Det lilla barnet smyger på tå, tyst genom hallen i huset. Smyger fram för att inte väcka. Väcka mamman som sover sin välbehövliga sömn. Mamma mår inte bra, det har den lilla flickan förstått. Hon vet men förstår inte varför. Ingen pratar om det, varken mamma eller pappa. Det är inte något hon direkt grubblar över, men naturligtvis påverkar det henne. Men, hon vet inget annat, tror som barn gör mest att det är så som familjer har det.

Den lilla flickan fortsätter att smyga på tårna ända in i vuxen ålder. En dag uppmärksammar både hon själv och hennes mamma att hon gör det. Vad konstigt...varför går hon på tårna? Det har hon inte riktigt tänkt på att hon gör. De skrattar åt det.

Jag har precis läst färdigt boken "Drunkna inte i dina känslor", boken handlar om personer med förhöjd känslighet. Känner igen mig. Har själv gjort ett test för ett par år sen i samband med att jag gick i samtal, med anledning av att jag höll på att drunkna. I tårar. Testet visade att jag hörde till de personer som har en High Sensitive Personality. Under samtalen fick jag svar på varför jag blivit den jag blivit. Hur arv och miljö har påverkat mig. Frågorna jag ställde kunde jag själv besvara. Så självklart min personlighet utkristalliserade sig, varför jag blev det tysta lilla barnet som smög på tå och inte tog någon plats. Den blyga - som de vuxna sa. Som inte tog någon plats...för att det inte riktigt fanns någon plats kvar att ta. Alla platser var upptagna, utom den för den tysta och iakttagande.

Känna stämningen i rummet, känna att någon inte mår bra. Allt sugs in. Hon vill ställa tillrätta, vara till lags. Överraska, göra några smörgåsar, sätta på kaffe. Då kommer allt bli bättre. De blir glada igen. Mamma och pappa, som ser så sorgsna ut. De berömmer henne, att hon är så duktig på att överraska. Hon lägger in matlådan åt pappa också, då blir han ännu gladare. Hon kan knepen. Vill bara att alla ska må bra.

Jag klappar på det lilla barnet inom mig. Sån blev jag. Hela livet har jag gått runt och haft som högsta önskan att alla ska må bra - då mår jag själv bra. Ställa allt tillrätta. Lösa problem. Ta hand om andra. Och glömt bort mig själv.

Känslor har alltid fått styra mina val. Jag har aldrig kunnat gå förbi dem, aldrig kunnat handla taktiskt. Har aldrig kunnat se tiden an och avvakta. Fastän min intelligens sagt mig att uppoffringarna säkert kommer att bli stora. Och jag offrar mig.  

Sån blev jag, Stark Skör. Så stark när det gäller och behövs. Och så skör däremellan. Jag kan leva med det nu, jag har lärt mig. Jag hämtar energi från naturen och från allt det vackra som omger mig. Jag måste ha blanka dagar, när inga måsten finns, när jag bara får vara. Och jag tillåter mig, behöver inte stå till svars längre. Jag är inte överkänslig, jag inbillar mig inte. Jag är jag. Idag stark, imorgon skör.

/Lena

Foto; L. Melin

Sju sorters blommor i den gamla hinken, buketten är plockad. Som alltid, som traditionen sig bör. Det blev en stor bukett, så stor att den inte fick plats på bordet, utan den fick stå på det gamla brädgolvet.

Den vackraste och största midsommarbukett som jag någonsin plockat. Svärmor och jag  - som så många gånger förut. Vid torpet, där midsomrar har firats de senaste femton åren i mitt liv. Vemodet bränner inom mig, för jag vet. Men, jag kan inte delge och ge uttryck för det jag vet, utan är tvungen att behålla hemligheten inom mig. Annars blir allt förstört. Både för mig och för de andra. Och en förstörd midsommarhelg vill vi inte ha - det räcker med att vädret inte uppfyller våra förväntningar. Temperaturen kryper nedåt ju längre kvällen lider, när den sista kvällspromenaden görs är det endast 3 grader plus. Vi fryser. Jag känner mig helt genomfrusen, både kroppsligt och själsligt. Iskall.

