Sommaren är kort, det mesta regnar bort...... fastän iår stämmer det inte riktigt när det gäller vädret. Iallafall inte där jag har befunnit mig...fast de två senaste dagarna har det regnat lite grann...men det har bara varit välkommet. 

Så fort en sommar passerar egentligen...innan midsommar har man hela sommaren framför sig och kvällarna är ljusa och långa....och en dryg månad senare börjar mörkret infinna sig redan vid 22-tiden - men även det känns välkommet.

Jag tycker om när årstiderna skiftar....precis när sommaren håller på att gå mot sitt slut, som nu kan jag känna ett sting av vemod. Men, när mörkret är här och hösten börjar nalkas tycker jag att det är en fantastisk årstid...nästan den bästa av dem alla. Det är tillåtelsens tid....det är inte så många måsten som på sommaren. De korta årstiderna tycker jag bäst om...våren och hösten, förväntningarna på det som komma skall.

Varje årstid har sin tjusning och traditon, samma aktiviteter, rutiner och göromål år efter år. Nu när mörkret kommer är det dags att börja tända ljus igen på kvällarna och på dagarna ge sig ut i skogen och plocka av de blåbär, lingon och eventuell svamp som kommer. Byta ut sommarblommorna i utekrukorna mot mer höstliknande...först krysantemum- och asterbollarna och sen kommer ljungen i alla möjliga färger numera. Ställa ut några lyktor i trädgården för att få några ljuskällor. Äta kräftor, göra grytor och soppor samt bjuda hem vänner på middag. 

En sommar är kort, så upplever jag det numera...däremot när jag var barn tyckte jag att sommaren var den årstid som var längst - den var en evighet. Det måste bero på sommarlovet - att man var ledig jättelänge. Och under en sommar hände alltid något spännande...man hade upplevt något speciellt, träffat någon, gjort något bus, lärt sig något nytt. Det var som att man inte var densamma när man började i skolan på hösten. Kanske berodde det på att man hade växt, utvecklats...det händer mycket på kort tid i ett barns liv.

/Lena

SEMESTER-STÄNGT - idag gick jag förbi ett hus där husägaren hade skrivit texten på en planka och spikat upp vid ingången till sin trädgård. Jag log och tyckte att idén var fantastisk...skylten var enkel gjord, inte alls så där fin som det lätt blir nuförtiden när vi är så intresserade av inredning. Den var slarvigt skriven med svart målarfärg på en ohyvlad planka.

Lite fler av oss borde nog sätta upp skyltar och tillåta oss att stänga ner....i helgen läste jag i tidningen att många av oss inte längre är helt lediga under semestern. Vi är uppkopplade, vi kollar jobbmobilen, vi kollar mejlen - vi besvarar mejl, ringer upp m.m På frågan varför... var det en kvinna som svarade att om hon inte skulle göra det....skulle hon bli mer stressad.

Hur kan det ha blivit så? Varför kan vi inte ta time-out från våra jobb under vår semester? Den teknikvåg som vi haft under de senaste åren...det är inte så värst många år sen som den sköljde över oss...jag tror att det handlar om endast 5-7 år faktiskt. Innan var det de i chefspositioner som detta krävdes av.

Jag vet faktiskt inte heller om det är så att det är arbetsgivarna som kräver det av oss, eller om det är vi själva som har behovet av att ha kontroll. Varken det ena eller det andra är att föredra - för om det är så att det är arbetsgivarna som kräver det...är det illa, eftersom vi enligt lagen har rätt till en sammanhängande ledighet. Och det är viktigt att vi får, för det handlar om vår återhämtning, om vår hälsa. Om det inte är så, utan att det istället handlar om att vi måste ha kontroll....då är det ännu värre. För till vad är vi då på väg? 

Den frågan borde vi ställa oss........för de tekniska verktygen fortsätter att utvecklas varje dag...men vår hälsa den måste vi vakta om - för vi har endast ett liv att tillgå. 

//Lena

Ibland gör livet tvära kast och vissa möten förändrar allt i ens liv. När jag som trettioårig singeltjej hade en plan att för all tid framöver lägga det där med killar på hyllan.....hade jag ingen aning om att jag skulle komma att leva i den verkligheten endast under ett fåtal veckor. I planen ingick också att köpa ny lägenhet och renovera den....jag hann börja måla och lägga om golv, men allt var endast halvklart och blev aldrig heller färdigställt då jag mötte mannen som skulle komma att bli min livskamrat. Det blev något annat att ta hand om istället.....

