Läser i dagens DN att en bok med titeln "Arbetslös men inte värdelös" har skrivits. Den välbekanta titeln på boken, meningen som vi använt oss av mycket i vår blogg, gör att jag börjar läsa artikeln. En långtidsarbetslös har tillsammans med en beteendevetare skrivit den. Boken har skrivits då hon saknar ett mer djupgående perspektiv från de jobbsökarkurser hon gått på. Hur du som människa påverkas av att vara arbetssökande, hur du behåller din framtidstro och självkänsla, när du aldrig ens kommer till en jobbintervju. Vad händer med dig om du har byggt din identitet och ditt självförtroende på att du har ett bra jobb med hög status - när du blir arbetslös?

Dessa frågor är så välbekanta för mig och säkert för alla de andra 190 000 öppet arbetslösa i vårt land. Dessa frågor och erfarenheter har vi också, Angelica och jag skrivit om i vår blogg.

Några tips till arbetslösa som de ger: 

* skapa positiva inre bilder av hur det går till när du får det arbete du vill ha

* fundera över om du ser livet genom positiva eller negativa glasögon

* bli medveten om dina känslor inför det som händer och hur de påverkar dig. Vad säger din inre  kritiska  röst till dig?

* lär av tidigare erfarenheter och försök identifiera dina livsmönster

* fokusera på det som ger positiv energi. Undvik energitjuvar. Välj själv för vem du vill berätta att du är arbetssökande

* se en anställningsintervju som träning och be om återkoppling efteråt. Vad behöver du förbättra till nästa gång?

Boken verkar intressant, så jag måste nog köpa den. Den kombinerar praktiska övningar med fakta och intervjuer med människor som varit arbetssökande en längre tid. Och de rekommenderar KBT-intriktade tanketekniker för att förhöja självkänslan.

Boken heter "Arbetslös men inte värdelös" och är skriven av Beate Möller och Nina Jansdotter.

//Lena

Jag är ingen pedant person, det har min familj fått erfara och i synnerhet min man. Men ibland - väldigt sällan - kan jag få "städryck" och då kommer både tandborste och andra städverktyg till användning. Då blir jag nästan manisk och gnider, torkar och putsar överallt - i ett par dagar - tills jag är helt slut. För ett antal år sen drabbades jag av en sån mani i vårt grovkök, som till slut efter flera timmars gnidande resulterade i att jag åkte och köpte färg och målade om vind för våg, för skiten gick inte att få bort helt. Så städningen av ett sju kvm grovkök tog hela helgen. 

Jag är inte heller pedant i min lilla trädgård, tycker verkligen inte om det där med att ligga på alla fyra och rensa ogräs - utan försöker hålla undan det värsta endast. Och det kan jag tycka är ganska vettigt, för varje år blir jag lika överraskad över hur växterna sprider sig, flyttar sig och bosätter sig där de vill vara. Lavendeln sprider sig, förgätmigej, krollilja, kungsängslilja får blomma i gräsmattan och två rosenspireor som slagit rot på varsin strategisk plats intill husväggen. Så nu har jag tagit bort plattorna där, planterat varsin stockros för sällskap och satt dit ett växtstöd. Någon frågade mig hur jag har lyckats få två rosenspireor att trivas där........och ja, det kan man undra, men det är nog så att när växterna själva får bestämma blir det som bäst. Nu ser hela den planteringen intill min husvägg väldigt planerad och genomarbetad ut, men så är inte fallet - jag har tagit en genväg. 

Och det är nog mycket med hemligheten med att få växter att trivas, att låta de få bosätta sig där de själva vill. Istället för att städa och rensa i trädgården, vara lite försiktig och istället avvakta och se vad som kommer upp ur jorden - oftast blir jag positivt överraskad - för resultatet blir det bästa. Men, det passar naturligtvis inte alla personer - vissa vill ha sin trädgård enligt planritningen och för en evig kamp med att rensa och städa.

Jag hör till den latare sorten som tar det lite som det kommer, tar genvägar och ägnar mer tiden åt att njuta. När jag tänker efter har jag inte heller haft någon plan för mitt liv - utan de tillfälligheter som har dykt upp har format mitt liv - rentav tagit genvägar även där.

