Midsommar - så många aftnar jag har firat...på många olika platser, med många olika människor och alla de slag av väder. Midsommrarna från den tidiga barndomen tillbringades alltid i en småstugekoloni där det dansades runt stången och hoppades grodor för fullt. Tonårstiden tillbringades på betryggande håll från föräldrahemmet i tält på campingplats i Roslagen - ett år i följeslag av min äldre syster och sambo, för tillsyn. Några har firats på stökiga danslogar i Norduppland - inte att rekommendera - och en har till och med firats i Andalusien i Spanien, med medtagen sill och nubbe.

De senaste femton åren har firats lugnt och stilla vid vårt torpställe. Kl 18 har vi varit på plats vid herrgården på bruket för att se resningen av midsommarstången, när spelmän tågar in och stången vevas på plats. Sen börjar naturligtvis den traditionella dansen runt stången, jag brukar varken dansa eller hoppa grodor längre. Däremot brukar jag köpa lotter, ganska många - men det brukar vara dåligt med vinst för min del. En väninna till mig vann ett år en otroligt vacker trasmatta som en kvinna i hembygdsföreningen hade vävt - då blev jag väldigt avundsjuk, för den skulle ha passat så bra i torpet.

Det är en speciell känsla med midsommar, det luktar lite speciellt och det ligger både förhoppning och vemod i luften. Jag har oftast haft min semester i anslutning till midsommar vilket innebär att jag har haft en lång ledighet framför mig, det är den ljusaste tiden på året och därefter vänder det snabbt. Dagarna blir kortare och kortare så endast några veckor senare märker man skillnaden, att det mörknar tidigare och det är en vemodig känsla. En sommar är kort och den går så fort.

Midsommartid - sommartid, då vi har så stora förhoppningar, vi ska hinna med så mycket på den korta tid vi är lediga. Vissa planerar nog i minsta detalj alla sina dagar, medan vissa tar det mer som det kommer. Jag hör till den senare kategorin - alldeles för mycket kanske. För jag är väldigt bra på att vara ledig, att göra ingenting. Som jag skrivit tidigare är det nytt läge i år, då jag inte har arbetat under året och inte har något att vara ledig från. För det är inte lätt att vara ledig när man inte har något att vara ledig ifrån. Därför är min plan att jag ska simulera att jag är ledig, att jag har semester som vanligt från mitt arbete och göra såna saker som man brukar passa på att göra under sommarsemestern. Och en sån sak är att städa förrådet, rensa, slänga, köra saker till återvinningen....riktigt jobbigt. Jag har haft hur mycket tid som helst på mig att göra det under ett års tid - men jag har absolut inte fått till det. Det har inte blivit gjort helt enkelt.

Varför? Vad är det som gör att man inte får såna saker gjorda när man ändå är hemma mesta tiden om dagarna? En av mina fd kollegor som också blev uppsagd samtidigt med mig hade tänkt måla sina trädgårdsmöbler under sin arbetslöshet....det gick inte....de blev målade i förra månden. Nu när hon är i arbete igen, hon gjorde det under en av hennes lediga dagar under veckan.

Så min plan att simulera ledighet tror jag på - att lura min hjärna - så att mina projekt blir gjorda. För om fyra veckor är jag åter i "jobb" som arbetslös igen och då blir det inte så värst mycket gjort. Förutom att grubbla hur min framtid kommer att se ut och söka jobb, förstås.

//Lena

En god bok är egentligen allt som behövs för att skapa sig ett utrymme till att fladdra bort i fantasins värld. Det är helt fantastiskt att det fungerar så. Med hjälp av det skrivande ordet kan vi sväva ut i de mest häpnadsväckande historier, med vår alldeles egna bild av hur omgivningen där händelsen utspelar sig ser ut. Och detta med hjälp av vår egen fantasi.