Beslutet jag hade tagit när jag flyttade in i min nya lägenhet, var ett beslut för livet. Jag trodde på fullt allvar att jag kunde bestämma över hur mitt liv skulle se ut i framtiden. Men, jag hade så fel...som tur var...för jag hade tydligen endast beslutsrätt över den röda kulören på mina köksluckor och över vilket golv jag skulle ha i köket. 

Sommaren efter bodde jag fortfarande kvar i min halvrenoverade lägenhet men då även tillsammans med med min sambo och nyfödda bebis. Livet hade gjort ett tvärkast och förändrats totalt.....och min "ungkarlslägenhet" var till bredden fylld med allt som en liten bebis behövde.

Singellivet var i en hast utbytt mot familjeliv.....det liv som jag drömt om att få leva. 

Idag har jag insikten att förstå att över känslor råder inga beslut. Det är sån tur att vi aldrig någonsin har full beslutsrätt över våra liv - då kanske jag hade bott kvar i min lilla lägenhet med de signalröda köksluckorna - istället för att bo i mitt parhus ute på landet, stolt mamma till mina två vuxna barn och gift med barnens pappa. Idag firar vi bröllopsdag - en dag när många minnen, tankar och känslor far runt i kroppen. 

//Lena

There is a crack in everything - that is where the light comes in...  

Ibland är det så otroligt svårt att hitta motivationen, att skrapa ihop viljestyrkan och handlingskraften som krävs för att ta sig framåt i livet. Ibland får jag för mig att jag är i total avsaknad av karaktär eftersom jag har så svårt att stå fast i mina beslut och inte vackla. Jag har ingen säker gång, jag vacklar och snubblar och halkar allt som oftast på bananskal som någon annan slängt ut. Kanske beror det på att jag under 44 års tid konstant gjort våld på mig själv genom att tvinga mig att stanna i situationer, relationer, arbetsmiljöer jag inte mått bra av. Aldrig riktigt lyssnat när varje partikel i mig skrikit NEJ NEJ NEJ! Inte lyssnat när min kropp sagt ifrån på alla tänkbara sätt. Jag har behandlat jag mig själv sämre än jag någonsin skulle behandla andra. Jag har sagt saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till andra. Jag har varit kontraproduktiv.

Jag vill inte längre rätta in mig i ledet, inte längre göra det samhället anser att jag ska göra, inte längre vara den duktiga flickan. Jag vill ha frihet att försörja mig på ett för mig meningsfullt sätt. Trots att jag vet detta har jag svårt att hitta motivationen att göra det som krävs av mig. Ta reda på och skriva ned exakt vad det är jag vill uppnå, göra en handlingsplan, rensa upp i mig och runt mig för att skapa utrymme för det nya, bygga upp min fysiska och mentala styrka för att klara utmaningarna och verkligen satsa för att nå målet. Jag vill vara produktiv! Jag vill inte hela tiden fundera på om jag ska hit eller dit, svänga höger eller vänster i nästa korsning. Vara som ett löv i vinden.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag parkerat. Det verkar som jag långtidsparkerat och kanske är det så det måste få vara just nu, för jag var nog mycket tröttare än jag insåg. Jag står där jag står och i ärlighetens namn vill jag inte flytta på mig. Kanske behöver jag denna stiltje för att hitta viljestyrka, handlingskraft och motivation igen. Den viljestyrka och handlingskraft som alltid tidigare drivit mig framåt även när motivation har saknats. 

Det är sommar och Sverige står still. Kanske kan även jag få tillåta mig att ännu en tid stå still. Tvinga mig att ha tålamod med situationen. Behandla mig själv med respekt i ord och handling. Kanske kan jag då om några veckor åter få styrfart på mitt liv. Förlita mig på att stiltje aldrig varar och att jag snart får vind i seglen.

/Angelica

Så sant som det är sagt, hunden är människans bästa vän. Och jag har nu fått vetenskapliga belägg för att Leo har varit min hälsa under det gågna året.

Organisationen American heart association hävdar att djur i allmänhet – och hundar i synnerhet – kan sänka risken att drabbas av hjärtsjukdom. Exempelvis pekar man på att hundägare får 54 procent mer motion än andra. Dessutom påverkas även blodtrycket och stressnivåerna positivt. 

