Jag har också en dröm....och säkert många med mig. Idagarna är det 50-årsjubileum för Martin Luther King Jrs berömda tal den 28 augusti 1963. Talet har gått till historien som ett av de mest berömda i världen. Talet avslutade marschen som hundratusentals hade deltagit i för människors rättigheter oavsett hudfärg m.m. http://www.analytictech.com/mb021/mlk.htm

Jag var ett litet barn år 1963, men jag minns dessa år under 60-talet så tydligt...stora världshändelser som påverkade familjer ända in i de svenska folkhemmen. Det handlade om människors rättigheter oavsett hur vi såg ut utanpå. Det var hemska svart-vita bilder som kablades ut i världen, senare följt av morden på Kennedybröderna, mordet på Luther King och alla kravaller som var däremellan. 

Idag när jag sitter i TV-soffan och försöker se de starka bilderna som kablas ut i världen grips jag av en overklighetskänsla. Att se små, små barn kämpa för sitt liv....att se små, små barn som om de sover helt stilla och fridfullt...men det fasafulla är att de inte sover utan är döda...att de gasats ihjäl....på öppen gata en vanlig morgon i anslutning till sina hem. Jag mår illa. 

Vi människor har blivit så vana att se bilder av kravaller, blod, skadade och lemlästade...ja till och med döda människor i TV - att vi nästan inte reagerar längre. Det är som att det hör till vardagen, vi i Sverige lever vidare i våra trygga liv....med alla de skyddsnät vi har. När jag ser bilderna från Syrien....där människor stora som små drabbats och kämpar....griper det tag i mig....och jag inser att detta pågår och är en verklighet för många människor. Jag mår illa. 

Det har gått  50 år sedan en modig svart man uttalade orden "I have a dream......och avslutade sitt tal med "Let freedom ring.....då - när jag var ett litet barn. Hur ser världen ut idag? 

Jag har också en dröm...en dröm om alla människors lika värde....en dröm om fred på vår jord...en dröm om att alla ska få äta sig mätta.....att jordens resurser ska fördelas rättvist....att alla har rätten att leva sitt eget liv....utifrån egna förutsättningar... att barn ska ha rätten att leka....att alla har rätt till undervisning...kvinnors rätt till arbete....att alla ska behandlas med respekt....ja...listan blir oändlig. 

Och om alla mina drömmar skulle bli verklighet skulle min sista dröm också bli sann....att jag en dag kan se nyheter på TV utan att behöva se hemska bilder från världens alla hörn....att se en leende reporter säga "Idag har vi roliga och positiva händelser att rapportera...."

/Lena

En dikt som min mamma skrev under sin levnad känns fortfarande levande....

I min värld har alla nationer

planterat en fredsros i sina kanoner

I min värld sitter i var bajonett

en prunkande härlig blombukett

I min värld sitter på var raket en hälsning om fred

som sänds ut över vår planet

Fullmåne och jag är vaken.....det har varit några såna nätter nu då månens sken letar sig in i sovrummet och sprider sin energi. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt att ligga vaken i sängen ett antal timmar under natten. När jag har haft såna nätter brukar jag komma fram till viktiga beslut....stora som små. 

Det är som att jag är alldeles klarsynt och har precis klart för mig hur jag ska gå tillväga. När jag sen vaknar på morgonen gäller det att fånga känslan igen och följa. Det kan vara jobbigt med vakna nätter, men eftersom jag har en god nattsömn i övrigt blir jag inte störd av att ligga vaken några timmar vid fullmåne. Jag kan istället tycka att det ger mig något av värde, just att jag kan tänka mina tankar i ett lugn som jag känner så starkt - i månens sken.

Om fullmåne påverkar människans sömn har det forskats och debatterats om i många år. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det naturligtvis påverkar oss. Jag tror allt i naturen påverkar oss eftersom vi är en del av den...allt hänger samman. Och att naturens krafter är något som vi människor aldrig riktigt fullt ut kommer att kunna förstå eller stå rustade emot. 

Nu har ett schweiziskt forskarlag kommit fram till att fullmåne påverkar vår sömn. De 33 försökspersonerna - fullt friska i olika åldrar - hade fått krypa till sängs i laboratoriemiljö och hade alltså inte nåtts av eventuellt månljus. Mätningarna gjordes under en längre tid och under månens alla faser. Det visade sig att runt fullmåne tog det försökspersonerna fem minuter längre att somna in och de sov totalt 20 minuter mindre. Även sömnens kvalitet påverkades: Den hjärnaktivitet som är kopplad till djupsömn sjönk med 30 procent. Dessutom sjönk halten av sömnhormonet melatonin.

Så det jag upplever är helt i fas med det forskarna i Schweiz kommit fram till - samtidigt undrar jag också över det faktum att jag oftast upplever mig som väldigt klarsynt vid fullmåne, om det har något att göra med den....eller om det mer är en tillfällighet. 

