JAG ÖNSKAR att jag kunde säga att det är arbetslösheten och inte arbetsförmedlingen som suger musten ur mig ibland, men det vore en lögn. Det känns som ett krig där jag försöker följa min väg i livet och dom försöker tänka ut strategier för att få mig bort från den. Istället för att vara en vän på vägen som stöttar och hjälper gör dom allt dom kan för att sakta ner mina steg, eller rent av tvinga mig av vägen. Som tur är har jag styrkan att inte vika av och dom rätta verktygen för att hålla mig stark, men jag tänker på alla dom som inte har det, som inte orkar, som ger upp. Varför har samhällsapparaten blivit så tuff, så oindividuell? Det gör mig lite ledsen men samtidigt ännu mer stark i min övertygelse om att jag gör rätt.

I hela mitt vuxna liv har jag tagit hand om sjuka människor och samtidigt sett sjukvården bli allt tuffare mot människorna. I Sverige måste man vara stark om man är sjuk, för att orka  kräva sin rätt till behandling. Precis som inom alla andra områden i samhället ska allt färre hinna allt mer på sin arbetsplats, så även inom sjukvården. Men inom sjukvården drabbas alltid en tredje part, den sjuke som inte orkar kräva sin rätt. Och även jag som sjukvårdspersonal drabbas, av en konstant känsla av att inte räcka till. Jag hinner ju alltid bara göra det absolut nödvändigaste, vårda den fysiska sjukdomen. Effektiv och professionell ska jag vara, tid att bara finnas för en patient en stund finns inte, ta hand om det psykiska måendet får någon annan göra, och då menar jag inte psykiatrin för sånt har inte dom tid med. Du måste vara svårt psykiskt sjuk för att få hjälp inom psykiatrin och även där får du bara första hjälpen, resten ska du helst klara själv, hemma. Sjukvårdsekorrhjulet snurrar allt snabbare under besparingens piska. Detta ekorrhjul utan vare sig handbroms eller nödbroms orkar jag inte vara en del av längre. Jag har lämnat den världen och tänker inte ångra mig, jag är snarare glad att jag lyckades hoppa av i tid och utan att skada mig i fallet. Jag inbillar mig inte att min väg kommer att vara asfalterad och gropfri, det önskar jag inte heller, det är nog snarare en okänd grusstig som slingrar sig framåt och jag ser inte bakom nästa krön. Däremot vet jag vad som väntar mig i målet, och dit tänker jag nå i vilket skick stigen än befinner sig. 

Jag ser en mottagning för friskvård och livsstilsförändringar. En mottagning där varje människa känner sig välkommen och rofylld. En plats människor vill återvända till. En plats där människor stärks och blir mer redo att möta det hårda samhället utanför. En arbetsplats och en arbetsmiljö där jag mår bra av att vara.

Jag är helt övertygad om att detta inte är en utopi, detta är ett realistiskt mål och det är MITT mål. Det kommer att krävas hårt arbete, jag kommer med all säkerhet att ramla och skrapa knän och händer, men jag kommer också att resa mig varje gång och fortsätta vägen fram. Jag strävar inte efter rikedom, jag strävar efter frid i själen. Solen skiner, stigen slingrar sig över skog och äng, fåglarna kvittrar och bäcken porlar. Jag har kängor på fötterna och min vandringsstav. Jag är redo. Nu går jag.

//Angelica

Första gången jag hörde talas om bemanningsföretag var i slutet av 80-talet och jag kommer ihåg att jag tänkte "vilken konstig affärsidé...företagen har ju redan den personal de behöver...anställd". Vilken dålig spådam och sierska jag är! I början av 90-talet tog företaget jag var anställd på för första gången in en inhyrd konsult pga att vi var överbelastade på avdelningen...och på den vägen fortgick det. Vi vande oss vid att ha en konsult inhyrd lite då och då vid arbetstoppar. Idag vet jag inte hur många bemanningsföretag och hur stor andel människor det är som har sin anställning hos Manpower, Proffice, Poolia m.fl, m.fl Och jag är inte insatt i deras anställningsvillkor, vet bara att när dessa företag poppade upp hade deras personal inte alls samma trygghet i sin anställning som LAS säger.

