I morgon börjar jag gå en ny väg. Jag ska läsa till Avspännings-och Stressterapeut i Stockholm, vet inte om jag gör det för min egen personliga utveckling eller för att faktiskt göra en karriär av det. Det finns en risk att jag är ute och cyklar på fel väg men jag hoppas att den ska visa sig vara rätt i slutändan. Förhoppnigsvis är min empatitrötthet inte kronisk utan tillfällig och förhoppningsvis hjälper studierna till att ladda mina batterier. Jag tror att min nya väg kommer att bli både intressant och rolig oavsett vart vägen leder.

Igår lämnade jag min lilla håla för att bege mig in till stan....en bilresa som endast tar en kvart, jag bor inte så långt ut på landet, bara dryga milen.

Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän telefonen min ringde, det var en gammal kollega från min senaste arbetsplats...han hade ringt fel nummer. Han var upprörd över fortsatta uppsägningar....de tar aldrig slut. Han sa att han ringer igen, ville prata av sig. Hinner nästan ända in till stan innan han ringer igen...han berättar om läget, om det som pågår och får fortsätta pågå..... Jag förstår...jag lyssnar och säger några väl valda ord....säger att jag på ett tidigt stadium förstått hela scenariot, det jag aldrig kunde acceptera att vara delaktig i....och att verkligheten idag stämmer bra med den bild jag hade för två år sen.

Mitt ärende i stan är att besöka Arbetsförmedlingen, jag har så få dagar kvar av min a-kassa att jag går in i nästa fas....löne- och utvecklingsgarantin....som det heter. Jag ursäktar mig till min gamla kollega att jag tyvärr inte kan prata mer. Jag anmäler mig till en arbetsförmedlare och får en rosa lapp med nr 26 på...och ombeds sitta ner och invänta min tur. Efter en kort stund kommer Angelicas dotter in i lokalen, vi blir glatt förvånade över att se varandra...hon får en grön lapp med nr 57 på. Vi hinner prata en stund om hennes nya lägenhet, pojkvän och jobbplaner...innan hennes nummer ropas upp. Jag känner mig så glad för hennes skull....det är så roligt när allt faller på plats för de unga - som tillåter dem att stråla av lycka.

Jag sitter och väntar på att mitt nummer ska ropas upp....det är en avslagen plats detta....alla människor sitter i tystnad och väntar....det är fredag eftermiddag. Men, snart är det dags för fredagsmys! Rosa 26 - och jag går fram till den kvinnliga arbetsförmedlaren. Berättar mitt ärende...mindre än 20 dgr kvar av a-kassedagarna och så vill jag ska göra ett uppföljningssamtal. Min telefon ringer...har glömt stänga av ljudet....ännu en gammal kollega från Sthlm som ringer hinner jag se, innan jag trycker av ljudet. Jag får redogöra för vilka jobb jag sökt den senaste månaden och jag får information om att jag kommer att bli kallad till en information. Arbetsförmedlaren säger att hon vill ge mig några jobbförslag också, när jag ändå är där.....jag får några papper i handen och går ut ur lokalen.

Eftersom jag så sällan är inne i stan kan jag passa på att kolla runt lite...jag går in mot city och ringer samtidigt min äldsta son och frågar om han ska komma hem på middag ikväll. Det passar inte ikväll han ska se fotbollen...VM-kval Sverige-Irland. En annan kväll, bestämmer vi. Jag måste ringa upp min andra gamla kollega också....och börjar ta fram numret. Helt plötsligt står ännu en gammal kollega mitt framför mig...min kära, kära....kram, kram. Och hennes mysiga son också....på sin skate. Vi språkas vid en stund...har du hört att det fortsätter....att uppsägningarna fortsätter. Jo, jag har hört....vi konstaterar. Vi måste ses, en sushilunch nästa vecka, kanske?

Jag fortsätter gatan fram, nu ringer jag upp min kära fd kollega från Sthlm...hon berättar om sina kommande planer, hon har stämplat ett halvår nu...hon har bestämt att hoppa på detta, satsa och göra något helt nytt. Hon vill arbeta med händerna...som hon alltid gjort...hon är en fantastisk massör. Men, nu ska hon byta inriktning. Så roligt för henne....jättekul! Det kommer att gå så bra säger jag....du har stor arbetskapacitet och blir så engagerad i det du brinner för. Vi pratar en lång stund och jag irrar mest omkring i city under vårt samtal. Lycka till och hejdå....vi hörs igen!

