Alla inlägg under september 2013

Av LeAn - 28 september 2013 12:10

       

Jag har tidigare i bloggen gjort ett inlägg om att människan mår bra av att vistas i grönska. I inlägget Jordiga Fingrar från maj månad. Jag måste få återkomma till det, med risk för att bli tjatig. Läste precis en liten artikel i en bilaga till lördagens DN.

 

Om att vi blir friskare av grönska. I artikeln står att grönska har visat sig ha en läkande effekt på de flesta sjukdomstillstånd, men behandlingen gör störst nytta om dessa är kopplade till hjärnan. Förr i tiden var det vanligt med trädgårdar och odling i anslutning till sjukhusen men detta föll i glömska. På åttiotalet konstaterade man dock att de patienter som hade ett träd utanför fönstret tillfrisknade snabbare efter en operation än de som bara såg en tegelvägg och i början av 2000-talet exploderade intresset för Grön Rehab.


När jag läser dessa rader kommer ett starkt barndomsminne till mig. Som tolvåring drabbades jag av hjärnhinneinflammation med ett snabbt förlopp som gjorde att jag hamnade i medvetslöshet. De första dygnen var mycket kritiska, jag låg på intensivavdelningen med 24-timmarsvak. Maktlösheten var stor för mina föräldrar naturligtvis, innan sjukdomsförloppet började vända och jag sakta återkom till livet. Det blev en lång rehabilitering - året var 1969 och vården såg annorlunda ut då, så jag blev sängliggandes under lång tid.


Utanför mitt fönster åkte bilarna förbi, på Sjukhusvägen, som den heter och på andra sidan vägen en höjd och bakom höjden ligger Studenternas IP...där många SM-bandyfinaler har spelats genom åren.


På höjden höll man precis då, 1969, på att plantera tallar. Detta låg jag och tittade på om dagarna....små, små gröna tallar som grävdes ner i jorden...en efter en. Och de var många till antal. För det är en lång slänt som löper längs hela vägen. Jag orkade inte så mycket mer än så om dagarna den första tiden, så det var min tillvaro mellan sovstunderna. Om inte mitt minne sviktar....blev hela planteringen klar under den tid jag låg på sjukhuset, det är i alla fall som jag minns det. Och det blev så fint, tyckte jag. Alldeles, alldeles grönt!


Idag när jag passerar samma väg, många år senare brukar jag skänka den episoden i mitt liv en tanke. Det känns som om jag har varit delaktig i planteringen av tallarna längs Sjukhusvägen. De har växt sig väldigt stora nu, så här många år senare. Och ibland tänker jag....tänk att jag vet när dessa tallar planerades...hur många vet det....maj 1969.


När jag läser den lilla artikeln i tidningen känner jag så starkt att dessa små tallar som planterades utanför mitt sjukrumsfönster bidrog till mitt tillfrisknande. Så att vi blir friskare av grönska är min fulla övertygelse - och efter att kunskapen fallit i glömska under ett antal år har den sakta gjort sitt återinträde som Grön Rehab.


Grönt är skönt - gör och håller oss friska.

       

 /Lena




Av LeAn - 26 september 2013 07:46

 

Bland alla vackra visdomsord, bland alla försök att tänka positiva tankar poppar ibland det mörkaste svarta upp. Och jag vill skrika, jag vill sparka och bete mig som ett barn.

 

Jag andas, andas och tar nya tag. Tränger undan känslan som pockar på och bestämmer mig för att vara vuxen. Jag lägger det på lager och jag vet att det inte är ett bra sätt att hantera negativa känslor. De måste ut! Omedelbart - annars kommer de att komma ut en annan dag, i ett annat sammanhang - jag kommer att överreagera på någon liten bagatell. Och min omgivning kommer att se ut som fågelholkar, inte förstå vad som pågår. Jag vet, jag vet.

Men, det är inte lätt att göra rätt fastän man vet och är vuxen.


