En känsla av hopplöshet har spridit sig i min kropp.....tankarna är inte så positiva och jag försöker att inte dras med.....jag vet att det är okey att de kommer och jag låter dem passera.

Känslorna för en kamp med min intelligens och ställer all min kunskap på ända......kunskapen som jag fått genom att ha levt mitt liv. Vem känner inte mig allra bäst - om inte jag själv? Jag har ju tillbringat hela mitt liv....med mig själv. Jag vet vad som påverkar mig, jag vet att jag lätt kan bli orolig och jag vet att jag trivs allra bäst när alla i min omgivning mår bra. Jag är en känslig person som lätt kan ryckas med när det finns obalans i min omgivning.

Det kräver energi att hålla emot så att inte de destruktiva tankarna tar över....och det kräver fokus för hålla sig på rätt köl....så att inte tillvaron tippar över. En liten släng av höstdepression kanske, när det nya tar vid för många....men inte för mig. Jag stannar kvar....jag finns här....jag har inget nytt på gång....inget nytt alls. Jag har samma gamla.....men jag har det bra ändå.

Min mamma sa alltid till mig...."det finns alltid de som har det värre". Det var hennes förhållningssätt för att hon under tjugofem år skulle klara av att leva med sin oro. Oron hon hade för att sjukdomen, cancern, skulle komma tillbaka......och den kom tillbaka....i ny skepnad för att åter igen besegras och för att åter igen komma tillbaks. Ja, det finns alltid de som har det värre.....naturligtivs är det så. Och visst har det hjälpt mig att tänka så, många gånger i mitt liv.....men många gånger har jag faktiskt också tillåtit mig att tycka synd om mig själv....jag har låtit intelligensen ge vika för mina känslor.  

Det är okey att livet känns grått och trist....det är okey att jag är kvar här.....det är okey att jag känner ett utanförskap....det är okey att jag är en outnyttjad resurs.....det är okey. Jag har ett bra liv....det viktigaste i livet är en bra hälsa.

Min syster ringde idag..... vi pratade en stund....min svåger strålbehandlas varje dag mot sin prostatacancer som han levt med i många år nu. Syster säger av gammal vana "du kan väl komma hit någon dag om du har tid"....Jag svarar "javisst, absolut....jo men jag har ju tid....".

Jag stannar upp i tanken.....tid är ju det jag har.....jag har oändligt med tid nu....en positiv tanke förstärker resten av min dag.

Imorgon kommer det att kännas mycket bättre - jag vet. 

/Lena