/Lena

Det börjar kännas höst så här under augusti månads sista dagar och en känsla av vemod sprider sig i mig. Jag tycker att det är den vackraste av alla årets månader och det beror på att jag är en naturmänniska. På hösten när det gröna övergår i en kaskad av färger - alla vi kan tänka oss. Det är hisnande vackert...och när fågelstrecken av sångsvanar, gäss och tranor flyger lågt över fälten då blir jag full av känslor och kan nästan få tårar i ögonen. 

Det är snart skördetid och vi ska plocka av det som naturen ger oss. I år har det varit dåligt med svamp under sommaren, iallafall i mina trakter, så någon smörgås med smörstekta kantareller har jag inte fått äta ännu. Men, än är det inte försent...det kan fortfarande poppa upp ur mossan om det regnar tillräckligt. Mitt stora hopp står iallafall till att det blir lite höstkantareller...så att jag kan få göra den årliga trattkantarellsoppan. Eftersom det varit så torrt i skogen har också blåbären varit väldigt få och pyttesmå. Jag har endast plockat några deciliter att ha i morgonyoghurten...och lingon har jag inte heller sett till i någon stor mängd. Få se om det räcker till en liten glassbytta att lägga i frysen...det är så gott att ha när man vill ha lite rårörda lingon till någon rätt. På min köksbänk har jag en stor kastrull med västeråsgurka som står och drar till sig i en lag....det är en tre-stegs-raket....enligt ett recept som jag fått av en vän. Den kommer alldeles säkert att bli jättegod...då den pysslas om efter alla konstens regler under tre dygn. 

Det ser ut att bli fina äpplen i år på vårt äppelträd, men de är inte riktigt färdiga än. Det är det enda fruktträd vi har. Däremot så fick jag smaka på grannens plommon igår...de var goda. Mums, jag blir riktigt avundsjuk på de som har plommon- eller körsbärträd...det är så gott! 

Ja, nu för tiden tar vi inte tillvara på allt som naturen ger.....det mesta multnar bort. Vi lever i ett annat typ av samhälle, då vi inte riktigt har tid att sylta och safta längre. Vi köper det mesta. När jag var barn...var min familj varje höst ute i skogen för att plocka svamp och bär. Det var jättetråkigt, tyckte jag....eftersom vi var där hela låååånga dagen. Det känns som väldigt länge sen när jag tänker på det...och det låter som hundra år sen när jag försöker återge...att jag lekte faktiskt med kottar, byggde en hel djurfarm med hjälp av pappas tändstickor. Väl hemma skulle allt rensas, syltas och saftas.....sen hade vi sylt och saft för ett helt år framöver.

Ja, en känsla av att känna sig väldigt gammal infinner sig helt plötsligt. Och tänk att vi gjorde av med all denna sylt och saft....något som vi i min egna familj nästan aldrig haft hemma....det har förändrats....en del saker till det sämre och vissa till det bättre...

/Lena

Emma Green Tregaro har visat både mod och intelligens genom att måla sina naglar i regnbågens färger - en symbol för fri kärlek - när Ryssland inför friidrotts VM har lagstadgat om vad som gäller för kärlek....

Emma har med små, tysta medel visat världen hur enkelt man som människa kan göra sina val...i det tysta och med stor genomslagskraft. Hon har inte gjort några politiska uttalanden utan endast pratat om kärlek....det som det egentligen handlar om. Och om vi som människor inte ska få känna känslor - vad gör det med oss, undrar jag. Jag känner stor kärlek och beundran när någon vågar agera medmänniska och i denna aktion stämmer allt till 100 %, därför tror jag att den fått så stor genomslagskraft. En vacker ödmjuk kvinna som lyser av kärlek när hon ler gör ett avtryck med enkla medel och visar därigenom sin styrka och modighet.

Emma är en vinnare, att hon kom femma i höjdhoppstävligen är sekundärt....säkert inte för Emma som höjdhoppare, för det är ju hennes proffession....men för henne som förespråkare och som medmänniska. Hon har fört fram sitt budskap på ett genialiskt sätt....som har fått en våg av följare att göra detsamma. Vi kommer att få se många naglar målade i regnbågsfärger framöver, jag lovar....

Och sist men inte minst....Internationella Friidrottsförbundet lade in ett förbud mot alla aktörer att måla sina naglar i glada färger....vad gjorde Emma då? Jo, hon hoppade i finalen med signalröda naglar...kärlekens färg....och det var att sätta pricken över i:et. Allt handlar om kärlek....såna här aktioner gör att jag känner mig så stolt, hoppfull och lycklig som människa.

/Lena 

Klockan är slagen, lektionen ringer ut - jag reser mig upp och går....jag följer.....