Idag har jag som arbetslös naturligtvis registrerat mig i samtliga register hos samtliga bemanningsföretag, det har blivit helt naturligt och självklart att göra så. Med hopp om att få en anställning som ska ge mig ett uppdrag vid något företag som behöver just min kompetens. Utvecklingen har också blivit så att det i flera branscher ger mer i lön att vara anställd i ett bemanningsföretag än att vara anställd i det företag som hyr in arbetskraften - då väljer ju många det eftersom, helt krasst, ekonomin ofta styr våra val. 

I dagens DN läser jag att Stockholms Landsting har ökat sina kostnader med hela 33 % för inhyrda sjuksköterskor mellan 2011 och 2012. Och att räkningen för 2012 hamnade på 100 miljoner! Vilken svindlande siffra - och det är endast för en yrkeskategori - och ett landsting - fast kanske den största, vanligaste och lönsammaste kategorin för bemanningsföretagen. Och när jag läser artikeln känner jag igen de tankar och argument som jag hade som arbetsplatsombud i början av 90-talet....när HR-chefen för Karolinska US säger ....."Vi skulle mycket hellre anställa personal. De som kommer från bemanningsföretagen gör ett gott jobb men det är tryggare och bättre att ha fast anställd personal. Och de kan delta i utveckling på ett bättre sätt"... Precis så var diskussionen när bemanningsföretagen poppade upp....de som hyrdes in kunde inte jämföras med egen personal för de hade inte samma tillhörighet, lojalitet och ansvar för verksamheten som den egna anställda personalen, krav omöjliga att ställa på en inhyrd personal. Däremot självklart utför de inhyrda själva arbetsuppgifterna lika bra som den egna personalen - det blir lite teflonkänsla över det hela. 

Hur kan det då komma sig, att det har skett en så markant ökning av bemanningsföretag och att kostnaderna för dessa har ökat i så stora omfång ute hos företag, landsting och kommuner?  Landstingen och kommunerna betalar hutlösa belopp för inhyrd personal och har därmed inte råd att möta de lönekrav som facket och personalen ställer. Att Landstingen ska gå med på kravet på 25.000/månad för nyutexaminerade sjuksköterskor är inte aktuellt, trots att det är ännu dyrare att hyra in personal från bemanningsföretag. "Vi har inte de pengarna säger HR-chefen på Karolinska och det är inte rimligt heller att betala en lön till oerfarna som kanske överstiger lönen för någon som har lång erfarenhet"... Idag erbjuds nyutexaminerade sjuksköterskor ca 21.500/månad i ingångslön på Karolinska US - självklart att de då väljer att gå till ett bemanningsföretag och få mer i plånboken. Dessutom finns det anställda som slutar sin anställning och gör detsamma.

Jag tror att vi har målat in oss i ett hörn som det i princip är omöjligt att ta sig ifrån. Eller kan någon komma på en bra idé hur det ska gå till? Hur ska det vara möjligt för företag, landsting och kommuner att betala sina egna anställda en skälig lön när pengar äts upp av höga kostnader för inhyrd personal? Vad gör det med lönevillkoren i de utsatta branscherna och att bemanning sprids från bransch till bransch? Och hur kan det vara möjligt att lagen säger att företag får säga upp ordinarie befintlig personal för att istället ta in konsulter - det som jag själv drabbades av för drygt ett år sedan? Jaa, vilken dålig spådam jag var där på 1980-talet - men, samtidigt hur skulle jag kunna ana att något som lät så dumt.... skulle bli en normalitet på 2010-talet?

//Lena

Drömmar är som dagsländor

flyktigt virvlar de förbi

Skynda dig att fånga dem i farten

och håll sen tålmodigt i

Vårda dem i ditt inre under dagen

och den som finns kvar till morgonen därpå

liksom lindad av bomull i magen

följ den - det kan vara lyckan du funnit på

De övriga likt en dagslända

var ämnade för endast en dag

dagdrömmar som kom för att vända

vackra i tanken men borta i nästa andetag

//Lena

  Idag är en sån där underbar morgon när man tar den första rastningen av hundarna. Solen värmer, skaren ligger hård och hundarna och mattarna njuter av utevistelsen. De medtagna bollarna ersätts av att istället jaga katter som också njuter av att vara ute i solen. Är man en liten råttjagare, terrier, som Ludde är det svårt att motstå en stunds jakt, som kan vara fantastiskt spännande. Katterna har ökat i antal de senaste dagarna....de går säkert efter sin inre kompass och känner att våren är en månad sen...så de tror att det är mars nu!

