Det är sensommartid och tiden för att äta kräftor har infunnit sig, det har aldrig blivit någon stor tradition i mitt liv. 

Däremot går mitt liv i kräftgång, ett steg framåt, två bakåt, ett åt vänster, två åt höger.....virrigt, vimsigt och helt förvirrat! Inga smidda framtidsplaner, inga aktiviteter, tillvaron krymper.....och jag står kvar. En känsla av att jag har levt mitt liv baklänges infinner sig....när jag var ung hade jag möjligheter, jag hade trygghet, jag hade stabilitet......idag känns allt mer eller mindre omkullkastat. Huvudet känns som en tombola - det mesta snurrar runt, runt. 

Jag borde få ordning på mitt liv, jag borde hitta en sysselsättning att ägna mig åt - att jag inte kommit längre än så här på ett år - är ett misslyckande, anser jag själv. Jag har många gånger i mitt liv varit ett stöd för andra, kommit med förslag och försökt puscha i rätt riktning. Men, när det kommer till mig själv....har jag ingen aning om i vilken tråd jag ska dra i den oändliga härvan. 

I nästa vecka måste jag ta mig till Arbetsförmedlingen och meddela att jag har mindre än tjugo stämplingsdagar kvar.....dit jag inte skulle komma, hade jag lovat mig...där befinner jag mig nu. Jag kommer att hamna i nästa fas.....där jag får ett antal alternativ att välja mellan....praktik, utbildning eller starta eget. Vet inte om jag har någon lust med något av dessa alternativ.

Att mitt liv ser ut som det gör idag, var väl inte det jag direkt hade tänkt mig vid min ålder. Hade tänkt arbeta kvar på min arbetsplats till pensionen...få dra ner på tid och tempo. Jag trivdes med mitt arbete, mina kollegor och verksamheten....massagen. Jag hade inte direkt anat att det skulle bli en sån hastig omsvängning och abrupt slut. 

Vissa dagar känns det som att energin är helt slut, känns som att jag har arbetat alldeles för mycket i mitt liv.....för att orka ge mer. Starta eget....jag vet vad det innebär...jag vet hur mycket arbete som krävs, jag har sett min pappa på nära håll driva sin firma dag och natt. Och i min anställning arbetade jag som om jag ägde företaget, var alltid att lita på och fanns alltid på plats.....vilken lycka för min chef. Han behövde aldrig återkomma med sitt bud gällande delägarskapet som vi diskuterat....jag gav allt ändå. Så naivt!

Ett sting av ledsamhet, bitterhet och trötthet bär jag runt på i min ryggsäck. Att jag ännu en gång fått tagit del av det som jag alltid vetat om....att alla relationer är föränderliga. Den som står dig nära idag....kan imorgon visa sig vara en helt annan. 

Mitt liv går i kräftgång....jag måste finna trådens ände så jag kan följa den, som leder mig till rätt dörr att öppna så att jag kan kliva ut ur denna hopplösa labyrint.

/Lena

Jag är så splittrad i vad jag vill. Ena stunden tror jag mig veta vad jag vill för att i nästa stund vilja något annat.