Jag kan lätt förstå de som blir frustrerade, de som inte ser sin framtid, de som har fastnat och som tappat hoppet. Jag har full förståelse för dem. Jag kan också känna så vissa dagar, fastän jag tror på att jag har en framtid. Jag känner förståelse för de ungdomar som protesterar, som tappar greppet och som driver på varandra.....för att de tappat hoppet.


Varje morgon på vår morgonpromenad passerar Angelica och jag ett uppropstecken som vi brukar le åt....det har funnits där i många år nu vid gångvägen. Visst, kan man tycka att det är synd att någon sprayat färg och förstört ett elskåp på detta sätt. Men, för oss känns det bra och vissa dagar är budskapet vårt....Jävla Helvete Skit! Det skulle ha kunnat vara vi som sprayat...men vi är vuxna. Vuxna gör inte sånt och det vet vi.


Något vi brukar göra däremot, är att vi skriker i skogen tillsammans med våra hundar, när de skäller. Vi skriker rätt ut! Ahhhhhhh! Ibland sjunger vi allt vad vi förmår, med vår högsta stämma, tar kraften nere från magstödet som vi har lärt oss av Caroline af Ugglas. Inte någon vacker ballad...utan en låt som man kan skriksjunga. Vi skrämmer bort allt vilt i skogen....de undrar nog vad som händer, men vi tror att de har blivit vana vid det här laget. Vi tillhör skogen.


Bland alla vackra visdomsord, smyger sig ibland det vanliga, enkla, raka budskapen in. De som är så skönt att skrika eller uttala med eftertryck....Jävla, Helvete, Skit. Och det känns så skönt efteråt att få ge utlopp för hur det känns inuti.


Det finns många sätt att göra sig av med negativa känslor...att gå ut i skogen och skrika för full hals är ett, gå en långpromenad i snabb takt, jogga, träna på gym, skaffa en boxningsboll och handskar.....ja, listan kan göras lång.


Att göra något fysiskt gör att de destruktiva tankarna rinner av. Jag har funnit skogen, raska steg över stock och sten och vissa dagar ge full hals när behovet känns stort.

Det hjälper!

 


/Lena 


Av LeAn - 25 september 2013 07:00

 

Vi hänger alla samman....vi människor är länkade till varandra som den dyraste Bismarcklänk av guld. Vi tar intryck av varandra, vi lär av varandra och vi behöver varandra. Människor behöver människor.


Många är de människor vi möter under livet och jag tror absolut att vi just i stunden möter de människor vi som bäst behöver. Vi möter de som har något att lära oss - för vår egen utvecklings skull. Hur dessa möten kommer till har jag många gånger undrat över. När jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att många möten har blivit med exakt precision, där jag befunnit mig i livet. Jag får intryck och kunskap som tillför mig något, en pusselbit som passar precis, den som jag saknat - och som jag inte visste om att jag behövde - just då.

Pusselbit efter pusselbit hamnar på rätt plats och snart är hela pusslet lagt. Vi växer och utvecklas som människor. Genom andra människor.


Vissa ord, vissa meningar, kan få en livsavgörande roll. Jag har såna händelser bevarade i mitt inre, ord som jag själv har fått till mig och som jag själv har sagt till andra. De har varit helt avgörande för nästa steg att ta. Vi människor behöver varandra. Vi återspeglas i varandra.

Och det tar tid att få hela bilden klar - av vem jag är, egentligen. För vissa tar det hela livet och det är väl kanske egentligen det livet handlar om - att finna och älska sig själv.


Angelica och jag, vi som skriver denna blogg, möttes via våra två busiga hundar, Ludde och Leo. De är väldigt lika till sinnet, fast helt olika till utseendet. En stor som tror han är mindre än vad han är och en liten som tror att han är större än vad han är. De fann varandra direkt och blev riktiga kompisar. Vi började gå våra promenader tillsammans, vi började passa varandras hundar och vi började prata. Först om hundar....sen om livet.....om att vara kvinna....om att befinna sig Mitt i Livet. Vi hade hamnat i samma verklighet - arbetslösheten - och anledningen var densamma. Vårt mod att säga ifrån.


