På min promenad hör jag plötsligt ett högt surrande, stannar upp, ser mig omkring. Ser ett träd i vårskrud fullt av svärmande bin och humlor. Så vackert, nästan smärtsamt.

Karin Boye får hjälpa mig med orden...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger.

Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

                            och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de änslades för färden - 

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                   som skapar världen.

Ur diktsamlingen "För trädets skull"

Satt i mitt bo, tvekade länge,

kastade mig ut, var rädd att falla.

Nu är jag som lärkan, högt uppe i skyn.

Vilar på vinden, vingarna bär

Konstaterar med förvåning 

att jag kan göra så här...

//Angelica

  Att vara nåbar är i princip något vi kräver av varje människa idag - motsatsen känns inte okey. 

Och att vara ständigt nåbar är oerhört tröttande, att höra våra egna och andras telefoner och datorer i tid och otid påminna oss om att vi är eftersökta. Dessa ständiga ljudpåminnelser...från samtal, sms, mejl. Bipp, bipp, bipp.... Vårt krav på nåbarhet har ökat med åren och har följt med det ökade tempot och framförallt teknikens utveckling. Det är svårt att stänga av idag, att lägga ner, att trycka på off-knappen och ta en teknikledig dag. Vi har blivit beroende av att vara nåbara, vi kräver det av oss själva och vi kräver det av våra medmänniskor. 

När jag var barn, tonåring och ung vuxen kunde inte mina föräldrar nå mig överallt, hela tiden. De fick ha tillit till att allt var okey med mig när jag prövade mina vingar i olika sammanhang. Allt från att jag vidgade mina vyer från egna gatan till nästa kvarter, till att göra min första egna tur in till stan, till att göra min första egna trip till Stockholm (för att inhandla Gul och Blå jeans) till min första egna tältsemester, till min första egna utlandsresa.

Själv har jag två vuxna barn, som fick sina första mobiltelefoner när de var femton år...och jag har svårt att minnas hur det var innan de fick dem....men jag måste också ha haft tillit. Idag däremot är det så lätt att säga till dem....skicka ett sms när du kommit fram, så fort de ska iväg någonstans - fast de är vuxna. Det känns bra att ha kontroll.......för det är väl egentligen det som det handlar om, att ha kontroll.

Att vi har ett så stort krav på nåbarhet, snabba kontakter och gensvar - kommer det att påverka oss i förlängningen? Vad gör det med egenskaperna tålamod, oro och tillit? Var mina föräldrar mer eller mindre orolig för mig än vad jag har varit för mina barn? När jag var ute på äventyr och de inte hörde av mig på flera, flera dagar...hur oroliga var de då, jämfört med hur orolig jag kan ha varit om mina barn inte har svarat på mitt sms inom ett antal timmar? Svåra frågor...och säkert inte mätbara.

Att den tekniska utvecklingen går framåt är ju självklart och vi lever i en tid då allt går rasande fort - det som kom ut på marknaden igår är i princip gammalt imorgon. Det gäller att hinna med att ta till sig allt, jorden snurrar fort nu. Men, mitt i allt har vi ett eget val - fastän vi inte tror det. Det är jag som väljer om jag för en dag trycker på off-knappen - om jag väljer att vara onåbar. Det känns ovant, nästan läskigt att ens tänka tanken....men det är säkert hälsosamt. Jag ska prova en dag........

//Lena

I dagens inlägg måste jag kommentera något som jag läst om i tidningen, det handlar inte riktigt om det som vi brukar blogga om i vår blogg, men har berört mig mycket.

Båda händelserna finns att läsa om i dagens DN och jag har missat dem båda under veckan som gått. Den gemensamma nämnaren är att vara ett stort fan eller supporter. Det som skiljer dem åt är att i ena artikeln handlar det om ett stort fan till popidolen Justin Bieber som varit i Sverige i veckan, en ung tonårstjej och den andra handlar om en grupp fotbollssupporters i Djurgården.