Efter nästan ett halvår som arbetslös är jag fortfarande lika vilse. Jag vill tjäna pengar på ett för mig meningsfullt, givande och utvecklande sätt, det är målet, men hur jag ska ta mig härifrån och dit vet jag inte. Jag önskar att jag hade klarat av den här biten när jag var i 20 års åldern och att jag inte väntat till 44 års ålder. Jag lever mitt liv i omvänd ordning. Nu är mina döttrar vuxna och lever sina egna liv, vilket också innebär att jag kan börja leva mitt liv. En märklig känsla infann sig när jag insåg att jag inte längre var den viktigaste personen i mina barns liv… Istället är det nu min tur att vara den viktigaste personen i mitt liv… En tid för omställning i både tanke och handling. Det första jag gjorde var att göra om mina döttrars rum till kontor åt mig, och nu sitter jag i detta mitt nya rum och skriver, tänker, försöker landa i någonting. Ensam hemma med Ludde och Leo som sällskap. Ludde sover på gästsängen och Leo vid mina fötter. Om jag inte haft sällskap av Lena, Leo och Ludde detta arbetslösa halvår hade jag nog blivit galen, eller åtminstone deprimerad. Lena och jag har många timmars terapisamtal bakom oss, promenerandes i skogen med hundarna i alla väder eller sittandes med kaffekoppen i handen och hundarna vilande vid fötterna. Vi hjälps åt med hundarna, ventilerar våra tankar, hjälps åt att inte totalt deppa ihop i detta limbo vi lever i. För det är där, i sitt sociala nätverk och i sin familj, man måste söka stöd när man är arbetslös. Stackars den som inte har ett socialt nätverk eller en förstående familj för arbetsförmedlingen tillhandahåller inte något som helst stöd. Det enda arbetsförmedlingen tillhandahåller är krav. Jag undrar vad dom egentligen gör på arbetsförmedlingen, jag skulle nog behöva göra ett studiebesök bakom kulisserna för att förstå. Första veckan i mars anmälde jag mig som arbetslös och jag har fortfarande inte träffat min handläggare. En handläggare som för övrigt varit tydlig med att hon inte vill ha med mig att göra, jag är ett problem som helst ska försvinna. Förmodligen beror detta på att jag inte passar in i den ordinarie mallen och handläggarna på arbetsförmedlingen aldrig ska använda sig av “think outside the box” metoden. En annan handläggare godkände i slutet på juni att jag skulle få en jobbcoach, vilket var mot min handläggares vilja. När jag träffade min jobbcoach för en vecka sedan fick jag reda på att min handläggare inte godkänt fakturan. Stackars min handläggare, jag har fortfarande varken försvunnit eller kommit i sysselsättning. Jag är en plump i hennes protokoll!

Men jag har i alla fall en förstående familj, ett socialt nätverk, en hund som håller mig sysselsatt, tak över huvudet, mat att äta och kläder på kroppen. Så i det stora hela har jag det bra, det går ingen nöd på mig, Jag sitter mätt, torr och varm i mitt hem medan åskan mullrar utanför.

Och kanske, kanske vaknar jag en dag och inser att jag inte är splittrad mer, att jag hittat fram till målet, att jag är rofylld i kropp och själ.

//Angelica

En känsla av hopplöshet har spridit sig i min kropp.....tankarna är inte så positiva och jag försöker att inte dras med.....jag vet att det är okey att de kommer och jag låter dem passera.

Känslorna för en kamp med min intelligens och ställer all min kunskap på ända......kunskapen som jag fått genom att ha levt mitt liv. Vem känner inte mig allra bäst - om inte jag själv? Jag har ju tillbringat hela mitt liv....med mig själv. Jag vet vad som påverkar mig, jag vet att jag lätt kan bli orolig och jag vet att jag trivs allra bäst när alla i min omgivning mår bra. Jag är en känslig person som lätt kan ryckas med när det finns obalans i min omgivning.

Det kräver energi att hålla emot så att inte de destruktiva tankarna tar över....och det kräver fokus för hålla sig på rätt köl....så att inte tillvaron tippar över. En liten släng av höstdepression kanske, när det nya tar vid för många....men inte för mig. Jag stannar kvar....jag finns här....jag har inget nytt på gång....inget nytt alls. Jag har samma gamla.....men jag har det bra ändå.

Min mamma sa alltid till mig...."det finns alltid de som har det värre". Det var hennes förhållningssätt för att hon under tjugofem år skulle klara av att leva med sin oro. Oron hon hade för att sjukdomen, cancern, skulle komma tillbaka......och den kom tillbaka....i ny skepnad för att åter igen besegras och för att åter igen komma tillbaks. Ja, det finns alltid de som har det värre.....naturligtivs är det så. Och visst har det hjälpt mig att tänka så, många gånger i mitt liv.....men många gånger har jag faktiskt också tillåtit mig att tycka synd om mig själv....jag har låtit intelligensen ge vika för mina känslor.  

Det är okey att livet känns grått och trist....det är okey att jag är kvar här.....det är okey att jag känner ett utanförskap....det är okey att jag är en outnyttjad resurs.....det är okey. Jag har ett bra liv....det viktigaste i livet är en bra hälsa.

Min syster ringde idag..... vi pratade en stund....min svåger strålbehandlas varje dag mot sin prostatacancer som han levt med i många år nu. Syster säger av gammal vana "du kan väl komma hit någon dag om du har tid"....Jag svarar "javisst, absolut....jo men jag har ju tid....".

