Ibland hittar man texter i dagens tidning som direkt är som skrivna till en själv och där man befinner sig just i stunden. I dagens söndags DN föll min blick just på en text som Behrang Behdjou skrivit och som jag så väl kunde instämma och känna igen mig i.

Jag vill gärna dela med mig av den;

När det gör ont testas vår inre styrka

Det här med att känna sitt eget värde är sällan särskilt lätt, för någon. Kopplat till de kliande komplex som gärna uppstår i en människas själ under uppväxttiden kan åren mellan säg 13 och 20 verka alldeles ohanterliga.

Det är dock på intet sätt en känsla som stannar i ungdomen, den kommer gärna åter även senare i livet; hos den som inte är tryggt förankrad i sig själv, hos den som alltid har undrat över sin egen förträfflighet och hos den som av någon anledning börjar tvivla.

Inför vår inre fruktan är vi alla lika. Och då, inte alltid men alldeles för ofta, står där någon och riktar sitt finger mot dig. Förklarar dig annorlunda. Oönskad. Oälskad.

Det är inte nödvändigtvis regelrätt mobbing, hur oregelrätt mobbing nu kan bli. Det kan vara ogenomtänkt, skämtsamt, ibland ingenting annat än en spegel - ett sätt för den som pekar att försöka hålla sin egen ångest i schack. Rikta den utåt. Bort; ta bort alla blickar.

Ändå gör det ont. Det gnager och inuti kan det uppstå som en storm, dina tankar förefaller enfaldiga och det kan vara svårt att hålla balansen, för ingen står bredvid och håller dig uppe.

I slutändan är vi alla ensamma, hur mycket folk vi än har omkring oss. Det uppkommer alltid situationer där ingen finns för att stötta, tider av prövning där vår inre styrka är det enda som kan bära oss.

Och det är därför det är så viktigt att älska sig själv. Grunden finns i den person du möter - som du tvingas möta - varje dag. När du vaknar imorgon vill jag att du säger dig följande:

"Jag är bra för att....." Kommer du inte på något? Försök igen. "Jag är bra för att..."

Det finns hur mycket som helst och du behöver påminna dig själv om det.

Behrang Behdjou

Imorgon när jag vaknar ska jag säga till mig själv "Jag är bra för att...." 

Sen ska jag tillägga: "Jag är arbetslös men inte värdelös, jag vet vad jag kan, jag vet vad jag är bra på och jag vet mina styrkor. Det är synd att de som tackar nej till mig inte har en aning om vad de går miste om. Jag kommer snart att få min revansch där jag får visa upp all kunskap som jag samlat på mig genom livet. Och det är inte lite det....

//Lena

Jag är så gammal att jag minns de långa, långa långfredagarna...de var verkligen långa i min barndom. Fram till 1969 spelades sorgemusik i radion, på TVs enda kanal eller till och med när det fanns så många som två visades endast program som hade med påsken, religon m.m att göra. Affärerna var naturligtvis stängda, de hade ju överhuvudtaget inte de öppettider som vi är vana vid idag...men på långfredagen var allt stängt. Och konstigt nog på grund av detta upplevde också jag fastän jag var ett barn att dagen var så lång så lång, jag som ändå inte var så beroende av TV, radio o affären direkt...utan mest av att vara utomhus och leka med kompisar...men långfredagen var oändlig och tråkig.

Nu har ju så mycket förändrats, långfredagen är precis som alla andra dagar...allt är öppet, TV visar de vanliga fredagsprogrammen och radion kör på som vanligt på sina alla kanaler. Och jag tänker...tänk att jag är så gammal att jag känner igen mig i ICAs vitsliga reklam om långfredagen, där ICA-Stig ska försöka beskriva hur trist det var när vi var unga.....på sjuttiotalet...tydligen en evighet sen.

