Det är lätt att bli nostalgisk att återvända i tanken och tillsammans med gamla vänner sitta och prata gamla gemensamma minnen. Konstigt nog minns vi ibland episoder helt olika, vissa kommer vi inte ihåg alls hur vi än försöker, då fyller vi i åt varandra. Vissa gemensamma bekanta kan vi helt ha förträngt och det så roligt när vi tillsammans hittar en person från en annan tid.

Jag har gamla barndomsvänner kvar, som jag har tillbringat hela mitt liv med. Vänner som jag känt sen barnsben. Den ena vännen växte upp i samma villaområde som mig, men bodde ett antal gator ifrån så först under tonåren hamnade vi i samma gäng. Min andra barndomsvän började i min klass när vi gick i femman, vi var 11 år. Vad jag förstår är det inte så jättevanligt att man har kvar sina barndomsvänner genom hela livet. Det finns de som uttryckt sin avundsjuka för att jag har det. I år firar vi jubileum - 45 år som vänner. Det är en fasligt lång tid - skulle det handa om äktenskap skulle vi fira Safirjubileum. Vi har delat många stunder tillsammans, både glädje och sorg. Under tonårstiden var det mycket bus, vi växte upp under tidigt 70-tal, i flower-power rusets tid, så vi inser att det är fantastiskt att vi har klarat oss. Det fanns nämligen de inom vår bekantskapskrets som inte gjorde det. 

Jag har också kontakt med många fd arbetskamrater, vi är ett gäng på sex personer som träffas varje månad. Då äter och dricker vi gott samt skrapar trisslotter. Det har vi hållt på med i tretton år nu och vi har känt varandra i över 35 år. Vi har inte vunnit några storvinster, vi har aldrig ens varit nära att hamna i TV-soffan, visst muttrar vi lite ibland att det inte händer....men så inser vi snabbt att det är egentligen inte därför vi träffas. Det är för det sociala vi träffas, vi hade arbetat så många år tillsammans att det blev svårt att skiljas då den dagen kom. För dagen kom till slut, när skeppet till sist sjönk och alla skingrades. Vi hade kämpat tillsammans på en arbetsplats där konkurshotet svävat över oss under många år. 

När jag blev uppsagd på min sista arbetsplats för 1,5 år sen var det en sorgens dag. Jag visste att jag skulle komma att sakna så många av mina kollegor. Det som varit min vardag sedan tolv år tillbaks förändrades på en dag. De människor som jag träffade varje dag, våra gemensamma rutiner, våra givande samtal och vårt gemensamma arbete fick vi avsluta och lämna. Det är svårt att tvingas till att göra förändringar, det gör riktigt ont i hjärtat. Jag och mina kollegor hade kommit varandra så nära för vi hade stöttat varandra i både arbete och privat. Jag har under ett år sörjt förlusten av mina fd kollegor, mitt arbete och min arbetsplats. Och det har gjort så ont. Men tiden läker alla sår, så är det. Och mina fd kollegor har blivit mina vänner för livet, vi fortsätter att träffas och vara en del av varandra - fastän inte varje dag. 

Jag har arbetat mycket i mitt liv, så de vänner jag fått som vuxen har jag lärt känna på mina arbetsplatser. Därför är det så roligt att jag genom min hund Leo har fått nya vänner. Hundägare är ett enkelt folk att lära känna. Angelica och jag har gått gemensamma hundpromenader i 1,5 år nu - i samband med att jag blev uppsagd. Vi har gått många mil tillsammans och vi har pratat mycket. Vi har en gemensam upplevelse som binder oss samman, att vi hamnat i arbetslöshet. Vi är i en process, varje dag starkt förankrade i nuet där svårigheten att se framtiden tär. Vi stöttar varandra när den andra sviktar i humöret och vi hjälper varandra i vardagen så att vi får komma ifrån och få egen tid. Vi har brottats med idéer för att hitta något som skulle ge oss både sysselsättning och inkomst om dagarna. 

