Sen jag blev arbetslös har jag burit med mig en konstig känsla som jag har så svårt att sätta ord på....men om jag ändå ska försöka göra är det att jag känner mig misstrodd. 

Det är en väldigt olustig känsla som är så jobbig att bära på. Under det år jag varit arbetslös har jag hela tiden varit väldigt observant på min situation och mina känslor, eftersom det är första gången i mitt liv jag befunnit mig här. Jag har kunnat jämföra hur jag idag känner mig i vissa situationer och hur jag blir behandlad, mot när jag var i sysselsättning. 

Främst känner jag mig misstrodd när jag har med myndighetspersoner att göra....när jag har kontakt med Arbetsförmedlingen och A-kassan. Jag känner ett stort obehag när jag ska ha mitt månatliga uppföljningssamtal med AF - även fast jag alltid har sökt de jobb som jag kan söka. Det känns som att jag aldrig har gjort tillräckligt....och jag får också alltid "tips" på hur jag kan göra ytterligare för att få ett jobb. Att jag ska välja ut några företag som jag kan tänka mig att arbeta hos, ringa upp och be att få komma för att presentera mig.......och berätta vad just jag kan tillföra dem. När jag då säger att jag har lite svårt för att göra det....min självkänsla är inte så stark....får jag en känsla av att jag inte gör tillräckligt. För genom dessa tillvägagångssätt får många jobb, får jag höra....och min självkänsla blir inte bättre..... 

Jag tänker tillbaks....på då jag var i arbete och var delaktig i rekrytering av personal....vad vi sa när personer spontanansökte genom personliga besök eller ringde......vi hade ingen tid att lägga på dem, utan bad dem fylla i sina uppgifter på vår hemsida....så skulle de finnas registrerade där när vi hade ett behov.....jag tänker tillbaks, men jag säger ingenting till AF när de ger mig sina tips...jag vill ju inte vara en besserwisser...

Den 1 september ska reglerna för de arbetslösa ändras, då måste alla arbetslösa lämna månatliga skriftliga rapporter om "vad som gjorts för att komma ur arbetslösheten" - annars riskerar de sin a-kassa. Systemet beräknas skapa så mycket extra administration att minst 150 nya handläggare anställts och i juni fick AF dessutom i uppdrag från regeringen att "utreda effekterna" av att arbetslösa tvingas redovisa sin sökaktivitet tätare än en gång i månaden. Många har uttalat sig och en del experter är ense....det skapas inte fler jobb för att reglerna blir hårdare för de arbetslösa...

För mig är det så uppenbart....detta späder på känslan av att vara misstrodd, att jag inte gör tillräckligt för att komma i arbete...att jag är helt nöjd med min situation. Det gör mig ledsen. 

Varför tänker inte politiker och våra myndigheter mer kreativt? Varför väljer de att tro att de arbetslösa inte gör tillräckligt för att förändra sin situation? Varför väljer de inte istället att använda de 46 miljoner kronor som hanteringen av de 160 000 nya ärendena kommer att kosta till något mer kreativt....som t ex att skapa nya jobb...

Vi som är arbetslösa har inte själva valt vår situation, utan det är en ofrivillig situation som vi befinner oss i. Personligen har jag blivit uppsagd från min arbetsgivare efter tolv års anställning, i en ålder av 55 år - då jag inte är så där jätteattraktiv på arbetsmarknaden. I den verkligheten försöker jag att intala mig att det kommer att lösa sig på något sätt....då behöver jag inte få min känsla av otillräcklighet ytterligare påspädd......av de som alltid fått betalt via min skattesedel..de som ska tro på mig. 

För det är så att min högsta önskan är att komma i sysselsättning, jag vill kunna sätta mig i bilen och åka till en arbetsplats där jag gör nytta, där jag får ägna mig åt en meningsfull uppgift, där jag får känna mig behövd och där jag får vara i ett sammanhang. Jag vill känna mig tillräcklig och betrodd. 

/Lena

Acceptans och förmåga - två ord med stor innebörd. 