Men dagens långfredag tillbringar man inte på annat vis än någon annan dag i kalendern, nu för tiden. Inte jag heller...så idag har det blivit två hundpromenader med Leo och kompisen Ludde. Eller promenader är väl att överdriva...då brukar jag mena att jag går en rejäl promenad på några km, utan det har mer handlat om att kompisarna har fått springa på vidderna och leka och jag har gått runt, runt på åkern. Det bästa med denna långa vinter är att det har varit en fantastisk skare de senaste 3-4 veckorna, så vi har kunnat gå hur långt som helst på åkrarna - utan att sjunka igenom. Hundarna har kunnat springa hur långt som helst de också utan att behöva anstränga sig i djup snö. Det roligaste av allt är när man har med sig en boll och de får fart på den, då glider den fram på skaren med en faslig fart - nästan av sig själv. För ett par veckor sedan fick Ludde en sån fart på en fotboll att han låg som ett steck efter den...och han fortsatte och fortsatte, rakt fram, rakt fram...till slut var han nästan en liten prick...Angelica och jag skrattade så att vi höll på att kissa på oss, så roligt såg det ut. Ludde sprang och sprang och stannade aldrig...Leo stod bredvid oss och glodde med stora ögon...vad håller han på med och när ska han vända eller stanna? Det var en syn för gudarna och vi sa att vi skulle ha filmat det...men som alltid så hinner man inte riktigt med...vi hade ju inte klarat det heller eftersom vi hade en sån skrattfest.

Tänk vad roligt man kan ha med hundar och så sant att ett gott skratt förlänger livet....det gav så mycket energi, man kan säga att den dagen var en total motsats till min barndoms långfredagar.

//Lena

Så har då påsken kommit igen....varje år blir man lika överraskad över att det är dags för påskpynt, påskägg, påskmiddag och för alla dessa små söta påskkärringar som ringer på dörren...har vi hunnit med att inhandla något påskgodis....

Iår är min känsla lite speciell, jag har inget arbete att gå till så jag behöver inte ta ställning till om jag ska ta kompledigt för att stanna hemma hela dagen eller om jag ska arbeta halv dag. För första gången på så många år, ja herregud det är nästan fyrtio år som jag har arbetat. Att bli arbetslös är inget man planerar direkt utan man drabbas av arbetslöshet - av olika anledningar. Min egen och mina kollegors uppsägningar är diskutabla om de sköttes på rätt sätt, av både arbetsgivare och facket. När man drabbas av sådana livsavgörande besked orkar man inte sätta emot, man försöker men orkar inte ända fram, för man har redan börjat förlora sig själv - man är i chock - som är ett så allvarligt tillstånd att man är uträknad. 

Mina trehundra a-kassedagar går ut i juni, vet jag inte riktigt vad som händer sen....vad jag förstår hamnar jag i nåt som heter Fas 1. Och vad det innebär har jag ingen aning om....men jag har följt debatten i tidningar och media och det verkar inte lovande, så mycket förstår jag. Något jag absolut inte vill komma till är Fas 3 - ändstationen. Jag får en kuslig känsla av mörker, där människor föses ihop i grupper och samlas i olika rum för olika åtgärder....jag vill inte riktigt ge min fulla beskrivning av vad jag tänker på....men känslan är skrämmande. Jag läste Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul, artikel i DN i januari och blev helt tagen av hennes beskrivning...hur kan man behandla människor på det sätt hon beskriver? Även om de som ska stå till svars kanske inte tycker att hennes beskrivning stämmer - äger man alltid sina egna känslor - så Nikes beskrivning stämmer för henne. Jag rekommenderar varmt artikeln www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad. Den beskriver ett Sverige och en tid när vi alla människor inte får plats i arbete, då satsas det på aktiviteter för att lära alla oss som står utanför hur vi måste agera för att snabbt komma i arbete igen. Läste även ett repotage i förra söndagens DN som hette Fast i fas 3, där åter igen människor fick beskriva sin vardag - skrämmande! Människor sätts i sysselsättning som inte har någon mening eller syfte....t ex mannen från Flen som ringde in till Sveriges Radios Karlavagnen och berättade att han står ensam i en av kommunens lokaler och målar stolar....38 st...ena veckan målar han dem vita och nästa vecka målar han dem gula.... Vad är meningen? För vem? I vilket syfte? Det arbetet liknar en sysselsättning som jag åter igen inte vill beskriva i ord....för liknar det mer att bryta ner människor...och jag tänker på hemska platser där sådant har begåtts. Tänker jag fel? Tror inte det - jag är övertygad. Mannen som ringde är helt förstörd, säger han - och han äger också sina egna känslor..... 

