Foto; L.Melin

Du går din sista promenad just nu, på väg till Nalle-Björn som ska ta bort det onda. Tillsammans med din flock vandrar du på de korta benen gatan fram.

Solen skiner och det är den vackraste av kvällar.

Snart kommer du att få somna in och många tårar kommer att fällas vid din sida.

Vi är också med dig Ludde-gubben, Leo och jag, vi tänker på dig och kommer att

sakna dig så mycket. Sov gott, vännen! Och Hopp och Snurr! 

Lena 

Så mycket negativt runt omkring....hur kan det komma sig. Mitt i befinner jag mig och som ringar i vattnet ringlar negativa händelser omkring mig. Jag själv är inte alls på något sätt drabbad. Men så många i min omgivning. Av allt möjligt....och den gemensamma nämnaren är att det inte är av positiva slag, det som händer.

Det handlar om svek, uppbrott, skilsmässor, allvarliga sjukdomar, sjuka husdjur m.m m.m ja, listan kan göras lång. För några månader ställde jag frågan vad vi befinner oss i för tid ...för det känns som att det är väldigt mycket elände just nu. Och det har bara fortsatt i samma riktning.

Jag har varit med om detta fenomen tidigare i mitt liv, att negativa händelser kan svepa in...en efter en....som i en oändlighet. Just nu är det en sån tidsperiod och jag befinner mig mitt i utan att själv vara personligt drabbad. Jag behöver endast ta del och försöka vara ett stöd, men visst blir jag påverkad. Och ledsen förstås.

Idag blev jag så ledsen, att jag var tvungen att gå in på toaletten på jobbet och fälla några tårar. Över att en av mina vänner kommer att bli tvungen att ta bort deras älskade hund, Ludde, som jag har så mycket känslor för. Som funnits i mitt liv ett antal år nu och som varit min egen hunds allra, allra bästa vän. Deras relation har varit väldigt speciell och resan som vi gjort tillsammans alla vi fyra har betytt otroligt mycket för oss alla.

Ibland kan livet vara så förunderligt.....efter att vi funnit på varandra och börjat gå lite gemensamma hundpromenader hamnade vi båda i arbetslöshet alldeles efter varandra. För mig var det allra första gången i livet. Våra hundpromenader blev väldigt viktiga och en vänskap växte fram. Vi var ett stort stöd för varandra och våra hundar var den allra bästa rehabiliteringen. Vi startade denna blogg för att också få skriva av oss våra känslor och vi hade stora drömmar som vi tyvärr inte lyckades förverkliga.

Kärlek - mellan människor, mellan människor och djur samt mellan djur och djur. Den är densamma och ser likadan ut. Varma känslor strömmar genom kroppen.

Lilla fina Ludde....ska få somna in och slippa ifrån det onda. Men, innan dess ska vi ha en härlig stund med bus, mys och godis. Och kanske även lite hopp och snurr - om inte den lilla kroppen säger ifrån. 

/Lena 

Foto; L.Melin

Den lilla pojken i den stora mannens kropp hade aldrig fått känna sig stor. Har aldrig fått byggt ett eget hem och inrett med sina egna saker. Aldrig fått bo i egen lägenhet, aldrig fått komma hem efter ett dagsverke till en tom lägenhet.

Genom åren blev längtan stor, att få bo ensam - inte vara ensam. För ensam vill väl ingen  vara, helt och hållet. Utan bara vara ensam på egna villkor, inte den totala ensamheten - för den är inte lockande. Kanske vara särbo för äktenskapet som han levde i var inte heller särskilt bra. Eller kanske vara vän med sin fru.

Att frun var oförstående till hans fråga kunde han i och för sig förstå. Ändå ställde han den. Vi kan ju vara kompisar. Frågan hängde i luften....Frun reagerade med sitt sunda förnuft, som en vuxen bör reagera. Kompisar? Varför ska vi som varit ett par i över tjugo år, gifta i femton - skilja oss för att sen bli kompisar? Den frågan kände hon igen....från ungdomsåren. Hon kände sig ledsen, besviken och kränkt. Han ville ha frihet, leva livet innan det var försent.

Den ene förstod inte den andre...hon förstod honom inte. Behovet av att leva livet på riktigt pockade på. Stressen över att det snart kunde vara över kröp under skinnet. Leva livet....vad innebar det? Hon hade ett liv, ett hem, en familj, ett arbete, bra inkomst och bra hälsa. De hade ett liv tillsammans. Ett äktenskap som behövde tas omhand, det var hon medveten om. Men, hon ville göra det, var beredd att ändra sig...bli mer närvarande.