Att acceptera är stort....så stort att jag inte förrän under det senaste året förstått innebörden av vad det egentligen innebär. Ett ord så lätt att säga och missbruka - men att acceptera i en djupare mening innebär så mycket mer. När jag insåg vad acceptans egentligen innebar förstod jag att det är just det som banar väg för att kunna älska. För att kunna känna kärlek till en annan människa måste jag först acceptera henne fullt ut med allt vad det innebär. Och för att övervinna en händelse som haft påverkan i mitt liv måste jag kunna skärskåda den och acceptera den fullt ut - för att kunna gå vidare. Sist men inte minst måste jag acceptera mig själv med alla mina brister - för att överhuvudtaget kunna älska mig själv.

Och så sant som det är sagt - jag måste kunna älska mig själv för att kunna älska en annan människa.

Ekvationen att acceptera och älska sig själv samt att acceptera och älska andra människor för exakt den de är - är inte lätt. Många gånger möter jag andra och känner att jag skulle vilja vara som de....och andra gånger gör jag allt för att påverka andra att tycka och tänka som jag. Ett evigt kretslopp som pågår från två håll hela tiden och som förhoppningsvis leder det till att vi i slutändan utvecklas. Det är genom möten med andra människor vi växer som individer och jag tror att vissa möten är till enbart med det syftet. Jag har mött många människor i mitt liv, vissa har endast passerat medan andra har gjort stora avtryck. De har genom sin existens och våra samtal fört mig närmare mitt inre - jag har fått lära mig något om mig själv, som jag inte visste.

Förmåga är ett ord som vi kanske dagligdags inte använder oss så mycket av. Ett vackert ord vars innebörd egentligen innehåller en förklaring. Som förklarar varför jag inte uttryckte, agerade eller berättade som det kanske förväntades av andra. Jag hade inte förmågan - just då. I stunden är vi oftast inte medvetna om att vi inte har förmågan. Vi utgår från oss själva och förväntar oss att alla ska känna, tycka och agera precis som vi gör. Men, vi är alla unika varelser som bär på vår egen historia. Om vi istället skulle tänka tanken; hon/han har kanske inte samma förmåga som jag att känna, tycka och agera....skulle det säkert göra skillnad - i stunden.

För mig har det tagit ända till nu att komma hit - jag har oftast utgått från mig själv. Jag har aldrig på djupet tänkt att anledningen till att någon inte känner, tycker och agerar som jag  - är för att förmågan inte finns. Om jag hade tänkt så istället för att gå in i frustration, irritation och ilska - hade säkert en del händelser i mitt liv tagit en annan form.

Om vi skulle stanna upp och ta in dessa aspekter mer i vår vardag tror jag faktiskt att vi skulle få en bättre värld.....en värld som skulle kunna omfamna alla våra olikheter som det faktiskt innebär att vara människa. 

/Lena

Det handlar om kärlek......och denna vecka varje år är det stort fokus på just detta som borde finnas närvarande och belysas alla veckor hela året om. Veckan avslutas i en stor färgstark parad i alla regnbågens färger på Stockholms gator.

Igår kväll under middagen pratade min yngste son och jag om alla människors lika värde och det mest självklara att alla måste få vara precis den de är. Tänk att det till och med är förbjudet i vissa länder i vår värld, att människor döms till döden. Och att det år 2013 finns människor i vårt land som fördömer andra för att de älskar en människa av samma kön. Något så privat, som egentligen inte angår någon annan än de två personer som valt varandra.

Jag har varit på några Pridefestivaler i Stockholm och det är verkligen ett festtåg....samtidigt har jag starkt känt av allvaret i det som det egentligen handlar om. Att stå upp för alla människors rättigheter och lika värde. Jag har blivit berörd av många människor i tåget när det har synts att de fått kämpa och kämpar fortfarande för att få vara de personer de är - något så självklart.

Igår köpte jag tidningen Situation Sthlm och i den finns en intervju med Jonas Gardell, jag är ett fan av honom, han vågade tidigt visa vem han är och han har aldrig låtit sig tystas. Han säger att han har nolltolerans mot mycket och för några år sen var han inblandad i ett slagsmål med skinheads. De hade skrikit "jävla äckliga bögen" till honom och han kunde absolut inte bara tillåta det - såklart. Jonas tänkte att nu kommer jag att dö....men då får jag göra det.... När han berättar historien idag har han lite svårt att hålla sig för skratt. Han tänkte nämligen att han inte skulle tillåta sig att bli nerslagen utan att först slåss.....han som inte kan slåss! Och hans tanke var...var ska jag slå??...och han slog lite bomp i bröstet på någon och själv hann han få motta några slag innan polisen kom...som tur var. 

