Det är sensommartid och tiden för att äta kräftor har infunnit sig, det har aldrig blivit någon stor tradition i mitt liv. 

Däremot går mitt liv i kräftgång, ett steg framåt, två bakåt, ett åt vänster, två åt höger.....virrigt, vimsigt och helt förvirrat! Inga smidda framtidsplaner, inga aktiviteter, tillvaron krymper.....och jag står kvar. En känsla av att jag har levt mitt liv baklänges infinner sig....när jag var ung hade jag möjligheter, jag hade trygghet, jag hade stabilitet......idag känns allt mer eller mindre omkullkastat. Huvudet känns som en tombola - det mesta snurrar runt, runt. 

Jag borde få ordning på mitt liv, jag borde hitta en sysselsättning att ägna mig åt - att jag inte kommit längre än så här på ett år - är ett misslyckande, anser jag själv. Jag har många gånger i mitt liv varit ett stöd för andra, kommit med förslag och försökt puscha i rätt riktning. Men, när det kommer till mig själv....har jag ingen aning om i vilken tråd jag ska dra i den oändliga härvan. 

I nästa vecka måste jag ta mig till Arbetsförmedlingen och meddela att jag har mindre än tjugo stämplingsdagar kvar.....dit jag inte skulle komma, hade jag lovat mig...där befinner jag mig nu. Jag kommer att hamna i nästa fas.....där jag får ett antal alternativ att välja mellan....praktik, utbildning eller starta eget. Vet inte om jag har någon lust med något av dessa alternativ.

Att mitt liv ser ut som det gör idag, var väl inte det jag direkt hade tänkt mig vid min ålder. Hade tänkt arbeta kvar på min arbetsplats till pensionen...få dra ner på tid och tempo. Jag trivdes med mitt arbete, mina kollegor och verksamheten....massagen. Jag hade inte direkt anat att det skulle bli en sån hastig omsvängning och abrupt slut. 

Vissa dagar känns det som att energin är helt slut, känns som att jag har arbetat alldeles för mycket i mitt liv.....för att orka ge mer. Starta eget....jag vet vad det innebär...jag vet hur mycket arbete som krävs, jag har sett min pappa på nära håll driva sin firma dag och natt. Och i min anställning arbetade jag som om jag ägde företaget, var alltid att lita på och fanns alltid på plats.....vilken lycka för min chef. Han behövde aldrig återkomma med sitt bud gällande delägarskapet som vi diskuterat....jag gav allt ändå. Så naivt!

Ett sting av ledsamhet, bitterhet och trötthet bär jag runt på i min ryggsäck. Att jag ännu en gång fått tagit del av det som jag alltid vetat om....att alla relationer är föränderliga. Den som står dig nära idag....kan imorgon visa sig vara en helt annan. 

Mitt liv går i kräftgång....jag måste finna trådens ände så jag kan följa den, som leder mig till rätt dörr att öppna så att jag kan kliva ut ur denna hopplösa labyrint.

/Lena