Jag har påbörjat min resa till Avspännings- och Stressterapeut vilket tvingar mig att rannsaka mig själv och utvecklas som person.

Ett krävande arbete! Varje dag väcks ny tankar i mig, om mig, varför jag tänker, känner och reagerar som jag gör. Att tvingas stanna upp och titta i min inre spegel är nyttigt. Att tvingas fundera över vem jag är och vad jag vill få ut av livet. Det svåraste för mig är att begränsa mig för jag vill så mycket och jag har så svårt att njuta av resan, vill vara framme vid målet direkt, trots att målet jag satt upp aldrig är det samma som slutdestinationen, gravstensmålet. Jag vill VETA vad jag vill få ut av livet NU, inte komma på det SEN. Jag har en prestationsbaserad självkänsla och vill därför vara färdigutbildad Avspännings- och Stressterapeut, yogainstruktör, mindfulnessinstruktör och livscoach, NU. Jag vill leva som jag lär, driva ett må bra företag, få andra människor att må bra, idag! Samtidigt som jag vet att jag måste fokusera på en sak i taget för att inte bli splittrad. Dessutom önskar jag att jag kunde få göra denna resa utan att även ha arbetsförmedlingens krav på jobbsökande hängande över mig och a-kasse dagar som i raskt takt tickar bort. Min resa gör jag ju för att kunna ge tillbaka till samhället, för att komma tillbaka till yrkeslivet och arbeta med ett yrke som jag kan må bra i fram till pensionen. Jag gör den för att jag vill hjälpa andra människor att hitta sina verktyg att göra det samma, hitta sin väg, sin balans i livet så att de i sin tur kan leva ett liv utan negativ stress och sprida kunskapen vidare som ringar på vattnet. Negativ stress är roten till så mycket ont i världen. Den positiva eller negativa energi vi sänder ut till våra nära och kära, våra arbetskamrater, människor vi möter på bussen, sprider de i sin tur vidare. Vi förundras varje dag över all ondska i världen men är det så konstigt egentligen att den finns, någonstans måste ju all negativ energi ta vägen trots allt.

Jag är övertygad om att vi skulle kunna vända trenden, om vi började med oss själva, idag, med små små steg i rätt riktning. Jag har börjat med mig själv, jag tar ett steg i taget. Jag tittar i min inre spegel och försöker vårda det jag ser. 

//Angelica

Vissa inskrivna på Arbetsförmedlingen omfattas av Nystartjobb. Jag är en av dem...

Jag har aldrig sålt in mig direkt i mina jobbansökningar, utan först när det har kommit till intervju har jag informerat om det. För jag vill få ett arbete på mina egna meriter och inte på några andra grunder. Däremot tycker jag att det är en bra åtgärd och en win-win situation om det sköts på rätt sätt och förhoppningen och meningen med aktionen måste ju vara att det ska leda till en tillsvidareanställning för den arbetssökande. 

SVD har gjort en undersökning av nystartsjobb och färsk statistik visar att cirka 33 procent av personer som haft ett nystartsjobb går vidare till en anställning utan subventioner, 31 procent blir arbetslösa och 16 procent får ett nytt nystartsjobb. Så chansen är väl fifty-fifty att det ger jobb. 

Det som ändå oroar mig är de arbetsgivare som sätter såna här bidragsjobb i system, de har alltid funnits på arbetsmarknaden....i alla tider. Och när jag läser vidare i Svds artikel om Halim blir jag riktigt beklämnd, upprörd och arg....hur kan något sånt här få förekomma? 

Halim är en av de som inte bara har haft ett, utan två, nystartsjobb. Det första fick han hösten 2007 och såg det som en biljett till ett bättre liv. Han hade varit långtidsarbetslös och hittade själv arbete på ett snabbmatsföretag i Norsborg utanför Stockholm. Arbetsförmedlingen betalade motsvarande dubbel arbetsgivaravgift till företaget i cirka ett års tid. Men när bidraget drogs in upphörde anställningen.

Halim, som vill vara anonym, säger till SvD Näringsliv att han kände sig lurad. Eftersom han inte hade fått ut hela sin lön landade ärendet i Arbetsdomstolen (AD). Halim hävdade även att han hade blivit avskedad utan grund. Som svar uppgav bolaget för AD att ”Det förelåg saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist, eftersom anställningen vilade på förutsättningen att bidrag erhölls från Arbetsförmedlingen.”