Ja, det gäller att stå upp för sina rättigheter och lika värde - men det är inte alla som kan det - tyvärr. Därför är det så viktigt att vi andra gör det åt dem som inte har möjligheten eller förmågan och att vi gör det hela tiden....inte bara under denna vecka. Som Jonas säger "Frihet är nåt man erövrar, det är inget man får till skänks".  

För vet ni - det handlar om kärlek - att alla människor ska få vara den person de blev född till - och alla människor har rätt att få älska den de valt, det är deras egna privata angelägenhet. Lika privat som det vi väljer att äta till middag en helt vanlig onsdagskväll. 

/Lena

Sommaren är kort, det mesta regnar bort...... fastän iår stämmer det inte riktigt när det gäller vädret. Iallafall inte där jag har befunnit mig...fast de två senaste dagarna har det regnat lite grann...men det har bara varit välkommet. 

Så fort en sommar passerar egentligen...innan midsommar har man hela sommaren framför sig och kvällarna är ljusa och långa....och en dryg månad senare börjar mörkret infinna sig redan vid 22-tiden - men även det känns välkommet.

Jag tycker om när årstiderna skiftar....precis när sommaren håller på att gå mot sitt slut, som nu kan jag känna ett sting av vemod. Men, när mörkret är här och hösten börjar nalkas tycker jag att det är en fantastisk årstid...nästan den bästa av dem alla. Det är tillåtelsens tid....det är inte så många måsten som på sommaren. De korta årstiderna tycker jag bäst om...våren och hösten, förväntningarna på det som komma skall.

Varje årstid har sin tjusning och traditon, samma aktiviteter, rutiner och göromål år efter år. Nu när mörkret kommer är det dags att börja tända ljus igen på kvällarna och på dagarna ge sig ut i skogen och plocka av de blåbär, lingon och eventuell svamp som kommer. Byta ut sommarblommorna i utekrukorna mot mer höstliknande...först krysantemum- och asterbollarna och sen kommer ljungen i alla möjliga färger numera. Ställa ut några lyktor i trädgården för att få några ljuskällor. Äta kräftor, göra grytor och soppor samt bjuda hem vänner på middag. 

En sommar är kort, så upplever jag det numera...däremot när jag var barn tyckte jag att sommaren var den årstid som var längst - den var en evighet. Det måste bero på sommarlovet - att man var ledig jättelänge. Och under en sommar hände alltid något spännande...man hade upplevt något speciellt, träffat någon, gjort något bus, lärt sig något nytt. Det var som att man inte var densamma när man började i skolan på hösten. Kanske berodde det på att man hade växt, utvecklats...det händer mycket på kort tid i ett barns liv.

/Lena

SEMESTER-STÄNGT - idag gick jag förbi ett hus där husägaren hade skrivit texten på en planka och spikat upp vid ingången till sin trädgård. Jag log och tyckte att idén var fantastisk...skylten var enkel gjord, inte alls så där fin som det lätt blir nuförtiden när vi är så intresserade av inredning. Den var slarvigt skriven med svart målarfärg på en ohyvlad planka.

Lite fler av oss borde nog sätta upp skyltar och tillåta oss att stänga ner....i helgen läste jag i tidningen att många av oss inte längre är helt lediga under semestern. Vi är uppkopplade, vi kollar jobbmobilen, vi kollar mejlen - vi besvarar mejl, ringer upp m.m På frågan varför... var det en kvinna som svarade att om hon inte skulle göra det....skulle hon bli mer stressad.

Hur kan det ha blivit så? Varför kan vi inte ta time-out från våra jobb under vår semester? Den teknikvåg som vi haft under de senaste åren...det är inte så värst många år sen som den sköljde över oss...jag tror att det handlar om endast 5-7 år faktiskt. Innan var det de i chefspositioner som detta krävdes av.