Jag har alltid läst böcker, fick min första bok som åttaåring av min lärarinna - när jag sjuk efter en svår operation fick tillbringa mycket tid i sängen. En tunn bok på cirka hundra sidor med lite tecknade bilder....som handlade om lilla flickan Katinka och hennes nallebjörn, som var hennes fantasikompis. Eftersom jag tillbringade min tid i sängen på sjukhus, började jag läsa.... lite knackigt till en början....efter ett tag flöt jag in i handlingen och blev ett med det skrivna. Jag hade hamnat i fantasins värld. Och denna upplevelse lever kvar så starkt i mig - för det var något alldeles nytt som jag aldrig tidigare varit med om. När jag var på benen igen tog jag mig till skolans bibliotek och skaffade lånekort så i princip varje lördag var jag där för att låna eller lämna igen böcker. Jag var uppslukad i böckernas värld. Sen dess har jag alltid läst, alltid haft en eller två böcker på gång.

Jag tror inte att den tryckta boken någonsin kommer att bli ersatt av det tekniska verktyget, det är ett jättebra komplement säkert men behovet av att bläddra och hålla i en bok är nog större. Människan har läst böcker sen urminnes tider, världens äldsta bok är av guld och från år 600 f.Kr De illustrerade guldsidorna sitter ihop med guldringar. Boken tillverkades av de norditalienska etruskerna, som besegrades av Rom omkring år 100 f.Kr Deras språk har förfallit i glömska och i dag kan ingen läsa boken.

Att läsa för sina små barn ger också så otroligt mycket, både för barnen och för en själv. Forskning visar att barnen får både bättre språk, fantasi och dessutom ger det den lugn och ro effekt som barn behöver. Det ger också en ingång i att barn själva börjar läsa egna böcker och det är viktigt, vilket idag lätt kan glömmas bort då datorerna har ersatt det mesta. "Jag Zlatan" är en bok som gjort att många barn som aldrig har läst en bok tidigare har börjat läsa, vilket är fantastiskt. Den finns också i en mer lättläst variant för att den ska passa alla - ett jättebra initativ.

Idag startade jag min morgon med en ny bok till frukosten. Då har jag en kvällsbok på nattduksbordet och en annan på frukostbordet. Känns som en bra start på dagen. Jag har lånat boken av min vän Angelica, det är några år sen den kom ut i handeln och jag skänkte en tanke till hur jag kom i kontakt med den för första gången - men aldrig själv läst den....bara tänkt göra det. För tre år sen precis vid den här tiden hittade jag boken i bokhandeln....jag var där för att köpa tio pocketböcker, en till varje anställd på kontoret. Eftersom jag var "mellanchef" hade jag kommit på denna idé...att köpa en bok, skriva en sommarhälsning på ett vykort och slå in i fina små paket i samband med en gemensam sommarlunch. Det tog en stund att välja böcker eftersom jag ville att varje bok skulle stämma överens med personen som fick den....boken jag nu läser "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" tyckte jag absolut skulle stämma in på Pia. Och hennes reaktion när hon fick den var så underbar då hon spontant utbrast:...."Men, vaaaa...hur kan du veta att jag har tänkt köpa och läsa den här boken under semestern???" Ja, hur kunde jag veta det? Jag visste det..tydligen...

Idag tre år senare sitter jag vid mitt frukostbord, läser samma bok, skänker tillfälligheten en tanke innan jag flyter bort i min egen fantasi. Att jag precis tre år senare, i samma vecka....midsommarveckan, har lånat boken av en nyfunnen vän...vi som hittat varandra genom våra hundar, startat blogg och pratar om livet - med det gemensamma att vi båda har hamnat i arbetslöshet. Och mina gamla kollegor som jag köpte böcker i fina paket till - har också hamnat i en ny tillvaro - då vi alla som var med på lunchen tråkigt nog blev uppsagda. Pia som blev så glad och överraskad är som jag en arbetslös kvinna mitt i livet....och jag måste absolut ringa henne idag och önska henne trevlig midsommar......

//Lena

  Ikväll är en fantastisk kväll, alldeles vindstilla, solen värmer och jag och hunden Leo känner oss lagom trötta efter kvällspromenaden. Midsommartid med allt vad det innebär - när Sverige är som vackrast.