Jag går in på Myrorna....och där står äldste sonen....Men hej, är du också här?? Ska precis gå....okey...vi går ut och ställer oss på trottoaren och pratar. Han ska handla lite mat och så till fotbollen...han bor mitt i stan. Kanske vi kan få till middagen någon dag nästa vecka...ja kanske. Han har mycket aktiviteter för sig...träna, skola, jobba och träna igen. Kanske nästa onsdag då, ja vi får se om det passar. Kram och hejdå.

Jag slinker in och köper mig en glass....går och hämtar bilen och tar mig till Coop för att handla till kvällens hemmagjorda pizza...lite mozarella, lite parmaskinka, lite oliver.

Men, hej! Oj, så länge sen....du är dig precis lik! En gammal kollega som jag jobbade med under 90-talet står framför mig....vad gör du nuförtiden? Jättelänge sen vi sågs...du måste ha gått ner i vikt?? Vi pratar en stund och frågar om våra söner. Kul, att ses....hejdå!

Jag fortsätter att plocka det som behövs till ett fredagsmys...herregud...jag höll på att glömma nötterna! Jag vänder och hämtar dem - den obligatoriska blå påsen!

Hemfärd - en kvart tar det att komma hem...plockar upp varorna och beger mig för att hämta Leo-vovven som är hos sin bästa kompis Ludde. Det har gått bra...Ludde är fortfarande hängig efter getingsticken han fick i förrgår...mer att läsa på bloggen. www.rondellhunden.bloggplatsen.se 

Jag går en runda med Leo över ängarna...han springer lyckligt....vi går hemåt....yngste sonen säger hejdå...ska åka in till stan, gå på nation och ha kul. Jag börjar göra degen till pizzan och tänker...Men, hur många människor har jag pratat med idag? Hur kan det komma sig, att under de fyra timmar jag var från min lilla håla hade så mycket social kontakt, att jag nästan känner mig alldeles mättad?

Maken kommer hem, efter en lång dag...varit i Stockholm....hur har du haft det idag? Som vanligt, eller?......Nej, inte riktigt.....

Ur ett filosofiskt perspektiv tänker jag att det handlar om energier som föder mer energier....och i praktiken handlar det nog mer om att jag lämnar min lilla tillvaro, helt enkelt och ger mig ut i en annan verklighet - Och Syns Jag Finns Jag!

/Lena

Kära Arbetsförmedlingen, att vi har fått en kommentar från Er på vår blogg är den hittills mest positiva upplevelsen vi haft med Er under vår arbetslöshet. Vi förstår av Er kommentar att Ni prenumererar på inlägg som handlar om Arbetsförmedlingen/och eller er verksamhet. Därför har vi nu stora förhoppningar om att ni även läser detta inlägg från oss.

Vi - två kvinnor mitt i livet med det gemensamma att vi är arbetssökande - startade bloggen för att vi tänkte att skrivandet skulle vara en kreativ och lämplig sysselsättning mellan vårt jobbsökande. Samtidigt som vi ville följa med i debatten kring arbetslösheten i Sverige ville vi få en stunds möjlighet att skingra våra tankar och ge uttryck för våra känslor. Vi enades om att bloggen skulle heta "Arbetslös - men inte värdelös" - men tyvärr gick det inte att registrera det namnet, därför fick bloggen istället namnet "Mittiliv1".

Vi har båda en varsin hund som kräver promenader vilket har resulterat i oändligt många mil under vår tid som arbetslösa och vi har haft lika många samtal om hur livet förändras när vi hamnar i arbetslöshet.

Detta inlägg är en liten redogörelse från vår sida samt ett bemötande av Er kommentar;

Enligt AF: Som arbetslös ska alla känna såväl stöd som förtroende i sina kontakter med AF och ingenstans ska känslan av otillräcklighet behöva infinna sig.