Vänner - både gamla och nya - så värdefulla de är. Människor man möter under livet - alla så olika egentligen men som med sin unika personlighet fyller en viktig plats i ens liv. Dem vill jag inte vara utan. 

/Lena

Det är fina dagar nu, solen värmer redan från tidiga morgontimmen och att få börja morgonen med sin kaffekopp kisandes mot solen är underbart. Jag känner mig helt ledig, har inte riktigt någon plan för dagen, men vet att det första som ska avklaras är den obligatoriska hundpromenaden i skogen, Leo och jag tillsammans med våra vänner Angelica och Ludde - den är nödvändig på alla sätt.

Märker att penséerna sjunger på sista versen, de har egentligen blommat ut för länge sen och måste nog bytas ut mot något annat. En tur till en handelsträdgård kanske står på dagsagendan. Ser vidare ut över min lilla tomt och inser också att gräset har växt en hel del, så gräsklipparen behöver kanske också startas. Inser också att jag glömde att ta ur tvätten ur tvättmaskinen igår kväll, så den måste hängas ut för torkning i den varma sommarvinden. Sen var det nog så att tvättkorgen inte är helt tom ännu, så det kanske ska läggas i en maskin till. Det ser lite torrt ut i gräset också, undrar om jag kanske ska sätta på vattenspridaren till kvällen - om jag hittar på den. Sa inte Angelica något om en långpromenad vid lunchtid också....undrar om det kanske inte är lite väl varmt för en sån mitt på dan. Vi kanske får ta en kortare - med tanke på hundarna. Ta med oss en termos kaffe och kanske sätta oss ner i gräset istället. 

Jag har inga problem med att vara ledig, att inte ha några aktiviteter inplanerade, att fylla dagen med det jag känner för i stunden är det bästa. För mig är det det rätta sättet att vara ledig,  känslan av att jag helt och fullt äger min dag. Jag trivs också med att vara ensam och speciellt tycker jag om att ha såna dagar på sommaren - då blir jag helt ledig. Den bästa känslan av ledighet infinner sig om jag är vid torpet och inte har nån tillgång till bil - att bli skjutsad dit och avsläppt. Då blir dagarna långa och väldigt avkopplande, även om det är så att jag tillbringar dem tillsammans med färgburk och penslar. Det enda sällskap som finns är radion och Sommar i P1 blir då dagens höjdpunkt och enda sällskap.

En mer annorlunda känsla av ledighet som jag haft genom åren är då jag har arbetat mitt i semestertid, när jag varit själv på min arbetsplats och alla kollegor har varit lediga. Familjen har  varit bortrest och om kvällen har jag kommit hem till ett tomt hus. Fastän jag har arbetat om dagarna har det då alltid infunnit sig en subtil känsla av ledighet. 

I vilka sammanhang infinner sig känslan av att vara ledig? Är det så att den är sammankopplad med ensamhet - är det först då man kan känna sig helt ledig? Kan det vara så att vi tillbringar för mycket tid tillsammans med andra och att vår ledighet är alldeles för välplanerad så att vi aldrig riktigt kommer till den där totala känslan av att vara lediga.....

För mig är det så att jag känner mig som mest ledig när jag är ensam och äger min dag. När jag har fått tillbringa min dag i ensamhet och fått mina behov tillgodosedda infinner sig en annan känsla - längtan. Känslan av att längta till någon eller något - talar om för oss att vi vill vara en del av ett sammanhang för att kunna ge och få - och denna känsla ska vi vårda.

/Lena

Det är en konst att vara ledig och det bästa sättet är nog att byta miljö, att åka hemifrån. Själv lämnade jag hemmet för att tillbringa helgen hos en vän i Polkagrislandet - Gränna. Den lilla vackra trästaden vid Vätterns strand. Ofta när jag besöker vackra platser slås jag av tanken om  människorna som bor där går runt och tänker på vilken fantastisk plats de bor på. Det måste vara så att miljön där vi tillbringar våra dagar påverkar oss och att få tillbringa dem i en vacker miljö måste vara en lisa för själen. Förra sommaren besökte jag en fantastiskt vacker plats, Mölle i Skåne. Kullabygden där den berömda serien Kullamannen spelades in 1967....den som jag som barn satt och tittade på, bitvis med en kudde framför ansiktet - för att den var så läskig. Mölle med sin vita bebyggelse, den smala slingrande vägen uppför berget och den gamla fiskehamnen var precis som att komma till en liten by i sydeuropa.

