Foto; L. Melin

I dagligt tal säger vi ofta att känslor hör hemma i hjärtat, men numer vet vi att det är hjärnan som är känslornas hemvist. Hjärnans utveckling har skett i takt med varje arts. De övre och främre områdena, hjärnbarken, tillhör de yngre områdena medan det finns äldre områden, längre ner och längre bak, som är av allt äldre ursprung. Att känslor har företräde framför tankar är bra i sådana situationer då vi behöver agera snabbt och inte hinner tänka efter - före.

En sån situation hände mig för ett par år sen....ja, det har säkert hänt mig flera gånger, men den speglar en sån situation väldigt bra. Jag skulle handla på en ICA-butik, hade parkerat bilen och var på väg in genom dörrarna när jag hör någon säga...."men gud bilen rullar" och jag ser i ögonvrån en bil som rullar bakåt från sin parkeringsficka - mot en annan bil som står parkerad. Jag tvärvänder, rusar fram till bilen och rycker i framdörren vid förarsätet, dörren är som tur är upplåst, jag drar i handbromsen och bilen stannar. Allt är över på två minuter.....jag vänder på klacken och går till mitt sällskap som med förvåning säger....."vad hände? hur kunde du hinna fatta det där? jag hann knappt uppfatta nåt..." När jag går in i butiken undrar jag samma sak....vad hände? Jag hann inte ens reflektera över vad jag höll på att göra och ännu mindre över vad jag hade gjort. Jag bara agerade....utan att tänka.

Ett otal gånger i livet har jag också låtit känslorna ta över, innan förståndet sagt sitt. Sagt saker som jag ångrat och även gjort saker som jag har ångrat, såklart.....Och många gånger har jag också ångrat sånt jag inte har gjort....vi brukar säga att vi oftast ångar det vi inte har gjort mer än det vi har gjort.......

Det är en balansgång....och vårt förhållningssätt till när och var vi ska lita på våra känslor verkar finnas inbyggt i oss. För känslorna kan verkligen spela oss ett spratt, leda in oss på helt fel vägar i livet och samtidigt å andra sidan vara de vi ska följa för att hamna rätt och ta de rätta besluten. Den berömda mag-(iska) känslan är en sån känsla som vi gärna följer....och den har vi säkert alla vara med om att känna.....när magkänslan talar till oss, något känns inte riktigt okey....vi tvekar och vet inte riktigt.....vi kanske vänder ett taget beslut och helt plötsligt blir allt lugnt....

Magkänslan, är egentligen det omedvetna minnesarkivet. Det är därför mycket erfarenhet som gör att vi tar bättre beslut med magkänslan och den styr 90-95 % av allt vi gör varje dag. Därför kan vi ta så många beslut utan att tänka medvetet på det. Det gäller allt från basala beslut som att hålla kaffekoppen rakt, till att tacka ja till ett nytt jobb. Magkänslan är snabb och oftast till stor nytta. Ibland är den dock för snabb och uttalar sig om saker den inte har en aning om. Det beror på att världen förändras i en allt snabbare takt. Det verkar logiskt att mer information alltid ska leda till bättre beslut, men inte sällan är det tvärtom.

Det finns andra områden där det inte är så bra att blanda in känslor....t ex att äta. Sen ett år tillbaks går jag på en KBT-inriktad kurs där jag fått svar på mitt förhållande till mitt eget ätande. Hur många gånger äter vi inte med känslor som....tristess, belöning, socialt t ex? Ofta ärvda beteenden som vi fått med oss sen barnsben. Kursen har gjort mig medveten om mitt egna beteende, höjt mig som person och sänkt min vikt med 12,5 kg....utan att jag egentligen tycker att jag gjort någon förändring. Rena rama magin!

Efter alla år har jag funnit ett koncept som fungerar...och det med anledning av att jag har tittat in i min egen hjärna....när, var och i vilka situationer jag har ätit. Numera äter jag när jag är hungrig och det fungerar mycket bättre. Och jag är helt övertygad om att det är där lösningen till att bli av med övervikt ligger. 

Så när känslorna styr våra liv - är det på både på gott och ont.....