Klockan är slagen..ett år har gått, ett år som inneburit en ny fas och erfarenhet i mitt liv. Att tillbringa min vardag som arbetslös....ett år fyllt av smärta och sorg....men samtidigt ett år som jag har lärt mig så mycket av.....om mig själv. I alla de känslor jag befann mig i under förra våren bestämde jag mig för att använda tiden till att utforska.....mig själv. Varför jag blivit den jag är och hur det isåfall gått till, den kändes som en skrämmande och spännande resa att göra. Jag hade ändå all tid i världen - mellan de arbeten jag sökte och redovisade för myndigheterna.

Under våren 2012 var jag inte i så bra skick utan behövde läkarvård och var sjukskriven för stressymptom...min kropp hade under lång tid signalerat om hur illa det var ställt...och till sist fick den mig på fall....då jag bokstavligen föll ihop på gatan efter hundpromenaden. Sonen ringde efter ambulans.. Jag var tvungen att stanna hemma, kliva av och stanna upp. Började i samtalsterapi som ledde mig genom mitt livs labyrint där jag fick en insikt i vad som påverkat mig och gjort mig till den jag är - på gott och ont. Under hösten började jag en ettårig kurs inom KBT-inriktad Kost och Fysisk Aktivitet...med inriktning på viktnedgång. Kursen pågår fortfarande och den har gjort mig så gott. Dels har den resulterat i en välbehövlig viktnedgång, men främst har den gett mig ett medvetande om mitt beteende.  

Att få insikt i sig själv och sitt beteende kan många gånger vara svårt att ta till sig. Det är en process och att förändra sitt beteende som sitter så djupt rotat är inte lätt. Men, finns det ändå en medvetenhet - är det en bra start. Där befinner jag mig idag - jag är medveten....om mina styrkor och svagheter. Sen är det upp till mig att förändra det jag vill ändra på och utveckla det jag vill bli ännu bättre på. 

Något jag blivit väldigt medveten om är att jag är en följare....vet inte riktigt vad det beror på - men kanske har det med min uppväxt att göra. Jag har gått dit vägvisaren har pekat...jag har gått åt det håll andra går eller jag har gått dit andra sagt att jag ska gå. Sorgligt? Kanske på ett sätt....men samtidigt har jag aldrig heller haft några stora drömmar i mitt liv. Tråkigt? Kanske på ett sätt.....men samtidigt har jag haft ett bra liv - hittills.

Här och nu befinner jag mig....fullt medveten om detta. Jag har styrkan att vika av, jag har styrkan att utstaka min egen väg.....jag behöver ingen vägvisare. Och jag har tid och förmåga att känna efter i mitt innersta vad jag egentligen vill och behöver. 

Det gångna året har konstigt nog varit ett av de bästa i mitt liv....ett år som alla borde få under sitt liv. Som ger möjlighet att stanna upp... och ge sig själv tid och rum att utforska varför jag blev den person jag är  - idag. 

/Lena

Hittade ett gammalt urklipp som jag tidigare haft på kylskåpet, Tips om ett liv i balans som jag fick på en föreläsning av Mia Törnblom. Viktiga råd som vi alla bör leva efter och som gör att vi mår så mycket bättre - varje dag. 

Förstå skillnaden mellan självkänsla - det vi är - och självförtroende - det vi gör. 

Träna upp din självkänsla och inse att du har samma värde oavsett om det du gör blir succé eller fiasko. Inser du inte det, är risken att du inte vågar göra misstag och då vågar du heller inte leva ut. 

Stress är något du tänker dig till. Ändra därför dina tankar. 

Du kan förändra dig själv, men inte andra. 

Ha tålamod med din egen utveckling. 

Jämför dig aldrig någonsin med någon annan än dig själv.

Utgå alltid från dina egna förutsättningar. 

Om du varje dag har en lista på tjugo saker du ska hinna med och du hinner med fem, då är det fel på listan. 

Vi växer när vi klarar av saker vi föresatt oss. Ha därför realistiska mål för vad du ska prestera och hinna med, mål som varje dag gör dig till en vinnare. 

Det finns inga måsten - du väljer att!

Säg varje dag till dig själv "jag duger som jag är och jag är en härlig skit!"

För varje nej säger du ja till något annat. 

Jag sätter upp lappen igen för att påminna mig om att det aldrig är försent att ta tag i sitt liv, att utvecklas och att tillåta sig att må bra. Vi har ett liv och det pågår varje dag - här och nu. 

/Lena

Livet snurrar på, oftast så snabbt att vi inte hinner med det viktigaste av allt - oss själva. Vi sitter instängda i korgen och vet inte riktigt hur vi ska få stopp på ekorrhjulet. Vi inser inte att det är vi själva som kan dra i nödbromsen, vi själva som sätter gränserna och bestämmer över våra liv. Det kan kännas så otroligt oöverskridligt - nästan som att vi ska bestiga bergets högsta topp. 