Att motion är viktigt vet vi alla och det viktigaste är att vi rör på oss i vår vardag. Så hund är en fantastisk tillgång, för den måste vi gå ut med flera gånger om dagen. Jag har alltid velat ha hund men aldrig riktigt fått plats med det i mitt liv, ända tills jag en dag för fyra år sen bestämde mig för att det måste få plats - så många andra äger ju hund....så varför inte jag? När det kommer till livsstilsförändring gäller det att bestämma sig, ha en plan och sen utföra. För att skaffa hund är en livsstilsförändring med stort ansvar, främst för hunden. Den måste må bra. 

Beslutet att skaffa hund var helt och hållet mitt eget, fastän jag lever i en familj. Min familj är inte lika intresserade av djur som jag, men naturligtvis ville de inte helt sätta sig på motvärn. Att skaffa valp är ett stort ansvar och innebär mycket arbete. Jag tillbringade hela sommaren hemma med Leo, åtta veckors semester. Därefter började han på hunddagis endast fem månader gammal, som tur var med två andra valpar som var lika gamla. De hade jätteroligt och blev alla vuxna hundars kelgrisar. 

Idag när jag ser i backspegeln inser jag vilken tur det var att jag skaffade Leo i den tid jag gjorde. Fast jag tror inte att det är "tur" egentligen, jag tror på något annat. Inte slump heller, för slumpen är ingen tillfällighet. Utan att det var menat så. Tanken att jag ska skaffa en egen hund har funnits hos mig ända sen 1984 då min tidigare hund Fly, en svart Labrador Retriver, blev akut sjuk och vi blev tvungna att ta bort honom. Det tog alltså 25 år från tanke till handling. 

Leo har varit min hälsa under hela denna tid som jag varit arbetslös. Han har gett mig tröst - de dagar då jag varit ledsen, han har gett mig motion - alla dagar i ur och skur, han har gett mig mental styrka - de dagar jag känt mig värdelös och han har vaktat mig genom att sitta nära - när jag inte riktigt har orkat.  

Att hund och människa sökt sig till varandra startade för mer än 100 000 år sedan och  förklaringen till varför vi har utvecklat denna intima relation finns i våra biologiska förutsättningar som sociala varelser. När vi som människor under vår vandring från Östafrika kom till områden där vargar levde är det tänkbart att en snabb form av symbios uppstod mellan de bägge arterna. Vi levde i nära anslutning till varandra, jagade likartade byten, utnyttjade och stal sannolikt varandras bytesrester.

Novisen, inget ont som inte har något gott med sig - stämmer för mig. Och det goda under mitt år som arbetslös är att jag har fått en mycket bättre hälsa. På det stora hela mår jag mycket bättre än vad jag gjort på många år, jag har kunnat använda det gågna året till att stärka min mentala styrka, vara i rörelse och äta sunt. Och den inre hälsan speglar den yttre - för när jag träffar människor som jag inte sett på över ett år brukar de ge mig komplimanger - det stärker. 

Så mitt råd till en bättre hälsa är kort och gott - skaffa hund och arbeta mindre.

/Lena 

  Det är lätt att bli nostalgisk att återvända i tanken och tillsammans med gamla vänner sitta och prata gamla gemensamma minnen. Konstigt nog minns vi ibland episoder helt olika, vissa kommer vi inte ihåg alls hur vi än försöker, då fyller vi i åt varandra. Vissa gemensamma bekanta kan vi helt ha förträngt och det så roligt när vi tillsammans hittar en person från en annan tid.

Jag har gamla barndomsvänner kvar, som jag har tillbringat hela mitt liv med. Vänner som jag känt sen barnsben. Den ena vännen växte upp i samma villaområde som mig, men bodde ett antal gator ifrån så först under tonåren hamnade vi i samma gäng. Min andra barndomsvän började i min klass när vi gick i femman, vi var 11 år. Vad jag förstår är det inte så jättevanligt att man har kvar sina barndomsvänner genom hela livet. Det finns de som uttryckt sin avundsjuka för att jag har det. I år firar vi jubileum - 45 år som vänner. Det är en fasligt lång tid - skulle det handa om äktenskap skulle vi fira Safirjubileum. Vi har delat många stunder tillsammans, både glädje och sorg. Under tonårstiden var det mycket bus, vi växte upp under tidigt 70-tal, i flower-power rusets tid, så vi inser att det är fantastiskt att vi har klarat oss. Det fanns nämligen de inom vår bekantskapskrets som inte gjorde det. 