- Jag blev mycket ledsen. Men vad ska jag göra? Jag fick sluta och blev arbetslös, säger Halim.

Efter att ha varit utan jobb i två år och åtta månader fick Halim chans till ett nytt nystartsjobb som rumstädare inom housekeeping på hotelljätten Scandic.

- Jag tänkte att det är ett stort svenskt företag, ett bra företag. Där vill jag jobba.

Halim beviljades nystartsjobb och började på Scandic i Kungens Kurva. Han var nöjd med jobbet, arbetsgivaren nöjd med honom. Enligt Halim hade hans chefer förklarat han efter två år skulle bli automatiskt tillsvidareanställd på heltid.

- Äntligen kunde jag börja leva normalt. Jag skulle köpa lägenhet, mina chefer hjälpte mig med kontakten på banken och jag fick ett lånelöfte. Jag tänkte att jag skulle arbeta på Scandic tills jag går i pension.

Men när det närmade sig tvåårsgränsen meddelade arbetsgivaren att det inte längre fanns plats för Halim. Hans drömmar om en anställning och en lägenhet gick i kras. Det visade sig dock att Scandic hade fått bidrag för Halim under två år och två dagar och därmed passerat gränsen för fastanställning. Med hjälp av facket tvingades arbetsgivaren slutligen också att fastanställa honom.

Kort därefter blev Halim uppsagd på grund av arbetsbrist.

- Det är inte rätt. De har fått bidrag för mig i två års tid, sammanlagt nästan 300 000 kronor. Jag vill bara jobba, jag är dukig och arbetar hårt. Jag kanske är en städare, men jag är en människa, säger Halim som är mycket frustrerad över att han ännu en gång hamnat på ruta ett på den svenska arbetsmarknaden.

Jane Dahl, hotellchef på Scandic i Kungens Kurva, beklagar det som hänt och hävdar att hotellets avsikt från början var att Halim så småningom skulle få en tillsvidareanställning.

- Det finns inte ord för hur tråkigt jag tycker att detta är. Vi gjorde en stor omorganisation och många medarbetare med lång anställningstid blev omplacerade, säger hon.

Var går gränsen för hur mycket en människa ska få utnyttjas? Som enskild person är man alltid i underläge och har inget att sätta emot när sånt här sker...och ingen, ingen hjälp finns att få!

Inte av Arbetsförmedlingen, inte av facket.....Därför måste reglerna och tillsynen skärpas för hur det ska få gå till. Det borde kunna ställas krav på en arbetsgivare som får en så stor kostnadsreducering som 50% för en anställd.  

Jag hoppas att jag verkligen inte hamnar i samma situation som Halim...vid min egen och mina fd kollegors uppsägningar fick vi känna på hur lite facket och andra instanser egentligen har att säga till om när det verkligen gäller....det känns som att arbetsgivarna har ett försprång! Och det finns inte ord för hur tråkigt jag tycker att det är! 

/Lena

Härliga tid - hösten är här. Årstiden som jag med åren har kommit att älska mest av alla, med alla dessa färger, höga luft och dimhöljda morgnar. Jag som naturmänniska älskar när naturen skiftar och ger dessa vackra övergångar. Jag blir full av lycka när jag går mina promenader och får uppleva all denna skönhet som bjuds.

Det slår mig hur mycket av denna skönhet jag missat genom åren, jag har aldrig varit ute så mycket i skog och mark som jag är just nu. Och det ger så otroligt mycket...som att befinna sig i en vacker tavla. Jag uppmärksammar och lägger märke till en sten som lyser som ett hjärta av guld, en mosstuva som formats till ett hjärta och ett löv med hål så att det blivit ett ansikte. Jag stannar och begrundar... får upplevelser och ser det vackra. Det jag tidigare missat och sprungit förbi i en hast - som jag aldrig hann se.

Mossruggar i ljus grå, mörk grön och så skimrande grönt att färgen lyser som neon. På marken om morgonen när den varma luften möter den kalla bildas ett hölje av dimma som svävar över åkern. Det är så vackert - som i en tavla som jag aldrig skulle kunna måla.

