Senaste inläggen

Av LeAn - 7 december 2013 18:51

 

En kär gammal vän från förra vintern har återvänt. Förra året tog jag denna bild på en koltrast som boade in sig i min blomampel...jag matade den med äpplen hela vintern. Det gick åt några, faktiskt...eftersom damen ifråga även berättade för sin make att det fanns mycket gott att hämta på min adress. Så det gick åt ett par äpplen om dagen...för om vi börjar mata fåglar på vintern måste vi fortsätta. 


Imorse satt min koltrast i ampeln igen...och ja, den behövde inte bli besviken för jag hade lagt ett äpple där....så det var bara att hugga in på det. Och det är så rogivande att sitta och titta på den ifrån mitt köksfönster. Vi blir båda mättade....den genom att äta på äpplet och jag genom att jag får en stunds avkoppling...något jag kan fästa blicken på och bara vara. En stillsam stund i nuet. 


Koltrastens sång är det vackraste jag vet....under ljusa sommarnätter när allt är tyst och stilla...kan man höra dess drill. Helt otroligt vackert! Och min koltrast sjöng för mig i somras....många nätter. Och det var så magiskt för han höll sin del av vår deal....att om jag matade dem hela vintern med äpplen skulle han sjunga sin vackra sång för mig under sommarmånaderna. Med ett leende låg jag kvar i sängen och bara lyssnade...och njöt. 


Så jag gör precis på samma sätt som förra vintern....jag lägger ett Ingrid Marie i min ampel varje dag...så vet jag att när sommaren är här blir jag väckt av koltrastens sång varje morgon. Som jag längtar! 

 

/Lena



Av LeAn - 6 december 2013 17:31

 


Att dansa genom hela livet i samstämmig rytm och takt är få förunnat. Den första tiden liknar mest en eldig tango där kroppar ska utforskas i minsta detalj. Vi följer varandra lätt, har endast ögon för den andre och glömmer helt tid och rum. Vi är som uppslukade av varandra, drivna av passionens hetta och det enda vi vill är att vara tillsammans. När vi skiljs åt, även för en kort stund....fylls tanken av den andre och vi räknar timmarna tills vi kan ses igen.


Tango.....den eldiga...den krävande....naturligtvis orkar vi inte med denna dans en längre tid, då skulle vi inte orka med allt annat i livet...det som också finns runtomkring oss. Det vardagliga......istället väljer vi en dans som är mer anpassad, som vi kan dansa samtidigt som vi gör annat....för så ser livet ut. Kanske en långsam foxstrot passar bra, samtidigt som vi ägnar oss åt de tidiga barnåren....för nu är risken stor att vi trampar på varandras tår. Att orka med allt som vi nu ställs inför...att både vara en bra förälder och partner.


Jag har inte dansat samma dans som min partner de senaste åren....vi hade inte samma steg, takt och absolut inte samma rytm. Medan jag ägnade mig åt en sävlig slowfox ville han dansa en snabb quickstep. Naturligtvis gick det inte att förena.....vi trampade varandra på tårna, vi krockade och frustrationen vara stor när vi märkte att vi inte dansade samma dans.


I en relation måste vi dansa samma pardans och vara lyhörda för om vår partner inte orkar följa. Att hålla takten, känna rytmen och följa varandra följsamt kräver fullt fokus. Dansen kan lätt förbytas till en kamp om vem som för...bara att hålla takten under en tre minuters dans på ett dansgolv är en konst.....att då klara av Livets Dans är en uppgift att ta på fullaste allvar. Så lätt det är att tappa takten, så lätt det är att tappa fokus och så lätt det är att helt plötsligt upptäcka att jag dansar ensam. Och inse att min partner har lämnat dansgolvet....och i värsta fall bjudit upp en annan.


Naturligtvis kommer jag att dansa igen....jag har bara tagit en välbehövlig paus. Musiken strömmar till mina öron....jag nynnar med....ibland tar jag rent av ett litet danssteg för mig själv...så att jag inte tappar min egen rytm i Livets Dans. 

