Livets stig, den vår alldeles egna som vi vandrar på genom åren. Stigen som vi egentligen vet så litet om och tur är väl det - att vi inte kan skåda in i framtiden. Hur vi än planerar och dirigerar våra liv kan vi inte helt styra det av egen vilja och kraft. Plötsligt händer det - som det sägs i reklamen. Så är det verkligen. Helt plötsligt händer något oförutsägbart och vi drabbas - av något som kan vara av positiv eller negativ karaktär.

Vi har lärt oss att vi måste fånga dagen, vara i nuet och vara närvarande - och det är verkligen en konst. Det är lätt att fladdra iväg i sina egna tankar under ett samtal och det är lätt att avbryta den som just håller på att berätta något intressant....när man kommer på att ja, just ja... man tar över och börjar berätta sin egen historia. Närvarande samtal, att aktivt lyssna tills den som talar har pratat färdigt, att inte fladdra iväg och prata om fler ämnen samtidigt - det är en konst. Vi människor har fått en otrolig gåva, att vi kan kommunicera med varandra på det sätt vi gör. Att vi kan sätta ord på varje känsla, varje händelse, varje tillfälle och delge det till en annan människa. Det är egentligen helt fantastiskt, om man tänker efter - och så lätt att man glömmer. Något som jag verkligen älskar och blir berörd av är när jag får ta del av en annan människas liv, när jag blir inbjuden att få dela någons historia. Och det är så fantastiskt att ingens liv, är den andras likt. Det är genom upplevelserna som vi formas och präglas till att bli den vi är, en evig process som pågår och pågår - genom hela livet.

Vishet, ödmjukhet, erfarenhet är något vi får med åren, om dessa egenskaper kan vi inte läsa oss till i några böcker - utan vi lär oss via livets skola. Livets stig - den oförutsägbara - den vi vet så lite om fastän vi idag vill ha kontroll på det mesta. 

Yesterday is history

Tomorrow is a mystery

Today? Today is a gift - that´s why we call it the present 

//Lena

Det är med stor storg jag läser i tidningarna att de s k kravallerna sprider sig från ort till ort. Det har nu spridit sig till andra städer i landet såsom Lysekil, Örebro m.m Bilar sätts i brand, stenar kastas och förödelsen är stor efter ännu en natt i lågor. Vet inte när detta startade och egentligen av vilken anledning...en del säger att det är med anledning av att polisen skjutit ihjäl en 69-åring i Husby. Det är säkert sanningen för en del, för andra är det säkert andra politiska orsaker som ligger bakom, för en del är det säkert en häftig sysselsättning att göra, för vissa är det säkert coolt att få tillhöra en gemenskap, för en del är det säkert inte av någon anledning alls...de hänger bara på.... Jag tror att det finns lika många orsaker till varför detta händer som det finns stenar som kastas.

Det är bara så tråkigt att det händer och jag tycker inte alls att det är konstigt att det händer. När Paris förorter brann 2005 trodde jag att det skulle sprida sig till Svergie....det brann säkert också i något soprum någonstans.......men det blev inte värre än så.

Ungdomar har alltid gjort revolt i alla tider, av olika orsaker, men det här är värre än så. Dels är det förstörelsen av andras egendom såsom bilar, butiker m.m - men det värsta är att Sveriges politiker verkar helt som tagna på sängen av att det händer. Ändå är likheterna med det som hände i Frankrike för åtta år sen slående och det måste ha funnits varningstecken på att det även kan hända här.

Jag hoppas verkligen att detta sätts högst upp på agendan och att det arbetas på bred front för en lösning - att börja kommunicera med ungdomarna tror jag är en bra början. Jag vet att det finns fantastiska människor som redan gör detta....men även Sveriges ledande politiker måste ut i verkligheten genom att visa sig och prata med människorna som drabbar och drabbas.

Ikväll när jag gick hundpromenaden kunde jag notera att även på den lilla ort där jag bor har sten kastats under natten. Busskuren har krossats och hela marken är täckt av glassplitter......undrar om den som gjorde det vet varför stenen kastades....

//Lena

  Varje år, likadant....i år är inget undantag....helt plötsligt noterar jag att det har blivit väldigt grönt ute. Trädens blad, buskarnas blad har blivit gröna och slagit ut, utan att jag hunnit med. Iår tänkte jag, att eftersom jag är så närvarande i naturen, ska jag se när det händer.... Men, helt plötsligt noterar jag det igen, att det har hänt...utan att jag har har sett när....

Likandant med ljuset, när kom det? När blev kvällen så ljus som den är ikväll?

