För mig har det alltid varit viktigt att få egen tid. Allteftersom åren gått har jag börjat lyssna mer på mig och insett att jag behöver egen tid varje dag. Jag tid, tid när jag fokuserar på mig. Jag försöker investera 30 minuter om dagen i jag tid. 30 minuter som är alldeles mina egna och som ger mig energi för det kommande dygnet. Dessa 30 minuter kan spenderas på så många olika vis, på yogamattan eller spikmattan eller på en stubbe i skogen för att ta några exempel. I vår alltmer stressade värld behöver jag denna dagliga tid för avspänning och mental träning. Jag tror inte jag är ensam om detta behov, men jag tror att alltför många är omedvetna om att detta är viktigt för var och en av oss. Vi känner frustration, otillfredställelse, irritation, stress, otillräcklighet, kanske även förakt och hat. Varje dag kan vi se följderna av detta i nyhetsflödet. Vi läser om det som händer omkring oss och förundras, säger oss inte förstå, orkar inte ta till oss det vi läser, stänger av, och tänker att det händer bara andra, inte mig. Inte mig och mina kära. Ett starkt försvar, en illusion. För ingen kan svära sig fri. Ingen är lovad ett liv fritt från olyckor och katastrofer. Allt vi har är dagen idag, det finns inget löfte om en morgondag. Varken för mig, för dig eller  för våra kära. Jag tar mina 30 minuter på kvällen, avslutar dagen, tackar för dagen. Kanske var det den sista dagen, kanske jag vaknar i morgon och får en ny dag till skänks. Jag sluter fred, känner frid, och när en ny morgon gryr har jag energi att börja om, att möta det som livet för i min väg. 

Egen tid - Jag tid. Jag är måhända naiv men jag är övertygad om att många tragedier skulle kunna undvikas om fler människor gav sig själva gåvan av daglig jag tid. Tid för meditation, reflektion och avspänning. Tid att lära känna sig själv och sina behov. Tid att ladda upp batterierna. Ta hand om er, var snälla mot er, uppskatta er själva, varandra och det ni har. Om var och en av oss börjar med sig själv kan vi tillsammans göra världen till en bättre värld att leva i, för oss själva och för våra kära. 

//Angelica

  Med sorg i hjärtat fick jag liksom många andra läsa om den tragiska händelsen om pappan som glömde sitt barn i bilen - som fick så ofattbara följder att det lilla pojkebarnet dog. Jag går sönder inombords när jag försöker snudda vid tanken på hur det känns för de som är drabbade, så jag blir tvungen att avbryta tanken genast. Jag har inte några som helst åsikter om händelsen, det tragiska som har hänt behöver vi andra inte alls kommentera. Det räcker så.

Det som jag däremot tänker på är hur svårt det är att vi är medvetna i allt vi gör i en tid som rusar fram så fort. Att ha en total medveten närvaro under en dag är svårt och ofta tappar vi bort oss av olika anledningar. Vi har bråttom, vi har mycket som ska göras, vi upplever stress och att vi kanske inte räcker till. Vi är många som har upplevt detta, mer eller mindre. Min egen medvetenhet är något jag måste träna på hela tiden, den finns inte där av sig själv. Jag måste påminna mig om att göra en sak i taget och ha en ständig dialog med mig själv där jag högt berättar för mig själv vad jag gör just nu. När jag använder mig av detta verktyg fungerar det bättre för mig, då jag använder fler av mina sinnen, jag uttalar och sätter ord på det jag gör - lyssnar, utför och slutför. Ja, knepen att öka sin egen medvetenhet är många och det finns säkert många bra som många av oss använder i vår vardag. Vi vet om att vi lever i en stressig tid, då dagarna fylls av många åtaganden och aktiviteter.

När vår hälsa, när sjukdom och tragiska händelser drabbar oss - stannar tiden och allt runtomkring oss blir oviktigt. Då ställer vi oss frågan vad det är vi skyndar till, varför vi stressar som vi gör, om vi lever de liv vi vill leva. Vi inser vad som är viktigt i våra liv.

 
//Lena

Jag har tagit timeout! När ekorrhjulet slutade snurra under mina fötter blev det tvärnit. Börjar förstå att det liv jag levde slukade mer energi från mina batterier än jag var medveten om. Inser att det kommer att ta lite tid att ladda upp batterierna igen.