Jag har också kontakt med många fd arbetskamrater, vi är ett gäng på sex personer som träffas varje månad. Då äter och dricker vi gott samt skrapar trisslotter. Det har vi hållt på med i tretton år nu och vi har känt varandra i över 35 år. Vi har inte vunnit några storvinster, vi har aldrig ens varit nära att hamna i TV-soffan, visst muttrar vi lite ibland att det inte händer....men så inser vi snabbt att det är egentligen inte därför vi träffas. Det är för det sociala vi träffas, vi hade arbetat så många år tillsammans att det blev svårt att skiljas då den dagen kom. För dagen kom till slut, när skeppet till sist sjönk och alla skingrades. Vi hade kämpat tillsammans på en arbetsplats där konkurshotet svävat över oss under många år. 

När jag blev uppsagd på min sista arbetsplats för 1,5 år sen var det en sorgens dag. Jag visste att jag skulle komma att sakna så många av mina kollegor. Det som varit min vardag sedan tolv år tillbaks förändrades på en dag. De människor som jag träffade varje dag, våra gemensamma rutiner, våra givande samtal och vårt gemensamma arbete fick vi avsluta och lämna. Det är svårt att tvingas till att göra förändringar, det gör riktigt ont i hjärtat. Jag och mina kollegor hade kommit varandra så nära för vi hade stöttat varandra i både arbete och privat. Jag har under ett år sörjt förlusten av mina fd kollegor, mitt arbete och min arbetsplats. Och det har gjort så ont. Men tiden läker alla sår, så är det. Och mina fd kollegor har blivit mina vänner för livet, vi fortsätter att träffas och vara en del av varandra - fastän inte varje dag. 

Jag har arbetat mycket i mitt liv, så de vänner jag fått som vuxen har jag lärt känna på mina arbetsplatser. Därför är det så roligt att jag genom min hund Leo har fått nya vänner. Hundägare är ett enkelt folk att lära känna. Angelica och jag har gått gemensamma hundpromenader i 1,5 år nu - i samband med att jag blev uppsagd. Vi har gått många mil tillsammans och vi har pratat mycket. Vi har en gemensam upplevelse som binder oss samman, att vi hamnat i arbetslöshet. Vi är i en process, varje dag starkt förankrade i nuet där svårigheten att se framtiden tär. Vi stöttar varandra när den andra sviktar i humöret och vi hjälper varandra i vardagen så att vi får komma ifrån och få egen tid. Vi har brottats med idéer för att hitta något som skulle ge oss både sysselsättning och inkomst om dagarna. 

Vänner - både gamla och nya - så värdefulla de är. Människor man möter under livet - alla så olika egentligen men som med sin unika personlighet fyller en viktig plats i ens liv. Dem vill jag inte vara utan. 

/Lena

Det är fina dagar nu, solen värmer redan från tidiga morgontimmen och att få börja morgonen med sin kaffekopp kisandes mot solen är underbart. Jag känner mig helt ledig, har inte riktigt någon plan för dagen, men vet att det första som ska avklaras är den obligatoriska hundpromenaden i skogen, Leo och jag tillsammans med våra vänner Angelica och Ludde - den är nödvändig på alla sätt.

Märker att penséerna sjunger på sista versen, de har egentligen blommat ut för länge sen och måste nog bytas ut mot något annat. En tur till en handelsträdgård kanske står på dagsagendan. Ser vidare ut över min lilla tomt och inser också att gräset har växt en hel del, så gräsklipparen behöver kanske också startas. Inser också att jag glömde att ta ur tvätten ur tvättmaskinen igår kväll, så den måste hängas ut för torkning i den varma sommarvinden. Sen var det nog så att tvättkorgen inte är helt tom ännu, så det kanske ska läggas i en maskin till. Det ser lite torrt ut i gräset också, undrar om jag kanske ska sätta på vattenspridaren till kvällen - om jag hittar på den. Sa inte Angelica något om en långpromenad vid lunchtid också....undrar om det kanske inte är lite väl varmt för en sån mitt på dan. Vi kanske får ta en kortare - med tanke på hundarna. Ta med oss en termos kaffe och kanske sätta oss ner i gräset istället. 