Det är svårt att vara så närvarande att man noterar varje vingslag, varje rörelse, varje förändring. I naturen pågår en förändring hela tiden, varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag - nu i försommarens tid sker allt med en väldans fart. Det frodas och växer så det knakar. Men, även om jag skulle sitta på en stol och riktigt studera de frön jag tryckt ner i mina drivlådor skulle jag ändå inte se hur det växer....fastän det gör det. Det jag noterar är att det blivit fina rader av grönt där jag har satt ner mina frön. Grönt som sen kommer att bli olika nyttigheter som jag kan skörda och äta.

Det är som finast ute i naturen nu, allt är alldeles nytt och fräscht. Så skirt, grönt och oförstört. Fåglarna sjunger på sista versen - snart slutar de sjunga, allt är fullbordat. De har funnit sina partners och bildat bo. Då hinner de inte sjunga längre, de har fullt upp med att mata sina avkommor. Det är det allt går ut på, att hitta en partner och bilda bo  - så är det för djuren.

Hur är det för oss människor? Är det så även för oss, att det viktigaste i livet är att hitta en partner och bilda bo? Jo, så är det nog.....ändå lever så många människor i ensamhet. Gemenskap är ett grundläggande mänskligt behov. Vi är sociala varelser. Trots att vi idag lever tätt inpå varandra i en storstad är det många som ändå känner sig ensamma. Människor springer förbi varandra på gatorna och alla verkar ha egna, roliga liv. Ingen frågar vem du är eller hur du mår. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap.

Vi är säkert många som i perioder av våra liv har känt av känslan av vad ensamhet kan innebära, när ens vänner är upptagna i sammanhang som man inte har någon del av. Försommar, midsommar, semester -  dagar och kvällar fyllda av aktiviter och gemenskap. Då sätts ensamheten på prov, när det är som vackrast ute i naturen.

//Lena

I den vackraste av världar finns ingen svält, i den vackraste av världar finns inga krig,

i den vackraste av världar finns ingen miljöförstörelse, i den vackraste av världar lever vi i harmoni med naturen, i den vackraste av världar finns inget våld, i den vackraste av världar lever vi i fullkomlig kärlek, i den vackaste av världar.........

Ja, listan kan göras hur lång som helst - hur vi vill att det ska se ut i vår värld. Och det är också det som vi alla allra helst önskar - att världen såg annorlunda ut än den gör. För vår egen skull och framförallt för våra barns skull.

Jag tror att vi måste börja med oss själva, vi kan inte börja med att snegla på grannen bredvid och tycka att de ska förändra sig. Utan jag kan bara och måste ta ansvar för mig, hur jag beter mig i min vardag - mot andra människor, djur och natur. Jag är en spegelbild för mina barn, såsom jag beter mig - beter sig mina barn. Jag får ta en sak i taget, börja med en förändring och göra det till en vana. Om vi alla skulle göra det, skärskåda oss själva och börja förändra våra mindre bra beteenden och vanor skulle det ge stora förändringar i stort.

Imorgon ska jag börja med mig själv, listan på vad jag kan förändra hos mig själv kan göras lång....det är dags nu - förändringens tid är här. Då kommer kanske världen att se lite bättre ut i övermorgon - jag hoppas det.

//Lena

"Ge inte upp försöken att göra det du vill. Om det finns kärlek och inspiration, tror jag inte att du kan misslyckas"...orden är Ella Fitzgeralds, sångerska 1917-1996.

Jag har både kärlek och inspiration till det jag drömmer om att göra, ändå tvekar jag vissa dagar. Varför tvekar jag - jo, av rädsla. Av rädsla för vadå? Av att misslyckas. Men, Ella säger att om jag har kärlek och inspiration kommer jag inte att misslyckas.... Ett moment 22 läge. Det handlar alltså om att våga, att våga göra det man drömmer om, fastän rädslan om att misslyckas finns där. Köra över den känslan och ändå våga.

Kreativitet föds ur begränsningar, så sant, jag älskar att laga middag när min kyl, frys och skafferi nästan är tomt på ingredienser att laga något på. Då får jag använda min kreativitet - och trixa ihop något på det som finns. Oftast blir det de godaste och mest uppskattade middagarna. De mest oväntade rätter skapas ur min kreativitet. Jag har så mycket kärlek och inspiration till att göra något som jag aldrig tidigare gjort - och jag är inte ett dugg rädd för att misslyckas när jag står där vid spisen och inte har någon aning om hur den färdiga rätten kommer att smaka. Dessa, mina egna påhittade rätter börjar alltid med mitt namn.....i förrgår bjöd jag på Lenas Risinikyckling. Det fanns en halv röd paprika, en halv squasch, en halv rödlök, fyra frysta kycklingfileér, en burk krossade tomater och risini hemma. Med lite örtkryddor och chiliflarn som piffade upp, blev det en god och uppskattad maträtt.