Idag såg jag årets första v-streck av tranor också, då måste jag stanna och följa dem med blicken, bara stå alldeles stilla och njuta. Flyttfåglar har alltid faschinerat mig och speciellt de som flyger i v-formation. Det är så fantastiskt vackert att se när svanar, tranor, gäss flyger i sina formationer och höra deras uppmuntrande lockläten till varandra...kämpa på, kämpa på, hej o hå, hej o hå.. Jag har läst någonstans, tror att det handlade om gäss, att om en gås blir sjuk, stannar en annan gås tillsammans med den och övriga flyger vidare för att hela gruppen inte ska tappa tid och eventuellt gå under. Om den sjuka gåsen tillfrisknar har de större chans att överleva om de är två....och om den inte tillfrisknar så är det ju helt krasst så att den som stannat inte har så stora chanser att klara sig heller...men den gör iallafall ett försök att själv ta sig mot målet. Detta handlar om samarbete i grupp,,helt naturligt inbyggt hos dessa varelser,, målet måste nås till varje pris, det handlar om överlevnad. Det finns kurser i detta, där man omvandlat metoden till att gälla människor - om att samarbeta till varje pris och att det gagnar för att nå målen. Det som också slog mig idag är....vilket håll flyger tranorna åt....för mig som inte har så jättebra koll på väderstrecken var det helt uppenbart att de flög åt fel håll. Var kom de ifrån och vart var de på väg till? Jag är alldeles säker på att de har full koll på att de flyger åt rätt håll, för de har verkligen en inbyggd kompass - de bara gör.

Jag har hittat min inre kompass och jag börjar få min framtid utstakad...sakta men säkert börjar jag kunna följa den röda tråden...jag kan nu se att den har funnits där under hela mitt liv. Den tråd som sakta, sakta har vävts samman och som jag inte förrän nu när jag har tillåtit mig att stanna upp har möjlighet att se och känna. Alla de sammanhang jag har befunnit mig i, alla de människor jag har mött, alla de erfarenheter jag har samlat på mig - allt har en del i min framtid.

Tranorna ser jag som ett tecken och de ropar till mig..dags att göra - du är nära målet nu.

//Lena

Våren är sen i år och jag är kluven till det - självklart längtar jag till att värmen ska komma, att hitta den första tussilagon i dikeskanten, att höra sånglärkans drill över fälten, att upptäcka den första vårlöken i rabatten, att få ta av sig den gamla vinterjackan, att sitta med en kopp kaffe och bara njuta av solens värme. Ja, listan kan göras hur lång som helst med saker som vi längtar till och förknippar våren med.

Men, som hundägare är jag kluven - för det är så skönt att skaren fortfarande ligger över fälten och det är där jag i dessa dagar väljer att gå promenaderna. För på gångvägarna börjar det bli lite väl grusigt och många vattensamlingar som gör att Leo blir såååå skitig. Som tur är tycker oftast Leo och kompisen Ludde också att det är roligare att springa över fälten och leka än att gå längs gångvägarna. Så som sagt är jag kluven till den sena våren, för ju längre det går att dra ut på det eviga duschandet vid hemkosten, är jag glad. I veckan skojade jag och Luddes "mormor" om att man skulle ha en separat hunddusch som man släppte in dem i....den skulle vara konstruerad som en biltvätt...först fick hunden gå in i ett rum där den duschades och schamponerades grundligt, sedan slussades den vidare in i torkrummet, där en stor tork körde runt och torkade vovven alldeles torr. Naturligtvis per automatik, jag som hundägare skulle endast behöva trycka på START-knappen. Tänk vad skönt att ha det så, istället för som nu...att behöva använda den vanliga duschen, en halvblöt hund som rullar runt på ryamattan och njuter....Ja, det är våren och en regnig höst som är de värsta årstiderna för en hundägare...så därför kan jag känna....åhhh, vad skönt att skaren håller idag också att gå på, vi behöver inte direkt in i duschen när vi kommer hem.