//Lena

Idag när vi gick vår morgonpromenad, Angelica, Leo, Ludde och jag säger Angelica att hon tittat sig i spegeln innan hon gick ut och tyckte väl inte riktigt om det hon såg.... Jag hade gjort detsamma och för att få till en liten förbättring la jag på lite rött på läpparna, dagen till ära. Även fast vi ska ut på en morgonpromenad med hundar och även fast vi båda är arbetslösa vill vi se lite fräscha ut - för varandra ändå. Det är inte tillåtet att helt chansera bara för att man är arbetslös. Men, väldigt, väldigt lätt att det händer...man får vara vaksam på sig själv, så att man inte helt faller ifrån.

Morgonpromenaden gick som vanligt in i skogen, för att övergå till att gå på vår vanliga obrukade åker. Men....nu hade bonden varit där igår och vänt jorden samt gödslat med dyngspridaren....herregud vad det luktade. Hundarna blev överlyckliga, de tyckte hela åkern var som ett godis- och parfymfält. Nosa, nosa, rulla, rulla - de hade kommit till himmelriket. Vi mattar däremot var måttligt roade över att se våra hundar förvandlas till levande dynghögar, så vi bestämde oss för att återvända in i skogen. Där växer fantastiska fält med liljekonvaljer just nu....och de sjunger på sista versen, så nu får man vara snabb att plocka. Vi böt ut dyngåkern mot dessa fält, men vårt luktsinne hade svårt att ställa om till den fräscha liljekonvalje-doften...det var fortfarande frän dyngdoft som vi kände - fastän vi plockade varsin bukett.

Väl hemma igen blev det utedusch för de fyrbenta och morgonkaffe i solen för de tvåbenta. De fyrbenta fick som vanligt sin frukost serverad spridd i gräsmattan med kommandot - sök godis. Då har de fullt upp i kvart efter kvart med att äta sin mat - så att mattarna kan få sitta och njuta av sitt morgonkaffe i solen.

Även under eftermiddagen gjordes det en hundpromenad med medtaget fika i solen. Att få ha bra dagar som arbetslös är så skönt, när man kan tillåta sig att njuta av det vackra runtomkring, ha trevliga samtalsämnen och mysiga hundpromenader. Man känner sig lite lyxig och bortskämd över att få må bra. Men, emellan fikastunderna flikar allvaret in sig - när jag är tvungen att ringa Arbetsförmedlingen och ha mitt uppföljningssamtal och redovisa de jobb jag sökt och de jag inte sökt. Berätta vad som har hänt och inte har hänt under den senaste månaden. Samt konstatera att jag måste skapa min egen sysselsättning om det överhuvudtaget ska bli någon......

Ja, det gäller att hålla modet uppe och det är skönt när man kan känna sig belåten med sin dag. När man har haft trevligt, roligt och till och med har skrattat. För under morgonpromenaden insåg vi att även fast vi vill se någorlunda fräscha ut på våra promenader är det skillnad att gå på catwalken mot att gå på dogwalken. Och hamnar man på en dyngåker med allt vad det innebär - så är skillnaden ofantligt stor!

//Lena

  Förutom att jag alltid har arbetat heltid i mitt liv har jag också haft ett annat åtagande som jag kallat "sambandscentralen" - vilket innebär att jag alltid varit ansvarig och haft koll på det där lilla extra som förekommer i alla familjer......födelsedagar, familjekalendrar, aktiviteter i skolan, insamlingar, föräldramöten, matsäckar, gympakläder, klipptider, läkartider, barnkalas, övriga kalas, julaftnar, veterinärbesök, inköp lucciakläder, inköp presenter till kalas.....m.m. och m.m

Jag tror inte att jag varit unik utan att det oftast är mammans roll i en kärnfamilj att hålla reda på allt detta. Jag ofta sprungit ut på lunchraster för att fixa diverse inköp i en hast eller snabbt kastat mig iväg i bilen för att fixa, lämna in eller byta diverse grejer på lunchrasten. Jag har också sett andra mammor på mina arbetsplatser göra precis likadant som jag. Snabbätit den medtagna lunchen för att snabbt rusa iväg. Jag har under mitt långa arbetsliv aldrig upplevt att några pappor har betett sig så. De har oftast gått iväg till någon lunchrestaurang för att inta sin lunch och kommit tillbaks efter ca en timma fortfarande ivrigt diskuterande dagens samtalsämne. Avslappnade, mätta och nöjda.

Läser att statistiken för psykisk ohälsa ökar i vårt land, utmattningssymptom är den vanligaste sjukskrivningsorsaken, åtta av tio utbrända är kvinnor, långtidssjukskrivna har ökat med 26 %, fall av depression, utbrändhet och svår stress har ökat med 63 procent. En tragisk utveckling.