 


/Lena


Av LeAn - 2 december 2013 17:38

 

Foto; C-M.Melin

 

Efter en arbetslöshet på nästan 1,5 år har jag nu kommit i sysselsättning. Jag har arbetat i en månad och trivs bra med min arbetsgivare och mina kollegor. Arbetet är inte direkt mitt drömjobb....men jag är väldigt glad för att jag äntligen har fått ett arbete. Och verksamheten är så viktig - där många människor blir hjälpta - helt i linje med det jag arbetat i förut.


Att ha varit arbetssökande i 1,5 år har verkligen tärt på både min självkänsla och självförtroende, jag har verkligen fått mig en törn av att ha varit utan arbete i så lång tid.

Men, jag kommer att repa på mig....och har börjat ta för mig mer under den sista veckan. Jag har mycket att lära...en helt ny verksamhet, termer, arbetsmoment och system. Så för den skull är jag tacksam att jag endast arbetar halvtid - för jag är trött efter arbetsdagens slut.


Naturligtvis, var det inget att tveka om när jag blev erbjuden tjänsten fastän det var en halvtidstjänst, efter så lång tid i arbetslöshet....fast jag är heltidsarbetssökande. Det tycker jag själv absolut och naturligtvis var det också ett krav från Arbetsförmedlingen.


I förra veckan var jag hos Arbetsförmedlingen, i min handlingsplan står att jag måste besöka dem minst en gång per månad för att rapportera vad jag gjort under senaste månaden. Eftersom jag numer är inskriven under Jobb & Utvecklingsgarantin går jag på deras drop-in dagar som är tisdag, onsdag och torsdag. Jag gick dit på torsdagen, efter att jag slutat arbetet, eftersom den dagen passade mig bäst. Förmedlaren sa att det bästa är att jag kommer den dag då min handläggare är på plats...alltså en onsdag. Men, det skulle gå bra att prata med henne också....men att tänka på nästa gång. Jag berättade att jag nu arbetar halvtid och är inne på min fjärde vecka.....och förmedlaren undrade hur många jobb jag hade sökt under denna månad. Ja....inte så värst många direkt. Jag har precis börjat ett arbete och det tar att lära sig något helt nytt....så att gå direkt hem och skriva jobbansökningar har inte varit det jag gjort varje eftermiddag. Hon undrade sedan om min tjänst kommer att utökas....

 

Vid anställningsintervjun nämnde min arbetsgivare att eventuellt kommer så att ske på sikt.....

 

Ja...situationen är ganska knivig säger jag till förmedlaren....jag kan inte gärna gå in direkt efter två veckors anställning och fråga om tjänsten kommer att utökas. Känns inte bra. Förmedlaren kunde förstå det....men nu är ju reglerna såna....du måste ju också hitta en sysselsättning på den övriga 50-%iga tiden....så är ju reglerna.


Visst jag förstår...absolut....varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan ägnar sig åt någon välgörenhet. Självklart att jag måste prestera. Men....varför känner jag det som att jag vill skrika? Skrika ut min frustration.....jag har precis fått ett arbete på 50%....jag kämpar med att gå dit varje dag....jag lägger stor möda på att lära mig mina arbetsuppgifter....jag försöker verkligen fokusera.....jag gör allt för att jag ska lyckas....jag måste....jag har inget val....jag är mitt uppe i en separation....jag har blivit lämnad....jag måste kunna försörja mig. Nej! Det är inte synd om mig....jag avskyr självömkan....jag har kämpat förut....men jag är trött! Jag mår inte bra....jag kämpar mot gråten många stunder. Inga tårar nu!