Enligt oss: Känslan av otillräcklighet infinner sig snabbt, som också har sitt ursprung i av vilken anledning personen har hamnat i arbetslöshet. Den första kontakten med AF är därför väldigt viktig.

Jag - Le en +55 med hyfsad självkänsla, befann mig plötsligt för första gången i mitt liv som arbetslös och blev mycket konfunderad av den första kontakten med AF. Att jag fick sitta i ett öppet landskap och med stor möda försöka återge anledningen till min arbetslöshet, med tårarna brännandes bakom ögonlocken och en röst som stockade sig. Arbetsförmedlaren var ödmjukt trevlig och tyckte att det var en tråkig historia jag hade varit med om...han gav mig en klapp på axeln, klickade i en platsanvisning (ett alldeles för kvalificerat arbete...som jag informerade honom om) och sa att jag skulle komma att få ett arbete jättesnabbt - jag hade 37 års arbetslivserfarenhet.

Jag - An fick i samband med inskrivningen träffa en handläggare i ett enskilt rum. Vid detta första möte konstaterades att jag behövde vägledning, jag blev tilldelad en handläggare och fick en handlingsplan.

Vårt förslag: All inskrivning av arbetslösa borde ske i enskilda rum. Det finns så många anledningar till varför människor ställs utan sysselsättning och att då behöva sitta i ett öppet landskap och återge sin berättelse känns varken förtroendeingivande eller seriöst. Låt också den arbetssökande få landa i sin nya verklighet innan kravfyllda platsanvisningar delas ut, de borde inte ges vid inskrivningstillfället.

Enligt AF: AF vill vara ett schysst bollplank på vägen mot nästa jobb eller studier. Vill finnas till för den arbetssökande och inte tvärtom.

Enligt oss: Vi har aldrig upplevt våra handläggare som "bollplank". Den ena handläggaren har inte velat ha någon som helst kontakt med sin klient. Efter sex månaders arbetslöshet har ännu inte någon personlig träff infunnit sig, endast en mejlkorrespondens i början av arbetslösheten.

Känslan jag - An, har en känsla av att min handläggare inte vill ha med mig att göra. Detta har jag påtalat både för kundtjänst vid mina månatliga rapporteringar och för det lokala AF-kontoret. Ännu har ingen kontakt från min handläggare tagits, trots att jag har försökt ett antal gånger. Vägledningen jag behövde fick jag till slut i form av en jobbcoach, vilket jag dock fick tjata mig till. Så känslan av ett tvärtom förfarande är stor.

Även jag - Le, har en konstig känsla av att jag har fått ta kommandot på de två möten jag haft med min handläggare. Jag har båda gångerna gått därifrån med en känsla av att ha blivit bemött med ointresse och icke engagemang.

Vårt förslag: För att kunna vara ett schysst bollplank måste man vara intresserad av människor. Ett absolut krav måste vara att den tilldelade handläggaren ska ha personliga möten med sina klienter, det måste ingå i den gemensamma handlingsplanen. Känslan av att inte vara viktig och bli dåligt bemött späder på den redan dalande självkänslan för den arbetssökande. Tonen och språket i den muntliga och skriftliga korrespondensen borde också ses över och mjukas upp. Det skulle göra att de arbetssökande upplever att AF är till för deras skull.

Enligt AF: Alla arbetssökande bär med sig olika ryggsäckar av erfarenhet och har därmed olika förutsättningar när arbetslösheten är ett faktum, det blir därför svårt att peka ut vilken som kan generellt vara den snabbaste vägen ut till arbete igen.

Enligt oss: Helt rätt, vi håller med helt och fullt.

Vårt förslag: Med hänsyn till ovanstående är det därför av största vikt att de arbetssökande får ett personligt bemötande som är seriöst. Vikten av att de arbetssökande blir sedda, hörda och bemötta med respekt är ett måste. AF borde sätta upp individuella åtgärdsprogram för varje person utifrån deras egen förutsättning. AF borde också arbeta mer med att skapa arbetstillfällen, t ex knyta nära kontakter med företag och potentiella arbetsgivare för att matcha deras behov med de arbetssökande.

