Klockan är slagen, lektionen ringer ut - jag reser mig upp och går....jag följer.....

Klockan är slagen..ett år har gått, ett år som inneburit en ny fas och erfarenhet i mitt liv. Att tillbringa min vardag som arbetslös....ett år fyllt av smärta och sorg....men samtidigt ett år som jag har lärt mig så mycket av.....om mig själv. I alla de känslor jag befann mig i under förra våren bestämde jag mig för att använda tiden till att utforska.....mig själv. Varför jag blivit den jag är och hur det isåfall gått till, den kändes som en skrämmande och spännande resa att göra. Jag hade ändå all tid i världen - mellan de arbeten jag sökte och redovisade för myndigheterna.

Under våren 2012 var jag inte i så bra skick utan behövde läkarvård och var sjukskriven för stressymptom...min kropp hade under lång tid signalerat om hur illa det var ställt...och till sist fick den mig på fall....då jag bokstavligen föll ihop på gatan efter hundpromenaden. Sonen ringde efter ambulans.. Jag var tvungen att stanna hemma, kliva av och stanna upp. Började i samtalsterapi som ledde mig genom mitt livs labyrint där jag fick en insikt i vad som påverkat mig och gjort mig till den jag är - på gott och ont. Under hösten började jag en ettårig kurs inom KBT-inriktad Kost och Fysisk Aktivitet...med inriktning på viktnedgång. Kursen pågår fortfarande och den har gjort mig så gott. Dels har den resulterat i en välbehövlig viktnedgång, men främst har den gett mig ett medvetande om mitt beteende.  

Att få insikt i sig själv och sitt beteende kan många gånger vara svårt att ta till sig. Det är en process och att förändra sitt beteende som sitter så djupt rotat är inte lätt. Men, finns det ändå en medvetenhet - är det en bra start. Där befinner jag mig idag - jag är medveten....om mina styrkor och svagheter. Sen är det upp till mig att förändra det jag vill ändra på och utveckla det jag vill bli ännu bättre på. 

Något jag blivit väldigt medveten om är att jag är en följare....vet inte riktigt vad det beror på - men kanske har det med min uppväxt att göra. Jag har gått dit vägvisaren har pekat...jag har gått åt det håll andra går eller jag har gått dit andra sagt att jag ska gå. Sorgligt? Kanske på ett sätt....men samtidigt har jag aldrig heller haft några stora drömmar i mitt liv. Tråkigt? Kanske på ett sätt.....men samtidigt har jag haft ett bra liv - hittills.

Här och nu befinner jag mig....fullt medveten om detta. Jag har styrkan att vika av, jag har styrkan att utstaka min egen väg.....jag behöver ingen vägvisare. Och jag har tid och förmåga att känna efter i mitt innersta vad jag egentligen vill och behöver. 

Det gångna året har konstigt nog varit ett av de bästa i mitt liv....ett år som alla borde få under sitt liv. Som ger möjlighet att stanna upp... och ge sig själv tid och rum att utforska varför jag blev den person jag är  - idag. 

/Lena

Hittade ett gammalt urklipp som jag tidigare haft på kylskåpet, Tips om ett liv i balans som jag fick på en föreläsning av Mia Törnblom. Viktiga råd som vi alla bör leva efter och som gör att vi mår så mycket bättre - varje dag. 

Förstå skillnaden mellan självkänsla - det vi är - och självförtroende - det vi gör. 

Träna upp din självkänsla och inse att du har samma värde oavsett om det du gör blir succé eller fiasko. Inser du inte det, är risken att du inte vågar göra misstag och då vågar du heller inte leva ut. 

Stress är något du tänker dig till. Ändra därför dina tankar. 

Du kan förändra dig själv, men inte andra. 

Ha tålamod med din egen utveckling. 

Jämför dig aldrig någonsin med någon annan än dig själv.

Utgå alltid från dina egna förutsättningar. 

Om du varje dag har en lista på tjugo saker du ska hinna med och du hinner med fem, då är det fel på listan. 

Vi växer när vi klarar av saker vi föresatt oss. Ha därför realistiska mål för vad du ska prestera och hinna med, mål som varje dag gör dig till en vinnare. 

Det finns inga måsten - du väljer att!

Säg varje dag till dig själv "jag duger som jag är och jag är en härlig skit!"

För varje nej säger du ja till något annat. 

Jag sätter upp lappen igen för att påminna mig om att det aldrig är försent att ta tag i sitt liv, att utvecklas och att tillåta sig att må bra. Vi har ett liv och det pågår varje dag - här och nu. 