Det är inte helt lätt att ta timeout i det prestationssamhälle vi lever i, varken för den som gör det eller för omgivningen, det är inte helt ok, inte helt accepterat. I samband med att jag stannade mitt ekorrhjul fattade jag även beslutet att helt bryta med den karriär jag hittills haft, vilket inte heller anses vara ett acceptabelt handlande. Jag har träffat människor som inte velat beröra ämnet, dessa vill istället genast byta samtalsämne. Tidigare hade jag ingen aning om att det kunde vara ett så stort tabu att göra som jag gjort. Själv har jag inget problem att prata om det. Det var ett genomtänkt beslut som jag inte ångrat, tvärtom kan jag ibland komma på mig med att tänka, och känna, att det är det bästa jag gjort. Jag känner tacksamhet att jag hade modet att vara sann mot mig själv. Andra människor beundrar mitt mod. Vilken egoboost!

Det var inte planerat att 2013 skulle se ut så här, men jag kan ärligt säga att jag för första gången i mitt liv känner förväntan inför framtiden. Jag ser fram emot att årets sista dag stå med ett glas bubbel i handen och titta tillbaka på året som gått. Jag är övertygad om att 2013 kommer att bli ett bra år, att jag kommer att hitta balans i livet och en ny karriär. Jag kommer att visa mig, min familj och er att det är möjligt att stanna ekorrhjulet och kliva av. Det är möjligt att sätta sig på en stol och fundera, låta livet hinna ifatt och möjligheterna dyka upp i horisonten.

Det är så lätt att tro att man har ett mål och trampa gasen i botten för att fort nå detta mål. Det finns en tjusning med fart i livet som är svår att motstå, det är lätt att bli fartblind och att glömma att fartblindhet begränsar. Vi glömmer att stanna på rastplatser, att göra avstickare och se oss omkring. Har vi tur dyker det upp något på vägen som tvingar oss att tvärnita, ta fram kartan, titta efter var vi är och vart vi är på väg.

Jag blev fartblind, jag tvärnitade, jag satte mig ner, här sitter jag nu. Jag ser inte målet i horisonten men jag ser horisonten, och den är vacker.

//Angelica

  Hålla balansen, hålla i varje dag, leva varje dag fullt ut och inse att det finns så mycket att leva för. Jag kan allt det där, jag vet allt det där....men det är svårt när man är arbetslös. Att hålla humöret på en jämn nivå, att inse sitt eget värde, sin egen styrka och sitt egna unika jag. Det är lätt att slås omkull och tappa tron på sig själv. Det är viktigt att ha struktur under veckorna....jag måste påstå att jag inte riktigt har fått till det så där jättebra. Däremot vet jag att jag måste sätta upp gränser för mig själv, så att jag inte helt "förlorar" dagarna till...ingenting. Att slå på TVn t ex är en sån regel som jag direkt har satt tabu för....det tillåter jag mig endast om jag är sjuk...då får jag ligga i soffan framför TVn och zappa. Det är nog viktigt, tror jag, att man sätter upp lite regler för sig under arbetslösheten. Så att man inte tappar fotfästet - för det är så mycket annat som man tappar.

Som energi - jag saknar den energi som jag hade tidigare när jag var i arbete. Jag fick min energi främst av mina kollegor....men också av att få vara med i ett sammanhang, vara behövd, av att vara med och göra skillnad, av att prestera, av att få uppmärksamhet, av att få beröm, av att producera....ja, av att vara i arbete. Så mycket har det betytt för mig genom åren att ha ett arbete att gå till om dagarna. Och det är inte förrän nu efter att jag blivit arbetslös som jag har förstått att jag har svårt att producera egen energi. Jag är en typisk lagspelare, en kugge i hjulet....som drivs framåt med hjälp av och tillsammans med andra...det ger mig energi. Jag är säkert inte unik i detta, vi människor är flockdjur och de flesta av oss vill tillhöra vår flock. Vi är också vanedjur med invanda rutiner som vi gör varje dag.....och om vi då kastas ut ur flocken, tappar rutiner och tillhörighet....så kanske det inte är så konstigt att det blir svårt att vara på topp varje dag. Att det blir svårt att hålla balansen, hålla struktur under dagarna och att producera energi. Vi är bara människor....och vi har känslor, som tur är.

Så det är nog så, trots allt, att det jag känner och upplever är nog inte helt unikt - utan helt normalt. Det är så här det känns att vara arbetslös, helt enkelt. Det gäller bara att inte helt tappa bort sig, utan att tro på sin potential, att tro på sin framtid, att tro på de idéer som ramlar ner i ens huvud. Att våga ta tag och greppa dem så att de inte förblir dagdrömmar. Det är endast jag som kan göra skillnad och det är endast jag som kan göra jobbet med att komma dit jag vill. Så det jag tidigare gjort som lagspelare måste jag börja göra som singelspelare....för jag är varken hopplös eller värdelös....jag är endast arbetslös.