I fallet med Justin Bieber har en ung tonårstjej utsatts för ett så kallat "skämt" i direktsänd radio "Vakna med NRJ" där tre programledare har - tycker de - "skojat" med henne att hon vunnit en tävling att få träffa sin idol på tu man hand efter konserten. Hon blir så fantastiskt överraskad och glad att hon bara skriker......hysteriskt av lycka! Tills Martin Björk den ena av programledarna vänder hela scenariot med att säga "DU ÄR SÅ LURAD"....och skrattar hjärtligt! Vad händer? Jo, Sofia börjar gråta i direktsänd radio,,,hon blir så ledsen och förtvivlad, naturligtvis!! Vad trodde de ansvariga på "Vakna med NRJ"? Trodde de att hon skulle skratta med och säga.....men, Gud vad ni är skojsiga.....fniss...fniss. Natrurligtvis skyller producent, programledare m fl ifrån sig,,,tar inget ansvar för händelsen,,tycker att det är tillåtet att skoja om allt...även en försvarslös tonårstjej som dyrkar sin idol!

Vad jag förstår händer inget mer än att Sofia får torka sina tårar, komma igen och "Vakna med NRJ" kan fortsätta att "skämta" med sina lyssnare....komma på nya roliga idéer.

I det andra fallet med supportrarna i Djurgården tar allt en helt annan vändning... Supportrar har uppsökt managern Magnus Pehrsson och uttalat hot... om inte Djurgården börjar vinna sina matcher. Konsekvensen blir att Magnus Pehrsson inte vill vara kvar som manager utan slutar på studs, det får också konsekvensen att klubbens ordförande Tommy Jacobson också väljer att lämna sin post och fotbollen. Detta får stora konsekvenser såklart, det handlar om kriminella saker. Idrottsministern och stadsministern uttalar sig och händelsen har polisanmälts.

Vad förenar dessa båda händelser....jo, det handlar om dyrkan, när man blir så hängiven något att man i princip lever för och med den dagligen...och det kan lätt gå över styr och bli så allvarligt att den inte längre är sund. Sofia som dyrkar Justin Bieber hör till kategorin sund, så som vi alla säkert i tonåren har upplevt en gång till en idol. Fotbollssupportrarna däremot är ju riktigt illa ute, deras dyrkan har övergått till något annat...allvarligare.....nämligen kriminella handlingar.

Händelserna hamnar i dagens DN och båda berör, på olika sätt. Det sorgliga är att Sofias dyrkan av sin idol förlöjligades i direktsänd radio av vuxna människor som inte tog sitt ansvar. Det bra är att händelsen i Djurgården tagits på största allvar av Svergies politiska elit och säkert kommer att få rättsliga konsevenser.

Om jag bortser från den kriminella handlingen, är det då skillnad på att vara ett fan och en supporter, på tjej- eller killdyrkan,,på sportsligt och musik, eller skillnad på dyrkan och dyrkan...den ena kanske ska tas på stort allvar och den andra är....bara löjligt?

//Lena

  Vissa ord måste man riktigt suga och smaka på för att förstå innebörden.Tålamod är ett sånt ord och en egenskap som jag lider stor brist på, som jag inte har fått så stor portion av. När något hamnar i ett tillstånd av vakum, när nästa steg är beroende av andras agerande och där jag absolut inte kan påverka takten - då mår jag som sämst. När jag som är en långsam och lugn person kommit fram till ett taget beslut måste saker hända - och helst då i ett ökat tempo. Det ger mig energi att fortsätta - annars tappas fart och effekten blir den motsatta. Även enkla praktiska göromål i vardagen ska gå enkelt, snabbt och problemfritt utan att behöva kräva något tålamod från min sida. Vad det bottnar i att man har olika bra och dåliga egenskaper som person, vet jag inte. Om det har att göra med tidigare upplevelser i livet eller om vi föds med dem, att det är genetiskt.

Att försöka tänka och agera som vuxen, som när ens vänner ber om råd, är svårt när det kommer till en själv. Man får verkligen kämpa med sig själv för att inte tankarna ska fara iväg och låta det få så stora propotioner att man hamnar i en slutsats grundad på sin egen fantasi.

Det krävs stort tålamod att bara vara, låta saker få utvecklas i sin takt, låta tiden ha sin gång och ha tillit till att allt kommer att gå den väg som är tänkt och bli så bra som det bara kan.

Saker och ting kommer vid en särskild tidpunkt av en särskild anledning, den påminnelsen ger jag mig själv när jag far iväg i fantasin. Sen smakar jag på ordet TÅLAMOD - vad betyder det egentligen? Ja något så självklart viktigt som MODET ATT TÅLA - att vara så modig att jag vågar vila i vakumet tills det som ska komma är här.