Äppelträden som dignar av frukt i alla de färger....Alice, Elise, Katja, Kim, Frida, Cox Orange, Discovery, Summerred och de godaste av dem alla Aroma. Jag älskar röda äpplen  varför har jag aldrig planerat ett sånt träd? Det undrar jag varje höst, när grannarnas äppelträd lyser rött mot mig när jag går förbi. Jag har ett Oranie med grön frukt som endast är gott som mos. Vissa dagar har jag tänkt palla ett par av grannen, eftersom de är på jobbet, men jag har aldrig vågat....tänk om de skulle vara hemma.

 Ja, vilken härlig tid vi har nu och snart kommer nog också svampen, som vi väntat så länge på i år. Sommarens skörd blev aldrig till, det har varit alldeles för torrt, det har inte regnat alls. Men, nu har det regnat några dagar, så det har blivit lite fuktigt i skogen och jag ser när jag går mina stigar fram att svamparna är lite på gång. De har legat där och lurat och väntat på att fukten ska driva dem uppåt, uppåt. Så nu finns det hopp för höstkantarellerna och även kanske de gula har lust att poppa upp. Det ser jag fram emot.

Har du en ledig dag, ett par timmar över - gå ut i naturen....in i skogen....ta ett djupt andetag och fyll dina lungor med den välgörande luften. Känn skogens alla dofter av mossa och ljung, fyll på dina sinnen och njut!

/Lena

Bloggen har tystnat, pennan har skrivit sitt sista ord och Kristian Gidlund har fått somna in. 

Varje dag dör människor i fruktansvärda sjukdomar och varje dag dör människor vid alldeles för unga år - Kristian Gidlund hade modet och styrkan att berätta om sjukdomen i sin kropp. Många är de som har följt hans blogg, läst hans bok och hört hans gripande inslag som sommarpratare i P1. 

Igår tystnade rösten för alltid, den som har varit så viktig för många. Livet kan vara så orättvist! Att ha förmågan att låta människor komma nära, att dela med sig av sina innersta känslor och tankar och att bjuda in människor att dela en kamp - som en dag kommer att förloras.....är få förunnat att ha förmågan till. Därför är Kristian Gidlund så viktig, han har gjort något som ingen annan tidigare har gjort - han har satt orden på det helvete som varje svårt sjuk människa genomlider.

Vi som sitter vid sängen och lyssnar till de försvagade andetagen kan aldrig riktigt förstå hur det känns inuti för den som kämpar. Nu har vi fått känna.....och det är viktigt. Vi har helt villkorslöst fått dela en annan människas inre och det hjälper oss att förstå livets slutskede. Där vi alla en dag kommer att befinna oss - oavsett. 

Idag lyssnar jag på Kristian Gidlunds sommarprat i P1, som jag stängde av i somras - för att jag inte hade orken och modet till att lyssna.

Idag är en annan dag och Kristian Gidlund fattas oss. 

www.ikroppenmin.blogspot.se 

www.ungcancer.se 

www.cancerfonden.se

www.barncancerfonden.se

/Lena

Att leva i en tillvaro som arbetssökande - jämfört med att leva en tillvaro som till stor del styrs av ett krävande arbete är som natt och dag.

Plötsligt en dag tog hela min tillvaro tvärnit och det enda liv jag kände till fick ett hastigt, abrupt slut. Efter att ha tillbringat så mycket tid och tanke åt arbete, befann jag mig helt omkullkastad i en tillvaro som jag aldrig tidigare vistats i. Jag slogs ner av en kraftig käftsmäll och jag föll som en kägla...fysiskt och psykiskt utmattad efter att ha befunnit mig i en arbetssituation som sakta men säkert ätit upp mig. Sista året var det värsta, någonsin, efter att känslan av att ha blivit utnyttjad och använd...av den person jag arbetat för...smygit på mig.

Jag kämpade med min frustration, irritation och ilska som stegrades för var dag som gick.

Jag höll masken, spelade min roll men höll på att förgås av negativa känslor. För svag att bryta mig loss och för dum för att sätta mig själv i främsta rummet. Samtidigt som älskade företaget med dess verksamhet och personal drevs jag av en naiv dröm om hur allt kunde vara....om inte... Så jag fortsatte att kämpa....tills käftsmällen kom.

