http://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/det-ar-nagot-i-grunden-fel-med-sjukskoterskelonerna/

Äntligen ett uttalande som man kan skriva under på. Nämligen Jan Nygrens uttalande angående sjuksköterskelönerna. Han säger; "varje förnuftig tänkande människa måste inse att det är något i grunden fel med lönestrukturen".

I söndagens DN kunde vi läsa en artikel om hur mycket landstinget betalar i grundlön för en sjuksköterska och hur mycket samma landsting betalar för en inhyrd sjuksköterska från ett bemanningsföretag och till sist hur mycket samma landsting nu betalar till de sjuksköterskor som väljer att ta semester annan tid än juni-augusti.

Och det jag spontant känner är....någonting måste vara alldeles på tok fel! Någonstans har det gått riktigt snett! Och spiralen bara fortsätter och fortsätter, i ena änden neråt och i andra änden uppåt! Landstingen har målat in sig i ett hörn och vet inte hur de ska ta sig därifrån! Och förlorarna är många....men främst sjuksköterskorna och patienterna.

Så otroligt dumt detta är och att det får fortgå är helt vansinnigt!

Endast 6 av 21 landsting har gått med på kravet från studenternas löneuppror att erbjuda en ingångslön på 25.000 kronor. Samtidigt betalar samma landsting mellan 65.000 och 120.000 i månaden för en inhyrd sjuksköterska. Inte undra på att det inte finns pengar till högre löner!

Nu har flera landsting alltså blivit tvingade till att erbjuda en extrapeng till de sköterskor som senarelägger sina semestrar. De betalar mellan 10.000 - 24.000 per vecka! till sköterskor som senarelägger sina semestrar. Panikåtgärder för att överhuvudtaget kunna ha vården igång!

Agneta Jöhnk, förhandlingschef på SKL säger så här; "för att inte bara ha vikarier under somrarna tror jag att man måste acceptera en del sommar bonusar. Att höja lönerna för alla 90.000 sjuksköterskor skulle kosta många, många miljarder. De pengarna finns inte i landstingen".

Räknesättet är tydligen 1+1 = 3!

Ok, nähä. Men, tydligen finns samma pengar till att betala till bemanningsföretagen. Eller? Är det inte något som i grunden är fel? Kan inte varje förnuftig tänkande människa tycka det?

Tre frågor som vi måste ställa oss; varför, varför är det så litet värt att jobba i vården? Varför, varför värderar vi inte det arbete som oftast - dessa kvinnor utför? Och varför, varför görs ingenting?

/Lena

https://www.youtube.com/watch?v=qtV3DLZOdwg

Så är det åter igen dags för den årliga kärleksveckan i vår huvudstad. Och som avslutas på lördag med Prideparaden - där människor tågar för att visa att det är tillåtet att känna känslor, ge och få kärlek till vem vi än väljer.

Kärlek lika viktigt som luften vi andas, som vi inte kan leva utan. Ändå ifrågasätts den. I vårt land finns det fortfarande de som tar sig rätten att inte acceptera andra människors känslor. Och i andra länder döms människor till döden för sina känslors skull.

En hisnande tanke, om vi försöker lyfta in och sätta oss in i en sån verklighet. Om vi för en liten stund försöker leva oss in i att andra har rätt att bedöma och fördöma våra känslor. Att behöva dölja känslor, gömma och smyga med sin kärlek. Att aldrig våga visa sig tillsammans - att ständigt vara rädd för att bli utsatt. Att bli trakasserad, spottad, sparkad och till och med dödad - för att jag känner det jag gör.

Kärlek, tolerans och acceptans till alla människors lika värde - oavsett. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag som inte tilläts att känna det vi gör. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag som föddes med ett handikapp. Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag som föddes i ett land där krig härjar och vi blev tvungna att fly. Det kunde ha varit du och det kunde ha varit jag. Frihet är något som måste erövras, den får vi inte till skänks.

Friheten att få älska och älskas av den vi själva väljer. Friheten att få känna de känslor vi känner. Friheten att öppet få gå hand i hand på gator och torg. Friheten att slippa vara rädd. Friheten att få gå i en Prideparad för de som inte kan. Friheten att få leva det liv vi själva valt. Friheten att få vara jag. 

/Lena

Fånga lyckan, i förbifarten under en kort kisspromenad med hunden i skogen. Svårare än så behöver det inte vara....att fånga känslan. Lyckan den vi strävar efter att uppleva, få befinna oss i och behålla. Den är flyktig och så lätt att förlora.