Förra våren satt jag framför en ung kvinnlig läkare som sa de förlösande orden till mig, som gick rakt in i mitt hjärta "Du behöver inte vara stark, du behöver bara vara Lena". Hon tittade mig rakt in i ögonen och hade på bara några få minuter konstaterat vad som var mitt stora problem. Att jag under hela mitt liv tvingat mig till att vara den starka, den person som alla kan luta sig mot, den som inte ska falla. De kloka orden satte igång en process i mig som gjorde att jag började tänka på hur jag är som person. Att jag alltid ända sen barnsben - måste vara stark. 

Jag har varit på arbetsplatser som har krävt stor arbetsinsats och varit mycket föränderliga, där jag har anpassat mig och gett mer och mer. Som anställd har jag varit guld värd då jag har varit ansvarsfull, lojal och haft hög arbetsmoral. Och jag har alltid genom åren belönats med att avancera och fått mer och mer ansvarsfulla arbetsuppgifter - som till sist resulterade i att jag kom i en ledande position. En ledande position som jag trivdes i och som jag också var bra på. Jag fick visa min styrka, att jag orkade, jag arbetade som en maskin - jag kunde arbeta för två, tre personer om så krävdes. Vad jag inte kände....var att jag gjorde det på bekostnad av mig själv. När hjulet snurrar på, stänger vi av, vi hinner inte känna efter, vi fortsätter.....fortsätter.

Jag har tröskat och skördat med- och motgångar i livet precis som alla andra. Vissa händelser i livet har satt sina spår, en del som endast ett litet skrubbsår medan vissa ärr inte riktigt har läkt än. Att ta hand om sig själv, att våga stanna upp och möta det onda är något jag varit dålig på. Medicinen mot det onda har varit att arbeta och förbandet har varit att ta hand om andra.

Under året som arbetslös har jag fått möjlighet att för första gången i mitt liv ta hand om mig själv. Hjulet stannade.....ofrivilligt eller under påverkan av mig. Jag vet att jag själv var en bidragande orsak till att nödbromsen drogs i.....jag uttalade orden, satt min gräns och stod upp för mig själv tillslut.

Vissa stunder tänker jag tillbaks på mötet med läkaren och känner stor tacksamhet över de ord hon sa....orden som gjorde så ont i stunden men som gjorde att jag stannade upp, kände efter och kom till insikt. 

/Lena

Det känns vemodigt....jag äter sommarens sista jordgubbar till frukost, jag tittar på de sömniga humlorna som inte riktigt orkar lyfta sina vingar längre....utan somnar på mina bolltistlar. 

Det är höst i luften, vinden känns lite kall under morgonpromenaden och jag känner igen det onda jag får i mitt högra öra av att snålblåsten ligger på....dags att ta fram kepsen igen. Vemod i luften....i dag är det morgonen när de flesta återgår till sina arbeten....jag känner mig lite dämpad. Den här tiden på året är lite speciell - även när jag var i arbete - känslan är nästan densamma. Men, tidigare var känslan av vemod uppblandad med förväntan...som det innebar att få börja jobba igen - av att träffa kollegorna och få höra berättelserna om deras sommarupplevelser och att få komma tillbaks till de vardagliga rutinerna. Det kändes så tryggt på ett sätt att få komma tillbaks i vardagen - allt var som vanligt igen.....

Leo och jag har gått vår morgonpromenad i skogen tillsammans med Angelica och Ludde, det är vår vardagliga rutin - den känns skön och trygg. Vi pratar om livet....vi pratar om vår familj, våra hundar, vår arbetslöshet och vår framtid. Vi inser att nu är sommaren i princip slut - och vi försöker se det positiva i allt. Angelica säger att nu kan man börja tända ljus....även på dagen. Det är positivt - men även det lite vemodigt - att veta att ljuset håller på att fasas ut och att mörkret tar mer plats för var dag som går. 

Hösten är förändringens tid för mig....känslan av att göra något nytt - i stort eller smått har alltid pockat på under hösten. Ofta något i hemmet...något projekt, komma på idéer. Lusten till det finns inte riktigt där i år....jag känner mig dämpad. Jag inser att jag har kommit ikapp mig själv, landat efter att ha varit på en lång utflykt under drygt ett år. Ett år som innehållit så många känslor, ett år då jag kommit till insikt med så mycket, ett år som jag den mesta tiden har tillbringat med mig själv. 

Och det känns skönt - jag tillåter mig - jag får känna mig som jag gör. Jag får känna vedmod, det är naturligt att jag känner en sorg över att sommaren är slut och att alla åker till sina arbeten. Att jag saknar känslan av förväntan, att jag saknar min lust av att förändra - fast det endast handlar om att flytta runt några blomkrukor. 

/Lena