Alla inlägg under januari 2014

Av LeAn - 15 januari 2014 20:33

 

Idag har jag tillbringat eftermiddagen med mina två söner, över en kopp kaffe och varsin bit smörgåstårta. Hemma hos min äldste son för att inviga stolarna som han och jag köpte på Röda Korsets Kupan i förra veckan. Vi satt riktigt bra i dem, trots att de var begagnade och billiga. De blev riktigt fina i hans lilla lägenhet, passade precis till det gamla linneskåpet som han fått av sin farmor och de två tavelramar som han köpte på Myrorna förra hösten.


Vi hade en riktigt mysig eftermiddag, det känns lyxigt att kunna sitta mitt på dagen och koppla av med givande samtal och en fika. Och jag tänkte att här sitter jag tillsammans med två vuxna män, 25 och 23 år och de är mina söner. Vilken stolthet jag känner för dem, man svämmar nästan över av känslor. Så intelligenta, ödmjuka, respektfulla och fina människor de är. Och det är alltid lika roligt att prata med dem - jag lär mig alltid något nytt. Ibland kan vi ha riktigt djupa samtal och ibland livliga diskussioner. I de stora frågorna är vi oftast eniga.


Det slår mig också, hur fort ett liv rinner på.....herregud, de är ju som sagt två vuxna män nu. Och jag tycker inte att det är så länge sen de var i tonåren....det är ju endast tio år sen. Och tio år rusar iväg ganska snabbt nuförtiden, i min ålder. Inte som när jag var ung....eller barn....då var det en evighet.


Jag söker efter mig själv i dem....vad har de ärvt från mig....vilka karaktärsdrag är mina...vilka gener....vad i utseendet påminner om mig....ja, jag kan sitta och undra över mycket. På djupet är det svårt att ta in....att dessa två män härstammar från mig. Två helt egna individer....det var lättare att förstå när de var små, små. Jag är en stolt mor.


Jag vet att de kämpar, var och en på sitt vis....med sin framtid, att allt ska falla på plats. Ovissheten av var de till slut ska hamna i livet. Med utbildning, med arbete, med bostad, med partner. Jag avundas inte de ungas situation idag....själv blev jag "vuxen" under sjuttiotalet...allt föll på plats ganska snabbt...gick av sig självt. Arbete, bostad, partner. Idag får dem unga kämpa på ett helt annat sätt. Både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Det handlar om ofantliga summor....antal som konkurrerar om jobben, antal som konkurrerar om hyresbostäder, antal pengar för att kunna köpa en lägenhet. Allt kostar på. Jag förstår inte hur alla unga vuxnas situation ska ordna sig. Eftersom allt blir bara mer, större och dyrare.


Jag kan bara som alla andra föräldrar till unga vuxna - hoppas -, att våra barns situation ska ordna sig till det bästa....och under tiden fortsätter jag att vara en stolt mor....till mina två underbara söner....två helt egna individer fast från samma ursprung.   

 

/Lena

Av LeAn - 13 januari 2014 16:47

 

Foto; L. Melin

 

Ibland räcker inte ens egna ord till, utan man får låna någon annans. En stor idol jag har, poeten, musikern, författaren och konstnären Ulf Lundell, skriver så vackra texter. Och idag väljer jag en av hans texter............

 

Nu blommar blommorna

dom vita blommorna

Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas

En sliten ängel går längs gatorna

i januaridagern är hon tunn som gas


Hon drar sin kvast

ner längs rännstenen

Barnen har flyttat ut

se där hur en silverfågel går


Två vita streck upp i skyn

svänger av mot syd

Vita blomstergirlanger

driver i det blå


Arbetet var bra

Familjerna försvann

Vi bärs av drömmar, planer, romantiska bilder

Ingen människa kan gå nån annan väg


Och allt vi vet och tror som vi är så säkra på

blir till tvivel, till nånting annat

Vart tog oss våra steg?


Vi tömde den där bägaren för att få den full

Vi satte vår frihet i pant för frihets skull

Gav vad vi hade för att få ha det kvar

Våra nerlagda vapen var vårt enda försvar


Nu blommar blommorna

dom vita blommorna

Du står därnere under det nakna trädet

Du ser dig om och börjar gå mot min dörr

 

Ulf Lundell 


 

Av LeAn - 9 januari 2014 17:15

Foto; L.Melin        


Att vara i nuet, det är viktigt, jag vet och vi har övat mycket på det de senaste åren


Just nu vill jag inte befinna mig i nuet...jag önskar att jag kunde spola fram tiden och hoppa över min nutid. Men, det går ju inte, det är jag medveten om. Och jag vet också att vara i nuet betyder att ha en medveten närvaro. För lång tid har jag känt att jag inte vill befinna mig i min nutid och känslan har blivit starkare och starkare....allt eftersom tråkiga upplevelser och situationer har ramlat över mig. Jag vet också att det är så att de inte har ramlat över mig - det vore lite för enkelt att uttrycka sig så. Jag vet att jag har en del i allt som har hänt de senaste åren. För där vi befinner oss, där vi är en del av ett sammanhang - där har vi naturligtvis också ett eget ansvar. Naturligtvis, kan jag aldrig skylla min tillvaro på någon annan människa. Jag har fullt ansvar för mitt eget liv. Så lätt det är att uttrycka sig så - och så svårt det är att leva upp till.