Kan anledningen till att vi kvinnor oftare drabbas av utmattning bero på att vi också är familjens "sambandscentral"? Att vi förutom att arbeta har så mycket annat att hålla reda på i våra huvuden att det till slut blir TILLT - det tar stopp. Vissa kvinnor har dessutom också ansvaret för matinköp, matlagning, tvätt och städning av hemmet. För mig är det enkel slutsats att dra, att naturligtvis är det därför statistiken visar sina tydliga siffror - att kvinnorna har mycket högre psykisk ohälsa än vad männen har. 

Vissa av oss kvinnor måste säga ifrån, vissa av oss måste be om hjälp, vissa av oss måste tillåta sig att släppa kontrollen, vissa måste bjuda in männen, vissa måste låta sina män få hjälpa till - det finns säkert många olika personlighetsdrag till varför vi gör som vi gör. Duktiga Flickan - som blivit stor - men ändå inte. Duktiga Flickor skulle må mycket bätte av att få vara som - Busiga Pojkar.

Snart är det semestertider - då är det dags att sänka kraven, inte lägga in projekt som att börja renovera huset, göra om i trädgården eller annat krävande arbete. Det är dags för återhämtning. Och ett jättebra tips är att ha några semesterdagar för sig själv, helst en vecka.

För min del har sambandscentralen upphört....med autosvaret "sambandscentralen...var god dröj......", jag har två vuxna barn och en man som alldeles utmärkt klarar av alla de extra åtaganden som jag tidigare ägnat mig åt....jag kommer iallafall ge dem en chans. Duktiga flickan har blivit stor.

//Lena

Äntligen har jag väckt mina trötta pelagoner i torpet, ovanligt sent iår. Brukar göra det mycket tidigare, men eftersom våren varit sen iår har det även påverkat mig i detta. De ser inte mycket ut för världen efter vinderdvalan, nästintill döda....men ser man minsta grönt finns det alltid hopp om liv. Och de brukar överleva och frodas så fort jag klipper ner dem, formar till dem och planterar om dem. Nästa gång jag är vid torpet kommer det att vara stor skillnad, stora, gröna, frodiga blad - sen kommer blommorna. Mina pelagoner bor i torpet året om, de trivs där i den gamla miljön, de har bott där i många år nu och de äldsta har fått många avkommor vid det här laget. Det jag klipper bort blir oftast nya små plantor - men eftersom några enstaka inte klarar av hela vintern är det en jämn balans på antalet - runt ett tjugotal.

Inför vintern samlar jag ihop dem alla och ställer dem på köksbordet, tätt, tätt så att de kan värma varandra och umgås under den mörka årstiden. Lite grundvärme lämnar vi kvar i torpet, så att det är ca +10 - sen är det bara att invänta våren..jag åker dit och vattnar kanske två, tre gånger under vintern...lite, lite vatten bara så att de inte blir helt chockade. Vid mars-april ser de i princip helt döda ut, mer vissna än gröna blad. Dessa plockar jag bort och sedan flyttar jag dem till fönstren, så att de får börja insupa lite vårljus. Efter någon månad gör jag sedan den stora väckningen, genom att jag klipper och planterar om. Jag vet inte om jag vårdar mina pelagoner efter alla konstens regler, men för mina fungerar det alldeles utmärkt - eftersom de flesta överlever och trivs, år efter år.

För några år sen hade jag ett intressant samtal med en arbetskollega, en alternativ teraupet, och vi var ganska eniga om att vi människor borde också gå in i vila under vinterhalvåret, precis som vissa djur gör och mina pelagoner. När den mörka årstiden är här känns det naturligt att dra ner på tempot, vara mycket i hemmiljö, tända ljus, äta långa middagar, läsa böcker, se film....ja softa helt enkelt. Idag så ser våra liv och vårt samhälle likadant ut oavsett årstid, historiskt sett, när vi hade ett bondesamhälle här i landet var det annorlunda - då anpassades sysslorna naturligtvis efter årstid. Idag fungerar allt oftast likabra både på sommaren och vintern, det är inte avhängt årstiderna. Förutom tågtrafiken då...som brukar ha svårt att anpassa sig... Vi har byggt ett samhälle som klarar av det mesta vad gäller väder.