Att ha vänner som öppnar upp sitt hem under en helg, som bjuder på goda måltider och ställer iordning sin bäddsoffa är också en lisa för själen. Att få dricka sitt morgonkaffe på en balkong med underbar utsikt och dricka ett gott vin på densamma, medan solen går ner i Vätterns mörka vatten är fantastiskt. Att tillbringa en helg tillsammans med vänner som man en gång i tiden arbetat tillsammans med och som man efter alla år fortfarande har kontakt med är så givande.  Att få sitta en hel kväll och prata gamla minnen - då är det lätt att känna sig avkopplad.

När jag kommer hem går jag till mitt växthus och kollar så att inte fikonfrukterna och squaschblommorna har fallit av under helgen. Vinrankan växer så det knakar och tyngs ner av alla druvor som snart är färdiga att äta, blåa till färgen och söta till smaken. Jag blickar ut över horisonten, den utsikt som jag ser varje dag och tänker att den är nog inte så tokig den heller - bara helt annorlunda. Ängen står i full blom, fjärilarna fladdrar i solen de har fullt upp med att hinna suga nektar ur varje blomma, katten vilar på en sten i solen efter att ha tillbringat hela dagen med att leta sork och gråsparven har bråttom med att hämta mat till de små i holken. Snart är de flygfärdiga och då är det dags för nästa kull. 

Det känns skönt att ha fått byta miljö, fått nya intryck och göra nya bekantskaper under en helg - varit fri och ledig från alla tankar. Borta bra - men hemma bäst, som man brukar säga, att få krypa ner i sin egna säng är ändå alldeles, alldeles underbart!

/Lena

Vad är ett fullgott liv, vad vill vi att våra liv ska innehålla för att vi ska må bra och vad är viktigt i livet?

Aktivitet/sysselsättning

för mig och för de flesta är ett arbete att gå till värdefullt, där jag få ge av min kompetens och där jag får känna mig behövd. Där jag har en värdefull uppgift att göra och där jag får vara en del av ett sammanhang tillsammans med andra människor. Att få tillbringa dagar på en bra arbetsplats är viktigt, det ger så mycket. 

Hälsa,

en god hälsa är a och o, att känna att kroppen och knoppen är i balans. Att slippa sjukdomar och krämpor. Att kunna vakna på morgonen och hoppa ur sängen full av kraft. Få starta dagen med en promenad, att ta sig över stock och sten i skogen hur lätt som helst. Orken och energin är på topp! 

Kärlek,

att ge och få kärlek är det största och viktigaste i livet. Att få bli sedd de dagar när livet känns tungt, att det finns någon eller några vid ens sida som tar vid när man inte riktigt orkar själv. 

Tre viktiga ingredienser som spelar stor roll för att vi som människor ska må bra. Avgörande för ett gott liv var och en för sig och så avhängt varandra, när den ena delen fallerar krackelerar även de andra. Jag har inte ett arbete att gå till och det påverkar mitt liv i så mycket mer. Livet krymper och det är bara jag själv som kan ge det den näring som behövs för att jag ska må bra. 

Allt jag gör och tänker är avgörande för hur jag mår, så det gäller att inte låta de destruktiva tankarna ta över helt och hållet. Bryta tankemönstret, ägna sig åt en sysselsättning - sätta något praktiskt i händerna. Eller byta miljö, åka bort, göra nya bekantskaper. 

Mitt liv är krympt - men ikväll ska jag packa en liten väska, jag ska åka bort på en weekendresa tillsammans med en vännina - vi ska besöka en annan vänninna. Göra en bilresa på några timmar, prata oavbrutet i bilen, komma fram och sätta mig vid dukat bord för att inta en sen lunch, strosa runt ensam i Gränna medans mina vänninor gör en golfrunda, sätta mig ner med en kopp kaffe och titta på andra turister, kvällen kommer jag att tillbringa med god mat och vin på en balkong med utsikt över Vättern och morgonen efter sitter vi där igen för att inta en härlig frukost.....

