När livet svänger är det lätt att tappa greppet på vägen. Att inte höra till ett samanhang och ändå känna dagarna rusa trots att jag inte springer i ekorrhjulet. Att sakna struktur trots att jag varje dag tänker att nu måste jag bestämma mig för och hålla fast vid den struktur jag tänkt ut. Att gång på gång misslyckas. Att känna att det finns lika många undanflykter från att ta tag i mitt liv som det en gång fanns inför varje tenta på universitetet. Solen skiner, hunden behöver en promenad, jag måste nog städa lite och kanske tvätta, kanske till och med putsa fönster, eller sköta om trädgården som jag aldrig tidigare haft intresse att sköta om, prata med en väninna, en dotter, läsa en bok, yoga, tänka på vart jag är på väg. Har varken energi, lust eller ork att göra det jag ska så långa stunder som jag ska. Dagarna rusar. Livets väg svängde, tvärt, och nu varken kan eller vill jag göra en u-sväng.  Står stilla på en mötesplats och bilarna rusar förbi. Alla har så bråttom. Om jag ska ut på vägen igen måste jag trampa gasen i botten. Problemet är att jag faktiskt inte vill. Fast det är ju inte heller sant. Jag vill. Vill höra till ett sammanhang, en gemenskap. Ha ett arbete att gå till, ha arbetskamrater, gå på after work ibland. Träffa människor, vara social, interagera, utvecklas. Men just nu behöver jag mest av allt andas, och det är svårt att acceptera. När alla runt omkring mig planerar för semester planerar jag för...? Det finns säkert dom som anser att jag har semester...men det kan jag lova att det har jag inte. Det är svårt att hitta ett arbete i mitten av juni när alla andra räknar ner. Det känns som om de enda arbetsplatser som söker arbetskraft finns inom mitt tidigare yrke. Jag värnar om min mentala hälsa, jag går inte tillbaka, inte på några som helst villkor. Övriga arbeten som annonseras ut har jag inte kompetens att söka. En enda respons har jag fått från dom arbeten jag sökt, tack för din ansökan...dom andra har inte ens givit mig den responsen, misstänker att den jag fick var ett autosvar.  Från dag ett har jag fått höra av arbetsförmedlingens olika handläggare att jag behöver hjälp att bena ut vilka arbeten som kan vara aktuella för mig att söka, senast hörde jag detta för fyra dagar sedan. Och det låter ju bra... men dag ett var i början av mars och nu är det juni...och jag väntar fortfarande på den hjälpen. Handläggarna i kundtjänsten säger att det är min handläggare som ska hjälpa mig med detta, en handläggare jag aldrig träffat, aldrig pratat med, aldrig lyckats boka en tid för personligt möte med, lite mailkontakt hade vi i början skall erkännas. Denna handläggare anser att jag inte uppfyller kraven för att få en jobbcoach. Istället ska jag vända mig till CVL:s studie- och yrkesvägledare. Jag har bokat en tid för detta denna vecka men vad jag ska prata om vet jag inte. Det är nämligen så att jag vet vad jag vill arbeta med, jag vet vilken utbildning jag måste gå och har även anmält mig. En utbildning på deltid som startar i höst. En utbildning jag måste bekosta själv. Det jag behöver är hjälp att hitta en försörjning fram till kursstart samt även under de två terminer utbildningen pågår. Jag har upprepade gånger bett att få byta handläggare eftersom jag misstänker att jag och min handläggare kommit på kant. Enligt kundtjänst måste jag ta upp detta med min handläggare...moment 22. Och därnågonstans tappar jag sugen... Pratade med en väninna idag som arbetar som psykolog, hon träffar många som är i min situation. Hennes patienter beskriver samma vakuumkänsla, ett vakuum där tiden rusar, där varat och byråkratin slukar all energi, där orken, humöret och självkänslan pendlar dag för dag, där den hårdaste kritiken finns i den egna tanken. Jag vet ju att den kritik jag ger mig själv den skulle jag aldrig ge till någon annan, men det är ju alltid lättare att vara snällare mot andra än mot sig själv...

Jag tittar bakåt på den väg jag rest, ser dom långa bromsspåren i asfalten, förundras över att jag han stanna innan jag kraschade. Att jag lyckades bromsa in, svänga, stanna kvar på vägen, hitta en mötesplats, parkera. Jag tittar framåt och ser vägen försvinna bakom en krök. Skulle så gärna vilja veta vart vägen leder, om den leder dit jag vill, om jag måste klara det på egen hand eller om jag får stöd när jag behöver. Jag har inte bråttom att komma i mål men jag vill resa, vill framåt, vill utvecklas som person. Jag vill ha ett givande arbete att gå till. Ett arbete där jag får utnyttja min fulla potential. Men just nu och kanske en tid framöver sitter jag här bredvid vägen och jag tänker banne mig njuta av utsikten. 

//Angelica

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...