Och det finns hopp, ett lugn sprider sig i mitt inre - oron jag känt efter att ha skickat in diverse blanketter och intyg till A-kassan har lagt sig. A-kassan har tagit ett beslut - jag får fortsatt ersättning och får inga reprisalier efter min korta behovsanställning. De godkände anledningen till att jag avbröt anställningen - och jag känner hopp och tilltro. För annars hade det varit fel på a-kassereglerna.

Samtidigt som jag kände att det måste vara så att de skulle ge sitt godkännande, var jag tveksam, då jag har hört talas om diverse tveksamma beslut från deras sida. Men, jag har inte råkat illa ut under min ersättningsperiod - tack och lov. Och nu är det endast ett femtiotal dagar kvar av mina trehundra. Sen börjar nästa episod av mitt liv - vad det nu är....praktik, utbildning eller starta eget. Något av detta måste jag förbinda mig att ägna mig åt för att få fortsatt ekonomiskt stöd. Från Försäkringskassan denna gång. Ja, det blir säkert spännande. 

Men, först ska det firas midsommar - äta och dricka gott. Försöka vara ledig i tanken - försöka stänga av och lägga ner alla funderingar som har snurrat i över ett år. Och kanske det är det som behöver göras för att komma vidare - för det är lätt att fastna i samma, samma - man kommer inte vidare. Dagarna går och ibland undrar jag till vad.......klockan har tickat på och ännu en dag har försvunnit. Jag måste medge att det är ett konstigt tillstånd att befinna sig i, detta att vara arbetslös. Det är precis allt det som människor beskriver, plus lite till - och jag kan endast beskriva det med ett ord - vakum. Man fastnar, stelnar, stannar av och man får ingenting gjort. Det gäller att hålla sig uppe och igång - så att inte den totala likgiltigheten tar över. För den är inte sund, den är mördande, den förintar säkert allt.

Men, idag finns det hopp - och snart är det midsommar, många börjar sina semestrar - och som sagt, jag ska också försöka ta ledigt från allt som snurrar i mitt huvud. Stänga av, stänga ner, logga ut och unna mig lite avkoppling från den jobbiga vardagen som innebär att vara arbetslös.

//Lena

Att ställas inför livsavgörande val är något vi alla någon gång under livets gång kommer till. Sådana val som gör att livet tar en annan riktning. De är svåra att göra, men de är nödvändiga för överlevnadens skull - din egen eller kanske någon annans.

Jag har gjort några sådana val i livet som har ställt allt på ända, då tiden fryst och allt runtomkring stannat av och varit oviktigt - och  efterdyningarna av mitt val klämtat. Tiden innan beslutet är taget och innan färdriktningen är utstakad är den värsta. När hjärnan och hjärtat för en daglig kamp. Vad som styr våra val i livet är svårt att avgöra, men oftast brukar hjärtat vinna till slut. Hjärnan resonerar, för dialogen, avgör för- och nackdelar......ja, det pågår och pågår....ända tills hjärtat tar över och talar om att nu är det nog. Valet är taget och du hör dig själv uttala orden du aldrig trodde dig säga, du reser dig och går stegen som du aldrig trodde att du skulle gå.

För ett antal år sen gjorde jag ett av mina livsavgörande val när jag en dag lämnade min arbetsplats efter tjugofem år, jag bar på en hemlighet när jag gick hem för dagen - hit kommer jag aldrig igen. Tanken jag tänkte när jag sa hejdå till mina kära kollegor och gick ut genom dörren en sista gång. Under dagen fanns det en sista avgörande faktor, som gjorde att hjärtat tog beslutet - men hjärnan hade resonerat och fört dialogen under en lång, lång tid.

Det tar energi när hjärnan resonerar och det kan skapa känslor av oro och ibland ren rädsla. Hjärnan ställer ibland till det för oss, blandar ihop, jämför händelser.....och tänker negativa tankar. Det är lätt att hamna i dessa beroende på tidigare händelser i livet och vår förmåga till att ställa om vårt tankesätt. Hjärtat fungerar på annat sätt, vi har följt vårt hjärta när vi kommit till ett livsavgörande val som inte kunde vara annat.