 //Lena

En lång hundpromenad kan vara alldeles, alldeles underbar! Idag var en sådan dag, när alla ingredienser stämde - vädret var fantastiskt, sällskapet givande, hundarna glada och samtalen intressanta. Idag var vi tre mattar och tre hundar, Leo, Ludde och Dina som gick en lång, lång promenad. En promenad på över två timmar på en grusväg med skogen på ena sidan och åkrar med vattendrag på andra sidan. Eftersom vägen inte leder någonstans fick hundarna springa lösa, vi hade dem under uppsikt ifall något vilt skulle dyka upp, så de fick springa på fälten, bada i vattendragen, spana efter sork i det torra gräset....ja, allt roligt som en hund kan hitta på under en promenad. Och leka tafatt, skälla och rasa av sig....ett riktigt hundliv som gör en nöjd hund.

Vi mattar samtalade om allt möjligt, det hinns med en hel del ämnen under en så lång promenad. Och vi var eniga om att naturen är bra för människan, det är där vi ska tillbringa mer tid - och det är där vi ska hämta kraft. Människan är formad och gjord för att vistas ute i naturen - men vi har nog glömt bort det i dagens samhälle...tiden räcker inte riktigt till att vistas i skog och mark, när vi har så många måsten under en dag. Vi hundägare får ju vår dos tillgodosedd, eftersom hunden älskar att vistas utomhus - och jag är evigt tacksam över att jag tog beslutet att skaffa hund..han är min hälsa! Jag får motion, som bidrar till att min kondition blir bättre, som gör att jag mår bättre och som förhoppningsvis leder till att jag får vara friskare och får ett längre liv. Allt tack vare Leo! Mig passar det ypperligt att ha hund, eftersom jag trivs i naturen - har provat så många gånger att tillbringa timmar på gym och i gymnastikgrupper. Men, alltid ledsnat eller tappat sugen, inte känt mig motvierad. Med ansvaret för en hund kan man inte ledsna eller tappa sugen - hunden måste få göra sin toalett och får röra på sig varje dag...även om matte har en dålig sådan. Och helt otroligt brukar den dåliga dagen, förvandlas till att bli bra efter en promenad i skog och mark.

Efter dagens långpromenad är jag så där skönt slö, slapp och likgiltig. Kroppen känns behagligt tung, fötterna ömmar lite och benen är trötta. Eftermiddagskaffet smakar gott och den lilla chokladbiten till piggar upp - Leo ligger nedanför mina fötter och sover tungt, när han vänder sig suckar han djupt. Hans känsla är samma som min - förnöjdsamhet - en promenad kan vara alldeles, alldeles underbar.

//Lena

Vi lever i en tidålder då vi har blivit så vana att stressa att vi inte ens märker att vi bär den inom oss, många av oss tror att vi är i ett normaltillstånd när vi halvspringer gatan fram och pratar snabbt i mobiltelefon. Därefter, samtidigt som vi fortsätter att skynda oss börjar vi blippa på knapparna för att vi kom på något ytterligare som inte blev sagt, efter samtalets slut. För endast ett trettiotal år sen skulle detta beteende ha orsakat mångas blickar - ja, alltså tekniken fanns ju inte riktigt i var mans hand - men själva beteendet är det jag främst syftar på.

Idag gör vi allt mycket snabbare än vad människan gjorde tidigare, vi går fortare, vi äter fortare, vi pratar fortare, vi kör bil fortare....ja, listan kan göras lång. Tempot har ökat och det fortsätter att öka. Jag har ofta tänkt tanken, vad kommer det att göra med människan på sikt - med evolutionsprocessen. Jag såg ett inslag på TV för ett antal år sen, där de visade skillnaden på hur fort människor gick över ett torg på 1960-talet och i nutid....skillnaden var enorm! Och det konstiga är att om vi skulle börja gå i samma takt som människor gjorde då, skulle vi bli - stressade! Är inte det fantastiskt? Det har alltså gått så långt att om gemene man försöker sänka tempot - blir vi stressade.

Idag går vi kurser för att lära oss hantera vår stress, vi går kurser i att lära oss andas, vi går kurser i att lära oss att vara avslappnade - allt det som vi har naturligt i oss när vi föds. För vi föds, förhoppningsvis inte i ett stressat tillstånd. Vi har mycket att lära av barnen, de små, innan vi vuxna formar dem till små stressade varelser. Scenariot av en stressad småbarnsförälder som drar sitt lilla barn i armen för att skynda på, mår jag riktigt dåligt av. En förälder som sitter med sitt barn på en hamburgerbar och äter hamburgare och påskyndar sitt lilla barn att äta snabbare, snabbare, är en bild som etsat sig fast hos mig sen många år tillbaks. Jag försökte ge blickar...men föräldern var för stressad för att se....och bilden samt orden av min egen son när han som sjuåring ger uttryck för sin undran, när han en dag är med mig på min arbetsplats och min kollega halvspringer förbi mitt bord ännu en gång...."Mamma, varför springer alla på ditt jobb"?? Det var som ett uppvaknande...en så intelligent fråga från ett litet barn...min kollega skulle endast till kopiatorn och den var inte på väg någonstans.

