Så har vi gått in i en ny månad....och smaka på den....maj, den skönaste av dem alla. Förväntningarnas månad, månaden som öppnar dörren för sommaren, årstiden som ställer krav på både aktiviteter och vila. Ännu har inte jorden blivit så där skönt varm så det är inte så stor fart på växligheten. Att gå runt och spana i rabatterna är annars roligt så här års och jag har ingen aning om vad det är som kommer upp i dem. Av nyplanterat och omplanterat, flyttat hit och dit under förra året, så jag är full av förväntan av att se vad det ska bli av det lillla, lilla gröna som sticker upp.

Våren är sen i år, jag har inte suttit ute många gånger med kaffekoppen och njutit direkt...det är oftast en otrevlig iskall vind som ligger på, så stunderna har hittills blivit få. Annars är det ju en av höjdpunkterna med våren, när man kan sitta på sin uteplats med en kopp morgonkaffe eller när stans caféer ställer ut sina utemöbler så man kan inta en fika utomhus. Vi svenskar är härdade, vi trotsar det kalla, lindar in oss i varma plädar och sitter på uteserveringarna direkt stolarna ställs ut - fastän vi egentligen tycker att det är på gränsen till vad vi klarar av. Vi har längtat så länge så nu kan vi inte vänta längre, även fastän vi får hålla hårt i koppen så att den inte blåser omkull. Även doften av utegrillar, har legat tung över grannskapet under valborg - många premiärtände sina grillar och även där har väntan säkert känts lång för vissa. Men, nu äntligen är grillsäsongen här!

Ja, vårtecknen är många nu...och fastän den riktiga värmen inte riktigt vill komma, så trotsar vi den och ägnar oss åt det som hör årstiden till - vi klär på oss lite extra kläder bara. Barnen hoppar på sina studsmattor iklädda mössa och jacka - och det verkar gå bra. Det välbekanta monotona ljudet, som iallafall jag hade förträngt under vintern är här igen...

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att få till den riktiga känslan, när värmen dröjer. Jag vill känna solens värme i nacken när jag trädgårdsarbetar, vill svettas in våren, känna att ett lager kläder är ett för mycket...dags ta av sig.... men som sagt detta är förväntningarnas tid, så snart...kanske imorgon, eller i övermorgon kommer de där varma solstrålarna och kanske blåsten ger med sig i helgen, den irriterande och iskalla. Ett är i alla fall säkert - våren är här, den har bara kommit av sig lite och då kan det väl bara bli till det bättre..........

//Lena

En lång hundpromenad kan vara alldeles, alldeles underbar! Idag var en sådan dag, när alla ingredienser stämde - vädret var fantastiskt, sällskapet givande, hundarna glada och samtalen intressanta. Idag var vi tre mattar och tre hundar, Leo, Ludde och Dina som gick en lång, lång promenad. En promenad på över två timmar på en grusväg med skogen på ena sidan och åkrar med vattendrag på andra sidan. Eftersom vägen inte leder någonstans fick hundarna springa lösa, vi hade dem under uppsikt ifall något vilt skulle dyka upp, så de fick springa på fälten, bada i vattendragen, spana efter sork i det torra gräset....ja, allt roligt som en hund kan hitta på under en promenad. Och leka tafatt, skälla och rasa av sig....ett riktigt hundliv som gör en nöjd hund.

Vi mattar samtalade om allt möjligt, det hinns med en hel del ämnen under en så lång promenad. Och vi var eniga om att naturen är bra för människan, det är där vi ska tillbringa mer tid - och det är där vi ska hämta kraft. Människan är formad och gjord för att vistas ute i naturen - men vi har nog glömt bort det i dagens samhälle...tiden räcker inte riktigt till att vistas i skog och mark, när vi har så många måsten under en dag. Vi hundägare får ju vår dos tillgodosedd, eftersom hunden älskar att vistas utomhus - och jag är evigt tacksam över att jag tog beslutet att skaffa hund..han är min hälsa! Jag får motion, som bidrar till att min kondition blir bättre, som gör att jag mår bättre och som förhoppningsvis leder till att jag får vara friskare och får ett längre liv. Allt tack vare Leo! Mig passar det ypperligt att ha hund, eftersom jag trivs i naturen - har provat så många gånger att tillbringa timmar på gym och i gymnastikgrupper. Men, alltid ledsnat eller tappat sugen, inte känt mig motvierad. Med ansvaret för en hund kan man inte ledsna eller tappa sugen - hunden måste få göra sin toalett och får röra på sig varje dag...även om matte har en dålig sådan. Och helt otroligt brukar den dåliga dagen, förvandlas till att bli bra efter en promenad i skog och mark.