/Lena

Livet snurrar på, oftast så snabbt att vi inte hinner med det viktigaste av allt - oss själva. Vi sitter instängda i korgen och vet inte riktigt hur vi ska få stopp på ekorrhjulet. Vi inser inte att det är vi själva som kan dra i nödbromsen, vi själva som sätter gränserna och bestämmer över våra liv. Det kan kännas så otroligt oöverskridligt - nästan som att vi ska bestiga bergets högsta topp. 

Förra våren satt jag framför en ung kvinnlig läkare som sa de förlösande orden till mig, som gick rakt in i mitt hjärta "Du behöver inte vara stark, du behöver bara vara Lena". Hon tittade mig rakt in i ögonen och hade på bara några få minuter konstaterat vad som var mitt stora problem. Att jag under hela mitt liv tvingat mig till att vara den starka, den person som alla kan luta sig mot, den som inte ska falla. De kloka orden satte igång en process i mig som gjorde att jag började tänka på hur jag är som person. Att jag alltid ända sen barnsben - måste vara stark. 

Jag har varit på arbetsplatser som har krävt stor arbetsinsats och varit mycket föränderliga, där jag har anpassat mig och gett mer och mer. Som anställd har jag varit guld värd då jag har varit ansvarsfull, lojal och haft hög arbetsmoral. Och jag har alltid genom åren belönats med att avancera och fått mer och mer ansvarsfulla arbetsuppgifter - som till sist resulterade i att jag kom i en ledande position. En ledande position som jag trivdes i och som jag också var bra på. Jag fick visa min styrka, att jag orkade, jag arbetade som en maskin - jag kunde arbeta för två, tre personer om så krävdes. Vad jag inte kände....var att jag gjorde det på bekostnad av mig själv. När hjulet snurrar på, stänger vi av, vi hinner inte känna efter, vi fortsätter.....fortsätter.

Jag har tröskat och skördat med- och motgångar i livet precis som alla andra. Vissa händelser i livet har satt sina spår, en del som endast ett litet skrubbsår medan vissa ärr inte riktigt har läkt än. Att ta hand om sig själv, att våga stanna upp och möta det onda är något jag varit dålig på. Medicinen mot det onda har varit att arbeta och förbandet har varit att ta hand om andra.

Under året som arbetslös har jag fått möjlighet att för första gången i mitt liv ta hand om mig själv. Hjulet stannade.....ofrivilligt eller under påverkan av mig. Jag vet att jag själv var en bidragande orsak till att nödbromsen drogs i.....jag uttalade orden, satt min gräns och stod upp för mig själv tillslut.

Vissa stunder tänker jag tillbaks på mötet med läkaren och känner stor tacksamhet över de ord hon sa....orden som gjorde så ont i stunden men som gjorde att jag stannade upp, kände efter och kom till insikt. 

/Lena

Det känns vemodigt....jag äter sommarens sista jordgubbar till frukost, jag tittar på de sömniga humlorna som inte riktigt orkar lyfta sina vingar längre....utan somnar på mina bolltistlar. 

Det är höst i luften, vinden känns lite kall under morgonpromenaden och jag känner igen det onda jag får i mitt högra öra av att snålblåsten ligger på....dags att ta fram kepsen igen. Vemod i luften....i dag är det morgonen när de flesta återgår till sina arbeten....jag känner mig lite dämpad. Den här tiden på året är lite speciell - även när jag var i arbete - känslan är nästan densamma. Men, tidigare var känslan av vemod uppblandad med förväntan...som det innebar att få börja jobba igen - av att träffa kollegorna och få höra berättelserna om deras sommarupplevelser och att få komma tillbaks till de vardagliga rutinerna. Det kändes så tryggt på ett sätt att få komma tillbaks i vardagen - allt var som vanligt igen.....

Leo och jag har gått vår morgonpromenad i skogen tillsammans med Angelica och Ludde, det är vår vardagliga rutin - den känns skön och trygg. Vi pratar om livet....vi pratar om vår familj, våra hundar, vår arbetslöshet och vår framtid. Vi inser att nu är sommaren i princip slut - och vi försöker se det positiva i allt. Angelica säger att nu kan man börja tända ljus....även på dagen. Det är positivt - men även det lite vemodigt - att veta att ljuset håller på att fasas ut och att mörkret tar mer plats för var dag som går. 

Hösten är förändringens tid för mig....känslan av att göra något nytt - i stort eller smått har alltid pockat på under hösten. Ofta något i hemmet...något projekt, komma på idéer. Lusten till det finns inte riktigt där i år....jag känner mig dämpad. Jag inser att jag har kommit ikapp mig själv, landat efter att ha varit på en lång utflykt under drygt ett år. Ett år som innehållit så många känslor, ett år då jag kommit till insikt med så mycket, ett år som jag den mesta tiden har tillbringat med mig själv. 