Så rätt, så rätt - varför springer alla vuxna? Varför barn springer vet vi ju....de har spring i benen! De måste springa bort det....

Vår naturliga förmåga att i vissa situationer få en stressreaktion har alltså blivit en naturlig del av oss, vi går runt och bär på den mitt i vardagen. Stress är egentligen en livsviktig reaktion i kroppen som sätter i gång olika stresshormoner som adrenalin, noradrenalin och kortisol för att ge oss extra kraft och energi, som exempelvis när vi upplever fara eller känner oss otillräckliga i en pressad situation!

För urtidsmänniskan var stress ett sätt att uppfatta fara och sätta kroppen och alla sinnen i alarmberedskap för att kämpa eller fly, och för att överleva! I det samhälle vi lever i idag har stressen kommit in i vardagen på ett helt annat sätt och även fått en lite annorlunda karaktär då tidsbrist och känslan av otillräcklighet har ökat. Det är när vi känner att vi tappar kontrollen, känner oss otrygga och saknar mening som risken för stress ökar. Stress uppkommer ofta som en följd av våra tankar, av dagligt grubbel. Kroppen har svårt att se skillnad på tankar och verkliga fysiska faror, därför skapas samma kroppsliga reaktioner.

Ja, vad gör stressen med oss människor på sikt? Det är frågor som måste ställas, besvaras och tas omhand. Jag har också varit drabbad och sjukskriven av utmattningssymptom, vem har inte det i dagens samhälle? Det är lätt att ta på sig för mycket arbete, vilja allas väl och att inte säga ifrån. Men, det gäller att våga säga ifrån, att stå upp för sig själv och inte göra saker på bekostnad av sig själv. Skapar och vårdar vi bara vårt eget utrymme är det mycket lättare att hålla stressen ifrån sig.

Idag som arbetslös, arbetar jag inte för mycket och blir inte alls stressad av den orsaken. Däremot är just arbetslöshet en stor orsak till stress hos människor, vi tappar kontrollen av vår framtid, vi känner oss otrygga och vi saknar mening. Det är lätt att låta tankarna ta över och börja grubbla. Då är det viktigt att försöka se om det finns någon mening med det som skett, att finna den i det utsatta läget kan vara svårt - oftast brukar den lysa klart när vi kommit in i framtiden. Jag har tilltron till att jag ska finna meningen med min situation även denna gång.

//Lena

Det är lätt att slås ner och tappa både självkänsla och självförtroende när man är arbetslös. Att ha en sysselsättning, ha en arbetsplats att åka till och tillhöra en gemenskap är viktiga faktorer. Det gäller att tro på sin egen potential och inte helt tappa bort sig vilket kan vara svårt. Det jag har märkt under den tid jag varit arbetslös är att dagarna kan vara otroligt skiftande i hur stor tilltron till mig själv är. Ena dagen är självkänslan på topp och jag känner att allt kommer att lösa sig, jag har planer och idéer om hur det ska gå till, min hjärna spottar fram en massa lösningar och jag söker jobben som jag absolut inte ens skulle överväga att söka dagen efter....för då är självkänslan i botten och allt känns hopplöst och nattsvart. Hur kan det komma sig......jag har liknat det som att jag hoppar bungyjump, när gummibandet tänjs ut och jag åker ner i botten och sen upp igen, ner i botten...upp igen. Detta är otroligt energikrävande, men så är det väl när man inte har riktig kontroll, när ens liv ligger i händerna på....ja på vadå? Jo, hos mig själv...för det är ju bara jag själv som kan se till att det kommer till en förändring och då gäller det verkligen att ha energi och tilltro - samtidigt som jag håller på och hoppar bungyjump! Det är inte lätt detta och det värsta senariot är om det fortsätter så här, alltså fortsätter i arbetslöshet. Det är något som jag absolut måste bryta mig ur innan det är försent, för självkänslan, självförtroendet, tilltron, energin, lusten, orken....ja, gud vet allt vad som minskar i takt med att dagarna som arbetslös ökar. Så viktigt det är att ha ett arbete, en sysselsättning för oss människor. Men, det är ju inte bara själva sysselsättningen som är viktig - det är ju helt krasst ens ekonomi, den egna försörjningen det handlar om också, för det går ju inte att ha något utsvävande liv med a-kasseersättning. Och när jag var hos Arbetsförmedlingen förra veckan informerade min handläggare mig om att aktivitetsstödet som börjar gälla för mig under sommaren är ännu lägre än a-kasseersättningen. Så det är bara att bita ihop och inse att den lön som jag en gång hade och är reducerad med två tredjedelar ska ner ytterligare ett snäpp - häpp!