/Lena

Jag vill sprida bifogade inlägg ur dagens DN vidare för att öka förståelsen för hur det känns att vara arbetslös. Även om jag har full förståelse för att det på Arbetsförmedlingen, precis som i alla branscher, finns medarbetare som är mindre lämpade för sin arbetsuppgift är det ju på denna arbetsplats viktigare än på många andra att medarbetarna har högt EQ då arbetslösa ofta är människor som befinner sig i kris. Vidare är jag fullt medveten om att handläggarna på Arbetsförmedlingen styrs av strikta ramar som de måste hålla sig till, ramar som alla arbetssökande måste passa in i. Detta har jag själv sett detta år då jag varit arbetslös. Jag passar nämligen inte in i ramarna varför jag får klara mig på egen hand. Varken jag eller handläggarna vet vad jag ska söka för arbeten varför jag endast har blivit anvisad ett arbete på sju månader. Min första handläggare träffade jag aldrig och min andra handläggare har jag inte haft någon som helst kontakt med. Jag får ingen vägledning och inga möten, om man bortser från att jag lyckades tjata till mig en jobbcoach innan det drogs in. I min första handlingsplan från 2013-03-13 står att läsa "BEDÖMNING: Jag bedömer att Angelica har svårt att komma ut på arbetsmarknaden utanför sitt tidigare yrkesområde..." "Arbetsförmedlingen kan i nuläget hjälpa Angelica med vägledning." "Enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring måste du som uppbär eller ansöker om arbetslöshetsersättning medverka till att en individuell handlingsplan upprättas i samråd med Arbetsförmedlingen." Sedan 2013-10-11 har jag ingen handlingsplan längre trots att jag meddelat handläggaren i god tid, 1/10, att en ny behöver upprättas. Gentemot Arbetsförmedlingen känner man sig ganska liten, lite som David mot Goliath, i alla lägen. Vilket leder fram till dagens inlägg i DN som jag tagit en bild av och infogar här. Då jag inte i förväg kontaktat författaren hoppas jag att hon inte tar illa upp för mitt initiativ. Vi arbetslösa måste stötta varandra för att orka slåss mot denna koloss som Arbetsförmedlingen är. Jag undrar i mitt stilla sinne om möjligen Arbetsmarknadsministern varit arbetslös någon gång och då levt på 357 kr om dagen efter skatt, det borde nästan vara ett kriterium för att få inneha den posten.

/Angelica

Foto; L. Melin

Tiden läker alla sår.....talesättet som vi är vana att höra det. Men, så är det inte alls, säger de som vet. Det är inte tiden i sig som läker såren, utan det vi gör under den tiden som har betydelse. Separationer, förluster och dödsfall - behöver bearbetas för att vi inte ska hamna i stress- och depressionsrelaterade diagnoser.

Själv har jag alltid haft svårt för avsked......och jag vet också vad orsaken till det är. En plötslig separation som ung, som gjorde mig sjuk. Jag blev helt apatisk....gav upp livet blott tjugo år gammal...hela min tillvaro gick i kras på en dag. Det tog många år att komma igen efter den förlusten och framför allt känna tillit.

Alla avsked blev svåra efter denna händelse, stora som små. På min arbetsplats hade jag i flera år till och med problem när någon skulle sluta. Tuggorna från tårtan växte i min mun och jag väntade med fasa på att det var min tur att ge kramen och säga "hejdå - lycka till". Jag hade kopplat ihop avsked med en negativ händelse - där jag förlorade någon eller något värdefullt.

Med åren blir vi bättre på att hantera svåra upplevelser, vi kan sätta ord på våra känslor och vi kan bättre ta omhand det vi känner. Jag har blivit bättre på avsked, jag vågar känna och jag vågar visa mina känslor. Jag kan fälla en tår eller flera om det känns sorgligt och en del  avsked har jag faktiskt till och med känt ren glädje inför....alltså glädje för att personen som jag säger "hejdå -  lycka till" åt själv har gjort ett val att gå vidare.

För blott tre veckor sen fick jag åter igen helt plötsligt uppleva ett avsked, ett avslut....då min man säger att han vill skiljas.....samma känsla, samma sorg, samma svåra upplevelse. Hela kroppen skriker i protest.....nej! Chocken, sorgen, ilskan.....ja, faserna är många och dem kommer jag att ta mig igenom...en efter en. Trots allt...jag står stadigt och jag inser hur stark jag är. Mycket vatten har runnit under broarna sen min första besvikelse i livet, många händelser har påverkat mig, stärkt mig och tagit mig dit där jag befinner mig idag.

Och jag har lärt mig att avsked är en del av livet och att alla relationer är föränderliga. Det viktiga är att ha tillit till att det finns en mening med allt som sker - det måste vara så att det ska leda till något bättre....och under tiden ska jag varsamt använda tiden till att slicka mina sår så att de läker....för det är vad vi använder tiden till som har betydelse. 