Jag stannar upp i tanken.....tid är ju det jag har.....jag har oändligt med tid nu....en positiv tanke förstärker resten av min dag.

Imorgon kommer det att kännas mycket bättre - jag vet. 

/Lena

Det kan väl inte vara möjligt och sant att Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist har mobilsurfat för 15.000 i månaden? 

Iallafall har Arbetsförmedlingens styrelse krävt hennes avgång med anledning av det...men Angeles försvarar sig med att säga att hon är tillsatt av regeringen så hon kommer att fortsätta sitt arbete....och även sitt mobilsurfande, kan man undra...???

Sånt här mår jag riktigt illa av....när chefer inte förstår det viktiga i att vara en bra förebild för andra och när chefen för Arbetsförmedlingen har så lite intelligens att hon inte inser att den summa pengar hon mobilsurfar upp varje månad högt överstiger det belopp som de högst ersatta arbetslösa får i sin plånbok varje månad. Att inte inse att det kan verka stötande! Och dessutom ha så lite förstånd och tro att det är okey att mobilsurfa upp skattepengar......wooow liksom på en våg......

Hur kan det vara möjligt....jag kan bara inte förstå....har själv arbetat som chef i min senaste anställning...arbetat mycket i insats av prestation och mycket i tid med långa dagar....men hur jag än tänker kan jag inte i min vildaste fantasi förstå hur jag skulle ha hunnit med att mobilsurfa för 15.000/månad under tiden.....för det krävs ändå en hel del surfande för att komma upp i såna belopp. Och vad jag förstår måste Angeles Bermudez-Svankvist ha ett otroligt mycket mer ansvarskrävande arbete än vad jag hade....så hennes arbetsinsats borde rimligen vara ännu större än vad min var. För hon har dessutom den näst högsta månadslönen av alla generaldirektörer i Sverige. Ja, jag häpnar! 

Den myndighet som hon ansvarar och chefar för finns det också mycket att säga om....jag har ju själv haft kontakt med den för första gången i mitt liv, under det senaste året. Jag kan inte påstå direkt att jag blivit illa behandlad...men jag har häpnat över det dåliga engagemanget från dem. Jag har fått en känsla av att AF inte gör någon insats för de arbetslösa under det första året. Jag har vänner som däremot har blivit riktigt illa behandlade och en har under det halvår hon varit inskriven ännu inte fått någon handlingsplan....det måste vara så att någon inte sköter sitt jobb. Hon har påtalat det för AF ett antal gånger, men det har inte hänt någonting. I dagens DN läser jag nu att IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) just har kommit på detta. Av 42 av 654 granskade fall har nämligen AF inte gjort någon handlingsplan för de inskrivna, hela 6%. Vad ska man säga om det? Jo....några har inte gjort sitt jobb...några har inte tagit sitt ansvar.... Det trista är att när en arbetslös inte tar sitt ansvar....får det allvarliga konsekvenser....direkt! 

Min slutsats är.....att AF med dess generaldirektör inte fungerar....myndigheten som nu också ska strama upp reglerna från den 1 september måste sopa framför sin egna dörr innan de går hårt åt de människor som ofrivilligt är utan arbete.....för i dagens samhälle finns det ingen, ingen normalfungerande människa som väljer arbetslöshet, med tanke på det tuffa samhälle vi idag har. 

/Lena

Jag har också en dröm....och säkert många med mig. Idagarna är det 50-årsjubileum för Martin Luther King Jrs berömda tal den 28 augusti 1963. Talet har gått till historien som ett av de mest berömda i världen. Talet avslutade marschen som hundratusentals hade deltagit i för människors rättigheter oavsett hudfärg m.m. http://www.analytictech.com/mb021/mlk.htm

Jag var ett litet barn år 1963, men jag minns dessa år under 60-talet så tydligt...stora världshändelser som påverkade familjer ända in i de svenska folkhemmen. Det handlade om människors rättigheter oavsett hur vi såg ut utanpå. Det var hemska svart-vita bilder som kablades ut i världen, senare följt av morden på Kennedybröderna, mordet på Luther King och alla kravaller som var däremellan. 