 

Hur ska hon kunna veta....förmedlaren bakom disken....inte kan jag begära att hon ska vara en sån otrolig människa att hon ska känna mina vibrationer....för jag är ganska duktig på att hålla igen. Och jag är faktiskt på Arbetsförmedlingen.....där kan jag ju inte visa känslor! Jag borde ha tänkt på att gå hit en onsdag....för jag har faktiskt berättat min situation för min förmedlare. Hoppas att hon kommer ihåg det...när jag träffar henne nästa gång. Så hon förstår.....


Det gör ont.....men jag börjar bli van....som en annan Lena sjöng.....Jag börjar bli van av att leva under press....så van att jag inte känner längre. Jag är mest trött och likgiltig. Den sista känslan är jag mest orolig för.....likgiltigheten....den känns inte bra. Jag kanske låter negativ....ja...kanske, men min verklighet ser ut så här....jag kallar det realism. För min högsta, högsta önskan är att få känna glädje....få skratta hjärtligt, få vara lycklig....helhjärtat....känns som längesen nu. Jag vill kunna vakna om morgonen, känna mig utvilad...få kunna ligga kvar och kisa mot solstrålarna som letar sig in genom persiennen ....känna glädje över att en ny dag nalkas. Men, mitt liv ser inte ut så....just nu....jag känner mig inte utvilad, jag är fortfarande trött när jag kliver ur min säng...men jag kan inte ligga kvar och vila, för då kommer tankarna....jag måste gå upp direkt så de inte förlamar mig.


Ja...så här kan livet se ut.....och vi får alla vår beskärda del...jag är inte ensam om att ha det svårt just nu, den insikten har jag. Inte alls.....förmedlaren på Arbetsförmedlingen....hon kanske också har ett liv i kaos. Hon kanske också lever under ständig press....så kan det också vara. Vad vet jag.


/Lena




Av LeAn - 28 november 2013 17:07

 

Foto; L. Melin


Kroppar - alla olika - ingen den andra lik. Vi är födda i vår egen kropp, som det bara finns en av och som inte ser ut som någon annans. Många av oss kämpar för att  leva upp till idealet som innefattar en "vacker" kropp. Vi kämpar för att nå de strömlinjeformade ideal som är normen av en "vacker" kropp. Komplexen för våra kroppar och utseende är många och vår fixering har blivit en miljardindustri, som många tjänar stora pengar på. Idag kan det mesta fixas och vi låter oss modelleras om på de mest makabra vis. Vissa har helt tappat sitt omdöme och gör om sitt egna personliga för att passa in i den likformiga normen. 


I veckan var jag på min sista lektion på den Livsstilsskola som jag har gått på under ett års tid. Jag gick ut med ett bra resultat, 13 kg lättare och 20 cm smalare midja. Förra hösten hörde jag talas om denna kurs och tänkte att det här konceptet är värt att prova. Jag har använt tiden som arbetslös till att samtidigt göra något för egen del....när jag ändå har möjlighet och tid.


Jag har under hela livet brottats med min kropp....alltså de överkilo som jag tycker att jag alltid har haft, förutom i korta perioder då jag har "lyckats" med någon bantningskur. Jag har dels provat på en hel del bantningskurer på egen hand genom åren. Och jag har också varit i händerna på kommersiella aktörer på marknaden, som jag har betalt många kronor till. Och resultatet har alltid varit detsamma - kilona har efter en tid återvänt till mig. Jag har egentligen inte lärt mig någonting - bara spätt på känslan av att jag är misslyckad.


Den kurs som jag nu har gått har haft fokus på något helt annat - min medvetenhet. Istället för att leva på en svältkost, köpa dyra receptböcker och tillaga vissa recept, dricka någon soppa eller allt som nu finns att göra - har jag istället fått lära mig - att äta på ett sunt sätt, vikten av att röra på mig och framför allt bli medveten om mitt egna beteende. Kursen är KBT-inriktad och basen har varit en kursbok som heter OBESITAS skriven av Ingela Melin med hemuppgifter som ska utföras och redovisas till nästa lektion. Ansvarig för kursen har en dietist varit, men även läkare, sjukgymnast och psykoterapeut har medverkat under vissa lektioner.