/Lena

En våg av förändring drogs in över mig och jag slungades ut ur kurs. Ut på okänt vatten, där jag inte kunde känna någon botten och jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av att ta mig in mot tryggheten igen. Där jag kände igen mig, där jag hade mark under fötterna. Jag hamnade i chock, kastades fram och tillbaks i ett skummande virrvarr av känslor. Allt snurrade, surrade och brusade i mitt huvud - nästan sjuk av känslor blev jag.

Efterhand har den värsta stormen lagt sig och jag har legat och guppat, följt med dyningarna som sakta har svept med mig. Som en kork har jag legat och skvalpat....i ett tillstånd av ledsamhet.

En livboj kastades, jag greppade taget, kände beslutsamheten av att överleva....lät mig föras mot land, mot bärbar mark. Jag kände det mjuka underlaget under min kropp...jag kunde resa mig och jag stod stadigt, mina ben bar mig. Jag började gå.....

Här befinner jag mig nu....jag går i förändringens tid mot en framtid som är en annan än jag trodde. Jag släppte taget, jag lät mig föras ut på okänt vatten och det förde mig tillbaks till en annan strand.

Och i efterdyningarna av den stora vågen kommer det jag sökt under året som gått...liksom ringar på vattnet efter en kastad sten....kommer sysselsättningen till mig. Livet är förunderligt - och än en gång har jag fått uppleva känslan av hur stort det är och hur lite jag kan och vet egentligen.

/Lena

Foto; L. Melin

Jag brukar köpa tidningen Situation Sthlm av samme man som står och säljer den vid ett köpcentra i Uppsala. Jag är övertygad om att de som ger får, så därför vet jag att jag på något sätt kommer att bli belönad. Dessutom är det en fantastiskt bra tidning som jag verkligen rekommenderar alla att köpa om möjlighet finns. 

I oktober månads tidning finns ett litet kåseri skrivet av Maria Hagström som jag måste dela med mig till er....när jag läste det fick jag lite känsla av att det var min egen berättelse till vissa delar. Så med hopp om att det finns fler som kanske känner igen sig i denna fint skrivna text, håll tillgodo: 

Hon var inte född med silversked i munnen. Hon fick nöja sig med tummen, men lärde sig så småningom att också använda framfötterna. Hon visade dem. Och armbågarna. 

Jag är framgångsrik, dra mig baklänges! tänkte hon en dag. Det var då hon började dras baklänges, andra ville förbi. För här fanns inga som höll varandra om ryggen, här satte man armbågar i sidorna. Det fanns de som gick över lik. Och hon själv tog på sig allt fler uppgifter, tog sig vatten över huvudet. Men har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Hon rodde och fan satt där och garvade. Snart är du ett lik, sa fan. Då kan de gå över dig. Hon hade häcken full. Men ändå jäste bullar i magen. Det var bullar och det var bollar. Många i luften. Jonglerade barnbollen, städbollen, planeringsbollen, karriärsbollen, tvättbollen, stressbollen. En dag klarade hon inte av att vara cirkusartist längre. Bollarna rullade över golvet och hon kröp efter.

Hon gick på käna. Hon gick på armbågarna. Hon gick in i väggen. 

Hon blev bitter, hade taggarna utåt. Hon slog knut på sig själv. Armar och ben trasslade in sig i taggarna. Hon visste inte längre vad som var tummen eller vad som var den där framfoten. Föll ur jobb-båten, hos myndigheten föll hon mellan stolarna. Hon satt mellan stolsbenen och hörde dem säga att hon sopat problemen under mattan. Men under mattan fanns bara skräp. För hon hade slutat sopa och fan inte var det någon annan som gjorde det heller! 

Till slut fick hon ändå hjälp. Sedan fick hon inte hjälp längre. Utförsäkrad. Hon bad om att få penningen tillbaka. Nej, den gubben går inte! Sas de. Nej gubben går inte, hon hade slängt ut honom. Fan tog åran och tryckte ner hennes näsa under vattenytan, sa att här tycker man inte om när man inte ror något i land. Här tycker man om folk som rycker upp sig, folk som tar tjuren vid hornen. Hon försökte rycka i hornen. Hon försökte vända på varje sten. Men där fanns inga stenar, hon satt på bar backe. 

Tiden gick, mycket vatten hade flutit under broarna. Och dem hade hon bränt nu, bränt sina broar. Till slut tvingades hon bita i det sura äpplet. Tog en tugga, det smakade surt och besprutat. Bad om hjälp. Den här myndigheten hjälpte henne strax ovanför ytan. Där satt hon på toppen av ett isberg.

