Sen jag blev arbetslös har jag burit med mig en konstig känsla som jag har så svårt att sätta ord på....men om jag ändå ska försöka göra är det att jag känner mig misstrodd. 

Det är en väldigt olustig känsla som är så jobbig att bära på. Under det år jag varit arbetslös har jag hela tiden varit väldigt observant på min situation och mina känslor, eftersom det är första gången i mitt liv jag befunnit mig här. Jag har kunnat jämföra hur jag idag känner mig i vissa situationer och hur jag blir behandlad, mot när jag var i sysselsättning. 

Främst känner jag mig misstrodd när jag har med myndighetspersoner att göra....när jag har kontakt med Arbetsförmedlingen och A-kassan. Jag känner ett stort obehag när jag ska ha mitt månatliga uppföljningssamtal med AF - även fast jag alltid har sökt de jobb som jag kan söka. Det känns som att jag aldrig har gjort tillräckligt....och jag får också alltid "tips" på hur jag kan göra ytterligare för att få ett jobb. Att jag ska välja ut några företag som jag kan tänka mig att arbeta hos, ringa upp och be att få komma för att presentera mig.......och berätta vad just jag kan tillföra dem. När jag då säger att jag har lite svårt för att göra det....min självkänsla är inte så stark....får jag en känsla av att jag inte gör tillräckligt. För genom dessa tillvägagångssätt får många jobb, får jag höra....och min självkänsla blir inte bättre..... 

Jag tänker tillbaks....på då jag var i arbete och var delaktig i rekrytering av personal....vad vi sa när personer spontanansökte genom personliga besök eller ringde......vi hade ingen tid att lägga på dem, utan bad dem fylla i sina uppgifter på vår hemsida....så skulle de finnas registrerade där när vi hade ett behov.....jag tänker tillbaks, men jag säger ingenting till AF när de ger mig sina tips...jag vill ju inte vara en besserwisser...

Den 1 september ska reglerna för de arbetslösa ändras, då måste alla arbetslösa lämna månatliga skriftliga rapporter om "vad som gjorts för att komma ur arbetslösheten" - annars riskerar de sin a-kassa. Systemet beräknas skapa så mycket extra administration att minst 150 nya handläggare anställts och i juni fick AF dessutom i uppdrag från regeringen att "utreda effekterna" av att arbetslösa tvingas redovisa sin sökaktivitet tätare än en gång i månaden. Många har uttalat sig och en del experter är ense....det skapas inte fler jobb för att reglerna blir hårdare för de arbetslösa...

För mig är det så uppenbart....detta späder på känslan av att vara misstrodd, att jag inte gör tillräckligt för att komma i arbete...att jag är helt nöjd med min situation. Det gör mig ledsen. 

Varför tänker inte politiker och våra myndigheter mer kreativt? Varför väljer de att tro att de arbetslösa inte gör tillräckligt för att förändra sin situation? Varför väljer de inte istället att använda de 46 miljoner kronor som hanteringen av de 160 000 nya ärendena kommer att kosta till något mer kreativt....som t ex att skapa nya jobb...

Vi som är arbetslösa har inte själva valt vår situation, utan det är en ofrivillig situation som vi befinner oss i. Personligen har jag blivit uppsagd från min arbetsgivare efter tolv års anställning, i en ålder av 55 år - då jag inte är så där jätteattraktiv på arbetsmarknaden. I den verkligheten försöker jag att intala mig att det kommer att lösa sig på något sätt....då behöver jag inte få min känsla av otillräcklighet ytterligare påspädd......av de som alltid fått betalt via min skattesedel..de som ska tro på mig. 

För det är så att min högsta önskan är att komma i sysselsättning, jag vill kunna sätta mig i bilen och åka till en arbetsplats där jag gör nytta, där jag får ägna mig åt en meningsfull uppgift, där jag får känna mig behövd och där jag får vara i ett sammanhang. Jag vill känna mig tillräcklig och betrodd. 

/Lena