Däremot är det en intressant tanke att fundera på om vi människor är helt anpassade till att ha samma tempo under året....eller behöver vi som många djur- och växtarter gå ner i vila under vinterhalvåret... Är det så att vi människor egentligen ska ha en aktivitetskurva som går ner under hösten för att sen stiga under våren? Ska vi egentligen spara energi under vintern för att ha tillräckligt laddade batterier till våren? Eller har detta behov försvunnit i och med att vi har ersatt våra insatser med andra verktyg och hjälpmedel? Den intressanta frågeställningen diskuterade jag och min tidigare arbetskollega.

Ja, i vilket fall som helst så vill iallafall mina pelagoner ha sin vintervila och de katter jag har haft har i mitt liv har resonerat likadant...de brukade dvala sig igenom vintern för att vara pigga och alerta för sitt vårarbete med att jaga sork.

//Lena

Idag har jag varit ledig från min arbetslöshet - det är skönt när jag kommer på att jag inte har tänkt något alls på varken nuläget eller framtiden. Utan varit helt ledig i både kropp och knopp. Det måste man tillåta sig ibland. Dagen har varit fridfull och skön. Vädret kan man absolut inte klaga på, högsommarvärme  som det är. 

En gammal vän och jag tillsammans med hunden Leo tog en promenad i skogen, till en skogsdamm och njöt av medtaget fika och napoleonbakelser - vi firade någonting....vet inte riktigt vad, kanske vår 45-åriga vänskap. Iallafall satt vi och njöt av våra bakelser mitt bland mygg, en skolklass och änder med ungar - de ville alla trängas med oss vid vår oas. Änderna hade vi medtaget bröd till som vi även glatt delade ut till skolklassen så att de också fick mata dem. Helt bedårande söta var dessa fem små dunbollar som guppade runt på vattnet - tätt intill mamma and.

Min vän och jag pratade som alltid om det som händer oss mitt i livet, vi har pratat om livets berg- och dalbana i många år....om det som drabbar oss. Vi har inga hemligheter för varandra - vi delar dem med varandra. Vi har känt och följt varandra så länge att det är helt naturligt att vi delar allt. Tänk vad bra det är med gammal vänskap, de där vännerna som har följt en alltid och varit med ända sen man var barn. Med dem har man upplevt en hel del på vägen, därför är det så lätt att även dela sånt som hör vuxenlivet till. Vi har ju redan en del hemligheter att bevara. Det är också en väldigt enkel vänskap att hantera....man behöver inte höras av på något tillkonstlat sätt. Det är inget konstigt om vi inte hör av varandra på ett antal veckor - vi vet att vi finns där.

Gammal vänskap ska man vara rädd om, vänner som funnits där i alla tider i både vått och torrt. De som man kan ringa till när man behöver någon, de man kan dela både sina glädjeämnen och sorger med. De som finns i både skratt- och gråtstunder.

Gammal vänskap är som gammal kärlek - den rostar aldrig - men naturligtvis måste den oljas ibland - och en napoleonbakelse duger alldeles utmärkt till det. Den smakade fantastiskt! 

//Lena

  Nästa vecka har det gått ett helt år sen jag blev arbetslös. Ett helt år - hur snabbt går ett år egentligen? Ja - sen länge har jag kunnat konstatera är att tiden går fortare och fortare med åren. Även ett år som arbetslös rusar på väldigt snabbt - så tiden går inte snabbare för att man fyller sina dagar med arbete.

När jag för första gången i mitt liv klev in på Arbetsförmedlingen i juni förr året, hade jag ingen aning om vad som skulle hända under besöket. Jag skulle registrera mig som arbetssökande. Arbetsförmedlaren var en trevlig och färgstark person som fyllde mig med hopp och tilltro om att jag inte skulle komma att vara arbetslös länge. Jag hade så lång arbetslivserfarenhet, hela 37 år, och hade gedigen kunskap inom mitt område. När jag lämnade Arbetsförmedlingen hade jag en känsla av....ja, men då så...det här blir ju inte så svårt. Så jag gick hem och sökte jobbet - som jag så gärna ville ha, jag väntade och väntade....men hörde ingenting.....efter sex månader och ett stort antal ytterligare sökta jobb, fick jag ett mejl där de tackade för min ansökan...men att tjänsten nu var tillsatt av annan sökande.