Idag när jag sitter i TV-soffan och försöker se de starka bilderna som kablas ut i världen grips jag av en overklighetskänsla. Att se små, små barn kämpa för sitt liv....att se små, små barn som om de sover helt stilla och fridfullt...men det fasafulla är att de inte sover utan är döda...att de gasats ihjäl....på öppen gata en vanlig morgon i anslutning till sina hem. Jag mår illa. 

Vi människor har blivit så vana att se bilder av kravaller, blod, skadade och lemlästade...ja till och med döda människor i TV - att vi nästan inte reagerar längre. Det är som att det hör till vardagen, vi i Sverige lever vidare i våra trygga liv....med alla de skyddsnät vi har. När jag ser bilderna från Syrien....där människor stora som små drabbats och kämpar....griper det tag i mig....och jag inser att detta pågår och är en verklighet för många människor. Jag mår illa. 

Det har gått  50 år sedan en modig svart man uttalade orden "I have a dream......och avslutade sitt tal med "Let freedom ring.....då - när jag var ett litet barn. Hur ser världen ut idag? 

Jag har också en dröm...en dröm om alla människors lika värde....en dröm om fred på vår jord...en dröm om att alla ska få äta sig mätta.....att jordens resurser ska fördelas rättvist....att alla har rätten att leva sitt eget liv....utifrån egna förutsättningar... att barn ska ha rätten att leka....att alla har rätt till undervisning...kvinnors rätt till arbete....att alla ska behandlas med respekt....ja...listan blir oändlig. 

Och om alla mina drömmar skulle bli verklighet skulle min sista dröm också bli sann....att jag en dag kan se nyheter på TV utan att behöva se hemska bilder från världens alla hörn....att se en leende reporter säga "Idag har vi roliga och positiva händelser att rapportera...."

/Lena

En dikt som min mamma skrev under sin levnad känns fortfarande levande....

I min värld har alla nationer

planterat en fredsros i sina kanoner

I min värld sitter i var bajonett

en prunkande härlig blombukett

I min värld sitter på var raket en hälsning om fred

som sänds ut över vår planet

Fullmåne och jag är vaken.....det har varit några såna nätter nu då månens sken letar sig in i sovrummet och sprider sin energi. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt att ligga vaken i sängen ett antal timmar under natten. När jag har haft såna nätter brukar jag komma fram till viktiga beslut....stora som små. 

Det är som att jag är alldeles klarsynt och har precis klart för mig hur jag ska gå tillväga. När jag sen vaknar på morgonen gäller det att fånga känslan igen och följa. Det kan vara jobbigt med vakna nätter, men eftersom jag har en god nattsömn i övrigt blir jag inte störd av att ligga vaken några timmar vid fullmåne. Jag kan istället tycka att det ger mig något av värde, just att jag kan tänka mina tankar i ett lugn som jag känner så starkt - i månens sken.

Om fullmåne påverkar människans sömn har det forskats och debatterats om i många år. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det naturligtvis påverkar oss. Jag tror allt i naturen påverkar oss eftersom vi är en del av den...allt hänger samman. Och att naturens krafter är något som vi människor aldrig riktigt fullt ut kommer att kunna förstå eller stå rustade emot. 

Nu har ett schweiziskt forskarlag kommit fram till att fullmåne påverkar vår sömn. De 33 försökspersonerna - fullt friska i olika åldrar - hade fått krypa till sängs i laboratoriemiljö och hade alltså inte nåtts av eventuellt månljus. Mätningarna gjordes under en längre tid och under månens alla faser. Det visade sig att runt fullmåne tog det försökspersonerna fem minuter längre att somna in och de sov totalt 20 minuter mindre. Även sömnens kvalitet påverkades: Den hjärnaktivitet som är kopplad till djupsömn sjönk med 30 procent. Dessutom sjönk halten av sömnhormonet melatonin.

Så det jag upplever är helt i fas med det forskarna i Schweiz kommit fram till - samtidigt undrar jag också över det faktum att jag oftast upplever mig som väldigt klarsynt vid fullmåne, om det har något att göra med den....eller om det mer är en tillfällighet. 

/Lena

Det börjar kännas höst så här under augusti månads sista dagar och en känsla av vemod sprider sig i mig. Jag tycker att det är den vackraste av alla årets månader och det beror på att jag är en naturmänniska. På hösten när det gröna övergår i en kaskad av färger - alla vi kan tänka oss. Det är hisnande vackert...och när fågelstrecken av sångsvanar, gäss och tranor flyger lågt över fälten då blir jag full av känslor och kan nästan få tårar i ögonen. 

