Det känns vemodigt....jag äter sommarens sista jordgubbar till frukost, jag tittar på de sömniga humlorna som inte riktigt orkar lyfta sina vingar längre....utan somnar på mina bolltistlar. 

Det är höst i luften, vinden känns lite kall under morgonpromenaden och jag känner igen det onda jag får i mitt högra öra av att snålblåsten ligger på....dags att ta fram kepsen igen. Vemod i luften....i dag är det morgonen när de flesta återgår till sina arbeten....jag känner mig lite dämpad. Den här tiden på året är lite speciell - även när jag var i arbete - känslan är nästan densamma. Men, tidigare var känslan av vemod uppblandad med förväntan...som det innebar att få börja jobba igen - av att träffa kollegorna och få höra berättelserna om deras sommarupplevelser och att få komma tillbaks till de vardagliga rutinerna. Det kändes så tryggt på ett sätt att få komma tillbaks i vardagen - allt var som vanligt igen.....

Leo och jag har gått vår morgonpromenad i skogen tillsammans med Angelica och Ludde, det är vår vardagliga rutin - den känns skön och trygg. Vi pratar om livet....vi pratar om vår familj, våra hundar, vår arbetslöshet och vår framtid. Vi inser att nu är sommaren i princip slut - och vi försöker se det positiva i allt. Angelica säger att nu kan man börja tända ljus....även på dagen. Det är positivt - men även det lite vemodigt - att veta att ljuset håller på att fasas ut och att mörkret tar mer plats för var dag som går. 

Hösten är förändringens tid för mig....känslan av att göra något nytt - i stort eller smått har alltid pockat på under hösten. Ofta något i hemmet...något projekt, komma på idéer. Lusten till det finns inte riktigt där i år....jag känner mig dämpad. Jag inser att jag har kommit ikapp mig själv, landat efter att ha varit på en lång utflykt under drygt ett år. Ett år som innehållit så många känslor, ett år då jag kommit till insikt med så mycket, ett år som jag den mesta tiden har tillbringat med mig själv. 

Och det känns skönt - jag tillåter mig - jag får känna mig som jag gör. Jag får känna vedmod, det är naturligt att jag känner en sorg över att sommaren är slut och att alla åker till sina arbeten. Att jag saknar känslan av förväntan, att jag saknar min lust av att förändra - fast det endast handlar om att flytta runt några blomkrukor. 

/Lena