Det har blivit många såna mejl under året, Tack, men nej tack....tjänsten är tillsatt av annan sökande. Om jag nu överhuvudtaget har hört något alls....det är svårt att hålla motivationen och ambitionen uppe när man gång på gång blir bortvald. Det gäller att se bortom detta och det gäller att inte låta sig nedslås och tycka att man är en sämre person för det. Att hålla kvar sin självkänsla och självförtroende på hög nivå och tro på att den kunskap och kompetens jag har är unik. Det är inte lätt.

Jag är realist, jag förstår varför jag slås ut av andra sökanden. Jag vet orsaken till att det händer igen och igen - oavsett vad Arbetsförmedlingen säger till mig. Jag har arbetat med personal och ekonomifrågor, jag har anställt personal och jag vet hur arbetsgivare resonerar vid tillsättning av personal. Jag har befunnit mig i verkligheten, där jag suttit och valt bort personer och nu befinner jag mig på motsatta sidan, i en annan verklighet - där jag blir bortvald. Det är inte lätt. Det handlar om känslor, många olika känslor - varje dag. Min stress- och energinivå är så ojämn som den kan vara. Samtidigt som det är så, ska jag prestera, vara kreativ, hitta nya utvägar, hitta nya framgångar, hitta min nya framtid. Det är inte lätt - det är rentav svårt.

För jag är också så mycket realist att jag inser att jag måste skapa min egna sysselsättning, jag måste vara så kreativ samtidigt som Arbetsförmedlingens kvarnar fortsätter att mala...jag måste skapa ett hållbart alternativ. Ett alternativ som ska vara roligt, som ska vara sunt, som ska vara lönsamt och ekonomiskt bärande. Det kan kännas pressande - ja rentav stressande.

Men, mitt i allt - måste jag tro, att detta ska gå vägen. Jag måste klara detta, andra har gjort det innan mig...och jag är inte sämre än dem. Jag vet. Det är bara jag som kan göra jobbet, det är ingen som kommer att göra det åt mig....inte denna gång. Under mitt första år i livet som arbetslös, kan jag konstatera att jag aldrig någonsin har känt mig så oledig och ofri som jag gör nu. Jag arbetar hela tiden, min hjärna går för högtryck - det kan kännas pressande.

Min ståndpunkt i livet har varit att klara av att stå på egna ben, ha min egen försörjning - inte vara beroende av någon annan. Livet kan ta en hastig vändning, vi vet inte hur vår morgondag ser ut - och som arbetslös gäller kriteriet - Ensam Är Stark.

Och mantrat är  - jag är varken hopplös, sysslolös eller värdelös - utan endast arbetslös.

//Lena

  Berusningens tid är här - då menar jag inte berusad på alkohol eller annan drog. Utan av alla dofter som man idag kan insupa sig när man vistas utomhus.

Under kvällspromenaden har jag gått förbi rader av syrenhäckar som doftar alldeles underbart! Jag bara måste stanna och dofta på blommorna. Jag har också plockat en stor bukett liljekonvaljer och gett till en vän som fyller år idag....det är hennes favoritblommor..."lillisar" som hon säger. Buketten låg på framsätet under bilresan till henne som tog cirka en halvtimme...jag var nästan alldeles yr när jag kom fram och bilen har aldrig luktat så gott inuti som idag. Buketten stod mitt på tårtbordet och alla som var där lyfte vasen och insöp en rejäl dos av "lillisarna".

Igår köpte jag en helt underbar lavendel till en annan person som också fyllde år, när jag betalade den sa hon i butiken att den var helt underbart vacker....och så helt underbart den doftade sen och hon tog en rejäl sniff på den innan hon scannade in priset. Ja...sa jag man blir alldeles berusad! Berusad av lavendel! Vi kände gemensam lycka och välbehag...och önskade varandra en fortsatt bra dag. Hon som fick lavendeln blev naturligtvis glad och tog en rejäl sniff av lavendeln....som har en otroligt lugnande verkan...ett bad med några stänk lavendelolja eller några blad under kudden är så avslappnande. 

Berusningens tid är verkligen här....så många dofter att insupa.....ge dig tid att se allt det vackra innan det blommat över, ge dig tid att stanna upp och insupa dofterna, ge dig tid att gå ut i skogen och plocka en rejäl bukett av liljekonvaljer, ta in några syrenkvistar eller klipp av en kvist från äppel- eller körsbärsträdet som blommar - unna dig att njuta både utomhus och inomhus. Det finns många sätt att bli lite yr och lite berusad på..........

//Lena