Hjärtat hjälper oss att göra de stora valen i våra liv - efter att hjärnan funderat och tänkt men inte kommit till beslut......när hjärtat har sagt sitt infinner sig ett lugn, en ro - och det finns inga tvivel om att det är det enda rätta.  

//Lena

  Nu vänder jag mig till dig, ja just dig där ute. Kanske just du ser min potential. Jag vet att du finns där ute. Du som läser min presentation och ser att jag har något att tillföra just din arbetsplats. Så här kommer min presentation. Läs den. Sprid den vidare. Tveka inte att höra av dig.

Jag brinner för friskvård samt förebyggande hälsovård/rehabilitering och försöker leva som jag lär. Under året kommer vidareutbildning till Diplomerad Avspännings-och Stressterapeut med kognitiv inriktning påbörjas samt även baskurs i Mindfulness. Utbildningarna kommer att ske i Sverigehälsans regi i Stockholm.
Första halvan av min yrkeskarriär har tillägnats sjukvård, andra halvan kommer att tillägnas friskvård. Det har blivit dags att växla spår och ta med yrkeskunskapen in i något nytt. Min sjuksköterskelegitimation är återkallad på egen begäran i april 2013 i syfte att tvinga fram en
omställning i yrkesinriktning. Drastiskt kan tyckas dock ej ett impulsbeslut samt helt rätt steg att ta för min personliga utveckling.

Till mina styrkor hör organisering, strukturering och uppföljning av insatser. Jag är effektiv och engagerad i mina arbetsuppgifter, är positiv, empatisk och självgående. Van vid ansvar och många bollar i luften samt att fatta egna beslut och ge direktiv utifrån dessa. Jag har även haft arbetsledande roll samt suttit med i ledningsgrupp. Inom Uppsala Kommun har jag varit med och startat upp ett äldreboende i samband med övertagande efter upphandling.

Studierna kommer att bedrivas på deltid under två terminer från och med september så om du
behöver förstärkning på din praktik/mottagning/klinik eller liknande inom
kundtjänst/reception/administration, i Uppsala eller Stockholm, tveka inte att höra av dig.

Jag är öppen för kreativa förslag, är inte rädd för nytänk och har lätt för att lära.
Har du ett behov av en ansvarsfull medarbetare på timmar, deltid eller heltid, tveka inte att
kontakta mig.
Goda referenser från mitt tidigare yrkesliv finns och lämnas på begäran.