Och det känns skönt - jag tillåter mig - jag får känna mig som jag gör. Jag får känna vedmod, det är naturligt att jag känner en sorg över att sommaren är slut och att alla åker till sina arbeten. Att jag saknar känslan av förväntan, att jag saknar min lust av att förändra - fast det endast handlar om att flytta runt några blomkrukor. 

/Lena

Sen jag blev arbetslös har jag burit med mig en konstig känsla som jag har så svårt att sätta ord på....men om jag ändå ska försöka göra är det att jag känner mig misstrodd. 

Det är en väldigt olustig känsla som är så jobbig att bära på. Under det år jag varit arbetslös har jag hela tiden varit väldigt observant på min situation och mina känslor, eftersom det är första gången i mitt liv jag befunnit mig här. Jag har kunnat jämföra hur jag idag känner mig i vissa situationer och hur jag blir behandlad, mot när jag var i sysselsättning. 

Främst känner jag mig misstrodd när jag har med myndighetspersoner att göra....när jag har kontakt med Arbetsförmedlingen och A-kassan. Jag känner ett stort obehag när jag ska ha mitt månatliga uppföljningssamtal med AF - även fast jag alltid har sökt de jobb som jag kan söka. Det känns som att jag aldrig har gjort tillräckligt....och jag får också alltid "tips" på hur jag kan göra ytterligare för att få ett jobb. Att jag ska välja ut några företag som jag kan tänka mig att arbeta hos, ringa upp och be att få komma för att presentera mig.......och berätta vad just jag kan tillföra dem. När jag då säger att jag har lite svårt för att göra det....min självkänsla är inte så stark....får jag en känsla av att jag inte gör tillräckligt. För genom dessa tillvägagångssätt får många jobb, får jag höra....och min självkänsla blir inte bättre..... 

Jag tänker tillbaks....på då jag var i arbete och var delaktig i rekrytering av personal....vad vi sa när personer spontanansökte genom personliga besök eller ringde......vi hade ingen tid att lägga på dem, utan bad dem fylla i sina uppgifter på vår hemsida....så skulle de finnas registrerade där när vi hade ett behov.....jag tänker tillbaks, men jag säger ingenting till AF när de ger mig sina tips...jag vill ju inte vara en besserwisser...

Den 1 september ska reglerna för de arbetslösa ändras, då måste alla arbetslösa lämna månatliga skriftliga rapporter om "vad som gjorts för att komma ur arbetslösheten" - annars riskerar de sin a-kassa. Systemet beräknas skapa så mycket extra administration att minst 150 nya handläggare anställts och i juni fick AF dessutom i uppdrag från regeringen att "utreda effekterna" av att arbetslösa tvingas redovisa sin sökaktivitet tätare än en gång i månaden. Många har uttalat sig och en del experter är ense....det skapas inte fler jobb för att reglerna blir hårdare för de arbetslösa...

För mig är det så uppenbart....detta späder på känslan av att vara misstrodd, att jag inte gör tillräckligt för att komma i arbete...att jag är helt nöjd med min situation. Det gör mig ledsen. 

Varför tänker inte politiker och våra myndigheter mer kreativt? Varför väljer de att tro att de arbetslösa inte gör tillräckligt för att förändra sin situation? Varför väljer de inte istället att använda de 46 miljoner kronor som hanteringen av de 160 000 nya ärendena kommer att kosta till något mer kreativt....som t ex att skapa nya jobb...

Vi som är arbetslösa har inte själva valt vår situation, utan det är en ofrivillig situation som vi befinner oss i. Personligen har jag blivit uppsagd från min arbetsgivare efter tolv års anställning, i en ålder av 55 år - då jag inte är så där jätteattraktiv på arbetsmarknaden. I den verkligheten försöker jag att intala mig att det kommer att lösa sig på något sätt....då behöver jag inte få min känsla av otillräcklighet ytterligare påspädd......av de som alltid fått betalt via min skattesedel..de som ska tro på mig. 

För det är så att min högsta önskan är att komma i sysselsättning, jag vill kunna sätta mig i bilen och åka till en arbetsplats där jag gör nytta, där jag får ägna mig åt en meningsfull uppgift, där jag får känna mig behövd och där jag får vara i ett sammanhang. Jag vill känna mig tillräcklig och betrodd. 

/Lena

Acceptans och förmåga - två ord med stor innebörd. 

Att acceptera är stort....så stort att jag inte förrän under det senaste året förstått innebörden av vad det egentligen innebär. Ett ord så lätt att säga och missbruka - men att acceptera i en djupare mening innebär så mycket mer. När jag insåg vad acceptans egentligen innebar förstod jag att det är just det som banar väg för att kunna älska. För att kunna känna kärlek till en annan människa måste jag först acceptera henne fullt ut med allt vad det innebär. Och för att övervinna en händelse som haft påverkan i mitt liv måste jag kunna skärskåda den och acceptera den fullt ut - för att kunna gå vidare. Sist men inte minst måste jag acceptera mig själv med alla mina brister - för att överhuvudtaget kunna älska mig själv.