Jag har inga problem med att vara ledig, att inte ha några aktiviteter inplanerade, att fylla dagen med det jag känner för i stunden är det bästa. För mig är det det rätta sättet att vara ledig,  känslan av att jag helt och fullt äger min dag. Jag trivs också med att vara ensam och speciellt tycker jag om att ha såna dagar på sommaren - då blir jag helt ledig. Den bästa känslan av ledighet infinner sig om jag är vid torpet och inte har nån tillgång till bil - att bli skjutsad dit och avsläppt. Då blir dagarna långa och väldigt avkopplande, även om det är så att jag tillbringar dem tillsammans med färgburk och penslar. Det enda sällskap som finns är radion och Sommar i P1 blir då dagens höjdpunkt och enda sällskap.

En mer annorlunda känsla av ledighet som jag haft genom åren är då jag har arbetat mitt i semestertid, när jag varit själv på min arbetsplats och alla kollegor har varit lediga. Familjen har  varit bortrest och om kvällen har jag kommit hem till ett tomt hus. Fastän jag har arbetat om dagarna har det då alltid infunnit sig en subtil känsla av ledighet. 

I vilka sammanhang infinner sig känslan av att vara ledig? Är det så att den är sammankopplad med ensamhet - är det först då man kan känna sig helt ledig? Kan det vara så att vi tillbringar för mycket tid tillsammans med andra och att vår ledighet är alldeles för välplanerad så att vi aldrig riktigt kommer till den där totala känslan av att vara lediga.....

För mig är det så att jag känner mig som mest ledig när jag är ensam och äger min dag. När jag har fått tillbringa min dag i ensamhet och fått mina behov tillgodosedda infinner sig en annan känsla - längtan. Känslan av att längta till någon eller något - talar om för oss att vi vill vara en del av ett sammanhang för att kunna ge och få - och denna känsla ska vi vårda.

/Lena

Det är en konst att vara ledig och det bästa sättet är nog att byta miljö, att åka hemifrån. Själv lämnade jag hemmet för att tillbringa helgen hos en vän i Polkagrislandet - Gränna. Den lilla vackra trästaden vid Vätterns strand. Ofta när jag besöker vackra platser slås jag av tanken om  människorna som bor där går runt och tänker på vilken fantastisk plats de bor på. Det måste vara så att miljön där vi tillbringar våra dagar påverkar oss och att få tillbringa dem i en vacker miljö måste vara en lisa för själen. Förra sommaren besökte jag en fantastiskt vacker plats, Mölle i Skåne. Kullabygden där den berömda serien Kullamannen spelades in 1967....den som jag som barn satt och tittade på, bitvis med en kudde framför ansiktet - för att den var så läskig. Mölle med sin vita bebyggelse, den smala slingrande vägen uppför berget och den gamla fiskehamnen var precis som att komma till en liten by i sydeuropa.

Att ha vänner som öppnar upp sitt hem under en helg, som bjuder på goda måltider och ställer iordning sin bäddsoffa är också en lisa för själen. Att få dricka sitt morgonkaffe på en balkong med underbar utsikt och dricka ett gott vin på densamma, medan solen går ner i Vätterns mörka vatten är fantastiskt. Att tillbringa en helg tillsammans med vänner som man en gång i tiden arbetat tillsammans med och som man efter alla år fortfarande har kontakt med är så givande.  Att få sitta en hel kväll och prata gamla minnen - då är det lätt att känna sig avkopplad.

När jag kommer hem går jag till mitt växthus och kollar så att inte fikonfrukterna och squaschblommorna har fallit av under helgen. Vinrankan växer så det knakar och tyngs ner av alla druvor som snart är färdiga att äta, blåa till färgen och söta till smaken. Jag blickar ut över horisonten, den utsikt som jag ser varje dag och tänker att den är nog inte så tokig den heller - bara helt annorlunda. Ängen står i full blom, fjärilarna fladdrar i solen de har fullt upp med att hinna suga nektar ur varje blomma, katten vilar på en sten i solen efter att ha tillbringat hela dagen med att leta sork och gråsparven har bråttom med att hämta mat till de små i holken. Snart är de flygfärdiga och då är det dags för nästa kull. 

Det känns skönt att ha fått byta miljö, fått nya intryck och göra nya bekantskaper under en helg - varit fri och ledig från alla tankar. Borta bra - men hemma bäst, som man brukar säga, att få krypa ner i sin egna säng är ändå alldeles, alldeles underbart!

/Lena