Livet är en process - vi får intryck och vi gör avtryck - vi lär oss och vi utvecklas. Många gånger har jag tackat för de kloka ord jag fått ta del av och många gånger har jag fått ett tack för att jag finns till. Människor behöver människor - kort och gott! 

 

http://www.youtube.com/watch?v=fPlQ6EtArSc



/Lena

 

Av LeAn - 24 september 2013 09:51

Jag har påbörjat min resa till Avspännings- och Stressterapeut vilket tvingar mig att rannsaka mig själv och utvecklas som person.

Ett krävande arbete! Varje dag väcks ny tankar i mig, om mig, varför jag tänker, känner och reagerar som jag gör. Att tvingas stanna upp och titta i min inre spegel är nyttigt. Att tvingas fundera över vem jag är och vad jag vill få ut av livet. Det svåraste för mig är att begränsa mig för jag vill så mycket och jag har så svårt att njuta av resan, vill vara framme vid målet direkt, trots att målet jag satt upp aldrig är det samma som slutdestinationen, gravstensmålet. Jag vill VETA vad jag vill få ut av livet NU, inte komma på det SEN. Jag har en prestationsbaserad självkänsla och vill därför vara färdigutbildad Avspännings- och Stressterapeut, yogainstruktör, mindfulnessinstruktör och livscoach, NU. Jag vill leva som jag lär, driva ett må bra företag, få andra människor att må bra, idag! Samtidigt som jag vet att jag måste fokusera på en sak i taget för att inte bli splittrad. Dessutom önskar jag att jag kunde få göra denna resa utan att även ha arbetsförmedlingens krav på jobbsökande hängande över mig och a-kasse dagar som i raskt takt tickar bort. Min resa gör jag ju för att kunna ge tillbaka till samhället, för att komma tillbaka till yrkeslivet och arbeta med ett yrke som jag kan må bra i fram till pensionen. Jag gör den för att jag vill hjälpa andra människor att hitta sina verktyg att göra det samma, hitta sin väg, sin balans i livet så att de i sin tur kan leva ett liv utan negativ stress och sprida kunskapen vidare som ringar på vattnet. Negativ stress är roten till så mycket ont i världen. Den positiva eller negativa energi vi sänder ut till våra nära och kära, våra arbetskamrater, människor vi möter på bussen, sprider de i sin tur vidare. Vi förundras varje dag över all ondska i världen men är det så konstigt egentligen att den finns, någonstans måste ju all negativ energi ta vägen trots allt.

Jag är övertygad om att vi skulle kunna vända trenden, om vi började med oss själva, idag, med små små steg i rätt riktning. Jag har börjat med mig själv, jag tar ett steg i taget. Jag tittar i min inre spegel och försöker vårda det jag ser. 

 

//Angelica

   

 

 

 

Av LeAn - 23 september 2013 10:32


 

Vissa inskrivna på Arbetsförmedlingen omfattas av Nystartjobb. Jag är en av dem...


Jag har aldrig sålt in mig direkt i mina jobbansökningar, utan först när det har kommit till intervju har jag informerat om det. För jag vill få ett arbete på mina egna meriter och inte på några andra grunder. Däremot tycker jag att det är en bra åtgärd och en win-win situation om det sköts på rätt sätt och förhoppningen och meningen med aktionen måste ju vara att det ska leda till en tillsvidareanställning för den arbetssökande. 


SVD har gjort en undersökning av nystartsjobb och färsk statistik visar att cirka 33 procent av personer som haft ett nystartsjobb går vidare till en anställning utan subventioner, 31 procent blir arbetslösa och 16 procent får ett nytt nystartsjobb. Så chansen är väl fifty-fifty att det ger jobb. 

