Foto; L Melin 

Inte på bekostnad av mig

orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar.

Tystnaden från oss båda gick att ta på, men till slut hördes en harkling, som en kvävd hostattack. Nu fanns ingen återvändo, dessa ord skulle få konsekvenser, allvarliga sådana.

För oss båda, jag visste det och han visste det. Jag såg rädslan i hans blick. Just i denna stund satt jag med vinstlotten, men visste samtidigt att det var jag som skulle bli den stora förloraren.

Jag skulle förlora hela min tillvaro, min trygghet och det arbete jag älskat att göra. Där jag gett allt av mig själv, där jag satsat hela min själ och hjärta. I en verksamhet som växt tillsammans med mig, bland människor jag älskat att vara. Det skulle jag komma att förlora - och jag visste det. Ändå kunde jag inte göra annat, än att sätta hela min tillvaro och trygghet på spel. Jag kunde inte ge mer, då skulle jag utplåna mig själv - priset var för högt.

Jag kunde inte tillåta det, inte mot mig och inte mot någon annan. Inte på bekostnad av mig.

Samtidigt som jag förstod allvaret i den uppstådda situationen, kände jag mig stolt.

Stolt över att jag vågat utmana, stå upp och vägrat. Vägrat gå med på krav som kändes helt orimliga för mig, som jag visste skulle leda till ohälsa. För priset skulle jag få betala själv. Insatsen var för hög. Jag hade befunnit mig där tidigare i mitt liv, jag hade redan ställt upp på orimliga krav, jag hade redan utplånat mig och gett min hälsa för ett arbete.

Jag hade befunnit mig där, i min säng, i ett mörker. Helt oförmögen att kunna ge och ta in. Inte kunnat göra annat än stirra i taket och tänka mina sjuka förvridna tankar om och om igen. Inte kunnat ta hand om mig och mina kära. Ångesten över att inte räcka till för mina barn var outhärdlig. Där hade jag befunnit mig och dit skulle jag inte igen. För jag lyckades till slut vända om, gå mot ljuset och lyckades också stanna kvar där.

Inget arbete är värt någons ohälsa, ingen chef är större än en själv, ingen människa ska få ta någons värde ifrån sig. Jag vet, jag har varit där och ingen har någonsin tackat mig för att jag hamnade där jag befann mig en gång.

Lena