Enligt AF: Ingen ska behöva känna sig otillräcklig i sitt arbetssökande även om kraven från a-kassa eller annan försörjning kräver en hel del av den det berör. Det är AF som tillsammans med dig istället ska se till att du känner dig hoppfull och att det du gör ska vara tillräckligt för att kunna lösa din situation.

Enligt oss: Som sagt, känslan av otillräcklighet är stor under en arbetslöshet och många krav finns på den arbetssökande. Kraven kan ibland bli så stora att hälsan blir påverkad, psykisk ohälsa i samband med arbetslöshet är ett faktum.

Vårt förslag: De första veckorna som arbetssökande kan upplevas som hoppfull, innan kvarnens hjul börjar mala och innan jobbansökningar börjar returneras från icke intresserade arbetsgivare. AF borde göra snabbare insatser för de arbetssökande under första året. Känslan vi har är att AF låter det första året passera utan några större insatser, det borde vara tvärtom. Stora insatser direkt medan den arbetssökande är hoppfull, har hög självkänsla och stor energi till att lösa sin situation - det borde ge större effekt. AF borde också samarbeta med andra aktörer för att stävja ohälsa i samband med arbetslöshet.

Enligt AF: AF hoppas att jobbcoachningen blir till vad som önskas och att stöd finnes för det fortsatta arbetssökandet.

Enligt oss: Erfarenheten av jobbcoachning är kluven. AF har varit i blåsväder för att ha upphandlat tjänster av icke seriösa företag.

Jag - Le, hade en trevlig jobbcoach, men att ha trevligt är nog inte syftet med jobbcoachning. Jag tyckte att coachningen hade en mer  teraupetiskt syfte för mig. Att jag skulle lära mig skriva ett CV och personligt brev kändes lite udda - eftersom jag arbetat med administration, personalfrågor m.m så länge.

Jag - An har stor nytta av min jobbcoach då jag är i behov av vägledning och stöd vad gäller CV, personligt brev samt hur jag bäst säljer in mig på arbetsmarknaden. Dessutom är jag i stort behov av ett bollplank och en länk ut i arbetslivet vilket arbetsförmedlingen i nuläget i mitt fall inte är.

Vårt förslag: Dra ner på upphandlingen av jobbcoachning - det måste vara en otroligt stor utgift för AF. Satsa mer på coachning i AFs egna regi. Låt olika behov av coachning styra behovet - de unga behöver absolut lära sig att sätta upp sitt CV och personliga brev - men nödvändigtvis gäller inte det alla arbetssökande. Att AF lagt 4,8 miljarder sen 2008 på jobbcoachning är skrämmande (se vårt blogginlägg Arbetslösa en miljonindustri). Detta kan inte fortgå - våra skattepengar måste användas på ett bättre sätt.

En sista kommentar till att fd gd Angeles Bermudez Svankvist fått lämna sitt uppdrag. Det var inte en dag för tidigt....och självklart är det inte AF som myndighet som har ansvaret över hur deras högste chef agerar och sköter sitt arbete. Vårt hopp står nu till att den nye generaldirektören tänker nytt, vill och vågar förändra den myndighet som varit så misstrodd som AF nu varit en längre tid. Vårt tips till Er är att använda de arbetssökande i förändringsarbetet - de har stor kunskap i hur livet som arbetslös är och kan säkert bidra med mycket.

Vi står till förfogande - vi är arbetslösa men inte värdelösa -

Lena - arbetssökande sen 2012-06-09

Tidigare verksamhetsansvarig på Team Lars Massage

Uppsagd pga arbetsbrist 2011-12-09

Arbetat i 37 år  inom ekonomi, administration o ledning

Arbetslös i 15 månader.

Angelica - arbetssökande sedan 2013-03-06

Tidigare sjuksköterska inom landsting, kommun och bemanningsföretag

Arbetslös på egen begäran  

Arbetat inom diverse servicebranscher från 18 till 44 års ålder

Arbetslös i 6 månader

Av åtta sorters silkesgarn fanns ju i var butik,

men ingen fanns i någon bod, som var den sista lik.

Och ändå blev du inte trött att söka den nyans

av detta klara silkesrött, som ingenstädes fanns.

Du bar det provet i din hand liksom en hjärtesträng

och som ett strå i aftonsol från någon fjärran äng.