Det gäller att känna när den infinner sig, känslan som helt plötsligt kommer över en. Den behöver inte vara för evigt, den kan vara väldigt kort - lika kort som en kisspromenad i skogen. Regnet strilar och jag går genom den blöta mossan, sjunker ner med fötterna. Min fyrbenta vän som alltid följer mig i hälarna är lika blöt som jag och lycklig som alltid. Han har inte så stora krav, han förstår till fullo vad livet handlar om. Det som vi tvåbenta har tappat bort. För att vi har större krav än så.

Plötsligt under den gröna mossan glimmar skogens guld, gult och vackert. Tiden står still, regnet fortsätter att strila, men det spelar ingen roll. Jag böjer mig ner och börjar plocka kantarell efter kantarell. Något så enkelt och litet kan ge höjden av lycka. För känslan är densamma - lyckokänslan. Vi känner ingen skillnad på om det handlar om en liten gul svamp eller om något mer än så. Och jag låter mig fyllas av känslan, tar tillvara på den. Det känns som att det var längesen jag upplevde den.

Min fyrbente följeslagare förstår att något stort har hänt, han känner genom mig och han lever ut mina känslor genom sin kropp. Springer runt, runt, rullar sig i mossan - hämtar en pinne och krumbuktar sig av lycka. Han förstår, att nu leker livet.

Blöta och lyckliga börjar vi vår vandring hemåt. En hundpåse fylld med gula kantareller, jag fylld av lycka och min fyrbente vän fylld till bredden av mitt rus där han skuttar fram.

/Lena 

Jag vill bara få vara en normal människa....hör jag någon säga. Vad innefattar det? Bara få vara en normal människa, jag smakar på meningen, vänder ut och in på den och försöker verkligen förstå vad det innebär.

Men, nej...jag kan inte förstå innebörden. Det finns bara en av mig, en av dig...en av var och en av oss på denna planet. Varje människa är unik, så vad innefattar att få vara normal och var går gränsen till att inte vara normal? Alltså onormal - och vad är det?

Jag vill leva ett vanligt normalt liv.....vad är ett vanligt normalt liv? Kan ett liv bli något mer än just ett liv. Och det liv jag lever är...just mitt. Inte någon annans. Jag lever mitt liv utifrån mina egna förutsättningar och min förmåga. Och det är endast jag som kan leva det så.

Omständigheter, inre och yttre kan naturligtvis påverka våra liv. Omständigheter som vi alla gånger inte kan påverka. Eller kan vi alltid påverka? Kan vi alltid styra våra liv genom eget agerande? Leva ett vanligt normalt liv.

Mitt liv har gjort mig till den jag idag är. Resan jag gjort har ingen annan gjort. Jag är unik. Du är unik. Det är fantastiskt så. 

/Lena

Foto; L. Melin

Du måste ta emot mig nu...för nu faller jag. Rösten som uttalar orden hörs långt, långt bortifrån, men den är min egen. Jag sitter på tomten vid vårt gemensamma torp, mitt i allt det vackra som jag inte ser, solen börjar värma, fastän jag inte känner. Det är semestertider och familjen har några sköna veckor kvar av semestern.

Precis hemkomna från en vecka på Österlen har vi landat vid vårt torpställe för att bara njuta. Jag har tänjt och tänjt mig och nu har den spända strängen brustit. Och det enda jag hör är dess skarpa ton inuti mitt huvud. Helt plötsligt kan jag inte förmå mig längre. Förmå mig att försöka ännu en dag. Förmå mig för att inte förstöra. Jag är rädd. Nu när jag släpper taget och uttalar orden, börjar hela min tillvaro gunga. Tonen tjuter i öronen, jag känner att jag faller ner...långt ner och jag är rädd att jag inte kommer att kunna ta mig upp igen. Det är detta jag har fruktat och försökt förhindra, genom att ha tigit. För jag har förstått att när jag berättar kommer allt att rasa samman.

Österlen, denna fantastiskt vackra del av vårt land, som jag hade längtat så efter att få uppleva, blev en inbördes kamp att ta sig igenom. Dagarna tillbringade jag inom mig, fastän jag deltog i alla aktiviteter vi företog oss. Fullt medveten om varje andetag och minsta rörelse hos mig själv. Varje morgon bestämde mig för att ta mig igenom ännu en dag utan att avslöja min hemlighet. Kvällarna vid läggdags var bästa tiden, då fick jag krypa ihop, låta det ansträngda leendet ebba ut, låta ögonlocken falla och försjunka in i en djup dvala. Ingen i min omgivning anade någonting.