Detta är det bästa jag någonsin har gjort och kan varmt rekommenderas. Jag har fått göra en djupdykning i mig själv, jag har kunnat iaktta mig själv när jag suttit vid dukat bord och fått många aha-upplevelser. Jag har kunnat se när, var och hur jag äter - i vilka situationer som jag är som mest sårbar och har haft svårt att stå emot. Och det jag har upptäckt är att omfånget av min kropp främst har suttit i min knopp. Och genom att ge mig själv tid har jag kunnat hitta koden till förändring - till mitt ätande och icke ätande - som då resulterat i en bestående viktnedgång. Det viktiga har också varit att vara ärlig mot mig själv, det är ju ingen idé att försöka hitta på några ursäkter eller lögner - eftersom det enbart drabbar mig själv - och absolut ingen annan.


Och detta handlar främst om vår egen hälsa, om vår egen trivsel med oss själva och att vi ska må bra. Inte att vi ska leva upp till något ideal, eller någon norm som andra skapat åt oss. Och vi ska absolut inte behöva betala dyra pengar till en industri som skapats runt vår hälsa. Kära Ni, det finns kunskap att inhämta och jag är så stolt över att jag har fått den till mig och över det jag åstadkommit under detta år.


Så nu säger jag nej till både HOLD IN och PUSH UP - och utbrister FUCK OFF till de som försöker snärja mig. 

 

/Lena

 





Av LeAn - 24 november 2013 15:47

 

Foto; L. Melin


I denna tid på året går jag ut i skogen för att hämta mossa - gråmossa, grönmossa och vitmossa. Mossa som ska fylla min adventsstake, där jag sätter mina fyra ljus som ska tändas ett efter ett varje söndag fram till julafton. Jag hämtar också några grankvistar som jag lägger på mitt lilla bord intill entrén som jag sedan smyckar med kvistar, äpplen och julros.


Tid i advent - stillhetens tid - tid för eftertanke.


Eftertanke - jag smakar på ordet och försöker förstå dess innebörd. Ge tid till att stanna upp och reflektera. Skänka de människor som fattas oss en tanke. Och tända ett ljus.


Jag är präglad av min mamma - jag pyntar, jag pysslar och gör mitt hem så stämningsfullt jag kan. Jag har alltid tyckt mycket om tiden innan jul...nästan mer än när själva julen är kommen. Och alltid på julaftonens förmiddag kommer vemodet till mig, samtidigt som skinkan griljeras brukar jag fälla en tår. Precis som min mamma gjorde, som hon säkert såg sin mamma göra. En tår för dem vi saknar -  och de som fattas oss. I år är det tjugo år sen min mamma dog - mitt i adventstid - tio dagar före julaftonen. Det är lång tid - men varje år i denna tid är saknaden efter henne som störst. Då fattas hon mig som mest.


I år kommer julen att bli annorlunda, traditioner som vi haft inom vår familj är raserade. Jag vet inte hur julaftonen kommer att firas och med vilka. Separationen från min man är ett faktum och känns väldigt påtaglig just nu. I tider där traditioner lyster starkt gör det extra ont. Och det kommer att komma fler dagar när saknaden av honom kommer att vara extra stor. Dagar då jag kommer att blicka bakåt för att minnas. I år kommer vemodet att kännas tyngre, i år kommer mer än en tår att fällas. Helt naturligt - att sorgen måste få ta plats i det som inte längre är. Och vi kommer att känna den, alla vi i familjen - den kommer att vara påtaglig. Mina söner kommer att känna saknad av en förälder redan vid julaftonens morgon, då vi traditionsenligt gett varandra en första julgåva.