Efter dagens långpromenad är jag så där skönt slö, slapp och likgiltig. Kroppen känns behagligt tung, fötterna ömmar lite och benen är trötta. Eftermiddagskaffet smakar gott och den lilla chokladbiten till piggar upp - Leo ligger nedanför mina fötter och sover tungt, när han vänder sig suckar han djupt. Hans känsla är samma som min - förnöjdsamhet - en promenad kan vara alldeles, alldeles underbar.

//Lena

Idag var det en sån där fantastisk morgon för promenad. Bara att spänna på sig midjebältet och sätta Leo framför som draghjälp. Det var den tråkiga vägen vi skulle gå idag, den som bara går rakt fram och inte leder någonstans...förutom en gul skylt där det står Nåstuna....som vi sedan vänder vid och går samma väg hem. Den tråkiga vägen som Leo tycker, men som jag kan tycka är skön att gå tidigt på morgonen innan biltrafiken börjar, eftersom vi går på en cykelbana intill landsvägen. Och idag var det en sån där fantastisk morgon, när solen värmer redan klockan åtta, gruset knastrar under skorna och vägarna är torra. Efter att vi gått någon kilometer hörde jag ett väbekant ljud och var tvungen att stanna upp och titta upp i skyn...högt, högt upp....där var den! Jag såg min första sånglärka för året - de har kommit nu! Och det för mig är det främsta av alla vårtecken...jag älskar drillen av sånglärkor. Tror jag gör det för att det påminner mig om min barndom, vi hade lite åkrar runtomkring där jag växte upp och jag minns det som att det alltid var fullt med lärkor i luften....som jag sökte med blicken och jag hade som sport att inte ge mig förrän jag hade funnit på dem, hur högt de än befann sig. Och det gör jag alltså även idag...söker lärkan högt i skyn och känner en slags lycka när jag finner på den.

Våren har alltså kommit, det är säkert nu och snön har smält snabbt...så snabbt att det nu är risk för att vattendragen ska svämma över. Fyrisån inne i Uppsala har stigit med 20 cm på bara ett dygn, jag var tvungen att åka in till stan och titta och jag har aldrig sett så mycket vatten i ån någon vår. Det beror tydligen på att snösmältningen har skett fort och att tjälen är kvar på grund av kylan som vi haft så vattnet kan inte sugas upp....ja vi får se hur det går, för de säger att vattennivån kommer att fortsätta att stiga. I såna lägen är det skönt att man inte bor vid vattendrag, det måste vara oroligt och jobbigt! Eftersom det idag kändes som den första riktiga vårdagen fick jag en lust att börja vårstäda utomhus, kratta gräsmattan, rensa bort gammalt visset och ta bort fågelmataren.

Imorgon får det bli en tur till blomsterhandeln för att köpa lite pensér o dyl - för nu känns det som att det är rätt tid att plantera några ytterkrukor - och som jag har längtat - det är äntligen vår, sånglärkan har kommit!

//Lena

  Idag är en sån där underbar morgon när man tar den första rastningen av hundarna. Solen värmer, skaren ligger hård och hundarna och mattarna njuter av utevistelsen. De medtagna bollarna ersätts av att istället jaga katter som också njuter av att vara ute i solen. Är man en liten råttjagare, terrier, som Ludde är det svårt att motstå en stunds jakt, som kan vara fantastiskt spännande. Katterna har ökat i antal de senaste dagarna....de går säkert efter sin inre kompass och känner att våren är en månad sen...så de tror att det är mars nu!