Och så sant som det är sagt - jag måste kunna älska mig själv för att kunna älska en annan människa.

Ekvationen att acceptera och älska sig själv samt att acceptera och älska andra människor för exakt den de är - är inte lätt. Många gånger möter jag andra och känner att jag skulle vilja vara som de....och andra gånger gör jag allt för att påverka andra att tycka och tänka som jag. Ett evigt kretslopp som pågår från två håll hela tiden och som förhoppningsvis leder det till att vi i slutändan utvecklas. Det är genom möten med andra människor vi växer som individer och jag tror att vissa möten är till enbart med det syftet. Jag har mött många människor i mitt liv, vissa har endast passerat medan andra har gjort stora avtryck. De har genom sin existens och våra samtal fört mig närmare mitt inre - jag har fått lära mig något om mig själv, som jag inte visste.

Förmåga är ett ord som vi kanske dagligdags inte använder oss så mycket av. Ett vackert ord vars innebörd egentligen innehåller en förklaring. Som förklarar varför jag inte uttryckte, agerade eller berättade som det kanske förväntades av andra. Jag hade inte förmågan - just då. I stunden är vi oftast inte medvetna om att vi inte har förmågan. Vi utgår från oss själva och förväntar oss att alla ska känna, tycka och agera precis som vi gör. Men, vi är alla unika varelser som bär på vår egen historia. Om vi istället skulle tänka tanken; hon/han har kanske inte samma förmåga som jag att känna, tycka och agera....skulle det säkert göra skillnad - i stunden.

För mig har det tagit ända till nu att komma hit - jag har oftast utgått från mig själv. Jag har aldrig på djupet tänkt att anledningen till att någon inte känner, tycker och agerar som jag  - är för att förmågan inte finns. Om jag hade tänkt så istället för att gå in i frustration, irritation och ilska - hade säkert en del händelser i mitt liv tagit en annan form.

Om vi skulle stanna upp och ta in dessa aspekter mer i vår vardag tror jag faktiskt att vi skulle få en bättre värld.....en värld som skulle kunna omfamna alla våra olikheter som det faktiskt innebär att vara människa. 

/Lena

Det handlar om kärlek......och denna vecka varje år är det stort fokus på just detta som borde finnas närvarande och belysas alla veckor hela året om. Veckan avslutas i en stor färgstark parad i alla regnbågens färger på Stockholms gator.

Igår kväll under middagen pratade min yngste son och jag om alla människors lika värde och det mest självklara att alla måste få vara precis den de är. Tänk att det till och med är förbjudet i vissa länder i vår värld, att människor döms till döden. Och att det år 2013 finns människor i vårt land som fördömer andra för att de älskar en människa av samma kön. Något så privat, som egentligen inte angår någon annan än de två personer som valt varandra.

Jag har varit på några Pridefestivaler i Stockholm och det är verkligen ett festtåg....samtidigt har jag starkt känt av allvaret i det som det egentligen handlar om. Att stå upp för alla människors rättigheter och lika värde. Jag har blivit berörd av många människor i tåget när det har synts att de fått kämpa och kämpar fortfarande för att få vara de personer de är - något så självklart.

Igår köpte jag tidningen Situation Sthlm och i den finns en intervju med Jonas Gardell, jag är ett fan av honom, han vågade tidigt visa vem han är och han har aldrig låtit sig tystas. Han säger att han har nolltolerans mot mycket och för några år sen var han inblandad i ett slagsmål med skinheads. De hade skrikit "jävla äckliga bögen" till honom och han kunde absolut inte bara tillåta det - såklart. Jonas tänkte att nu kommer jag att dö....men då får jag göra det.... När han berättar historien idag har han lite svårt att hålla sig för skratt. Han tänkte nämligen att han inte skulle tillåta sig att bli nerslagen utan att först slåss.....han som inte kan slåss! Och hans tanke var...var ska jag slå??...och han slog lite bomp i bröstet på någon och själv hann han få motta några slag innan polisen kom...som tur var. 

Ja, det gäller att stå upp för sina rättigheter och lika värde - men det är inte alla som kan det - tyvärr. Därför är det så viktigt att vi andra gör det åt dem som inte har möjligheten eller förmågan och att vi gör det hela tiden....inte bara under denna vecka. Som Jonas säger "Frihet är nåt man erövrar, det är inget man får till skänks".  

För vet ni - det handlar om kärlek - att alla människor ska få vara den person de blev född till - och alla människor har rätt att få älska den de valt, det är deras egna privata angelägenhet. Lika privat som det vi väljer att äta till middag en helt vanlig onsdagskväll. 

/Lena