Det är snart skördetid och vi ska plocka av det som naturen ger oss. I år har det varit dåligt med svamp under sommaren, iallafall i mina trakter, så någon smörgås med smörstekta kantareller har jag inte fått äta ännu. Men, än är det inte försent...det kan fortfarande poppa upp ur mossan om det regnar tillräckligt. Mitt stora hopp står iallafall till att det blir lite höstkantareller...så att jag kan få göra den årliga trattkantarellsoppan. Eftersom det varit så torrt i skogen har också blåbären varit väldigt få och pyttesmå. Jag har endast plockat några deciliter att ha i morgonyoghurten...och lingon har jag inte heller sett till i någon stor mängd. Få se om det räcker till en liten glassbytta att lägga i frysen...det är så gott att ha när man vill ha lite rårörda lingon till någon rätt. På min köksbänk har jag en stor kastrull med västeråsgurka som står och drar till sig i en lag....det är en tre-stegs-raket....enligt ett recept som jag fått av en vän. Den kommer alldeles säkert att bli jättegod...då den pysslas om efter alla konstens regler under tre dygn. 

Det ser ut att bli fina äpplen i år på vårt äppelträd, men de är inte riktigt färdiga än. Det är det enda fruktträd vi har. Däremot så fick jag smaka på grannens plommon igår...de var goda. Mums, jag blir riktigt avundsjuk på de som har plommon- eller körsbärträd...det är så gott! 

Ja, nu för tiden tar vi inte tillvara på allt som naturen ger.....det mesta multnar bort. Vi lever i ett annat typ av samhälle, då vi inte riktigt har tid att sylta och safta längre. Vi köper det mesta. När jag var barn...var min familj varje höst ute i skogen för att plocka svamp och bär. Det var jättetråkigt, tyckte jag....eftersom vi var där hela låååånga dagen. Det känns som väldigt länge sen när jag tänker på det...och det låter som hundra år sen när jag försöker återge...att jag lekte faktiskt med kottar, byggde en hel djurfarm med hjälp av pappas tändstickor. Väl hemma skulle allt rensas, syltas och saftas.....sen hade vi sylt och saft för ett helt år framöver.

Ja, en känsla av att känna sig väldigt gammal infinner sig helt plötsligt. Och tänk att vi gjorde av med all denna sylt och saft....något som vi i min egna familj nästan aldrig haft hemma....det har förändrats....en del saker till det sämre och vissa till det bättre...

/Lena

Emma Green Tregaro har visat både mod och intelligens genom att måla sina naglar i regnbågens färger - en symbol för fri kärlek - när Ryssland inför friidrotts VM har lagstadgat om vad som gäller för kärlek....

Emma har med små, tysta medel visat världen hur enkelt man som människa kan göra sina val...i det tysta och med stor genomslagskraft. Hon har inte gjort några politiska uttalanden utan endast pratat om kärlek....det som det egentligen handlar om. Och om vi som människor inte ska få känna känslor - vad gör det med oss, undrar jag. Jag känner stor kärlek och beundran när någon vågar agera medmänniska och i denna aktion stämmer allt till 100 %, därför tror jag att den fått så stor genomslagskraft. En vacker ödmjuk kvinna som lyser av kärlek när hon ler gör ett avtryck med enkla medel och visar därigenom sin styrka och modighet.

Emma är en vinnare, att hon kom femma i höjdhoppstävligen är sekundärt....säkert inte för Emma som höjdhoppare, för det är ju hennes proffession....men för henne som förespråkare och som medmänniska. Hon har fört fram sitt budskap på ett genialiskt sätt....som har fått en våg av följare att göra detsamma. Vi kommer att få se många naglar målade i regnbågsfärger framöver, jag lovar....

Och sist men inte minst....Internationella Friidrottsförbundet lade in ett förbud mot alla aktörer att måla sina naglar i glada färger....vad gjorde Emma då? Jo, hon hoppade i finalen med signalröda naglar...kärlekens färg....och det var att sätta pricken över i:et. Allt handlar om kärlek....såna här aktioner gör att jag känner mig så stolt, hoppfull och lycklig som människa.

/Lena