 

Det som ändå oroar mig är de arbetsgivare som sätter såna här bidragsjobb i system, de har alltid funnits på arbetsmarknaden....i alla tider. Och när jag läser vidare i Svds artikel om Halim blir jag riktigt beklämnd, upprörd och arg....hur kan något sånt här få förekomma? 

 

Halim är en av de som inte bara har haft ett, utan två, nystartsjobb. Det första fick han hösten 2007 och såg det som en biljett till ett bättre liv. Han hade varit långtidsarbetslös och hittade själv arbete på ett snabbmatsföretag i Norsborg utanför Stockholm. Arbetsförmedlingen betalade motsvarande dubbel arbetsgivaravgift till företaget i cirka ett års tid. Men när bidraget drogs in upphörde anställningen.

Halim, som vill vara anonym, säger till SvD Näringsliv att han kände sig lurad. Eftersom han inte hade fått ut hela sin lön landade ärendet i Arbetsdomstolen (AD). Halim hävdade även att han hade blivit avskedad utan grund. Som svar uppgav bolaget för AD att ”Det förelåg saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist, eftersom anställningen vilade på förutsättningen att bidrag erhölls från Arbetsförmedlingen.”

- Jag blev mycket ledsen. Men vad ska jag göra? Jag fick sluta och blev arbetslös, säger Halim.

Efter att ha varit utan jobb i två år och åtta månader fick Halim chans till ett nytt nystartsjobb som rumstädare inom housekeeping på hotelljätten Scandic.

- Jag tänkte att det är ett stort svenskt företag, ett bra företag. Där vill jag jobba.

Halim beviljades nystartsjobb och började på Scandic i Kungens Kurva. Han var nöjd med jobbet, arbetsgivaren nöjd med honom. Enligt Halim hade hans chefer förklarat han efter två år skulle bli automatiskt tillsvidareanställd på heltid.

- Äntligen kunde jag börja leva normalt. Jag skulle köpa lägenhet, mina chefer hjälpte mig med kontakten på banken och jag fick ett lånelöfte. Jag tänkte att jag skulle arbeta på Scandic tills jag går i pension.

Men när det närmade sig tvåårsgränsen meddelade arbetsgivaren att det inte längre fanns plats för Halim. Hans drömmar om en anställning och en lägenhet gick i kras. Det visade sig dock att Scandic hade fått bidrag för Halim under två år och två dagar och därmed passerat gränsen för fastanställning. Med hjälp av facket tvingades arbetsgivaren slutligen också att fastanställa honom.

Kort därefter blev Halim uppsagd på grund av arbetsbrist.

- Det är inte rätt. De har fått bidrag för mig i två års tid, sammanlagt nästan 300 000 kronor. Jag vill bara jobba, jag är dukig och arbetar hårt. Jag kanske är en städare, men jag är en människa, säger Halim som är mycket frustrerad över att han ännu en gång hamnat på ruta ett på den svenska arbetsmarknaden.

Jane Dahl, hotellchef på Scandic i Kungens Kurva, beklagar det som hänt och hävdar att hotellets avsikt från början var att Halim så småningom skulle få en tillsvidareanställning.

- Det finns inte ord för hur tråkigt jag tycker att detta är. Vi gjorde en stor omorganisation och många medarbetare med lång anställningstid blev omplacerade, säger hon.

 

Var går gränsen för hur mycket en människa ska få utnyttjas? Som enskild person är man alltid i underläge och har inget att sätta emot när sånt här sker...och ingen, ingen hjälp finns att få!

Inte av Arbetsförmedlingen, inte av facket.....Därför måste reglerna och tillsynen skärpas för hur det ska få gå till. Det borde kunna ställas krav på en arbetsgivare som får en så stor kostnadsreducering som 50% för en anställd.  