Åren gick, hans längtan gick inte över. Hon märkte på honom att han blev mer och mer frustrerad över att livet gick honom ur händerna. Fyllde sin tid på både längden och bredden, för att slippa "bara vara"....det som hon var bäst på. Hon behövde inga schemalagda aktiviteter, hon fortsatte bara att leva sitt liv, som hon alltid gjort. Det liv som de hade levt tillsammans, då de var så avslappnade och kunde ta dagen som den kom. Kändes som längesen nu.

En dag kommer slaget, nu är det allvar, han menar det han säger. Han kommer att ge sig av, han vill inte längre. Han måste få leva sitt liv, bygga sitt eget, inreda sitt egna hem, köpa sina egna saker - det som han aldrig fått gjort, tycker han. Leva sitt liv, göra saker, se saker, fylla tiden, komma och gå utan dåligt samvete. Han reser sig och han går. Han går till en annan, den som han redan träffat. Den som vill vara hans vän.

Hon ser honom gå och hon stannar kvar, stannar kvar i sitt hem, fortsätter att leva det liv hon levt, det enda liv hon vet, det enda liv hon haft och kommer få. 

https://www.youtube.com/watch?v=JXYdHGnpMK8

/Lena

Foto; L.Melin

Jag går min runda på min lilla täppa och tittar ner i jorden. Blicken min söker efter de vårlökar som jag aldrig satte ner i jorden i höstas. Varför inte?

Jag som älskar vårlökar....de är de allra vackraste. Min största favorit av alla vårblommor är Kungsängsliljan...som inte blommar förrän i maj månad. Denna graciösa, vackra blomma med sitt fantastiska rutmönster. Har ni tittat nära hur fantastiskt perfekt utformad den är?

Varje vår påminns jag att jag glömde...att köpa och plantera alla de vårlökar som jag vill ha i min lilla trädgård den här tiden på året. De blåa, de vita, de gula, de lila...ja i alla de färger som de finns. De ger hopp om liv.

Det allra, allra vackraste är gamla trädgårdar där lökarna har spritt sig över den gröna mattan, där den blå scillan nästan tagit över, snödropparna med tuvor stora som bollar och den gula vårlöken så skir att de nästan inte syns...ändå lyser hela gräset i gul nyans.

Plötsligt känner jag ett vemod mitt i min våryra....så snart solen värmer min kind kommer jag att sakna min gamla torparträdgård. Där vårlökarna lyste välkomnande mot mig när jag kom dit efter den långa, långa vintern. Tätt tillsammans stod de som de gjort i alla år. Försiktigt, försiktigt satte jag ner mina fötter mellan tuvorna, för att inte trampa ner någon av de hundratals blommor som fanns där för mig och hade funnits för andra före mig.

Tacksamhet att få njuta, av att allt kan vara så vackert...även det förgångna. Det bevarar jag i minnet, samtidigt som jag bestämmer mig för att köpa krukodlade vårlökar till min lilla trädgård. För då kommer jag att kunna njuta än mer....också av de vårlökar som jag aldrig köpte i höstas...........

/Lena

 Foto; L.Melin

Foto; L.Melin

En känsla av overklighet, känslan av att falla är påtaglig när sanningens stund slår igenom allt som byggts upp under åren tillsammans.

I en och samma stund slås allt sönder och fördämningarna rasar samman. Kvar står jag mitt i ett kaos och försöker tänka klart, hålla samman och hålla galenskapen ifrån mig. Det susar i mitt huvud och min kropp skakar av alla känslor som strömmar igenom på en och samma gång.

Ensam står jag, samtidigt som jag försöker luta mig mot någons axel, denna någon som inte längre finns. Någon som alltid funnits där i alla de år som vi varit samman. Som jag delat mitt liv med i både glädje och sorg. Som gett mig all trygghet och styrka liksom jag också gett. Två pelare stadigt förankrade i ett tillsammans.

Ett tillsammans som i ett enda slag förblir raserat, orden som inte längre kan sägas, meningarna som inte längre har någon verkan, där ingen mottagare finns.

Här står jag kvar, där du inte längre finns och jag fortsätter. På samma väg, mot samma mål, i det liv som jag alltid levt. Ingen skillnad. Jag står kvar för de mina, jag svävar som ett fjäderlätt moln över deras huvuden. För dem i tider av glädje och sorg.

Jag lutar mig mot min egna skuldra, tar emot mig ifall jag faller och jag plåstrar om mina sår. Rispan av svek har fortfarande inte läkt, men det starka röda bleknar med tiden liksom mina andra ärr.

Och där står du och kan bara se på. 

Lena