I mitt liv har jag ibland drömt om hur en tillvaro skulle se ut om jag helt fick äga min dag och sätta min egen agenda. Att få vakna till en ny dag, utan att väckarklockan ringer vid 06.00....få äta en frukost i lugn och ro istället för att snabbt pressa i sig en smörgås, bara för att. Jag hade aldrig upplevt vardagslivet hemifrån, förutom när jag varit sjuk, ledig eller föräldraledig. Mitt liv var fyllt av arbete fem dagar i veckan....sen jag var arton år.

Och idag, som arbetssökande, lever jag till viss del det liv jag ibland drömt om. Jag behöver inte gå upp kl. 06.00 när väckarklockan ringer, jag behöver inte äta en smörgås i två tuggor, jag behöver inte skynda in i duschen och rafsa fram något okey att sätta på mig ur garderoben. Jag kan ta sovmorgon, jag kan läsa en tidning samtidigt som jag äter min frukost, jag kan starta en tvättmaskin samtidigt som jag startar min dator och jag gå en timmes promenad i skogen. Men - jag känner mig ofta ofri. Ofri, för att ha hamnat i en tillvaro som jag inte själv valt. Jag äger min dag, jag äger min tid men jag är bunden vid min boj - arbetslösheten. Och arbetslösheten förgör oss, den gör att även den starka vacklar, vi tappar tilltron till oss själva. Vi känner oss bortvalda när vi aldrig blir utvalda och det lilla barnet inom oss gråter.

Idag drömmer jag om ett annat liv....ett liv där det är möjligt att förena både arbete och fritid. Och jag drömmer om att befinna mig på en arbetsplats som ser personalen som den värdefulla tillgång de är. Där människor får växa och fylla en meningsfull uppgift som gör skillnad i stort. Precis som jag en gång tyckte att min f d arbetsplats var.......innan insikten om att jag endast varit använd kom till mig.

Och vet ni - jag kommer att hamna där....en dag.

/Lena

Hur ska vi förhålla oss till det lilla barnet inom oss, när ska vi låta det komma fram och när ska det hållas tillbaks - ja, det är en svår balans. 

Det krävs mycket insikt för att ha koll på när vi ska låta det lilla barnet inom oss träda fram i vuxen ålder. Jag har i mitt vuxna liv haft en tendens till att bli sur när det inte riktigt går min väg. När det inte riktigt blir som jag tänkt och vill, har jag blivit tyst...länge....och jag vet att jag till och med har stampat ner ena foten för att förtydliga att "jag vill....". Det var längesen nu jag gjorde så....men jag vet att jag har gjort det. Det var något jag gjorde som barn....och jag har sett andra barn göra som jag när de vill förtydliga. Det är väl helt enkelt en naturlig grej att göra som barn....när man känner sig maktlös.

Men, som vuxen - nej - det känns inte okey! 

Vi ska beakta det lilla barnet inom oss, vi ska vårda det och ta hand om det. Min övertygelse är att vi blev till de vuxna människor som det lilla barnet tilläts vara. Och om jag idag som vuxen ska kunna växa som människa måste jag kunna möta det lilla barnet inom mig och ha förståelse för varför jag blev den jag blev. Påverkan av arv och miljö präglar oss....och på ett tidigt stadium lär vi oss att förhålla oss till det. Som barn vill vi ha kärlek och vi vill bli sedda. Och vi lär oss hur vi på bästa sätt ska få det - i konkurrens av andra. Vi finner snabbt vår plats och roll i en syskonskara ....den hjälpsamma, den omhändertagande... 

Den hjälpsamma, den omhändertagande - rollerna var mina redan som barn. Ett beteende som jag ärvde av min mamma....som tog hand om andra....men glömde bort att vårda sig själv. Ett beteende som hon ärvde av sin mamma....som också tog hand om andra, men glömde bort sig själv. Lager på lager kan skrapas av....generation efter generation...beteenden som ärvs från förälder till barn. Både min mamma och min mormor var alldeles för unga när de dog....de fick inte uppleva att bli riktigt gamla....de kanske kom till insikt som jag har gjort, att mycket hade varit på bekostnad av dem själva. Men....kanske försent. 

Att förändra ett beetende kan vara svårt....men finns insikten i hur och varför jag som barn gick in i en roll måste förutsättningarna att kunna förändras som vuxen vara goda. 

//Lena

Jag ska besegra min drake, den som jag för en kamp med i mitt inre. Jag har tagit stryk av året som gått...jag har tappat kraft, energi och självförtroende och jag måste vända blad nu.