//Angelica

När livet svänger är det lätt att tappa greppet på vägen. Att inte höra till ett samanhang och ändå känna dagarna rusa trots att jag inte springer i ekorrhjulet. Att sakna struktur trots att jag varje dag tänker att nu måste jag bestämma mig för och hålla fast vid den struktur jag tänkt ut. Att gång på gång misslyckas. Att känna att det finns lika många undanflykter från att ta tag i mitt liv som det en gång fanns inför varje tenta på universitetet. Solen skiner, hunden behöver en promenad, jag måste nog städa lite och kanske tvätta, kanske till och med putsa fönster, eller sköta om trädgården som jag aldrig tidigare haft intresse att sköta om, prata med en väninna, en dotter, läsa en bok, yoga, tänka på vart jag är på väg. Har varken energi, lust eller ork att göra det jag ska så långa stunder som jag ska. Dagarna rusar. Livets väg svängde, tvärt, och nu varken kan eller vill jag göra en u-sväng.  Står stilla på en mötesplats och bilarna rusar förbi. Alla har så bråttom. Om jag ska ut på vägen igen måste jag trampa gasen i botten. Problemet är att jag faktiskt inte vill. Fast det är ju inte heller sant. Jag vill. Vill höra till ett sammanhang, en gemenskap. Ha ett arbete att gå till, ha arbetskamrater, gå på after work ibland. Träffa människor, vara social, interagera, utvecklas. Men just nu behöver jag mest av allt andas, och det är svårt att acceptera. När alla runt omkring mig planerar för semester planerar jag för...? Det finns säkert dom som anser att jag har semester...men det kan jag lova att det har jag inte. Det är svårt att hitta ett arbete i mitten av juni när alla andra räknar ner. Det känns som om de enda arbetsplatser som söker arbetskraft finns inom mitt tidigare yrke. Jag värnar om min mentala hälsa, jag går inte tillbaka, inte på några som helst villkor. Övriga arbeten som annonseras ut har jag inte kompetens att söka. En enda respons har jag fått från dom arbeten jag sökt, tack för din ansökan...dom andra har inte ens givit mig den responsen, misstänker att den jag fick var ett autosvar.  Från dag ett har jag fått höra av arbetsförmedlingens olika handläggare att jag behöver hjälp att bena ut vilka arbeten som kan vara aktuella för mig att söka, senast hörde jag detta för fyra dagar sedan. Och det låter ju bra... men dag ett var i början av mars och nu är det juni...och jag väntar fortfarande på den hjälpen. Handläggarna i kundtjänsten säger att det är min handläggare som ska hjälpa mig med detta, en handläggare jag aldrig träffat, aldrig pratat med, aldrig lyckats boka en tid för personligt möte med, lite mailkontakt hade vi i början skall erkännas. Denna handläggare anser att jag inte uppfyller kraven för att få en jobbcoach. Istället ska jag vända mig till CVL:s studie- och yrkesvägledare. Jag har bokat en tid för detta denna vecka men vad jag ska prata om vet jag inte. Det är nämligen så att jag vet vad jag vill arbeta med, jag vet vilken utbildning jag måste gå och har även anmält mig. En utbildning på deltid som startar i höst. En utbildning jag måste bekosta själv. Det jag behöver är hjälp att hitta en försörjning fram till kursstart samt även under de två terminer utbildningen pågår. Jag har upprepade gånger bett att få byta handläggare eftersom jag misstänker att jag och min handläggare kommit på kant. Enligt kundtjänst måste jag ta upp detta med min handläggare...moment 22. Och därnågonstans tappar jag sugen... Pratade med en väninna idag som arbetar som psykolog, hon träffar många som är i min situation. Hennes patienter beskriver samma vakuumkänsla, ett vakuum där tiden rusar, där varat och byråkratin slukar all energi, där orken, humöret och självkänslan pendlar dag för dag, där den hårdaste kritiken finns i den egna tanken. Jag vet ju att den kritik jag ger mig själv den skulle jag aldrig ge till någon annan, men det är ju alltid lättare att vara snällare mot andra än mot sig själv...

Jag tittar bakåt på den väg jag rest, ser dom långa bromsspåren i asfalten, förundras över att jag han stanna innan jag kraschade. Att jag lyckades bromsa in, svänga, stanna kvar på vägen, hitta en mötesplats, parkera. Jag tittar framåt och ser vägen försvinna bakom en krök. Skulle så gärna vilja veta vart vägen leder, om den leder dit jag vill, om jag måste klara det på egen hand eller om jag får stöd när jag behöver. Jag har inte bråttom att komma i mål men jag vill resa, vill framåt, vill utvecklas som person. Jag vill ha ett givande arbete att gå till. Ett arbete där jag får utnyttja min fulla potential. Men just nu och kanske en tid framöver sitter jag här bredvid vägen och jag tänker banne mig njuta av utsikten. 

//Angelica

....och inombords måste jag hålla mitt lugn. All kontakt med myndigheter kräver sin kvinna. Byråkrati och regelverk är till för att följas - men det kan kännas lite krävande att fylla i och skicka in de blanketter som efterfrågas.

Jag tillbringar eftermiddagen med att utforma en så detaljerad beskrivning som möjligt till varför jag har avslutat en egentligen aldrig påbörjad behovsbaserad timanställning. Men, iallafall - rätt ska vara rätt och regler ska följas. Det krävs att jag skickar in ett antal blanketter till a-kassan för utredning om jag får fortsatt ersättning eller inte. Jag känner ett visst obehag och stresspåslag - men det gäller att behålla sitt inre lugn och inte tänka negativa tankar. Anledningen jag har angett måste bara godkännas - annars måste det vara något fel på a-kassereglerna, resonerar jag.