De bästa dagarna är när det går att kombinera det med att solen värmer och jag kan ta mig en kopp kaffe i solen, i något lä där inte den värsta kylan når mig. Och Leo ligger nedanför, utan lerdropp från pälsen och är alldeles, alldeles underbar!

//Lena

Det är svårt att få till ett välbalanserat liv. Vi arbetar oftast för mycket, det tar för mycket tid, kraft och ork av ens liv. Det är lätt att vi tar på sig för mycket ansvar och engagemang och ger extra av allt, så vi faller ihop som en trasa när vi kommer hem. Vardagen blir en transportsträcka och den ena dagen är den andra lik...jobba, äta, sova, jobba, äta, sova...handla, städa, jobba, äta, sova...handla, städa... ja, så rullar det på. Det är lätt att somna i soffan på kvällen, vi orkar inte riktigt med att vara sociala och aktiva under veckorna. Sen kommer helgen, då har vi krav på att göra roliga saker, vara sociala, laga extra god mat, kanske bli bortbjuden eller bjuda in till middag. Småbarnsfamiljer har extra stora krav på sig på helgerna, för då ska även barnen aktiveras. Våra liv ska fyllas med mycket innehåll för att det ska vara perfekt och vi ställer så stora krav på oss själva.  

Som arbetslös sänks alla dessa krav, men de ersätts av helt nya krav. Tiden är inte längre en bristvara, egentid finns nu och hur jag vill disponera min dag bestämmer jag själv. Jag behöver inte längre leva ett totalt inrutat liv, utan jag kan ägna min dag utifrån hur jag själv vill och känner. Det krav jag har från mig själv och andra är att hitta ett arbete eller sysselsättning. Men det räcker inte med det....jag har nu också ett krav på mig själv att försöka komma på vad jag vill göra allra, allra helst i mitt liv, på riktigt. Att ta chansen och känna efter vad det är jag egentligen vill ägna mig åt i mitt resterande liv. Få göra något meningsfullt som ger både till mig själv och andra. Och att få användning av de erfarenheter som jag samlat på mig så här långt.

Hur som helst, när jag kommit i sysselsättning igen kommer min största prioritet att vara att leva med balans i livet. Även jag har gjort de misstag som de flesta gör, jag har rusat på, jag har arbetat för mycket, jag har gett för mycket av mig själv, jag har satt mig själv i sista rummet.

Arbetslösheten har haft det goda med sig att jag har lärt mig att prioritera annat, jag har lärt mig läxan att om jag inte ger till mig själv först - kan jag aldrig, aldrig ge till andra människor utan att sker på beskostnad av mig själv. Som alltid gäller det att ha balans.

//Lena

Privata företag tjänar hundratals miljoner på arbetslösa....nästan var tredje skattekrona går rakt ner i ägarnas fickor, visar en granskning som SVT har gjort. Bolagen kritiseras hårt av före detta anställda och människor de skulle hjälpa..."- De fick massor med pengar, men vi fick meningslösa aktiviteter". Ägarna plockade ut 50 miljoner kronor medan arbetslösa fick virka och få fotbad.... Arbetsförmedlingen har betalt 4,8 miljarder kronor för bland annat jobbcoachning sedan 2008.

Detta går att läsa i dagens Aftonbladet - och är jag förvånad? Nej, inte ett dugg. Jag blev uppsagd och slutade mitt arbete i juni förra året. För första gången i mitt liv har jag anmält mig som arbetslös, får a-kasseersättning och är inne i en värld som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Jag har varit på ett obligatoriskt informationsmöte på Arbetsförmedlingen, för genomgång av deras hemsida. Jag har träffat min arbetsförmedlare en gång endast, på ett obligatoriskt möte. Då upprättades en handlingsplan för mig som jag sedan till punkt och pricka ska följa. Mitt ansvar är att hålla datumen för uppföljningssamtal samt att jag har gått hos jobbcoach vid tio tillfällen. Min jobbcoach var bra, men våra träffar hade ett mer teraupetiskt syfte för mig än att det genererade något arbete.