Det är en tuff tillvaro detta och samtidigt förstår jag också att jag inte har det sämst. Det finns regioner i landet där det absolut inte finns några jobb alls att söka, där industrier har lagts ner, där utflyttningen är stor, där all utveckling har stannat - där båda föräldrarna i familjen är arbetslösa och sitter med belånade hus som ska betalas. Hur klarar de sin tillvaro? Hur mår de? Den stora kvoten av ungdomar här i landet som inte kommer in i sysselsättning, som har studerat färdigt eller som inte vill/har förmåga att studera. Hur har de det med tilltron till framtiden? Tror de på sin potential och kapacitet alls?

Ja, det är lätt att knäckas, att brytas sönder och tappa bort sig under en arbetslöshet. Och det är svårt att plocka fram sina styrkor. Jag önskar att jag hade ett bra recept för hur jag ska behålla tilltron till mig själv alla dagar - utan att behöva åka upp och ner i ett gummiband.

Men, jag har bestämt mig - detta kan inte fortgå så värst länge till...jag kommer att klippa bandet och kasta mig ut. Var och hur jag landar får vi se - jag hoppas att jag landar hyfsat mjukt.

//Lena

Idag var det en sån där fantastisk morgon för promenad. Bara att spänna på sig midjebältet och sätta Leo framför som draghjälp. Det var den tråkiga vägen vi skulle gå idag, den som bara går rakt fram och inte leder någonstans...förutom en gul skylt där det står Nåstuna....som vi sedan vänder vid och går samma väg hem. Den tråkiga vägen som Leo tycker, men som jag kan tycka är skön att gå tidigt på morgonen innan biltrafiken börjar, eftersom vi går på en cykelbana intill landsvägen. Och idag var det en sån där fantastisk morgon, när solen värmer redan klockan åtta, gruset knastrar under skorna och vägarna är torra. Efter att vi gått någon kilometer hörde jag ett väbekant ljud och var tvungen att stanna upp och titta upp i skyn...högt, högt upp....där var den! Jag såg min första sånglärka för året - de har kommit nu! Och det för mig är det främsta av alla vårtecken...jag älskar drillen av sånglärkor. Tror jag gör det för att det påminner mig om min barndom, vi hade lite åkrar runtomkring där jag växte upp och jag minns det som att det alltid var fullt med lärkor i luften....som jag sökte med blicken och jag hade som sport att inte ge mig förrän jag hade funnit på dem, hur högt de än befann sig. Och det gör jag alltså även idag...söker lärkan högt i skyn och känner en slags lycka när jag finner på den.

Våren har alltså kommit, det är säkert nu och snön har smält snabbt...så snabbt att det nu är risk för att vattendragen ska svämma över. Fyrisån inne i Uppsala har stigit med 20 cm på bara ett dygn, jag var tvungen att åka in till stan och titta och jag har aldrig sett så mycket vatten i ån någon vår. Det beror tydligen på att snösmältningen har skett fort och att tjälen är kvar på grund av kylan som vi haft så vattnet kan inte sugas upp....ja vi får se hur det går, för de säger att vattennivån kommer att fortsätta att stiga. I såna lägen är det skönt att man inte bor vid vattendrag, det måste vara oroligt och jobbigt! Eftersom det idag kändes som den första riktiga vårdagen fick jag en lust att börja vårstäda utomhus, kratta gräsmattan, rensa bort gammalt visset och ta bort fågelmataren.

Imorgon får det bli en tur till blomsterhandeln för att köpa lite pensér o dyl - för nu känns det som att det är rätt tid att plantera några ytterkrukor - och som jag har längtat - det är äntligen vår, sånglärkan har kommit!

//Lena