Så på söndag kväll när jag är hemma igen kommer mitt liv att vara påfyllt med välbehövlig energi. Påfyllt med aktivitet, hälsa och kärlek - så viktigt för ett fullgott liv.

/Lena

Något jag har reflekterat över i livet är att relationer mellan människor är komplicerat. Och jag har alltid sagt att alla relationer är föränderliga - det har jag själv upplevt många gånger och även sett andras vara. 

Som liten var jag så förundrad över att det verkade vara så svårt att vara vuxen, just med tanke på att de vuxna hade så komplicerade relationer till varandra. Helt plötsligt var det någon moster, faster, morbror eller vän som det inte gick att umgås med. Det hade av någon anledning blivit en fnurra på tråden. Som barn händer detta också, hela tiden, men de är lättare att lösa. Vi blir lärda som barn att be om förlåtelse ifall vi har varit orsaken och det minns jag att man gjorde titt som tätt, i stort som smått. 

Jag tycker att vi som äldre har svårare att be om förlåtelse, orsaken till konflikterna kan vara så fjuttiga att det är ren skam, men vi håller på vår rätt att känna oss förorättade, särbehandlade eller missförstådda. Vi vuxna vet egentligen hur vi ska göra vid konflikt, att det handlar om att prata och att lyssna. Att låta båda parter få återge sin version och få berätta vad som inte kändes bra. Det är så vi lärde oss som barn att göra, både i skolan och hemma och det är så vi i vår tur har lärt våra barn att göra. 

Visst kan det finnas konflikter som är så djupt rotade att de är svåra att lösa av egen kraft och till och med såna som det inte finns något intresse av att lösa. Men, de flesta tror jag har uppstått av rena bagateller och missförstånd. Det finns också ärvda konflikter som går från generation till generation, som kan ha hur många år som helst på nacken - där orsaken rentav kan vara glömd. 

Det är tråkigt när släkt- och vänskapsband brister, det gör ont. Vi brukar säga att vi beter oss som barn när vi inte uppför oss vuxet men i detta fall tycker jag att vi vuxna ska titta och lära av barnen. De har ett mycket sundare förhållningssätt till försoning. Be om förlåtelse, ge en kram och gå vidare. Och fortsätta leken en erfarenhet rikare.............

//Lena

"En kvinna stod på trappsteget utanför dörren mot trädgården med armarna i kors."

Kate Brown i Doris Lessings roman "Sommaren före mörkret" från 1973 är en klassisk gestalt i den stora berättelsen om att åldras som kvinna.

Denna text ovan har jag hämtat ur DN:s Kultur lördagen 15 juni som handlar om den osynliga åldern. Där befinner jag mig sen ett antal år tillbaks. Jag läser vidare ur den intressanta artikeln om saknaden av böcker angående kvinnans klimakterium.

Fyrbarnsmamman Kate Brown på trappan i Lessings roman är 45 år och ska just ta steget ut i förändringen som varje klimakterieroman cirklar kring. Vad väntar hon på? Som alla sina romansystrar i de här historierna handlar det om att hinna ikapp inombords. På den unika upplevelsen av att för första gången vara ensam om att bära frukt i ett sinne som alltid varit till för andra. Ensamheten är central och kvinnorna vänder sig mot barnen, de vuxna, de i minnet och dem som aldrig föddes. Den farliga åldern är kanske farligast för omvärlden som skärskådas av kvinnan som inte längre vill behaga.

Jag känner igen mig, jag har befunnit mig i den farliga åldern ett bra tag nu. Jag var 43 år när jag "kastade" mig ut och för första gången satte mig själv i främsta rummet. Fick nog - sa ifrån. Att befinna sig Mitt I Livet, åldersmässigt, brukar oftast innebära en del förändringar. Vi som har barn har ofta uppslukats av deras närvaro. Och helt plötsligt har de frigjort sig och "försvunnit" från vår omsorg. Vi står där på trappsteget med armarna i kors och ska ta steget ut i förändringen. Till vad?