Jag vet faktiskt inte heller om det är så att det är arbetsgivarna som kräver det av oss, eller om det är vi själva som har behovet av att ha kontroll. Varken det ena eller det andra är att föredra - för om det är så att det är arbetsgivarna som kräver det...är det illa, eftersom vi enligt lagen har rätt till en sammanhängande ledighet. Och det är viktigt att vi får, för det handlar om vår återhämtning, om vår hälsa. Om det inte är så, utan att det istället handlar om att vi måste ha kontroll....då är det ännu värre. För till vad är vi då på väg? 

Den frågan borde vi ställa oss........för de tekniska verktygen fortsätter att utvecklas varje dag...men vår hälsa den måste vi vakta om - för vi har endast ett liv att tillgå. 

//Lena

Ibland gör livet tvära kast och vissa möten förändrar allt i ens liv. När jag som trettioårig singeltjej hade en plan att för all tid framöver lägga det där med killar på hyllan.....hade jag ingen aning om att jag skulle komma att leva i den verkligheten endast under ett fåtal veckor. I planen ingick också att köpa ny lägenhet och renovera den....jag hann börja måla och lägga om golv, men allt var endast halvklart och blev aldrig heller färdigställt då jag mötte mannen som skulle komma att bli min livskamrat. Det blev något annat att ta hand om istället.....

Beslutet jag hade tagit när jag flyttade in i min nya lägenhet, var ett beslut för livet. Jag trodde på fullt allvar att jag kunde bestämma över hur mitt liv skulle se ut i framtiden. Men, jag hade så fel...som tur var...för jag hade tydligen endast beslutsrätt över den röda kulören på mina köksluckor och över vilket golv jag skulle ha i köket. 

Sommaren efter bodde jag fortfarande kvar i min halvrenoverade lägenhet men då även tillsammans med med min sambo och nyfödda bebis. Livet hade gjort ett tvärkast och förändrats totalt.....och min "ungkarlslägenhet" var till bredden fylld med allt som en liten bebis behövde.

Singellivet var i en hast utbytt mot familjeliv.....det liv som jag drömt om att få leva. 

Idag har jag insikten att förstå att över känslor råder inga beslut. Det är sån tur att vi aldrig någonsin har full beslutsrätt över våra liv - då kanske jag hade bott kvar i min lilla lägenhet med de signalröda köksluckorna - istället för att bo i mitt parhus ute på landet, stolt mamma till mina två vuxna barn och gift med barnens pappa. Idag firar vi bröllopsdag - en dag när många minnen, tankar och känslor far runt i kroppen. 

//Lena

There is a crack in everything - that is where the light comes in...  

Ibland är det så otroligt svårt att hitta motivationen, att skrapa ihop viljestyrkan och handlingskraften som krävs för att ta sig framåt i livet. Ibland får jag för mig att jag är i total avsaknad av karaktär eftersom jag har så svårt att stå fast i mina beslut och inte vackla. Jag har ingen säker gång, jag vacklar och snubblar och halkar allt som oftast på bananskal som någon annan slängt ut. Kanske beror det på att jag under 44 års tid konstant gjort våld på mig själv genom att tvinga mig att stanna i situationer, relationer, arbetsmiljöer jag inte mått bra av. Aldrig riktigt lyssnat när varje partikel i mig skrikit NEJ NEJ NEJ! Inte lyssnat när min kropp sagt ifrån på alla tänkbara sätt. Jag har behandlat jag mig själv sämre än jag någonsin skulle behandla andra. Jag har sagt saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till andra. Jag har varit kontraproduktiv.

Jag vill inte längre rätta in mig i ledet, inte längre göra det samhället anser att jag ska göra, inte längre vara den duktiga flickan. Jag vill ha frihet att försörja mig på ett för mig meningsfullt sätt. Trots att jag vet detta har jag svårt att hitta motivationen att göra det som krävs av mig. Ta reda på och skriva ned exakt vad det är jag vill uppnå, göra en handlingsplan, rensa upp i mig och runt mig för att skapa utrymme för det nya, bygga upp min fysiska och mentala styrka för att klara utmaningarna och verkligen satsa för att nå målet. Jag vill vara produktiv! Jag vill inte hela tiden fundera på om jag ska hit eller dit, svänga höger eller vänster i nästa korsning. Vara som ett löv i vinden.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag parkerat. Det verkar som jag långtidsparkerat och kanske är det så det måste få vara just nu, för jag var nog mycket tröttare än jag insåg. Jag står där jag står och i ärlighetens namn vill jag inte flytta på mig. Kanske behöver jag denna stiltje för att hitta viljestyrka, handlingskraft och motivation igen. Den viljestyrka och handlingskraft som alltid tidigare drivit mig framåt även när motivation har saknats. 