Under henne fanns alla dem som sitter i samma båt. Många försöker fortfarande att ro fan i land. 

/Lena

Foto; L. Melin

"...ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."

- Reinhold Niebuhr

Foto; L. Melin

Vänner, vad vore världen utan vänner? Vänner som finns, som helt självklart står pall när man behöver dem som allra bäst. De lyssnar i evigheters evighet, de kommer med sina kloka ord och de bara finns.

Så tacksam jag är att de finns runtomkring mig.........att de håller i, håller om och håller....håller för att än en gång höra samma, samma.....i evigheters evighet. Om och om igen. Och det är väl så.....när vi tappar greppet tar vännerna vid...de släpper inte taget, de är livbojen som håller en uppe över ytan. Jag guppar runt....ibland sjunker jag lite...men så poppar jag upp igen....det känns lite bättre för en stund. Ett pling i telefonen....en hälsning...en påminnelse om att det finns någon som bryr sig om hur jag mår. Och det känns bra.

När verkligheten känns overklig, som den nu gjort en tid.....då behövs det andrum att bara få finnas, för att få skingra korta stunder i en annan verklighet - där det händer något annat. Där jag får vila från de tankar som dyker upp från ingenstans.

Tack A.....för alla promenader, för att du orkat lyssna och för att du finns varje dag på riktigt i min närhet....och tack B....för alla långa, långa telefonsamtal, för alla sms....för alla dina kloka ord...jag vet att du vet och jag vet att du också varit här....tack. He......för att du bryr dig om mig så innerligt med hela ditt hjärta....du värmer mig med din omtanke och Ha för att du peppar mig, du vet att jag är stark och du vet vilka knappar du ska trycka på...tack. Och tack C...... för att du orkat lyssna så länge idag och för att du så självklart öppnar dörren till ditt hem....och käre, käre E.....som knackar på min dörr ikväll och överraskar mig med nyplockad svamp....så ljuvligt gulligt att ge bort den som säkert tagit dig en evighet att hitta...tack.

Och mina kära söner....så kloka, så kärleksfulla....jag är den stoltaste mamman i världen och ni är de finaste......

/Lena

Foto; L. Melin

När livet stannar upp, när det overkliga sker, när ens tillvaro förändras från en dag till annan. Jag har varit i känslan förut, jag känner igen den som en kär gammal vän. När verkligheten är mer surrealistisk än den värsta dröm, man vill byta kanal, stänga av, fly....

Men, det finns ingenstans att ta vägen, det är bara att inse att detta händer, det är min nya verklighet, jag måste ta mig igenom, jag måste andas djupa andetag för att inte förlora mig själv. Chocken över att plötsligt befinna mig i en ny tillvaro har lagt sig, människan är förunderligt stark....jag känner igen känslan....jag reser mig sakta men säkert igen. Jag kommer att klara detta också....jag måste - det finns andra som behöver mig.

Mitt dryga år i arbetslöshet har varit en förberedande tid, jag har tillbringat mycket tid med mig själv, jag lagt kloss efter kloss och byggt min egen borg. Jag står stadigt nu, jag kommer inte att falla igen, jag har fallit nog i mitt liv. Det räcker så. Jag är stark, jag är tuff och jag ska visa att jag är tillräcklig.

Jag är som mest sårbar nu, jag har inget att falla tillbaks på, jag har inget arbete att gå till för att skingra mina tankar, jag har inget arbete där jag tjänar några pengar, jag kan inte sätta min signatur på bankens dokument......jag kan bara andas djupa andetag och ha tillit. Tillit till mig själv, jag klarar detta också, jag måste, det är bara att fortsätta......vad annars göra?

Foto; L. Melin

Jag ser ut över fälten, ser höstens alla vackra färger som skimrar, träden som skiftar i alla nyanser av grönt, gult och rött, fågelstrecken som flyger söderut och lämnar innan den riktiga kylan drar in. Kylan som snart kommer och visst jag kommer att frysa vissa dagar. Men, för var dag som går kommer värmen närmare....den nya, den oskuldsfulla och den vackra.

Jag är sårbar nu, jag har varit här förut, jag har förlorat tidigare i mitt liv..... jag har förlorat små liv, jag har förlorat kärlek, jag har förlorat hopp, jag har förlorat hälsa, jag har förlorat arbete, jag har förlorat bostad........men jag har aldrig förlorat mig själv - det tänker jag inte göra denna gång heller - för det finns andra som behöver mig. 

Foto; L. Melin

/Lena