Direktlänk till inlägg 29 april 2013
På min promenad hör jag plötsligt ett högt surrande, stannar upp, ser mig omkring. Ser ett träd i vårskrud fullt av svärmande bin och humlor. Så vackert, nästan smärtsamt.
Karin Boye får hjälpa mig med orden...
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger.
Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de änslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen "För trädets skull"
Satt i mitt bo, tvekade länge,
kastade mig ut, var rädd att falla.
Nu är jag som lärkan, högt uppe i skyn.
Vilar på vinden, vingarna bär
Konstaterar med förvåning
att jag kan göra så här...
//Angelica
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 |
6 | 7 | |||
8 |
9 | 10 |
11 | 12 | 13 |
14 |
|||
15 |
16 | 17 |
18 |
19 | 20 | 21 | |||
22 |
23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 |
||||||||
|