Det var som om ditt broderi förutan denna färg

ej blev en väv av poesi, blott en prosaiskt snärj. 

Av åtta sorter av amour finns sju hos varje man.

Den sista finnes i mitt bröst för dig och ingen ann.

Och du ska inte tröttas ut om du vill söka den.

Den slår ur hjärtat var minut, det ser du väl, min vän.

Så tag den till ditt broderi, den är som gåva ment.

All ungdomsskimmer finns däri, allt rusigt, allt serent.

Än har min kärlek den nyans, som är den silke lik,

som du har sökt men som ej fanns i någon garnbutik. 

Gabriel Jönsson (1892-1984) 

Det är sensommartid och tiden för att äta kräftor har infunnit sig, det har aldrig blivit någon stor tradition i mitt liv. 

Däremot går mitt liv i kräftgång, ett steg framåt, två bakåt, ett åt vänster, två åt höger.....virrigt, vimsigt och helt förvirrat! Inga smidda framtidsplaner, inga aktiviteter, tillvaron krymper.....och jag står kvar. En känsla av att jag har levt mitt liv baklänges infinner sig....när jag var ung hade jag möjligheter, jag hade trygghet, jag hade stabilitet......idag känns allt mer eller mindre omkullkastat. Huvudet känns som en tombola - det mesta snurrar runt, runt. 

Jag borde få ordning på mitt liv, jag borde hitta en sysselsättning att ägna mig åt - att jag inte kommit längre än så här på ett år - är ett misslyckande, anser jag själv. Jag har många gånger i mitt liv varit ett stöd för andra, kommit med förslag och försökt puscha i rätt riktning. Men, när det kommer till mig själv....har jag ingen aning om i vilken tråd jag ska dra i den oändliga härvan. 

I nästa vecka måste jag ta mig till Arbetsförmedlingen och meddela att jag har mindre än tjugo stämplingsdagar kvar.....dit jag inte skulle komma, hade jag lovat mig...där befinner jag mig nu. Jag kommer att hamna i nästa fas.....där jag får ett antal alternativ att välja mellan....praktik, utbildning eller starta eget. Vet inte om jag har någon lust med något av dessa alternativ.

Att mitt liv ser ut som det gör idag, var väl inte det jag direkt hade tänkt mig vid min ålder. Hade tänkt arbeta kvar på min arbetsplats till pensionen...få dra ner på tid och tempo. Jag trivdes med mitt arbete, mina kollegor och verksamheten....massagen. Jag hade inte direkt anat att det skulle bli en sån hastig omsvängning och abrupt slut. 

Vissa dagar känns det som att energin är helt slut, känns som att jag har arbetat alldeles för mycket i mitt liv.....för att orka ge mer. Starta eget....jag vet vad det innebär...jag vet hur mycket arbete som krävs, jag har sett min pappa på nära håll driva sin firma dag och natt. Och i min anställning arbetade jag som om jag ägde företaget, var alltid att lita på och fanns alltid på plats.....vilken lycka för min chef. Han behövde aldrig återkomma med sitt bud gällande delägarskapet som vi diskuterat....jag gav allt ändå. Så naivt!

Ett sting av ledsamhet, bitterhet och trötthet bär jag runt på i min ryggsäck. Att jag ännu en gång fått tagit del av det som jag alltid vetat om....att alla relationer är föränderliga. Den som står dig nära idag....kan imorgon visa sig vara en helt annan. 

Mitt liv går i kräftgång....jag måste finna trådens ände så jag kan följa den, som leder mig till rätt dörr att öppna så att jag kan kliva ut ur denna hopplösa labyrint.

/Lena

Jag är så splittrad i vad jag vill. Ena stunden tror jag mig veta vad jag vill för att i nästa stund vilja något annat.