Kan jag omvandla detta och använda det i annat? T ex min sysselsättning, min framtid och min försörjning? Kan jag lura min hjärna....att det är en maträtt jag ska göra. Jag är ju begränsad nu, eftersom jag är arbetslös - och jag är en ganska kreativ person - och jag har drömmar om min framtid. Igår var jag på Arbetförmedlingen på en Starta Eget information, det var en bra information. En otroligt inspirerande person från Almi som höll en kort inledning, jag blev så inspirerad, glad och hoppfull av honom. Starta eget.....

Kärleken, inspirationen och kreativiteten finns. Även kunskap har jag samlat på mig genom åren. Nu gäller det bara att ta ett nacksving om rädslan för att misslyckas - och lägga ner den. Men jag får förlita mig på att Ella Fitzgerald har rätt - man kan inte misslyckas om de två andra ingredienserna finns - det är som med matlagning.

Jag har till och med hört att man kan koka soppa på en spik. 

//Lena

JAG ÄR chaffören

JAG HAR kartan

JAG BESTÄMMER min väg

JAG VET min sanning

JAG SER sambandet mellan vad JAG GÖR och vad JAG FÅR

JAG TAR ansvar för de förbättringar som måste göras

När jag gav upp mitt yrke var jag på topp. Andra uppskattade min insats, jag var efterfrågad, rekommenderad, bekräftad. Jag kände att jag var bra på det jag gjorde. Precis då, när jag presterade som bäst och var mest uppskattad, insåg jag att den vägen inte längre var min. Jag var mätt, hade inget driv och ingen gnista kvar att lära mig mer, att utvecklas vidare inom området. Insikten kom plötsligt, på väg mellan ett jobb och ett annat. 

Jag var på uppdrag utomlands som konsult. Vaknade en morgon och hade bestämt mig. Det fanns ingen speciell händelse förknippad med detta, inget misslyckande på jobbet, ingen otrevlig händelse, ingen dramatik. Beslutet hade mognat fram under lång tid och just denna morgon var beslutet moget. Det gick inte att blunda för det längre. Jag avbokade alla kommande uppdrag utom det som var inbokat samma dag. Packade min väska och tog nattåget därifrån. Jag var färdig med min karriär, fri att göra något nytt och helt utan en färdig plan. Allt jag visste med säkerhet var att jag tog ansvar för mitt liv. Jag hade tillåtit mig att vara en passagerare alltför länge, det var dags för mig att sätta mig bakom ratten och bli chaffören i mitt liv.

Just nu lever jag i vakuumet mellan det som var och det som ska bli. Vissa dagar är jag säker bakom ratten, läser kartan utan problem och ser vägen. Ser sambandet mellan vad jag gör och vad jag får och  tar ansvar för de korrigeringar som behöver göras. Jag litar på mig själv och min sanning. Andra dagar är jag totalt förvirrad och har gungfly under fötterna. Gungflydagarna måste också få finnas, annars får livet ingen balans. Gungflydagar tar jag paus, promenerar med hundarna i skogen, delar mina tankar med er. Idag är en sådan dag. Imorgon är en ny dag. 

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" 

Sören Kierkegaard, filosof, teolog, författare, 5 maj 1813 - 11 nov 1855.

//Angelica                                                                                                                                                                         

Det kan låta flummigt men jag tror att det är så att människor vi möter i livet möter vi av en viss anledning. Det finns människor som jag mött som varit väldigt viktiga för mig, för min egna personliga utveckling. Jag tror att dessa möten är till för att vi ska lära oss någonting - om oss själva. De är som vägvisare, visar oss riktningen åt vilket håll vi ska gå. Sådana möten brukar prägla och förändra livet. Antingen det blir en total helomvändning, en svag vänstersväng, en brant uppförsbacke eller en våghalsig nedförbacke....är det fantastiskt när man kan se dessa färdriktningar i backspegeln.