Sociologen Roland Paulsen säger i repotaget något intressant som även jag har sagt i många år...det finns helt enkelt inte tillräckligt med jobb åt alla. Han ger bl a ett exempel att det arbete som det krävdes hundra skogsarbetare för att utföra på 1800-talet klarar endast en man av idag.

Tekniken och utveckligen går framåt, som är av godo, och då förändras arbetsvillkoren - människor ersätts av maskiner, robotar och annan teknik. Samtidigt som vi människor utvecklar tekniken hinner vi inte med att skapa nya sysselsättningar som vi måste ersätta de förlorade jobben med. Det är en av anledningarna till att det fattas arbetstillfällen, sen kommer den ekonomiska därutöver. Vinstintressen och att arbetsgivare låter färre personer sköta det dagliga arbetet så de som är i arbete håller på att arbeta ihjäl sig och hamnar till slut i sjukskrivning. Vi sätter rekord i övertid och dessutom finns det en stor dold övertid som aldrig registreras.

Vi lever i en tid då det kan kännas väldigt hopplöst, jag är 55 år och jag kommer inte att tillåta mig att hamna i ett nytt ekorrhjul med Fas 1, Fas 2 och Fas 3...hos Arbetsförmedlingen, jag måste klara mig ifrån det. Det verkar alldeles för deprimerande - jag vägrar att förlora mig helt. De som mitt hjärta vurmar för är ungdomarna - deras framtid. Det måste finnas ett sätt att få in dem i arbetslivet på ett bättre sätt än att fösa ihop dem i grupper till meningslösa aktiviteter och själadödande sysselsättningar. Detta är den viktigaste frågan politikerna har att lösa - enligt mig. 

//Lena

  Tänk att få vakna upp en morgon och känna sån tacksamhet, idag är en sådan dag. Och egentligen är det väldigt förunderligt att vi i vår del av världen inte känner tacksamhet varje dag. Vi som har och kan köpa allt. Det behövs att något drabbar oss, som en enkel övergående kräksjuka som jag precis har haft och repat mig ifrån...en kräksjuka som jag vet att jag kommer att besegra och som kommer att försvinna från min kropp lika snabbt som den kom till mig. Idag känner jag mig så tacksam - att jag orkar göra enkla sysslor som att plocka ur diskmaskinen och fylla den på nytt, att jag orkar ställa mig i duschen, jag till och med sätter på lite rouge på kindbenen och rött på läpparna för att fira att jag kommit hel ur detta. Det matchar mina rödochvit randiga inne-flanell-pyjamas-byxor.

Tacksamhet är ett vackert ord...alla människor borde stanna upp i sin hektiska vardag och känna av den känslan lite oftare. För det finns så mycket att vara tacksam för både i stort och smått.

Jag har under min tid som arbetslös konstigt nog varit tacksam fler gånger än när jag var i arbete, tacksam över livet, över min hälsa och över det vackra som jag fått se ute i naturen om dagarna. När jag har stannat upp och tittat närmare på ett spindelnät eller ett rimfrostblad, se dess vackra formationer och förundras över hur djur och natur kan skapa detta - att vår värld är full av konstverk - bara vi hinner stanna upp och se dem. Under min tid som arbetslös har jag närmat mig känslan av min barndom, då jag var mycket ute i skog och mark och upptäckt att det är samma dofter, samma känsla att gå på mjuk mossa och att det var längesen jag tillät mig att tillbringa tid där - fastän jag är en naturmänniska. Jag har befunnit mig i samma ekorrhjul som så många andra, där tiden är så krympt. Och just därför kan jag konstigt nog även känna en tacksamhet över att jag är arbetslös, fastän känslan är klyven, då jag idag hittat en del i mig själv som har så stor betydelse för att jag ska må bra,,att få vistas i naturen, att få stanna upp och att få stanna tiden för att beskåda allt det vackra och känna just - tacksamhet. 