Vi kvinnor som oftast har levt våra liv för andra måste nu börja ta hand om oss själva. Livet har rusat på, vi har arbetat hårt, vi har tänjt oss och inte tagit så mycket plats för egen del. Rent fysiskt är vi inte i full balans, i avsaknad av kvinnligt hormon, det händer saker i vår kropp. Och bristen på kvinnligt hormon ställer till det för oss. Vi känner inte igen oss. Själv har jag fått anstränga mig många gånger för att inte vara för mycket..... samtidigt som jag har fått ett mod och en tyngd i det jag tycker och säger. Och det har många gånger förvånat min omgivning. Jag har vågat ta plats.

Att hamna i klimakteriet innebär också en sorg. Rent konkret tror jag att det handlar om att inte någonsin mer kunna ge liv. De barn jag jag har fått de finns och även fast jag sen länge tänkt att jag inte ska föda några fler barn, har möjligheten alltid funnits - det är stor skillnad. Nu är den möjligheten av naturen avslutat och en känsla av början till slutet infinner sig.

Vår bästa tid är nu - måste jag ändå naturligtvis instämma i. För visst är det så trots vetskapen om att allt inte är för evigt. Min bästa tid innebär att jag vågar ta plats, säga ifrån, höja min röst och inför mig själv erkänna att jag är okey - utan att behöva behaga.

För 1,5 år sen stod jag på trappsteget med armarna i kors och sa jag följande ord; "Inte på bekostnad av mig iallafall......" Orden förvånade mottagaren så pass att han bad mig upprepa dem. Och det gjorde jag långsamt och denna gång förvånade jag mig själv. Dessa ord har stor betydelse till att jag idag befinner mig i den situation jag gör - arbetslös. Jag tog steget ut i förändring. Och jag är så stolt över att jag följde mitt hjärta och sa min innersta mening. Att jag vågade stå upp för mig själv.

Jag har inte läst Doris Lessings roman "Sommaren före mörkret" - men det är nog dags nu.

//Lena

Finns det några ord mellan ebb och flod, för ögonblicket när allt är stilla...

I naturen finns balans mellan rörelse och stillhet, för människan är den balansen så svår att hitta och svår att hålla fast vid. Våra tankar är alltid någon annanstans än där vi själva just nu är vilket ofta skapar en frustration i oss. Jag har försökt hitta en antonym för frustration men är inte nöjd med ordet förnöjsamhet. I engelskan finns ordet contentment som jag tycker ger en bättre beskrivning av det jag vill ha sagt. Jag vill känna contentment inte frustration, ändå fastnar jag ofta i just frustration. En frustration som uppstår av att jag har svårt att bara vara precis där jag är i tanke, ord och handling. Jag vill veta hur livet ser ut där framme, vill veta att allt har fallit på plats och blivit som jag tänkt. Trots att jag vet att livet aldrig blir exakt som jag tänkt, vilket inte behöver betyda att det blev sämre än jag hoppats, bara annorlunda. Men ovissheten skapar ändå frustration för jag vill ha kontroll, hela tiden. Jag har så svårt att stanna upp och lita på att livet tar mig dit jag ska. Just nu känns det som jag bytt tåg med en ögonbindel för ögonen. Det förra tåget jag satt på var välbekant och jag visste precis åt vilket håll det åkte. Nu sitter jag i ett annat tåg som jag inte riktigt vet vart det är på väg. Jag är osäker på riktningen, vet inte vilka stationer som finns på vägen, vet inte på vilken station det är meningen att jag ska kliva av. Konstigt nog känner jag mig samtidigt som lokföraren, det är jag som kör och jag som väljer om tåget ska rulla eller stå still. Jag frågade en klok väninna varför jag trots detta är så frustrerad och fick till svar att jag behöver lita mer på livet. Släppa kontrollen och lita på att livet tar mig dit jag ska. Lita på att mitt val är rätt och att vägen är ljus. Lita på att allt kommer att ordna sig. Slappna av. Jag önskar bara att jag kunde få ett litet bevis för att det faktiskt blir så som jag vill, få en ögonblicksbild från framtiden. Vilket tydliggör mitt kontrollbehov. Vanor är svåra att bryta och det gäller även tankemönster. 