   

Jag går ut i skogen i sällskap av min hund, jag letar efter den finaste mossan. Plockar den och bär med mig den hem. För att pynta, för att göra fint och stämningsfullt. För mig och de mina. Snart är det också dags att hänga adventsstjärnan i fönstret, men det får vänta i ännu några dagar. Min julängel av porslin, hon som pyntade mitt barnrum ska stå på sin vanliga plats. Hennes spröda klänning har börjat gulna med åren, men det gör inget - hon är den viktigaste och käraste ägodel jag har. Hon skänker mig trygghet och ger julefrid.



/Lena






Av LeAn - 21 november 2013 20:43

    

Foto; L. Melin

 

Ikväll när jag åt pannkaka till middag kom jag att tänka på den omdiskuterade barnserien som gick på 70-talet - Vilse i pannkakan. Staffan Westerberg spelade huvudrollen och serien hade premiär den 1 september 1975.


Vilsen - just så känner jag mig  - inte att jag direkt kände mig vilse i den pannkaka jag åt utan helt vilsen i det mesta. Jag tror aldrig att jag upplevt mig själv så vilsen någonsin som jag känner mig nu. Vilsen i handling och vilsen i känslor. Så vilsen att jag skulle kunna lägga mitt liv i någon annans händer, så att denna någon kan berätta för mig - vad göra och varför. Kan man vara så vilse i livet i min ålder? Borde jag inte ha så mycket erfarenhet, beslutsamhet och värdighet så att jag kan leda mig själv inpå rätt väg?


Jag slår upp i ordboken och finner synonymer för vilsen....vilsekommen, desorienterad, borttappad, hemlös, bortkommen, förvirrad, osäker, rotlös, virrig.....och inser att alla dessa känslor ryms inom mig. Jag läser vidare på beskrivningen av att hamna vilse....att komma in på en sidoväg som leder någon annanstans än vad man förväntade sig, så att man inte längre vet var man befinner sig.

 

Att gå vilse - på riktigt - är något som jag har stor rädsla för. Jag vill ha koll på var jag befinner mig....börjar jag känna mig desorienterad kan jag känna en sorts panikkänsla. Vet inte varifrån denna rädsla kommer ifrån, jag tror inte att jag har gått vilse någon gång. Jag tycker att känslan har kommit till mig under de senaste åren.


Jag drar mig till minnes en episod i mitten av 80-talet då jag var på målarkurs i spanska Andalusien tillsammans med vänner. En kväll var vi på ett stort diskotek i stan, jag blev jättetrött av alla blinkande lampor, den höga volymen och av att mina vänner endast hade ögon för alla de uppvaktande spanjorer som hängde i klasar runt oss. Jag bestämde mig för att avvika och gå hem till hotellet - ensam. Till diskoteket hade vi åkt taxi....så jag hade ingen aning om var vi befann oss. När jag kommit en bit...började jag känna en känsla av att jag inte riktigt hade någon aning om hur jag skulle gå för att komma rätt. Jag gick genom de smala kullerstensgränderna alldeles ensam och hörde mina klackar slå mot gatan. Jag ökade takten och kände att jag nästan började bli lite rädd....hur kunde jag ge mig iväg alldeles ensam utan att veta vart jag skulle gå. Helt idiotiskt! Men, så stannade jag upp och började tänka efter....hur stjärnhimlen såg ut ifrån hotellet. Jag hade ofta stått och tittat på polstjärnan från balkongen. Jag sökte efter dess starka sken och fann på den...och började gå i riktning mot den. Så började jag också känna doften av havet....kom jag bara ut på strandpromenaden skulle jag säkert hitta hem. Jag använde två av mina sinnen....syn och doft. Och de ledde mig rätt...efter över en timmes promenad kom jag hem till hotellet.


Att gå vilse, att hamna på en sidoväg, att känna sig vilsen. Vad är det värsta som kan hända? Ja, att jag blir borttappad.....jag måste ha tillit till att min kraft för mig dit jag ska - igen. Och jag behöver inte ha bråttom, jag behöver inte ha full koll, jag kan stanna upp och vila här. Jag sätter mig ner, tar några djupa andetag och finner styrkan i att bara vara. Jag kommer nog att finna min ledstjärna även denna gång.....jag har bara att följa dess starka sken....den kommer säkert att leda mig rätt.