Det är sommar och Sverige står still. Kanske kan även jag få tillåta mig att ännu en tid stå still. Tvinga mig att ha tålamod med situationen. Behandla mig själv med respekt i ord och handling. Kanske kan jag då om några veckor åter få styrfart på mitt liv. Förlita mig på att stiltje aldrig varar och att jag snart får vind i seglen.

/Angelica

Så sant som det är sagt, hunden är människans bästa vän. Och jag har nu fått vetenskapliga belägg för att Leo har varit min hälsa under det gågna året.

Organisationen American heart association hävdar att djur i allmänhet – och hundar i synnerhet – kan sänka risken att drabbas av hjärtsjukdom. Exempelvis pekar man på att hundägare får 54 procent mer motion än andra. Dessutom påverkas även blodtrycket och stressnivåerna positivt. 

Att motion är viktigt vet vi alla och det viktigaste är att vi rör på oss i vår vardag. Så hund är en fantastisk tillgång, för den måste vi gå ut med flera gånger om dagen. Jag har alltid velat ha hund men aldrig riktigt fått plats med det i mitt liv, ända tills jag en dag för fyra år sen bestämde mig för att det måste få plats - så många andra äger ju hund....så varför inte jag? När det kommer till livsstilsförändring gäller det att bestämma sig, ha en plan och sen utföra. För att skaffa hund är en livsstilsförändring med stort ansvar, främst för hunden. Den måste må bra. 

Beslutet att skaffa hund var helt och hållet mitt eget, fastän jag lever i en familj. Min familj är inte lika intresserade av djur som jag, men naturligtvis ville de inte helt sätta sig på motvärn. Att skaffa valp är ett stort ansvar och innebär mycket arbete. Jag tillbringade hela sommaren hemma med Leo, åtta veckors semester. Därefter började han på hunddagis endast fem månader gammal, som tur var med två andra valpar som var lika gamla. De hade jätteroligt och blev alla vuxna hundars kelgrisar. 

Idag när jag ser i backspegeln inser jag vilken tur det var att jag skaffade Leo i den tid jag gjorde. Fast jag tror inte att det är "tur" egentligen, jag tror på något annat. Inte slump heller, för slumpen är ingen tillfällighet. Utan att det var menat så. Tanken att jag ska skaffa en egen hund har funnits hos mig ända sen 1984 då min tidigare hund Fly, en svart Labrador Retriver, blev akut sjuk och vi blev tvungna att ta bort honom. Det tog alltså 25 år från tanke till handling. 

Leo har varit min hälsa under hela denna tid som jag varit arbetslös. Han har gett mig tröst - de dagar då jag varit ledsen, han har gett mig motion - alla dagar i ur och skur, han har gett mig mental styrka - de dagar jag känt mig värdelös och han har vaktat mig genom att sitta nära - när jag inte riktigt har orkat.  

Att hund och människa sökt sig till varandra startade för mer än 100 000 år sedan och  förklaringen till varför vi har utvecklat denna intima relation finns i våra biologiska förutsättningar som sociala varelser. När vi som människor under vår vandring från Östafrika kom till områden där vargar levde är det tänkbart att en snabb form av symbios uppstod mellan de bägge arterna. Vi levde i nära anslutning till varandra, jagade likartade byten, utnyttjade och stal sannolikt varandras bytesrester.

Novisen, inget ont som inte har något gott med sig - stämmer för mig. Och det goda under mitt år som arbetslös är att jag har fått en mycket bättre hälsa. På det stora hela mår jag mycket bättre än vad jag gjort på många år, jag har kunnat använda det gågna året till att stärka min mentala styrka, vara i rörelse och äta sunt. Och den inre hälsan speglar den yttre - för när jag träffar människor som jag inte sett på över ett år brukar de ge mig komplimanger - det stärker. 

Så mitt råd till en bättre hälsa är kort och gott - skaffa hund och arbeta mindre.

/Lena