Ute blåser sommarvind.........och inombords måste jag hålla mitt lugn. Jag har arbetat med administration under hela mitt yrkesliv och har genom åren haft många kontakter med anställda som begärt intyg från arbetsgivare för att visa upp för diverse myndigheter. Jag har skrivit hundratals intyg. De som har begärt intygen har ofta varit stressade över situationen. Idag har jag själv fått ringa en arbetsgivare och begärt ett intyg, bett att det skickas till mig snabbast möjligt....och låtit lite stressad på rösten. Kvinnan i andra änden har svarat med sin lugna stämma precis som jag har svarat så många gånger - "jag fixar det direkt idag, så har du det imorgon".

All erfarenhet är nyttig försöker jag tänka - nu får jag känna på hur det är att vara i motsatt position. Det här kan jag kanske få nytta av senare i mitt liv. För även fast jag har haft en viss förståelse för det stresspåslag det varit för människor som blivit utsatta för byråkratin, så är det något helt annat att befinna sig i situationen. Man känner sig liten - man är i händerna på något man inte direkt kan påverka. Regler är regler och dessa måste följas.

Blanketter är ifyllda, blanketter postas - sen är det bara att vänta. Vänta på att någon ska göra sin bedömning. Jag kan bara hoppas på ett positivt svar. För bakom alla blanketter, bakom alla bedömningar, bakom alla utredningar måste det finnas mänsklig värme. Och alla regler som måste följas är ju också gjorda av människor - för människor. Så jag behåller mitt inre lugn och har tillit till att allt kommer att gå bra. 

//Lena

  Tappad energi, tappad lust, tappad kunskap, tappat fokus....Ja, listan kan göras lång.........just nu är det lågenergi verkligen. Min intelligens talar om för mig att det är helt och fullt naturligt att ha svackor i livet. Och man pendlar ännu mer då man är arbetslös. Men, ändå så lurar mina känslor mig till att bli orolig. Tiden går....och det händer inte så värst mycket. Antalet jobb att söka har minskat - där säger min intelligens att det också är naturligt eftersom vi befinner oss i mitten av juni månad.

Energin är låg, kan det vara så att kroppen minns att i denna tid är det bara några veckor kvar till semester, att det är därför som jag känner mig så trött och sliten? Kan det vara så att kroppen av gammal vana (har arbetat i trettiosju år) tror att jag har arbetat ett helt år och behöver vila nu? Den kanske är inställd på att jag ska ha semester efter midsommar så att den går på gammal vana. Knoppen däremot vet ju att så är inte fallet - fastän det har varit ett slitsamt år, iallafall mentalt. 

Det kanske är så att jag i det här läget ska låta kroppen styra, lägga ner, ta semester och försöka lura hjärnan att stänga ner för ett antal veckor. Det blir verkligen en utmaning att lyckas med. När jag har arbetat har det absolut inte varit svårt gå på semester, så fort jag har rest mig från stolen har jag stängt av. Jag har varit väldigt bra på det, att vara ledig just. Nu vet jag inte riktigt om jag är lika bra på det i år eftersom situationen är helt annorlunda - det är svårt att vara ledig när jag inte har något att vara ledig ifrån.

Kroppen kontra knoppen - allt hänger ihop och det gäller att de samarbetar och det är väl det som är det stora problemet just nu. Kroppen är trött och vill ta ledigt, men knoppen undrar från vadå...och mitt i detta befinner jag mig. Jag kastas mellan förnuft och känsla.

Jag får nog ringa en vän - be om hjälp, få lite verktyg, få lite behandlingar, börja göra avslappning. Inse att det här är en situation jag aldrig befunnit mig i tidigare och som jag inte har någon erfarenhet av. Men, det jag vet är att kroppen och knoppen hänger ihop, det ena påverkar det andra - och som sagt det tar energi.

//Lena