 

/Lena




Av LeAn - 20 november 2013 17:33

  

Foto; C-M. Melin 

 

Forma sin egen lycka och leva ett lyckligt liv - är inte enkelt. Jag önskar att jag kan slå upp ett kapitel i en bok och läsa innantill, punktvis - hur det går till.


Precis som jag nu lyckats läsa mig till - punktvis - hur jag skulle laga min tvättmaskin - utan att behöva ringa till en dyr reparatör. Jag har lagat den alldeles själv - genom att slå upp instruktionsboken....läsa från punkt 1 och precis i handling göra som där står. Skruva locket motsols, ta ut nålfällan och rensa den från ludd och annat krafs som har fastnat där. Och tänka sig....när jag lyste med ficklampan in i hålet där den suttit fick jag syn på något längst inne, jag pillrade ut det...Symboliskt nog var det ett litet rostigt smycke bestående av två små nycklar. Detta hade suttit på min sons jeansväst, sa han...och har varit borta sen förra året någon gång.


Jag som är helt oteknisk ....har lagat vår tvättmaskin. Med stolthet kan jag konstatera att den fungerar igen. Och när jag fann på vad som orsakat felet....fann jag också en symbolik i det. Tanken som ramlade ner i mitt huvud var....att vara sin egen lyckas smed. Nycklar som kanske symboliserar....lycka och kärlek. 


Hur definierar man lycka? Och hur känns det när man är lycklig? Går vi runt och är lyckliga i våra liv utan att vi ens reflekterar över det? Och finns det någon sanning i att man kan vara sin egen lyckas smed?


Lycka är det emotionella tillståndet som uppstår när vi uppnår våra värden (mat, arbete, kärlek, pengar, rekreation mm). Hur uppnår vi dessa värden? Jo, ytterst genom att identifiera verklighetens fakta och sen agera i enlighet med dessa fakta. Så förnuftet är vårt grundläggande medel för att förvärva de värden som vi behöver för att bli lyckliga. Och förnuftet är ju en egenskap som tillhör var och en. Det finns inget kollektivt förnuft, eftersom ingen annan människa kan tänka för oss. Om vi försöker överleva på andras tänkande, då lever vi ytterst farligt, eftersom människor kan svika och bryta sina löften. Så därför betyder det att det ytterst beror på oss själva om vi ska uppnå lycka. Värdena måste också vara personliga, sådana som vi själva väljer och står för, inte några som någon annan väljer åt oss. Och sist men inte minst är det viktigt att vi uppnår och skaffar dessa värden av helt egen kraft. Så huruvida vi blir lyckliga beror ytterst på oss själva....lycka är inte något som en annan person kan göra eller ge åt oss. Däremot kan andra människor starkt bidra till att vi upplever lycka.


Jag har upplevt lycka i mitt liv.....korta stunder och långa perioder. Lycka är ett tillstånd av välmående, ett tillstånd att vila i - när livet flyter på. Inga orosmoln så långt ögat ser. Allt är bara behagligt skönt. Jag kan känna känslan om jag blundar och tänker tillbaks....om jag lämnar nuet. Ett väldigt starkt minne av lyckorus som finns bevarat i mig är när jag kände ett hopp om att jag höll på att bli frisk efter en utmattningsdepression år 2002. Jag stod och tittade ut genom vårt vardagsrumsfönster, på den vackra utsikten och en varm känsla kom till mig. Den fyllde och genomströmmade hela min kropp och jag visste genast att det var lycka jag kände. Lycka över att ha klarat mig igenom ett av de värsta tillstånd jag befunnit mig i, lycka över att jag valt livet och lycka över att få finnas bland mina nära och kära. Upplevelsen var så stark och jag har berättat om den ett antal gånger. Naturligtvis hade jag upplevt lyckorus tidigare, då mina barn föddes - men den lyckan är så förväntad och självklar. Det lyckorus som jag kände den här dagen framför vardagsrumsfönstret kom så plötsligt, likt ett virvlande trollslag.