Efter nästan ett halvår som arbetslös är jag fortfarande lika vilse. Jag vill tjäna pengar på ett för mig meningsfullt, givande och utvecklande sätt, det är målet, men hur jag ska ta mig härifrån och dit vet jag inte. Jag önskar att jag hade klarat av den här biten när jag var i 20 års åldern och att jag inte väntat till 44 års ålder. Jag lever mitt liv i omvänd ordning. Nu är mina döttrar vuxna och lever sina egna liv, vilket också innebär att jag kan börja leva mitt liv. En märklig känsla infann sig när jag insåg att jag inte längre var den viktigaste personen i mina barns liv… Istället är det nu min tur att vara den viktigaste personen i mitt liv… En tid för omställning i både tanke och handling. Det första jag gjorde var att göra om mina döttrars rum till kontor åt mig, och nu sitter jag i detta mitt nya rum och skriver, tänker, försöker landa i någonting. Ensam hemma med Ludde och Leo som sällskap. Ludde sover på gästsängen och Leo vid mina fötter. Om jag inte haft sällskap av Lena, Leo och Ludde detta arbetslösa halvår hade jag nog blivit galen, eller åtminstone deprimerad. Lena och jag har många timmars terapisamtal bakom oss, promenerandes i skogen med hundarna i alla väder eller sittandes med kaffekoppen i handen och hundarna vilande vid fötterna. Vi hjälps åt med hundarna, ventilerar våra tankar, hjälps åt att inte totalt deppa ihop i detta limbo vi lever i. För det är där, i sitt sociala nätverk och i sin familj, man måste söka stöd när man är arbetslös. Stackars den som inte har ett socialt nätverk eller en förstående familj för arbetsförmedlingen tillhandahåller inte något som helst stöd. Det enda arbetsförmedlingen tillhandahåller är krav. Jag undrar vad dom egentligen gör på arbetsförmedlingen, jag skulle nog behöva göra ett studiebesök bakom kulisserna för att förstå. Första veckan i mars anmälde jag mig som arbetslös och jag har fortfarande inte träffat min handläggare. En handläggare som för övrigt varit tydlig med att hon inte vill ha med mig att göra, jag är ett problem som helst ska försvinna. Förmodligen beror detta på att jag inte passar in i den ordinarie mallen och handläggarna på arbetsförmedlingen aldrig ska använda sig av “think outside the box” metoden. En annan handläggare godkände i slutet på juni att jag skulle få en jobbcoach, vilket var mot min handläggares vilja. När jag träffade min jobbcoach för en vecka sedan fick jag reda på att min handläggare inte godkänt fakturan. Stackars min handläggare, jag har fortfarande varken försvunnit eller kommit i sysselsättning. Jag är en plump i hennes protokoll!

Men jag har i alla fall en förstående familj, ett socialt nätverk, en hund som håller mig sysselsatt, tak över huvudet, mat att äta och kläder på kroppen. Så i det stora hela har jag det bra, det går ingen nöd på mig, Jag sitter mätt, torr och varm i mitt hem medan åskan mullrar utanför.

Och kanske, kanske vaknar jag en dag och inser att jag inte är splittrad mer, att jag hittat fram till målet, att jag är rofylld i kropp och själ.

//Angelica

En känsla av hopplöshet har spridit sig i min kropp.....tankarna är inte så positiva och jag försöker att inte dras med.....jag vet att det är okey att de kommer och jag låter dem passera.

Känslorna för en kamp med min intelligens och ställer all min kunskap på ända......kunskapen som jag fått genom att ha levt mitt liv. Vem känner inte mig allra bäst - om inte jag själv? Jag har ju tillbringat hela mitt liv....med mig själv. Jag vet vad som påverkar mig, jag vet att jag lätt kan bli orolig och jag vet att jag trivs allra bäst när alla i min omgivning mår bra. Jag är en känslig person som lätt kan ryckas med när det finns obalans i min omgivning.

Det kräver energi att hålla emot så att inte de destruktiva tankarna tar över....och det kräver fokus för hålla sig på rätt köl....så att inte tillvaron tippar över. En liten släng av höstdepression kanske, när det nya tar vid för många....men inte för mig. Jag stannar kvar....jag finns här....jag har inget nytt på gång....inget nytt alls. Jag har samma gamla.....men jag har det bra ändå.

Min mamma sa alltid till mig...."det finns alltid de som har det värre". Det var hennes förhållningssätt för att hon under tjugofem år skulle klara av att leva med sin oro. Oron hon hade för att sjukdomen, cancern, skulle komma tillbaka......och den kom tillbaka....i ny skepnad för att åter igen besegras och för att åter igen komma tillbaks. Ja, det finns alltid de som har det värre.....naturligtivs är det så. Och visst har det hjälpt mig att tänka så, många gånger i mitt liv.....men många gånger har jag faktiskt också tillåtit mig att tycka synd om mig själv....jag har låtit intelligensen ge vika för mina känslor.  