Förra årets midsommar känns avlägsen. För ett helt år har gått sen den kalla kvällen. I år firar jag inte midsommar som tidigare år...vid torpet som jag ägde till hälften. I år firar jag midsommar på annat vis. Traditionsbunden som jag är känns det naturligtvis sorgligt att bryta en invand tradition. Och det kära torpstället har betytt mer för mig än jag trott, just i denna tid saknar jag det ofantligt. Jag tänker tillbaks på kvällen för ett år sen, då jag visste att mina dagar vid torpet var räknade, att jag skulle få ge upp det i en kommande bodelning. Där jag satt mina avtryck både inomhus och utomhus. Det är svårt att skiljas från det vi fäst oss vid. Jag gick många vändor runt huset och begrundade. Insöp miljön och det jag skulle lämna kvar, saker som jag inte kunde ta med mig, för att de var så starkt förknippade med huset. Även fastän många av dem hade ett annat historiskt ursprung. De hade funnit sitt bo.

Imorgon, ska jag fira midsommar på annat vis. Plocka ännu en annan bukett av sju sorters blommor. Som traditionen sig bör. Buketten ska pryda mitt hem. Jag kommer att äta och dricka gott tillsammans med människor som är mig nära och kära. Jag kommer att skåla, prata och skratta och ha en trevlig kväll. Jag kommer att fira midsommar på annat vis.

/Lena

https://www.youtube.com/watch?v=rmfZQpB2-9M

Dina ögon söker mina, vi ser in i varandra och känner en bris från en tid för länge sen. En tid som var fylld av kärlek, den oskyldigt rena. När allt var enkelt och kravlöst, när hela livet låg framför oss som en krattad grusgång utan avtryck.

Du ser på mig och säger att jag är vacker, lika vacker nu som då. I dina ögon speglas jag så fastän åren har gått och livet har satt sina spår. Och jag ser på dig och tiden står stilla. Vi ser varandra, nu som då. Och vi känner kärlek, kärlek från en svunnen tid.

Kärlek som aldrig kan upphöra, kärlek som aldrig kan ta slut. Trots allt som varit däremellan. Trots åren som gått, trots sveket som gjorde ont. Allt är förlåtet. Kärlek sårar och livet far illa med oss ibland.

Vi står här inför varandra och förstår. Känslorna talar genom oss och vi säger orden. Vi är vuxna nu, livet går inte i repris. Vi kan inte backa tiden och göra allt ogjort. Du gjorde ett val och jag lät dig gå. Vi kan inte ångra det liv vi levt, skilda åt.

Vi förlåter varandra, vi känner varandra, vi ser varandra och vi vet att vi finns. I skilda liv, tätt in till, nära i tanken. Där finns du och här finns jag. Vi fortsätter så. Kärleken finns, för alltid. Den första från en svunnen tid. 

/Lena

Foto; S.Eriksson 

Stanna upp, begrunda, välja väg, ta svåra beslut. Vara insiktsfull, vara mogen, vara modig - vara vuxen.

Våga förändra sin situation och sitt liv efter de förutsättningar som gäller idag, inte de som gällde igår och inte de som gäller imorgon. När livet har kommit till ett stadium då både ålder och den egna hälsan kräver en förändring till en enklare vardag. Det krävs en hel del för att kunna genomföra en förändring innan tiden har runnit ut och orken tagit slut.

Att vara realist utan att bli nostalgisk, att förstå att ens förutsättningar och liv är under ständig förändring. Att ta ansvar över sitt eget liv medan tid finns och att inte lägga över det i andras händer. Att våga inse när det är dags att rensa, sortera, göra avslut och sälja av.

Jag är förundrad, imponerad och stolt över att dessa människor finns i min närhet. De som är så vuxna och inser allt detta. Att de helt krasst kan resonera att det som har varit, har varit och snart kommer en annan tid. Att de inser att åren de haft här är över och att de har varit fantastiska. De har levt sin dröm, men nu är det dags att gå vidare - till ett annat liv. Ett enklare liv i mindre skala som deras kroppar och hälsa orkar med. Utan att bli nostalgiska och utan att bli fyllda av sorg.

Istället kan de glädjas över det nya som ska komma, fastän förändringen är så stor. Beslutet är taget, förändringen är igång och genomförandet pågår. De har gett sig själva lång tid att ta omhand, att vänja sig, att bearbeta och utföra. Ett helt år kommer det att ta att säga farväl till gården de levt på, av och med. En gång tog de chansen, förlängde livet och gjorde drömmen till verklighet.

Nu är en annan tid, en annan dröm som också kommer att bli verklighet. Dags att vända blad - beslutet är taget.

/Lena