Negativa händelser av skilda slag hade avlöst sig under åren som gått...sjukdomar och plötsliga dödsfall inom familjen, makens långvariga arbetslöshet, dålig ekonomi samt min arbetsbörda som bara blev större och större i ett företag som sakta men säkert drevs mot konkursens brant. Mitt dåliga samvete att aldrig räcka till plågade mig. Räcka till för allt och alla. Jag bara fortsatte.

Planen flög in genom de två tornen och jag stirrade på tv-skärmen framför mig. Skräcken jag kände inom mig gick att ta på, den var fysisk. Den stress som jag levt i under lång tid flöt upp till ytan. Symtomen började komma och jag fick söka läkare för allt mitt onda, som satte sig på olika delar av kroppen. De fysiska symptomen avlöste varandra. Under hösten, vintern och våren fortsatte jag kämpa på i min vardag. Tröttheten var total, jag orkade inte mer än det absolut nödvändiga. Blommorna i mitt köksfönster vissnade. Jag orkade inte bry mig om dem, inte ens kasta dem.  Jag fortsatte jobba hårt, tog hand om barnen så gott jag kunde och försökte vara en god hustru. Resten fick vara. Många gånger låg jag på min säng och stirrade i taket, grubblade på vilken allvarlig sjukdom jag hade drabbats av. Orken var helt slut, tankarna fortsatte att mala, jag var absolut dödsjuk - det visste jag.

Högsommaren är här, jag sitter på tomten vid torpet. Rösten som uttalar orden är min egen. Jag har avslöjat mig till slut. Tvungen för att överleva, gripa det sista halmstrået fastän det känns som att dödsstöten har trängt genom mig. Hjälp mig.....jag faller. Långt, långt borta hör jag en röst som säger...."jag finns här, du kommer inte att falla, jag tar emot dig".

Sommaren 2002 var jag övertygad om att jag var dödsjuk och höll på att dö. Min dåvarande man tog emot mig, han sa och gjorde allt rätt den dagen. Jag sökte och fick hjälp. Diagnosen var utmattningsdepression och vägen tillbaka var lång. Med en kombination av rätt människor omkring mig, alternativa behandlingsmetoder och medicin återvände jag till livet. 

/Lena

Foto; C-M Melin 

Är du så svag? Frågan kommer från sonen tvärs över bordet. Bara sådär. Helt oförberedd är jag. Och han menar inget illa med den ställda frågan.

Men, den får mig att tänka efter...och ja, så svag är jag. Inte fysiskt, absolut inte, jag har grävt många hål i mina dagar, jag har burit många matkassar, lyft tunga saker över tröskeln till  hemmet, burit möbler uppför trappan till övervåningen och sist men inte minst efter veckans ommålning av badrummet har mina muskler fått sig en rejäl omgång. Trots det eviga ryggonda sen ett antal månader...som kanske beror på föregående.

Och svagheten, vari sitter den...varför kom frågan farandes till mig vid frukostbordet? Jo, jag har så svårt att säga nej. Egentligen inte att säga nej sådär...men att säga enbart nej. Ett nej, utifrån mig själv utan att linda in det i en massa andra aspekter och förklaringar. Ett bottenlöst nej som innebär att jag endast säger nej. Jag har försökt genom åren, men när jag har sagt nej, jag vill inte eller kan inte...då känns det inte riktigt bra inom mig. Något gör ont. Samvetet gnager och oftast vänder jag ett nej till ett ja - ok.

Problemet - allt är relativt - gäller främst när jag ska hjälpa till, prestera, ställa upp eller utföra. Alltså ge till andra. Då är det som svårast. Om frågan däremot handlar om min medverkan...typ att jag blir bjuden på fest el dyl...då kan jag absolut tacka nej. Alltså ge till mig själv. 

Ett annat problem som jag också har är att be om hjälp...jag har mycket lättare att ge hjälp till andra än att ta emot hjälp. Absolut att jag tar emot hjälp om någon erbjuder mig...men att be om hjälp sitter långt inne. Mycket kan själv mentalitet.

Min egen psykoanalys är att jag har svårt att stå upp för mig själv som person. Kanske inte alls stämmer...eller också stämmer det helt och hållet.

Att vid min ålder grubbla på varför jag blev som jag blev känns lite överflödigt och tidsödande. Ofta brukar det bottna i något från tidiga år. Jag måste nog acceptera att jag blev den jag blev, däremot kan jag försöka jobba på att bli bättre. Det arbetet upphör ju aldrig under ens livstid. Även när det gäller hur man behandlar sig själv.

Kanske dags att börja sätta sig själv i främsta rummet nu......men den skönaste känslan för dagen är att inse att sonen på andra sidan bordet inte alls har samma problem som jag.

/Lena