Dåtid, nutid och framtid - så ser våra liv ut. Min dåtid kan jag ofta tänka tillbaks till och det har jag nog gjort en del under mitt liv. Minnen....vissa behagliga och vissa mindre behagliga. Sen har jag befunnit mig väldigt mycket i nuet, nästan för mycket kanske - om man kan det - och har ofta uttryckt mig i termer som "här och nu".....och åt min framtid har jag ägnat väldigt lite tid. Min framtid har mer blivit en konsekvens av mitt nu. Framtid har för mig varit något abstrakt... något som jag inte kunnat ta och känna på. Vet inte om detta är sunt eller osunt. Vet inte heller om det är vanligt eller ovanligt att fungera så. Och vet inte heller om det är bra eller dåligt.


Tanken som slår mig är att om jag hade varit annorlunda som person, hade mitt liv sett annorlunda ut idag då - i min nutid? Hade jag då kunnat styra min framtid mot en annan nutid? Och är det sunda tankar att tänka så......för det måste innebära att jag befinner mig i en dåtid när jag tänker dessa. Jag måste vara i nuet....och det är ju här jag inte vill vara.


Ja, tiden är svår att förhålla sig till.....det enda jag kan göra är att acceptera min nutid....som är en konsekvens av min dåtid. Som jag idag kan sörja att jag kanske inte riktigt tog omhand. Och allra helst skulle jag vilja spola fram tiden och vara i min framtid.....den abstrakta...den som jag aldrig riktigt brytt mig om, jag kanske måste börja ägna den en tanke nu. Och släppa taget om min dåtid. 


/Lena




Av LeAn - 6 januari 2014 22:42

 

Foto; L.Melin



Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Och det är helt fantastiskt att vi människor har den möjligheten, att vi har viljan och styrkan att kämpa vidare ända in i det sista. 


En strimla hopp, det ljusa som strilar in som en smal silkestråd mitt i det mörka. Till det lägger vi vår förhoppning om att allt kommer att bli till det bästa. Och därför fortsätter vårt liv, vårt hjärta fortsätter att slå i samma takt och klockan slår sitt slag timme efter timme.


När vi står inför livsavgörande ögonblick, när livet stannar upp och allt runtomkring krymper och faller bort. När vi måste genomleva, överleva och fortsätta - därför att det inte finns något annat val. När hjärtat fortsätter att slå i samma takt ändå - trots att. Och klockan tickar vidare som om ingenting hänt - och slår sitt slag på varje heltimme, trots allt. Då är hoppets strimla, det vi förlitar oss till, det vi klamrar oss fast vid och vägrar överge.


Finns det liv, finns det hopp - så länge ett hjärta slår. Vi människor, vi starka, vi tänjer oss liksom gummiband - och det är sällan det brister. Vi kan uthärda, vi kan finna styrka och vägar som fortsätter att bära oss framåt. Så länge det finns hopp. Och vi vänjer oss, vi finner oss och vi fortsätter.


Finns det hopp, finns det liv - så länge ett hjärta slår. Det är så det hänger ihop - hoppet är det sista som överger människan. När vi överger hoppet, då förlorar vi livsgnistan och anledningen till att fortsätta vår strävan.


Många, har säkert som jag befunnit sig i situationer när allt har stannat upp, när ens liv har förändrats i en enda mening. När den isande känslan av overklighet strömmar genom kroppen. När någon sitter framför oss och säger ord som vi inte kan ta in. Ord som studsar runt inom oss, som inte kan landa i vårt medvetande för att de gör för ont. Ett sjukdomsbesked, ett avsked eller en sanning som vi inte vill höra. När det i ögonblicket brister, när livet stannar upp och vi är säkra på att detta kommer vi inte att klara. Detta kommer vi inte att överleva.

Människan är fantastisk, för vi klarar även detta - vi tänjer oss. Vi kämpar vidare i vår strävan om att må bättre, bli bättre och få det bättre. Trots allt. Det ska mycket till innan en människa ger upp hoppet.


Jag har några i min närmaste omgivning som kämpar för livet, som tänjt sig till det yttersta, som vägrar ge upp, som kämpar varje dag, varje timme. Till dem riktar jag mina tankar när mitt känns hopplöst - det ger mig styrka att kämpa vidare och gör att jag kan se ljuset, likt den smala silkestråd det är - hoppet det sista som överger.

 


/Lena






Skapa flashcards