//Lena

Undrar hur många mil hundpromenader jag har gått i mitt liv.... Jag började redan som barn att dra runt på hundar i grannskapet. När jag såg en söt hund brukade jag följa efter ekipaget på betryggat avstånd för att se var de bodde för att dagen därpå ringa på dörren och fråga om jag fick gå ut med deras hund...de undrade nog var jag dök upp ifrån....

Det var Lasse, Nicke, Tuffingen, Chicko, Zeta,,,ja allt vad de hette. Och jag minns dem alla så väl än. Men, det är länge sen...så de bor i hundhimlen nu - tillsammans med Fly, hunden som min föräldrar sent omsider köpte...efter alla år av tjat från mig. Men, då var det nästan försent för jag var sexton år och mitt intresse för pojkar hade nästan börjat ta överhanden, så jag lämnade mitt tonårsrum och Fly för att flytta ihop med en pojkvän vid precis arton år fyllda. Men, det är en annan historia....Fly var i allafall en svart labradorhane - jättestor, jätteglad och jättehungrig ALLTID.
Fly blev tolv år gammal och det var en sorgens dag när han lämnade oss - mamma och jag var helt övertygade om att han var koltrasten som satt i cypressen utanför köksfönstret, den som sjöng så vackert för oss.

Sen den dagen har jag sagt att jag ska skaffa en egen hund en dag....men aldrig riktigt fått till det. För jag har arbetat jämt, jämt, jämt. Och var skulle hunden tillbringa dagarna....

Men, så kom då den dagen när jag bestämde mig och insåg att om jag fortsätter att säga sen, kommer det aldrig att hända - utan jag var tvungen att ta tag i saken. Och när jag väl bestämt mig finns ingen återvändo, då är det bara att handla - så att skaffa hund gick väldigt fort helt plötsligt.

Vi hämtade Leo midsommaren 2009, jag hade en lång, lång semester - tog ut alla sparade dagar plus årets semester, så jag var ledig hela sommaren, åtta veckor. Dessa veckor tillbringade jag med min valp och det enda som stod på agendan var att ge honom mat och gå korta kissrundor.

Och vilken härlig sommar det var....jag gjorde i princip ingenting mer än tog hand om valpen Leo.

Efter att de åtta veckorna gått började jag jobba och Leo började på hunddagis och fick en massa kompisar - oj vad han lekte och trivdes där.

Nu har jag varit hemma ett antal månader eftersom jag är arbetslös och Leo har varit min hälsa, mitt stöd, min terapi och sällskap. Han har varit så nära och följt mig hela tiden, i de sorgsna stunderna och under de dagar då det har kännts bättre. Visst har det varit tufft vissa dagar att ha en hund att ta hand om när man helst har velat ligga kvar i sängen....men vilken tur att han har funnits där, så jag har tvingats ut i naturen som är så helande för människan. Vi är gjorda för att vistas utomhus i naturen och det är lite ledsamt att vi tillbringar så mycket tid inomhus nuförtiden.

Djur och natur helar - så ut och gå över stock och sten, det råder jag dig. För det känns så fantastiskt när man kommer in igen och det ger så mycket energi.