Idag såg jag årets första v-streck av tranor också, då måste jag stanna och följa dem med blicken, bara stå alldeles stilla och njuta. Flyttfåglar har alltid faschinerat mig och speciellt de som flyger i v-formation. Det är så fantastiskt vackert att se när svanar, tranor, gäss flyger i sina formationer och höra deras uppmuntrande lockläten till varandra...kämpa på, kämpa på, hej o hå, hej o hå.. Jag har läst någonstans, tror att det handlade om gäss, att om en gås blir sjuk, stannar en annan gås tillsammans med den och övriga flyger vidare för att hela gruppen inte ska tappa tid och eventuellt gå under. Om den sjuka gåsen tillfrisknar har de större chans att överleva om de är två....och om den inte tillfrisknar så är det ju helt krasst så att den som stannat inte har så stora chanser att klara sig heller...men den gör iallafall ett försök att själv ta sig mot målet. Detta handlar om samarbete i grupp,,helt naturligt inbyggt hos dessa varelser,, målet måste nås till varje pris, det handlar om överlevnad. Det finns kurser i detta, där man omvandlat metoden till att gälla människor - om att samarbeta till varje pris och att det gagnar för att nå målen. Det som också slog mig idag är....vilket håll flyger tranorna åt....för mig som inte har så jättebra koll på väderstrecken var det helt uppenbart att de flög åt fel håll. Var kom de ifrån och vart var de på väg till? Jag är alldeles säker på att de har full koll på att de flyger åt rätt håll, för de har verkligen en inbyggd kompass - de bara gör.

Jag har hittat min inre kompass och jag börjar få min framtid utstakad...sakta men säkert börjar jag kunna följa den röda tråden...jag kan nu se att den har funnits där under hela mitt liv. Den tråd som sakta, sakta har vävts samman och som jag inte förrän nu när jag har tillåtit mig att stanna upp har möjlighet att se och känna. Alla de sammanhang jag har befunnit mig i, alla de människor jag har mött, alla de erfarenheter jag har samlat på mig - allt har en del i min framtid.

Tranorna ser jag som ett tecken och de ropar till mig..dags att göra - du är nära målet nu.

//Lena

Våren är sen i år och jag är kluven till det - självklart längtar jag till att värmen ska komma, att hitta den första tussilagon i dikeskanten, att höra sånglärkans drill över fälten, att upptäcka den första vårlöken i rabatten, att få ta av sig den gamla vinterjackan, att sitta med en kopp kaffe och bara njuta av solens värme. Ja, listan kan göras hur lång som helst med saker som vi längtar till och förknippar våren med.

Men, som hundägare är jag kluven - för det är så skönt att skaren fortfarande ligger över fälten och det är där jag i dessa dagar väljer att gå promenaderna. För på gångvägarna börjar det bli lite väl grusigt och många vattensamlingar som gör att Leo blir såååå skitig. Som tur är tycker oftast Leo och kompisen Ludde också att det är roligare att springa över fälten och leka än att gå längs gångvägarna. Så som sagt är jag kluven till den sena våren, för ju längre det går att dra ut på det eviga duschandet vid hemkosten, är jag glad. I veckan skojade jag och Luddes "mormor" om att man skulle ha en separat hunddusch som man släppte in dem i....den skulle vara konstruerad som en biltvätt...först fick hunden gå in i ett rum där den duschades och schamponerades grundligt, sedan slussades den vidare in i torkrummet, där en stor tork körde runt och torkade vovven alldeles torr. Naturligtvis per automatik, jag som hundägare skulle endast behöva trycka på START-knappen. Tänk vad skönt att ha det så, istället för som nu...att behöva använda den vanliga duschen, en halvblöt hund som rullar runt på ryamattan och njuter....Ja, det är våren och en regnig höst som är de värsta årstiderna för en hundägare...så därför kan jag känna....åhhh, vad skönt att skaren håller idag också att gå på, vi behöver inte direkt in i duschen när vi kommer hem.

De bästa dagarna är när det går att kombinera det med att solen värmer och jag kan ta mig en kopp kaffe i solen, i något lä där inte den värsta kylan når mig. Och Leo ligger nedanför, utan lerdropp från pälsen och är alldeles, alldeles underbar!