Det är okey att livet känns grått och trist....det är okey att jag är kvar här.....det är okey att jag känner ett utanförskap....det är okey att jag är en outnyttjad resurs.....det är okey. Jag har ett bra liv....det viktigaste i livet är en bra hälsa.

Min syster ringde idag..... vi pratade en stund....min svåger strålbehandlas varje dag mot sin prostatacancer som han levt med i många år nu. Syster säger av gammal vana "du kan väl komma hit någon dag om du har tid"....Jag svarar "javisst, absolut....jo men jag har ju tid....".

Jag stannar upp i tanken.....tid är ju det jag har.....jag har oändligt med tid nu....en positiv tanke förstärker resten av min dag.

Imorgon kommer det att kännas mycket bättre - jag vet. 

/Lena

Det kan väl inte vara möjligt och sant att Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist har mobilsurfat för 15.000 i månaden? 

Iallafall har Arbetsförmedlingens styrelse krävt hennes avgång med anledning av det...men Angeles försvarar sig med att säga att hon är tillsatt av regeringen så hon kommer att fortsätta sitt arbete....och även sitt mobilsurfande, kan man undra...???

Sånt här mår jag riktigt illa av....när chefer inte förstår det viktiga i att vara en bra förebild för andra och när chefen för Arbetsförmedlingen har så lite intelligens att hon inte inser att den summa pengar hon mobilsurfar upp varje månad högt överstiger det belopp som de högst ersatta arbetslösa får i sin plånbok varje månad. Att inte inse att det kan verka stötande! Och dessutom ha så lite förstånd och tro att det är okey att mobilsurfa upp skattepengar......wooow liksom på en våg......

Hur kan det vara möjligt....jag kan bara inte förstå....har själv arbetat som chef i min senaste anställning...arbetat mycket i insats av prestation och mycket i tid med långa dagar....men hur jag än tänker kan jag inte i min vildaste fantasi förstå hur jag skulle ha hunnit med att mobilsurfa för 15.000/månad under tiden.....för det krävs ändå en hel del surfande för att komma upp i såna belopp. Och vad jag förstår måste Angeles Bermudez-Svankvist ha ett otroligt mycket mer ansvarskrävande arbete än vad jag hade....så hennes arbetsinsats borde rimligen vara ännu större än vad min var. För hon har dessutom den näst högsta månadslönen av alla generaldirektörer i Sverige. Ja, jag häpnar! 

Den myndighet som hon ansvarar och chefar för finns det också mycket att säga om....jag har ju själv haft kontakt med den för första gången i mitt liv, under det senaste året. Jag kan inte påstå direkt att jag blivit illa behandlad...men jag har häpnat över det dåliga engagemanget från dem. Jag har fått en känsla av att AF inte gör någon insats för de arbetslösa under det första året. Jag har vänner som däremot har blivit riktigt illa behandlade och en har under det halvår hon varit inskriven ännu inte fått någon handlingsplan....det måste vara så att någon inte sköter sitt jobb. Hon har påtalat det för AF ett antal gånger, men det har inte hänt någonting. I dagens DN läser jag nu att IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) just har kommit på detta. Av 42 av 654 granskade fall har nämligen AF inte gjort någon handlingsplan för de inskrivna, hela 6%. Vad ska man säga om det? Jo....några har inte gjort sitt jobb...några har inte tagit sitt ansvar.... Det trista är att när en arbetslös inte tar sitt ansvar....får det allvarliga konsekvenser....direkt! 

Min slutsats är.....att AF med dess generaldirektör inte fungerar....myndigheten som nu också ska strama upp reglerna från den 1 september måste sopa framför sin egna dörr innan de går hårt åt de människor som ofrivilligt är utan arbete.....för i dagens samhälle finns det ingen, ingen normalfungerande människa som väljer arbetslöshet, med tanke på det tuffa samhälle vi idag har. 

/Lena