Jag hoppas att jag verkligen inte hamnar i samma situation som Halim...vid min egen och mina fd kollegors uppsägningar fick vi känna på hur lite facket och andra instanser egentligen har att säga till om när det verkligen gäller....det känns som att arbetsgivarna har ett försprång! Och det finns inte ord för hur tråkigt jag tycker att det är! 


/Lena








Av LeAn - 20 september 2013 17:10

 

Härliga tid - hösten är här. Årstiden som jag med åren har kommit att älska mest av alla, med alla dessa färger, höga luft och dimhöljda morgnar. Jag som naturmänniska älskar när naturen skiftar och ger dessa vackra övergångar. Jag blir full av lycka när jag går mina promenader och får uppleva all denna skönhet som bjuds.


Det slår mig hur mycket av denna skönhet jag missat genom åren, jag har aldrig varit ute så mycket i skog och mark som jag är just nu. Och det ger så otroligt mycket...som att befinna sig i en vacker tavla. Jag uppmärksammar och lägger märke till en sten som lyser som ett hjärta av guld, en mosstuva som formats till ett hjärta och ett löv med hål så att det blivit ett ansikte. Jag stannar och begrundar... får upplevelser och ser det vackra. Det jag tidigare missat och sprungit förbi i en hast - som jag aldrig hann se.

               

Mossruggar i ljus grå, mörk grön och så skimrande grönt att färgen lyser som neon. På marken om morgonen när den varma luften möter den kalla bildas ett hölje av dimma som svävar över åkern. Det är så vackert - som i en tavla som jag aldrig skulle kunna måla.

   

Äppelträden som dignar av frukt i alla de färger....Alice, Elise, Katja, Kim, Frida, Cox Orange, Discovery, Summerred och de godaste av dem alla Aroma. Jag älskar röda äpplen  varför har jag aldrig planerat ett sånt träd? Det undrar jag varje höst, när grannarnas äppelträd lyser rött mot mig när jag går förbi. Jag har ett Oranie med grön frukt som endast är gott som mos. Vissa dagar har jag tänkt palla ett par av grannen, eftersom de är på jobbet, men jag har aldrig vågat....tänk om de skulle vara hemma.

 

 Ja, vilken härlig tid vi har nu och snart kommer nog också svampen, som vi väntat så länge på i år. Sommarens skörd blev aldrig till, det har varit alldeles för torrt, det har inte regnat alls. Men, nu har det regnat några dagar, så det har blivit lite fuktigt i skogen och jag ser när jag går mina stigar fram att svamparna är lite på gång. De har legat där och lurat och väntat på att fukten ska driva dem uppåt, uppåt. Så nu finns det hopp för höstkantarellerna och även kanske de gula har lust att poppa upp. Det ser jag fram emot.

   

Har du en ledig dag, ett par timmar över - gå ut i naturen....in i skogen....ta ett djupt andetag och fyll dina lungor med den välgörande luften. Känn skogens alla dofter av mossa och ljung, fyll på dina sinnen och njut!

 


/Lena


Av LeAn - 19 september 2013 10:51

     

Bloggen har tystnat, pennan har skrivit sitt sista ord och Kristian Gidlund har fått somna in. 


Varje dag dör människor i fruktansvärda sjukdomar och varje dag dör människor vid alldeles för unga år - Kristian Gidlund hade modet och styrkan att berätta om sjukdomen i sin kropp. Många är de som har följt hans blogg, läst hans bok och hört hans gripande inslag som sommarpratare i P1. 

 

Igår tystnade rösten för alltid, den som har varit så viktig för många. Livet kan vara så orättvist! Att ha förmågan att låta människor komma nära, att dela med sig av sina innersta känslor och tankar och att bjuda in människor att dela en kamp - som en dag kommer att förloras.....är få förunnat att ha förmågan till. Därför är Kristian Gidlund så viktig, han har gjort något som ingen annan tidigare har gjort - han har satt orden på det helvete som varje svårt sjuk människa genomlider.