//Lena

Hundpromenader i ur och skur.....ja, så är det att ha hund. Vissa dagar tar det verkligen emot att gå ut på promenad...men konstigt nog så brukar det snabbt gå över när man väl har kommit ut och hunnit några meter. Många frågar mig hur långt jag går om dagarna, grannarna säger ofta att de alltid ser mig ute på promenad...men så är det ju inte riktigt. Men, nog har det blivit några mil på de här snart fyra åren som Leo har funnits hos oss. När jag gjorde en koll i höstas under en vecka, hur många steg jag gick per dag låg det på mellan 15.000-16.000 steg per dag. Det innebär att jag går ca en mil om dagen. Leo har blivit min motion, han håller mig i form. Vissa promenader gillar han däremot inte, de som är mer av motionskaraktär för mig...då sätter jag på mig midjebältet och kopplar Leo framför och vi går - rakt fram.Hela vägen, inga krökar, inga överraskningar - utan bara rakt, rakt fram. Hur kul är det för en hund? Inte kul alls, tydlingen för Leo tycker det är trist. Men till slut så brukar vi tillsammans komma in i ett meditativt tillstånd, när vi bara går och går, i samma tempo, i samma andning och när vi kommit fram till målet brukar jag undra hur det har gått till. Vi har varit som bortkopplade eller kanske avkopplade är ett bättre ord. Dessa promenader går vi inte varje dag, då skulle Leo skaffa sig en annan matte säkert. De flesta promenader har mer karaktär av att vara skojsprommisar för Leos skull, då blir det skogen och oftast i sällskap med kompisen Ludde. De springer i skogen och leker kurragömma, far mellan träden så man undrar hur de hinner med att väja, skäller och gläfser, rasar och rusar. Vi brukar säga, Angelica och jag att vi har två lyckliga hundar - för de skrattar ofta. Och för dem är det höjden av lycka att deras mattar är arbetslösa och kan tillbringa så mycket tid med dem. Det är 100 %, verkligen. Och det är höjden av lycka att vi har våra hundar, som ger oss så mycket de dagar när det inte känns på topp.

Då är bästa medicinen att dra på sig kläderna och ge sig ut i skogen - i ur och skur. Och jag lovar det känns alltid bättre än det gjorde innan.

//Lena

Jag är så gammal att jag minns de långa, långa långfredagarna...de var verkligen långa i min barndom. Fram till 1969 spelades sorgemusik i radion, på TVs enda kanal eller till och med när det fanns så många som två visades endast program som hade med påsken, religon m.m att göra. Affärerna var naturligtvis stängda, de hade ju överhuvudtaget inte de öppettider som vi är vana vid idag...men på långfredagen var allt stängt. Och konstigt nog på grund av detta upplevde också jag fastän jag var ett barn att dagen var så lång så lång, jag som ändå inte var så beroende av TV, radio o affären direkt...utan mest av att vara utomhus och leka med kompisar...men långfredagen var oändlig och tråkig.

Nu har ju så mycket förändrats, långfredagen är precis som alla andra dagar...allt är öppet, TV visar de vanliga fredagsprogrammen och radion kör på som vanligt på sina alla kanaler. Och jag tänker...tänk att jag är så gammal att jag känner igen mig i ICAs vitsliga reklam om långfredagen, där ICA-Stig ska försöka beskriva hur trist det var när vi var unga.....på sjuttiotalet...tydligen en evighet sen.