Harriet Marnell skriver i sin bok, Bemästra dig själv - 12 steg för balans i livet: "Din förmåga till balans i livet är beroende av alla dina dimensioner - den fysiska, den emotionella, den mentala, den andliga och den sociala. Tillsammans är de mer än summan av delarna, eftersom delarna befruktar varandra". "Din mentala hälsa bygger på att du har mål och mening med ditt liv. Även en tro på att du har resurser att ta dig dit du vill. Du känner dig tillräcklig, har en hög självkänsla och ett bra självförtroende. Pessimistiska och destruktiva tankar blockerar. Det pågår en ständig dialog i din hjärna - kanske till och med ett tjatter, som inte leder någonstans. Men tänk på att det är du själv som bestämmer vad du tänker på - varje minut - även hur du tolkar tillvaron och det du upplever. Fokusera på det du är nöjd med, möjligheter och vad du vill uppnå. Ta upp kampen mot din " inre kritiker" (om kritiken är obefogad) och säg nej! Då får du ett mentalt energiöverflöd.

Jag ska öva mig på att bryta mitt kontrollbehov och mitt tankemönster. Stanna upp mellan ebb och flod. Lita på livet. Jaga bort alla frustrerande, negativa tankar och istället fokusera på att uppnå balans och contentment. För jag vill inte känna frustrationen som suger musten ur mig, jag vill ha ett mentalt energiöverflöd i mitt liv.

//Angelica

Sitter i mitt paradis, lövkronorna rör sig i skogen som omgäldar. Granarna och tallarna står stilla och rör sig inte det minsta i sommarvinden. Björkarna däremot vibrerar och det susar i dess kronor. Asparnas lövkronor darrar precis så som asplöv ska darra. Vårdträdet, asken, står stadigt med sina rötter väl förankrad i jorden och skyddar mig och de mina från allt ont - som det har gjort i decennier.

I asken bor flugsnapparen och den sjunger sin sång för mig i den tidiga sommarmorgonen. Den tröttnar aldrig utan upprepar sin vackra sång om och om igen. På andra sidan tomten svarar bofinken genom att stämma in i en annan klang. Även en talgoxe hörs emellan de bådas drill. Plötsligt landar den skygga domherren med sitt knallröda bröst mitt i gårdsgruset, den lägger sitt huvud på sned och tittar förundrad på mig. Jag sitter alldeles stilla för att inte skrämma den. Vad kan denna skygga skogsfågel vilja, den som endast brukar visa sig korta stunder vid vinterns fågelbord? Vi ser på varandra en stund, tills den lika plötsligt flyger iväg. Den ville nog dricka av regnvattnet i trätunnan, men vågade inte eftersom jag satt på stolen bredvid och drack mitt morgonkaffe. Dess morgonrutin hade säkert blivit störd av min närvaro.

Här är fridfullt och gudagott att vara och här står tiden stilla. Det enda jag har att göra är att ta in det underbara, kisa upp mot molnen som sveper förbi och döljer solens strålar för några korta ögonblick. Jag lyfter min kaffekopp och njuter av mitt morgonkaffe och skänker den gamla visdomen en tanke....att vi alla är en del av världsalltet.

//Lena

Text funnen i en gammal kyrka i Baltimore, daterad 1692.

Vandra lugnt i brådskan och larmet - minns vilken frid som kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt, lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid att finnas någon som är bättre eller sämre än du.

Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är. När lyckan skiftar är det ett beständigt värde. Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod.

Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan, var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset. Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själsstyrka, så att den kan bli ditt värn vid en plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycket ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv.

Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej, betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara. Förbli i fred med gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar är denna värld alltjämt härlig.

Var aktsam, försök vara lycklig.