Sen jag kom in i det sammanhang som jag för tillfället befinner mig i har jag många gånger tänkt, vad har Arbetsförmedlingen för funktion? Och när jag nu svart på vitt får läsa i tidningen att de upphandlat tjänster till så stora belopp som 4,8 miljarder kronor på så kort tid, kan jag verkligen tycka att min fråga är befogad. Det är ofantligt stora pengar i omlopp - vi arbetslösa är ett kretslopp, en produktion, en evighetsmaskin, en industri som skapar arbetstillfällen och vinstgivande företag för de som vill tjäna stora pengar.

Eftersom jag har ett ansvar som arbetslös att följa en handlingsplan m.m tycker jag att det är rimligt att Arbetsförmedlingen också tar sitt fulla ansvar för oss arbetslösa. Det handlar om våra skattepengar, jag vill inte att var tredje skattekrona går ner i privata företagares fickor. Jag har varit fullt arbetsför och betalt skatt i 37 år innan jag drabbades av arbetslöshet, det handlar om miljontals kronor som jag har bidragit med. Det måste till en förändring, det är inte rimligt att det slösas pengar på vår situation. Det handlar om människor som ofrivilligt har hamnat i arbetslöshet - arbetslöshet är ingen guldgruva.

Jag är så trött på girighet, slöseri och vinstmedel - kan vi inte komma ur detta snart? Kan vi inte drivas av andra värden....och kan inte Arbetsförmedlingen ta sitt uppdrag på fullaste allvar. Börja skapa meningsfulla arbeten istället för att upphandla tjänster där arbetslösa utsätts för att lära sig virka och få fotbad.....det kan jag göra hemma medans jag söker arbete - för jag är arbetssökande.

//Lena

Hundpromenader i ur och skur.....ja, så är det att ha hund. Vissa dagar tar det verkligen emot att gå ut på promenad...men konstigt nog så brukar det snabbt gå över när man väl har kommit ut och hunnit några meter. Många frågar mig hur långt jag går om dagarna, grannarna säger ofta att de alltid ser mig ute på promenad...men så är det ju inte riktigt. Men, nog har det blivit några mil på de här snart fyra åren som Leo har funnits hos oss. När jag gjorde en koll i höstas under en vecka, hur många steg jag gick per dag låg det på mellan 15.000-16.000 steg per dag. Det innebär att jag går ca en mil om dagen. Leo har blivit min motion, han håller mig i form. Vissa promenader gillar han däremot inte, de som är mer av motionskaraktär för mig...då sätter jag på mig midjebältet och kopplar Leo framför och vi går - rakt fram.Hela vägen, inga krökar, inga överraskningar - utan bara rakt, rakt fram. Hur kul är det för en hund? Inte kul alls, tydlingen för Leo tycker det är trist. Men till slut så brukar vi tillsammans komma in i ett meditativt tillstånd, när vi bara går och går, i samma tempo, i samma andning och när vi kommit fram till målet brukar jag undra hur det har gått till. Vi har varit som bortkopplade eller kanske avkopplade är ett bättre ord. Dessa promenader går vi inte varje dag, då skulle Leo skaffa sig en annan matte säkert. De flesta promenader har mer karaktär av att vara skojsprommisar för Leos skull, då blir det skogen och oftast i sällskap med kompisen Ludde. De springer i skogen och leker kurragömma, far mellan träden så man undrar hur de hinner med att väja, skäller och gläfser, rasar och rusar. Vi brukar säga, Angelica och jag att vi har två lyckliga hundar - för de skrattar ofta. Och för dem är det höjden av lycka att deras mattar är arbetslösa och kan tillbringa så mycket tid med dem. Det är 100 %, verkligen. Och det är höjden av lycka att vi har våra hundar, som ger oss så mycket de dagar när det inte känns på topp.

Då är bästa medicinen att dra på sig kläderna och ge sig ut i skogen - i ur och skur. Och jag lovar det känns alltid bättre än det gjorde innan.

//Lena