De inre motståndarna kallar samurajerna för drakar. Den egna rädslan för att misslyckas är en av de vanligaste och svåraste. Oro, dåligt självförtroende, destruktiva vanor, lättja, leda, nervositet och dålig koncentrationsförmåga är andra inre drakar. När en drake styr ens inre är det för att vi själva tillåter det. Samurajerna uppmanar oss att slå igenom drakens mask och avslöja den.

Samurajen intar stridsposition, vänder sig mot motståndaren med balans och tålamod och väntar tills det är dags att sätta in stöten.

Det går att applicera detta tillvägagångssätt även mot sina inre motståndare. Att leva framåtvänd är en anda som fungerar på livets alla områden. Möta sig själv med sina rädslor, bekymmer och besvikelser. Erkänna dem och se dem i vitögat.   

Sinnet är viktigare än svärdet.....en erfaren samuraj vet att tekniken med svärdet endast utgör 30 procent av framgången, resterande 70 procent beror på hans eget sinnestillstånd. Samurajerna har ett ord för kraften - KI. KI handlar om energi, livskraft, inre styrka och attityd. KI flödar när vi mår bra, är fokuserade och övertygade. Jag har befunnit mig i KI i mitt liv.....och det har säkert alla människor gjort någongång....i ett tillstånd av en positivt kraft med stort självförtroende och hjärtlighet. Man smittar av sig till andra människor och de dras med och tillsammans befinner man sig i ett flow där allt är möjligt.

Det är en härlig känsla och den går alltid att komma tillbaks till.....för den startar med den egna tanken. Knepet är att bli medveten om sina negativa och dömande tankar, avvisa dem och ersätta dem. 

I förrgår kom ett sting av ilska till mig, som startade denna process, den renade mig på ett konstigt sätt - den gjorde att jag bestämde mig - att nu kan det bara bli bättre. En samuraj väljer ett aggresivt förhållningssätt istället för ett apatiskt och nedslaget. Annars kan inte de egna drakarna besegras. Och deras motto är "vänta dig ingenting och var beredd på allt. Ingenting blir ändå som du har tänkt dig". 

Jag har bestämt mig, jag ska besegra min drake, jag ska ta av mig min rustning och gå i närkamp. Gå i närkamp med livet och vara inställd på seger. 

/Lena      

De senaste veckorna har känts som en evig nedåtspiral. Men, nu är botten nådd så nu kan det bara bli bättre - det bestämde jag mig för idag på eftermiddagen, när jag stod framför spisen och lagade till kvällens middag. Och beslutet kunde jag ta efter att ha fått ny energi genom ett plötsligt sting av ilska. Den gamla känslan var det längesen jag kände av - välkommen tillbaks! Och den är inte bara av ondo, den rensar upp gammal slagg och spolar bort alla destruktiva känslor.....jag lät den bara hållas - men i schack, så att inget gick överstyr eller brändes vid.

Och ilskan kom till mig efter att jag pratat med en kär gammal kollega. Dessa fantastiska kloka vänner som säger så bra saker och som får en att tänka klart efter att man snurrat in sig alldeles för mycket i de egna tankegångarna där man slår på sig själv.

De finns där runtomkring mig, osynliga för ögat men ändå alltid där. Många gånger har jag förundrats över att de alltid dyker upp, hör av sig när man behöver dem som bäst. När tillvaron känns upp och ner, när livet är omkullkastat och allt är ett kaos. Då kommer vänsvärmen farandes, telefonen ringer, sms-funktionen plingar och mejlboxen fylls på. Och de undrar hur jag mår och de vill träffas över en lunch eller på annat sätt.

Gamla vänner och nya vänner, vi har valt varandra. Och vi har gått igenom så mycket gemensamt, vi har delat upplevelser - roliga och mindre roliga - och vi har skrattat och vi har gråtit. Jag vet att vissa av er läser Angelicas och min blogg och jag vill att ni ska veta att jag är glad över att få tillhöra er vänkrets.

Och till min nyfunna vän, Angelica, som idag har gjort sin första dag på utbildningen till Avspännings- och stressterapeut - vill jag bara säga "Du kommer att klara det här, det är rätt väg du är inne på...det måste bara verka inåt först".

Kram till er alla

/Lena