Jag har levt mitt liv utan karta eller kompass...jag har hamnat i allt av en slump, har jag alltid trott. Tills jag insett att slumpen inte är någon tillfällighet, utan att det faktiskt finns en utstakad väg för oss alla. Idag kan jag se den röda tråden i det som varit viktigt i mitt liv och det jag vill fortsätta att ägna mitt liv åt. Det är inte lätt att se det när livet rusar på, när dagarna fylls av jobb och aktiviteter och man är så trött när kvällen kommer att man somnar utan att ens hunnit blinka.

Jag har varit arbetslös i snart ett år, denna tid har jag haft modet att se som en "paus" i livet, som jag har använt mycket till reflektion. För mig har det varit så nyttigt att använda tiden till att göra en inventering i mitt liv - vilka händelser som har präglat mig som människa och vilka personer som varit viktiga för min utveckling. Att finna den röda tråden, den gemensamma nämnaren, att förstå att jag inte hamnat där jag befinner mig av en slump - för det låter väldigt banalt. Under det gågna året har jag tillbringat så mycket tid med mig själv som jag aldrig förut gjort i mitt liv - och det kan jag nu känna tacksamhet över.

Mitt i den omtumlande känslan som det varit att bli uppsagd från det arbete som jag älskade, bli omkullkastad och bortvald från en fantastisk gemenskap - har året som gått varit ett av de bästa om jag ser till vad det har gett mig i personlig utveckling. Och denna inre resa har varit nödvändig att göra, då jag tidigare i mitt liv har jag använt arbete för att slippa bearbeta det svåra i livet.

Kanske var detta meningen, kanske var också denna händelse utstakad i mitt liv - vågar jag vara så flummig och säga att arbetslösheten inte kom till av en tillfällighet - utan att  meningen var att jag skulle stanna upp och få chans till min inre resa? 

//Lena

Våren som kom av sig - och helt plötsligt blev till sommar....ja, vilka härliga dagar vi har nu. Det råder full aktivitet i varje trädgård, varje liten grön plätt, varje kolonistuga och odlingslott. Som vi har längtat att få sätta ner fingrarna i jorden att få ägna oss åt att rensa, ansa, klippa, plantera och allt vad det är vi gör på våra egna små rutor. Människan mår bra av grönt, det är bevisat, vi blir friskare av att vistas i miljöer som består av den gröna färgen. Människan är skapt för att tillbringa tid ute i naturen och att odla och skörda marken - det har vi gjort i alla tider. Idag odlar vi inte på samma sätt som vi gjorde tidigare, då det var nödvändigt för att överleva. Idag hobbyodlar vi mer, införskaffar oss en odlingsbänk och sätter ner lite frön för att det är så roligt att se om det kommer upp något grönt. Och när det gör det - är det så gott att få äta sin egen sallad, sina egna morötter och sina egna rädisor. Det smakar bättre. Den stora lyckan är att ha en egenodlad potatis klar till midsommar, den med så tunna skal att den är alldeles genomskinlig. Den smakar fantasiskt bra.

Att tillbringa timmar med att odla, plantera, ansa och klippa är som bomull för själen. Det är verklig själavård - tankarna skingras, solens strålar värmer i nacken och vi blir härligt trötta. Man har också kommit på att detta är ett bra sätt att hela människor med t ex utmattningssdepression, stressreaktioner, panikångest. Att få trädgårdsterapi i rehabiliteringssyfte. Det har nämligen visat sig att det ger återhämtning att vistas i natur/trädgård och studier har visat att dessa miljöer är bra för att det ger möjlighet att återskapa balans i livet. Natur och trädgård lämpar sig utmärkt för personer med dessa symptom och terapin är ett värdefullt bidrag i rehabiliteringen. 

Jag tycker detta är fantastiskt på många sätt, fantastiskt naturligtvis för att det gör människor friska och att det finns sån hjälp att tillgå. Men, det mest fantastiska är ändå och jag vet inte om det finns en visst inslag av ironi i det jag känner....är att det gjorts studier på att det är så - att naturen helar. Jag blir så förundrad....för det måste vi väl ha vetat hela tiden, att naturen helar, naturen är till för oss, vi är en del av naturen och vi är gjorda för att vistas i den. Vi har bara glömt att det är så. Vi har glömt bort att vistas i skog och mark och vi har glömt bort att stoppa ner fingrarna i jorden. Eller rättare sagt, vi har inte tid - vi prioriterar annat.

Trenden säger att vi söker oss tillbaks till vårt ursprung - en ny gröna våg är här. Vi hade bara gått lite vilse ett tag - vi vill tillbaks till doften av växlighet, till att stoppa fingrarna i den varma jorden och få lite skit under naglarna.

Och himla tur att alla studier visar att vi mår bra av det!

//Lena