//Lena

Sitter och laddar för att ringa ett samtal, jag har laddat hela dagen, skjutit det framför mig, jag kan väl göra det senare, jag har verkligen ingen lust. Samtalet kommer inte att ta många minuter och det är, tro det eller ej, ett helt ofarligt samtal. Så varför gör jag det inte bara? Varför tar det emot så mycket? Jag måste ringa arbetsförmedlingen, jag är SKYLDIG att ringa arbetsförmedlingen. Kanske är det just det ordet som gör att det tar emot, skyldig. Jag är skyldig att ringa och tala om att jag ska åka bort på semester i två veckor. Som arbetslös har jag inte rätt att ta semester, jag är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande sju dagar i veckan, oavbrutet. Nu har jag ändå valt att resan med familjen ska bli av. Resan är planerat sedan flera år och jag tänker inte stanna hemma bara för att jag är arbetslös. Dock får ju detta konsekvenser för mig, vilket jag motvilligt accepterar. Väljer jag att ta semester, oavsett antal dagar, avsäger jag mig rätten till a-kassa. Jag avsäger mig rätten till den låga ersättning som a-kassan betalar ut. Jag skulle kunna hävda att jag kan sitta vid datorn och söka jobb ett visst antal timmar varje dag även utomlands, med hjälp av internet har jag ju samma möjlighet till det där som här. Men enligt arbetsförmedlingen har jag inte rätt att sitta i ett annat land och söka jobb i sverige, jag måste finnas på plats, kunna börja arbeta omgående. Kanske är det just det som gör att det tar emot att ringa detta samtal. Mitt förnuft förstår att det inte är arbetsförmedlingens mening att jag ska känna så här, men jag kan inte hjälpa det. Verje cell i min kropp säger att jag är skyldig. Jag har gjort mig skyldig till arbetslöshet, tills motsattsen är bevisad. Jag har inget problem att ta konsekvenserna när jag gjort mig skyldig till något samhället inte accepterar, men just denna skuld vill jag inte ha på mina axlar, jag anser mig vara oskyldig. Jag anser att jag har rätt till semester, trots att jag är arbetslös, för även arbetslösa behöver resa bort ibland.

//Angelica

Det är morgon och jag sitter som bäst med morgontidning och kaffe när jag inser att jag känner mig intensivt iakttagen. Detta är en helt vanlig, dagligen återkommande, morgonritual. Nu uppstår dagens första maktkamp, ska jag njuta av tidning och kaffe eller gå promenaden som jag inte har lust med men som jag mår bra av? Att ignorera stirrandet genererar efter en stund en uppfordrande knuff, som i sin tur avlöses att nytt stirrande. Jag kan välja att avbryta detta med en skarp tillsägelse men det känns inte snällt, och jag är en snäll människa. Det är bara att inse att det är dags för dagens första promenad i naturen. Solen skiner, det är minusgrader och under natten har det fallit pudersnö. Världen är vit och vacker intalar jag mig. Medger dock att jag så här i slutet av mars hade föredragit sol och plusgrader. Faktum kvarstår, det är kallt. Både Ludde och jag behöver vinterjacka idag. Så beger vi oss ut på vår morgonrunda och startar denna med att hämta kompisen Leo. Hundarna bryr sig inte om att vintern varit lång, dom  möter varje dag med samma glädje. Ludde och Leo lever i nuet, dom är livsnjutare. Jag vill också vara en livsnjutare. Jag försöker lära mig av hundarna, se varje dag som en ny start. Fri från igår, fri från i morgon, allt som finns är här och nu.  Så svårt, att inte älta gårdagen, inte drömma om morgondagen, att alltid vara på väg. Någonstans.

//Angelica

Så har jag då åter varit på en obligatorisk träff på Arbetsförmedlingen. Ämnet för dagen var "Informationsmöte om arbetslöshetsersättning". Under en timmes tid satt jag och hoppades på att jag skulle få reda på något jag inte redan visste och till slut hände det faktiskt. Jag insåg att om jag blir sjuk och inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, även om det bara är en lindrig åkomma som går över på ett par dagar, så skall detta rapporteras till Arbetsförmedlingen som gör en avanmälan till a-kassan. Sedan skall jag ringa Försäkringskassan som efter en karensdag betalar ut sjukersättning. När jag så blivit frisk igen måste jag åter infinna mig på Arbetsförmedlingen för att dom i sin tur ska anmäla mig till a-kassan. Att ringa duger inte alls för det skulle ju kunna vara någon annan som ringer. Till de två obligatoriska möten jag varit på hade jag kunnat skicka någon annan eftersom vem som helst hade kunnat skriva mitt namn och personnummer på lappen. Någon id kontroll var det inte frågan om och någon svårare id kontroll är det inte heller när jag ringer. Däremot använder jag e-legitimation när jag ska in på min sida på arbetsförmedlingens hemsida. Så nu funderar jag på varför inte allt som är obligatoriskt förläggs till deras hemsida. Antagligligen har jag inte rätt kompetens för att förstå detta, kanske behöver jag ytterliggare en obligatorisk träff där jag får detta förklarat för mig.

//Angelica