Livet snurrar på, oftast så snabbt att vi inte hinner med det viktigaste av allt - oss själva. Vi sitter instängda i korgen och vet inte riktigt hur vi ska få stopp på ekorrhjulet. Vi inser inte att det är vi själva som kan dra i nödbromsen, vi själva som sätter gränserna och bestämmer över våra liv. Det kan kännas så otroligt oöverskridligt - nästan som att vi ska bestiga bergets högsta topp. 

Förra våren satt jag framför en ung kvinnlig läkare som sa de förlösande orden till mig, som gick rakt in i mitt hjärta "Du behöver inte vara stark, du behöver bara vara Lena". Hon tittade mig rakt in i ögonen och hade på bara några få minuter konstaterat vad som var mitt stora problem. Att jag under hela mitt liv tvingat mig till att vara den starka, den person som alla kan luta sig mot, den som inte ska falla. De kloka orden satte igång en process i mig som gjorde att jag började tänka på hur jag är som person. Att jag alltid ända sen barnsben - måste vara stark. 

Jag har varit på arbetsplatser som har krävt stor arbetsinsats och varit mycket föränderliga, där jag har anpassat mig och gett mer och mer. Som anställd har jag varit guld värd då jag har varit ansvarsfull, lojal och haft hög arbetsmoral. Och jag har alltid genom åren belönats med att avancera och fått mer och mer ansvarsfulla arbetsuppgifter - som till sist resulterade i att jag kom i en ledande position. En ledande position som jag trivdes i och som jag också var bra på. Jag fick visa min styrka, att jag orkade, jag arbetade som en maskin - jag kunde arbeta för två, tre personer om så krävdes. Vad jag inte kände....var att jag gjorde det på bekostnad av mig själv. När hjulet snurrar på, stänger vi av, vi hinner inte känna efter, vi fortsätter.....fortsätter.

Jag har tröskat och skördat med- och motgångar i livet precis som alla andra. Vissa händelser i livet har satt sina spår, en del som endast ett litet skrubbsår medan vissa ärr inte riktigt har läkt än. Att ta hand om sig själv, att våga stanna upp och möta det onda är något jag varit dålig på. Medicinen mot det onda har varit att arbeta och förbandet har varit att ta hand om andra.

Under året som arbetslös har jag fått möjlighet att för första gången i mitt liv ta hand om mig själv. Hjulet stannade.....ofrivilligt eller under påverkan av mig. Jag vet att jag själv var en bidragande orsak till att nödbromsen drogs i.....jag uttalade orden, satt min gräns och stod upp för mig själv tillslut.

Vissa stunder tänker jag tillbaks på mötet med läkaren och känner stor tacksamhet över de ord hon sa....orden som gjorde så ont i stunden men som gjorde att jag stannade upp, kände efter och kom till insikt. 

/Lena