 

Vi som sitter vid sängen och lyssnar till de försvagade andetagen kan aldrig riktigt förstå hur det känns inuti för den som kämpar. Nu har vi fått känna.....och det är viktigt. Vi har helt villkorslöst fått dela en annan människas inre och det hjälper oss att förstå livets slutskede. Där vi alla en dag kommer att befinna oss - oavsett. 

 

Idag lyssnar jag på Kristian Gidlunds sommarprat i P1, som jag stängde av i somras - för att jag inte hade orken och modet till att lyssna.

Idag är en annan dag och Kristian Gidlund fattas oss. 

 

www.ikroppenmin.blogspot.se 

www.ungcancer.se 

www.cancerfonden.se

www.barncancerfonden.se

       


/Lena

Av LeAn - 17 september 2013 11:46

   

Att leva i en tillvaro som arbetssökande - jämfört med att leva en tillvaro som till stor del styrs av ett krävande arbete är som natt och dag.


Plötsligt en dag tog hela min tillvaro tvärnit och det enda liv jag kände till fick ett hastigt, abrupt slut. Efter att ha tillbringat så mycket tid och tanke åt arbete, befann jag mig helt omkullkastad i en tillvaro som jag aldrig tidigare vistats i. Jag slogs ner av en kraftig käftsmäll och jag föll som en kägla...fysiskt och psykiskt utmattad efter att ha befunnit mig i en arbetssituation som sakta men säkert ätit upp mig. Sista året var det värsta, någonsin, efter att känslan av att ha blivit utnyttjad och använd...av den person jag arbetat för...smygit på mig.

Jag kämpade med min frustration, irritation och ilska som stegrades för var dag som gick.

Jag höll masken, spelade min roll men höll på att förgås av negativa känslor. För svag att bryta mig loss och för dum för att sätta mig själv i främsta rummet. Samtidigt som älskade företaget med dess verksamhet och personal drevs jag av en naiv dröm om hur allt kunde vara....om inte... Så jag fortsatte att kämpa....tills käftsmällen kom.


I mitt liv har jag ibland drömt om hur en tillvaro skulle se ut om jag helt fick äga min dag och sätta min egen agenda. Att få vakna till en ny dag, utan att väckarklockan ringer vid 06.00....få äta en frukost i lugn och ro istället för att snabbt pressa i sig en smörgås, bara för att. Jag hade aldrig upplevt vardagslivet hemifrån, förutom när jag varit sjuk, ledig eller föräldraledig. Mitt liv var fyllt av arbete fem dagar i veckan....sen jag var arton år.


Och idag, som arbetssökande, lever jag till viss del det liv jag ibland drömt om. Jag behöver inte gå upp kl. 06.00 när väckarklockan ringer, jag behöver inte äta en smörgås i två tuggor, jag behöver inte skynda in i duschen och rafsa fram något okey att sätta på mig ur garderoben. Jag kan ta sovmorgon, jag kan läsa en tidning samtidigt som jag äter min frukost, jag kan starta en tvättmaskin samtidigt som jag startar min dator och jag gå en timmes promenad i skogen. Men - jag känner mig ofta ofri. Ofri, för att ha hamnat i en tillvaro som jag inte själv valt. Jag äger min dag, jag äger min tid men jag är bunden vid min boj - arbetslösheten. Och arbetslösheten förgör oss, den gör att även den starka vacklar, vi tappar tilltron till oss själva. Vi känner oss bortvalda när vi aldrig blir utvalda och det lilla barnet inom oss gråter.


Idag drömmer jag om ett annat liv....ett liv där det är möjligt att förena både arbete och fritid. Och jag drömmer om att befinna mig på en arbetsplats som ser personalen som den värdefulla tillgång de är. Där människor får växa och fylla en meningsfull uppgift som gör skillnad i stort. Precis som jag en gång tyckte att min f d arbetsplats var.......innan insikten om att jag endast varit använd kom till mig.


Och vet ni - jag kommer att hamna där....en dag.

 

 

/Lena



Skapa flashcards