Såsom så mycket annat - handlar det alltså om oss själva - att vara sin egen lyckas smed handlar om att det enbart är jag själv som kan åstadkomma min egen lycka. Och det också bara jag själv som kan definiera vad lycka är för mig. Och när jag väl är där - kommer jag att känna igen känslan...när lyckan kommer till mig som genom ett virvlande trollslag. Som jag längtar! 


     

Foto; C-M. Melin 


/Lena

Av LeAn - 17 november 2013 11:40

 

Foto; L. Melin


När det verkligen gäller, var du än går, så är det där du är. Vad du än gör, så är det till slut faktiskt det du gjorde. Vad du än tänker just nu, så är det just precis det som finns i dina tankar. Vad som än har hänt i ditt liv, så är det just det som hände.

Jon Kabat-Zinn

 

Att bli sviken av den som man har mest tillit till är svårt. Många känslor rumlar runt i kroppen och många varför ska besvaras. Att dessutom bli utbytt av någon annan gör att ens självförtroende får sig en rejäl törn. Taggen sitter i länge, såret är djupt och ens hjärta blöder.


Som ung tjugoåring levde jag i ett kärleksfullt samboförhållande som helt plötsligt en dag slogs sönder av en otrohet. En otrohet kan aldrig skyllas på någonting annat än den som begår den, som måste ta fullt ansvar för sin handling. Min sambo gjorde valet att berätta för mig att han träffat en annan och att han ville separera. Jag var helt oförmögen till att ta några som helst beslut eller göra några val....jag bara föll. Blev omhändertagen av nära och kära....så att jag skulle orka vidare. Idag har jag full förståelse för den oro mina föräldrar kände....att de vakade över mig, dag som natt. För första gången i livet fick jag uppleva att en människa som jag hade full tillit till - svikit mig.


När jag för två år sen blev varse om att min arbetsgivare planerade att säga upp den administrativa personalen och flytta kontoret reagerade jag väldigt starkt. Jag upplevde det som ett svek, mot alla de som gjort så mycket för honom och företaget. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka få honom att tänka i andra banor - men, tyvärr misslyckades jag. Kontentan blev att även jag blev uppsagd. Vi blev utbytta av annan personal och vi reagerade alla - på olika sätt. Men, den största känslan var att vi blivit svikna och besvikelsen var stor över att det fick gå till på detta sätt - både moraliskt och etiskt. Och jag föll ihop av ren utmattning av många månaders hårt arbete.


Och idag befinner jag mig här - ännu en gång - sviken av den jag haft mest tillit till. Fastän förståelsen finns för att vår relation inte varit bra är ändå det svåraste att ta omhand - att jag blivit utbytt i ett läge då jag precis har kommit på fötter och när jag är sårbar. Det gör ont att jag inte var värd mer än så och det gör så ont att jag har trott det.


Ännu en gång är känslorna många och stora. Tröttheten är bestående och önskan om att få komma till ro är störst. Om att få sova en hel natt och få vakna utvilad, få vara tillfreds inombords utan att oron mal. Oron över vad som komma ska....det som jag inte har någon kontroll över. Jag försöker acceptera och vara i nuet, försöker ta små, små steg framåt. Jag läser de fantastiska böcker i självhjälp som min vän gett mig och jag försöker följa de råd jag får. Jag försöker ta hand om mig på bästa sätt och jag försöker att inte ha bråttom.


Jag vet att det kommer att ta tid - men jag vet att jag kommer att läka. Även denna gång. Jag vet att jag kommer att acceptera, jag vet att jag kommer att försonas och jag vet att jag också en dag kommer att förlåta. Även denna gång.

 


/Lena

 

 

 

Skapa flashcards