamp eller om något mer än så. Och jag låter mig fyllas av känslan, tar tillvara på den. Det känns som att det var längesen jag upplevde den.


Min fyrbente följeslagare förstår att något stort har hänt, han känner genom mig och han lever ut mina känslor genom sin kropp. Springer runt, runt, rullar sig i mossan - hämtar en pinne och krumbuktar sig av lycka. Han förstår, att nu leker livet.


Blöta och lyckliga börjar vi vår vandring hemåt. En hundpåse fylld med gula kantareller, jag fylld av lycka och min fyrbente vän fylld till bredden av mitt rus där han skuttar fram.

 

/Lena 

Av LeAn - 19 juli 2015 21:57





 


Jag vill bara få vara en normal människa....hör jag någon säga. Vad innefattar det? Bara få vara en normal människa, jag smakar på meningen, vänder ut och in på den och försöker verkligen förstå vad det innebär.


Men, nej...jag kan inte förstå innebörden. Det finns bara en av mig, en av dig...en av var och en av oss på denna planet. Varje människa är unik, så vad innefattar att få vara normal och var går gränsen till att inte vara normal? Alltså onormal - och vad är det?


Jag vill leva ett vanligt normalt liv.....vad är ett vanligt normalt liv? Kan ett liv bli något mer än just ett liv. Och det liv jag lever är...just mitt. Inte någon annans. Jag lever mitt liv utifrån mina egna förutsättningar och min förmåga. Och det är endast jag som kan leva det så.


Omständigheter, inre och yttre kan naturligtvis påverka våra liv. Omständigheter som vi alla gånger inte kan påverka. Eller kan vi alltid påverka? Kan vi alltid styra våra liv genom eget agerande? Leva ett vanligt normalt liv.


Mitt liv har gjort mig till den jag idag är. Resan jag gjort har ingen annan gjort. Jag är unik. Du är unik. Det är fantastiskt så. 

 

/Lena


Av LeAn - 12 juli 2015 13:00

 

Foto; L. Melin

 

Du måste ta emot mig nu...för nu faller jag. Rösten som uttalar orden hörs långt, långt bortifrån, men den är min egen. Jag sitter på tomten vid vårt gemensamma torp, mitt i allt det vackra som jag inte ser, solen börjar värma, fastän jag inte känner. Det är semestertider och familjen har några sköna veckor kvar av semestern.


Precis hemkomna från en vecka på Österlen har vi landat vid vårt torpställe för att bara njuta. Jag har tänjt och tänjt mig och nu har den spända strängen brustit. Och det enda jag hör är dess skarpa ton inuti mitt huvud. Helt plötsligt kan jag inte förmå mig längre. Förmå mig att försöka ännu en dag. Förmå mig för att inte förstöra. Jag är rädd. Nu när jag släpper taget och uttalar orden, börjar hela min tillvaro gunga. Tonen tjuter i öronen, jag känner att jag faller ner...långt ner och jag är rädd att jag inte kommer att kunna ta mig upp igen. Det är detta jag har fruktat och försökt förhindra, genom att ha tigit. För jag har förstått att när jag berättar kommer allt att rasa samman.


Österlen, denna fantastiskt vackra del av vårt land, som jag hade längtat så efter att få uppleva, blev en inbördes kamp att ta sig igenom. Dagarna tillbringade jag inom mig, fastän jag deltog i alla aktiviteter vi företog oss. Fullt medveten om varje andetag och minsta rörelse hos mig själv. Varje morgon bestämde mig för att ta mig igenom ännu en dag utan att avslöja min hemlighet. Kvällarna vid läggdags var bästa tiden, då fick jag krypa ihop, låta det ansträngda leendet ebba ut, låta ögonlocken falla och försjunka in i en djup dvala. Ingen i min omgivning anade någonting.


Negativa händelser av skilda slag hade avlöst sig under åren som gått...sjukdomar och plötsliga dödsfall inom familjen, makens långvariga arbetslöshet, dålig ekonomi samt min arbetsbörda som bara blev större och större i ett företag som sakta men säkert drevs mot konkursens brant. Mitt dåliga samvete att aldrig räcka till plågade mig. Räcka till för allt och alla. Jag bara fortsatte.


Planen flög in genom de två tornen och jag stirrade på tv-skärmen framför mig. Skräcken jag kände inom mig gick att ta på, den var fysisk. Den stress som jag levt i under lång tid flöt upp till ytan. Symtomen började komma och jag fick söka läkare för allt mitt onda, som satte sig på olika delar av kroppen. De fysiska symptomen avlöste varandra. Under hösten, vintern och våren fortsatte jag kämpa på i min vardag. Tröttheten var total, jag orkade inte mer än det absolut nödvändiga. Blommorna i mitt köksfönster vissnade. Jag orkade inte bry mig om dem, inte ens kasta dem.  Jag fortsatte jobba hårt, tog hand om barnen så gott jag kunde och försökte vara en god hustru. Resten fick vara. Många gånger låg jag på min säng och stirrade i taket, grubblade på vilken allvarlig sjukdom jag hade drabbats av. Orken var helt slut, tankarna fortsatte att mala, jag var absolut dödsjuk - det visste jag.


Högsommaren är här, jag sitter på tomten vid torpet. Rösten som uttalar orden är min egen. Jag har avslöjat mig till slut. Tvungen för att överleva, gripa det sista halmstrået fastän det känns som att dödsstöten har trängt genom mig. Hjälp mig.....jag faller. Långt, långt borta hör jag en röst som säger...."jag finns här, du kommer inte att falla, jag tar emot dig".


Sommaren 2002 var jag övertygad om att jag var dödsjuk och höll på att dö. Min dåvarande man tog emot mig, han sa och gjorde allt rätt den dagen. Jag sökte och fick hjälp. Diagnosen var utmattningsdepression och vägen tillbaka var lång. Med en kombination av rätt människor omkring mig, alternativa behandlingsmetoder och medicin återvände jag till livet. 

 

 

/Lena

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se