Jag är så splittrad i vad jag vill. Ena stunden tror jag mig veta vad jag vill för att i nästa stund vilja något annat.

Efter nästan ett halvår som arbetslös är jag fortfarande lika vilse. Jag vill tjäna pengar på ett för mig meningsfullt, givande och utvecklande sätt, det är målet, men hur jag ska ta mig härifrån och dit vet jag inte. Jag önskar att jag hade klarat av den här biten när jag var i 20 års åldern och att jag inte väntat till 44 års ålder. Jag lever mitt liv i omvänd ordning. Nu är mina döttrar vuxna och lever sina egna liv, vilket också innebär att jag kan börja leva mitt liv. En märklig känsla infann sig när jag insåg att jag inte längre var den viktigaste personen i mina barns liv… Istället är det nu min tur att vara den viktigaste personen i mitt liv… En tid för omställning i både tanke och handling. Det första jag gjorde var att göra om mina döttrars rum till kontor åt mig, och nu sitter jag i detta mitt nya rum och skriver, tänker, försöker landa i någonting. Ensam hemma med Ludde och Leo som sällskap. Ludde sover på gästsängen och Leo vid mina fötter. Om jag inte haft sällskap av Lena, Leo och Ludde detta arbetslösa halvår hade jag nog blivit galen, eller åtminstone deprimerad. Lena och jag har många timmars terapisamtal bakom oss, promenerandes i skogen med hundarna i alla väder eller sittandes med kaffekoppen i handen och hundarna vilande vid fötterna. Vi hjälps åt med hundarna, ventilerar våra tankar, hjälps åt att inte totalt deppa ihop i detta limbo vi lever i. För det är där, i sitt sociala nätverk och i sin familj, man måste söka stöd när man är arbetslös. Stackars den som inte har ett socialt nätverk eller en förstående familj för arbetsförmedlingen tillhandahåller inte något som helst stöd. Det enda arbetsförmedlingen tillhandahåller är krav. Jag undrar vad dom egentligen gör på arbetsförmedlingen, jag skulle nog behöva göra ett studiebesök bakom kulisserna för att förstå. Första veckan i mars anmälde jag mig som arbetslös och jag har fortfarande inte träffat min handläggare. En handläggare som för övrigt varit tydlig med att hon inte vill ha med mig att göra, jag är ett problem som helst ska försvinna. Förmodligen beror detta på att jag inte passar in i den ordinarie mallen och handläggarna på arbetsförmedlingen aldrig ska använda sig av “think outside the box” metoden. En annan handläggare godkände i slutet på juni att jag skulle få en jobbcoach, vilket var mot min handläggares vilja. När jag träffade min jobbcoach för en vecka sedan fick jag reda på att min handläggare inte godkänt fakturan. Stackars min handläggare, jag har fortfarande varken försvunnit eller kommit i sysselsättning. Jag är en plump i hennes protokoll!

Men jag har i alla fall en förstående familj, ett socialt nätverk, en hund som håller mig sysselsatt, tak över huvudet, mat att äta och kläder på kroppen. Så i det stora hela har jag det bra, det går ingen nöd på mig, Jag sitter mätt, torr och varm i mitt hem medan åskan mullrar utanför.

Och kanske, kanske vaknar jag en dag och inser att jag inte är splittrad mer, att jag hittat fram till målet, att jag är rofylld i kropp och själ.

//Angelica