Men dagens långfredag tillbringar man inte på annat vis än någon annan dag i kalendern, nu för tiden. Inte jag heller...så idag har det blivit två hundpromenader med Leo och kompisen Ludde. Eller promenader är väl att överdriva...då brukar jag mena att jag går en rejäl promenad på några km, utan det har mer handlat om att kompisarna har fått springa på vidderna och leka och jag har gått runt, runt på åkern. Det bästa med denna långa vinter är att det har varit en fantastisk skare de senaste 3-4 veckorna, så vi har kunnat gå hur långt som helst på åkrarna - utan att sjunka igenom. Hundarna har kunnat springa hur långt som helst de också utan att behöva anstränga sig i djup snö. Det roligaste av allt är när man har med sig en boll och de får fart på den, då glider den fram på skaren med en faslig fart - nästan av sig själv. För ett par veckor sedan fick Ludde en sån fart på en fotboll att han låg som ett steck efter den...och han fortsatte och fortsatte, rakt fram, rakt fram...till slut var han nästan en liten prick...Angelica och jag skrattade så att vi höll på att kissa på oss, så roligt såg det ut. Ludde sprang och sprang och stannade aldrig...Leo stod bredvid oss och glodde med stora ögon...vad håller han på med och när ska han vända eller stanna? Det var en syn för gudarna och vi sa att vi skulle ha filmat det...men som alltid så hinner man inte riktigt med...vi hade ju inte klarat det heller eftersom vi hade en sån skrattfest.

Tänk vad roligt man kan ha med hundar och så sant att ett gott skratt förlänger livet....det gav så mycket energi, man kan säga att den dagen var en total motsats till min barndoms långfredagar.

//Lena

Undrar hur många mil hundpromenader jag har gått i mitt liv.... Jag började redan som barn att dra runt på hundar i grannskapet. När jag såg en söt hund brukade jag följa efter ekipaget på betryggat avstånd för att se var de bodde för att dagen därpå ringa på dörren och fråga om jag fick gå ut med deras hund...de undrade nog var jag dök upp ifrån....

Det var Lasse, Nicke, Tuffingen, Chicko, Zeta,,,ja allt vad de hette. Och jag minns dem alla så väl än. Men, det är länge sen...så de bor i hundhimlen nu - tillsammans med Fly, hunden som min föräldrar sent omsider köpte...efter alla år av tjat från mig. Men, då var det nästan försent för jag var sexton år och mitt intresse för pojkar hade nästan börjat ta överhanden, så jag lämnade mitt tonårsrum och Fly för att flytta ihop med en pojkvän vid precis arton år fyllda. Men, det är en annan historia....Fly var i allafall en svart labradorhane - jättestor, jätteglad och jättehungrig ALLTID.
Fly blev tolv år gammal och det var en sorgens dag när han lämnade oss - mamma och jag var helt övertygade om att han var koltrasten som satt i cypressen utanför köksfönstret, den som sjöng så vackert för oss.

Sen den dagen har jag sagt att jag ska skaffa en egen hund en dag....men aldrig riktigt fått till det. För jag har arbetat jämt, jämt, jämt. Och var skulle hunden tillbringa dagarna....

Men, så kom då den dagen när jag bestämde mig och insåg att om jag fortsätter att säga sen, kommer det aldrig att hända - utan jag var tvungen att ta tag i saken. Och när jag väl bestämt mig finns ingen återvändo, då är det bara att handla - så att skaffa hund gick väldigt fort helt plötsligt.

Vi hämtade Leo midsommaren 2009, jag hade en lång, lång semester - tog ut alla sparade dagar plus årets semester, så jag var ledig hela sommaren, åtta veckor. Dessa veckor tillbringade jag med min valp och det enda som stod på agendan var att ge honom mat och gå korta kissrundor.

Och vilken härlig sommar det var....jag gjorde i princip ingenting mer än tog hand om valpen Leo.

Efter att de åtta veckorna gått började jag jobba och Leo började på hunddagis och fick en massa kompisar - oj vad han lekte och trivdes där.

Nu har jag varit hemma ett antal månader eftersom jag är arbetslös och Leo har varit min hälsa, mitt stöd, min terapi och sällskap. Han har varit så nära och följt mig hela tiden, i de sorgsna stunderna och under de dagar då det har kännts bättre. Visst har det varit tufft vissa dagar att ha en hund att ta hand om när man helst har velat ligga kvar i sängen....men vilken tur att han har funnits där, så jag har tvingats ut i naturen som är så helande för människan. Vi är gjorda för att vistas utomhus i naturen och det är lite ledsamt att vi tillbringar så mycket tid inomhus nuförtiden.

Djur och natur helar - så ut och gå över stock och sten, det råder jag dig. För det känns så fantastiskt när man kommer in igen och det ger så mycket energi.

//Lena