//Lena

Igår fyllde jag år...ganska många år också....och varje gång det sker blir jag lika förundrad. Måste räkna efter...hur många är det nu igen? Yngsta sonen frågade mig faktiskt dagen innan,,,och jag var tvungen att tänka efter och räkna, även han räknade och vi kom fram till samma ålder. Men, herregud kan det verklingen stämma? Har åren runnit på så.... Hur kan det komma sig egentligen, att tiden upplevs att gå fortare och fortare ju äldre man blir? Jag för min del brukar haka upp mig på jämna och halvjämna år, och åren därefter flyter på...så att fylla 33, 37, 44, 48, 53, 56 är svårt att komma ihåg. Det kan också vara svårt att hålla ångesten borta...att inte drabbas av panik av att jag blivit så gammal. Att försöka förhålla sig till att det endast är en siffra och att min ålder egentligen ska speglas av någonting annat - den jag egentligen är och alltid har varit. Att inte bli någon annan, att inte förställa sig - utan att fortsätta vara den unika person som jag är. Som Eva Attling sjöng på 80-talet "Det finns bara en utav dig och det är du, det finns bara en utav mig och det är jag, det finns bara två av oss och det är vi".... så sant. Varje invidid är unik och det gäller att i längsta möjliga mån behålla de unika egenskaperna och inte försöka att bli någon annan.

Det här med att åldras är ju väldigt speciellt, nu när jag har kommit till åren och egentligen kan räknas till den kategorin som är äldre - får jag faktiskt problem. Jag har så svårt att identifiera mig med den kategorin....när jag t ex läser en artikel i tidningen där det står en uttalad ålder på en person som  t ex 58 år, tänker jag per automatik...att det är en ganska gammal person..men om jag då också tänker att den åldern är jag snart i och många av mina vänner redan är där...blir det med en gång så abstrakt....vad har åren tagit vägen? Jag minns så väl när jag frågade min mamma på hennes 60-årsdag hur det kändes...och hon svarade "Det är så konstigt....men jag förstår inte att jag är så gammal som 60 år, för det känns likadant inuti som när jag var 27 år, jag är samma person". Jag nickade och sa att jag förstod...fast det gjorde jag ju inte, för jag upplevde henne som äldre...hon var ju min mamma, och mödrar ska vara lite äldre,,,det har med trygghet att göra. De ska inte vara lika gamla som en själv, det känns inte så värst tryggt!

Men det där med att vara samma person inuti är väldigt konstigt...jag upplever samma sak nämligen, som min mamma gjorde....jag är samma person inuti. Visst har jag utvecklats, mognat, blivit visare och äldre...men jag är samma person inuti. Och för min del har det också varit så,,,att jag har trott att personerna i min omgivning har varit äldre än mig. Och det har varit en väldigt konstig känsla när jag har fått veta att personen ifråga har varit, ja...15 år yngre. Vet inte vad sånt beror på... någonting måste det ju bero på...

Jag har också haft svårt att identifiera mig i att jag befunnit mig i en viss ålder, alltså att jag är ett visst antal år gammal och ska uppföra mig på ett visst sätt. För mig har nog åldern endast varit en siffra....och jag har blivit lika förvånad varje år när jag fyller....ojdå,,,så pass! För liksom min kära mamma har jag lite svårt att förstå att åren runnit iväg...för jag är ju samma person inuti! Och jag upplever det som positivt, jag upplever mig som unik och genuin. Samma, lika som alltid...så att man inte en morgon vaknar upp och blir överraskad över att man helt plötsligt är någon annan!

//Lena

Så har vi gått in i en ny månad....och smaka på den....maj, den skönaste av dem alla. Förväntningarnas månad, månaden som öppnar dörren för sommaren, årstiden som ställer krav på både aktiviteter och vila. Ännu har inte jorden blivit så där skönt varm så det är inte så stor fart på växligheten. Att gå runt och spana i rabatterna är annars roligt så här års och jag har ingen aning om vad det är som kommer upp i dem. Av nyplanterat och omplanterat, flyttat hit och dit under förra året, så jag är full av förväntan av att se vad det ska bli av det lillla, lilla gröna som sticker upp.

Våren är sen i år, jag har inte suttit ute många gånger med kaffekoppen och njutit direkt...det är oftast en otrevlig iskall vind som ligger på, så stunderna har hittills blivit få. Annars är det ju en av höjdpunkterna med våren, när man kan sitta på sin uteplats med en kopp morgonkaffe eller när stans caféer ställer ut sina utemöbler så man kan inta en fika utomhus. Vi svenskar är härdade, vi trotsar det kalla, lindar in oss i varma plädar och sitter på uteserveringarna direkt stolarna ställs ut - fastän vi egentligen tycker att det är på gränsen till vad vi klarar av. Vi har längtat så länge så nu kan vi inte vänta längre, även fastän vi får hålla hårt i koppen så att den inte blåser omkull. Även doften av utegrillar, har legat tung över grannskapet under valborg - många premiärtände sina grillar och även där har väntan säkert känts lång för vissa. Men, nu äntligen är grillsäsongen här!

Ja, vårtecknen är många nu...och fastän den riktiga värmen inte riktigt vill komma, så trotsar vi den och ägnar oss åt det som hör årstiden till - vi klär på oss lite extra kläder bara. Barnen hoppar på sina studsmattor iklädda mössa och jacka - och det verkar gå bra. Det välbekanta monotona ljudet, som iallafall jag hade förträngt under vintern är här igen...

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att få till den riktiga känslan, när värmen dröjer. Jag vill känna solens värme i nacken när jag trädgårdsarbetar, vill svettas in våren, känna att ett lager kläder är ett för mycket...dags ta av sig.... men som sagt detta är förväntningarnas tid, så snart...kanske imorgon, eller i övermorgon kommer de där varma solstrålarna och kanske blåsten ger med sig i helgen, den irriterande och iskalla. Ett är i alla fall säkert - våren är här, den har bara kommit av sig lite och då kan det väl bara bli till det bättre..........

//Lena

  Tänk om vi kunde fördela sysselsättningen över hela landet, i alla branscher, för alla åldrar, för gemene man gammal som ung. Tänk om vi kunde omfördela så att de som går på knäna och håller på att arbeta ihjäl sig fick dela med sig av sina sysslor och ge till dem som inte har någon sysselsättning. Tanken är god, men hur det skulle gå till i praktiken har jag ingen aning om. Min uppgift är att endast tänka tanken, har ingen aning om vilken knapp som ska tryckas på för att det ska kunna bli verklighet - om det nu ens är möjligt att göra. Idag ligger arbetslösheten på 8,8 % och antalet arbetslösa personer är 448.000 Övertidsuttaget för de som arbetar fortsätter att öka och hela 17 % arbetade övertid under 2012, vilket motsvarar 150.000 heltidsjobb. Det är hisnande och galna siffror, när man ser hur otroligt mycket de som arbetar egentligen arbetar. Och det avser endast den redovisade övertiden....sen finns också ett stort mörkertal som aldrig redovisas. Så hur många heltidsjobb skulle kunna skapas egentligen?

Det här är ett stort problem på många sätt, dels att arbetslösheten konkret skulle kunna minskas men även att de som arbetar övertid riskerar sin hälsa. Trenden att övertidsuttaget ökar för varje år är alltså ohållbart i längden och kommer att leda till att människor i princip näst in till arbetar ihjäl sig. Iallafall stressar sönder sig och går in i den berömda väggen, vilket leder till sjukskrivningar och långa rehabiliteringar - som kostar samhället pengar.

Jag har också som så många andra befunnit mig i situationen att jag har arbetat alldeles för mycket, alldeles för många timmar per vecka - en ständig övertid. Företagen har inte råd att anställa mer personal utan den som arbetar får istället arbeta för fler. Det här har blivit vår vardag och är så vanligt förekommande att vi inte alls tycker att det är konstigt längre. När jag för trettio år sen arbetade övertid hörde det till undantagen och var väldigt ovanligt, övertiden var planerad, avsåg en viss uppgift och beordrad av chef. Idag ligger vi på en konstant övertid....vi ligger ständigt efter i vårt arbete och "högarna" hopar sig...vi är underbemannade och i företagen, landstingen och kommunerna är personalbesättningen slimmad för att ekonomin ska gå ihop.

Undrar hur länge det här kan pågå och hur länge det får pågå? Någon måste väl dra i handbromsen kan jag tycka - så att en förändring kan bli till. Jag tänker endast tanken som vanligt och det är bland annat detta jag tänker på om dagarna som arbetslös. Sen tänker jag även på in- och utfasning av gammal och ung arbetskraft...har lite tankar och idéer angående det också. Men, som sagt jag är inte den som varken kan trycka på knappen eller dra i handbromsen....jag tror att det ligger på politikernivå. Kan man söka arbete som politiker, förresten?

//Lena

På min promenad hör jag plötsligt ett högt surrande, stannar upp, ser mig omkring. Ser ett träd i vårskrud fullt av svärmande bin och humlor. Så vackert, nästan smärtsamt.

Karin Boye får hjälpa mig med orden...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger.

Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

                            och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de änslades för färden - 

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                   som skapar världen.

Ur diktsamlingen "För trädets skull"

Satt i mitt bo, tvekade länge,

kastade mig ut, var rädd att falla.

Nu är jag som lärkan, högt uppe i skyn.

Vilar på vinden, vingarna bär

Konstaterar med förvåning 

att jag kan göra så här...

//Angelica