Så har vi gått in i en ny månad....och smaka på den....maj, den skönaste av dem alla. Förväntningarnas månad, månaden som öppnar dörren för sommaren, årstiden som ställer krav på både aktiviteter och vila. Ännu har inte jorden blivit så där skönt varm så det är inte så stor fart på växligheten. Att gå runt och spana i rabatterna är annars roligt så här års och jag har ingen aning om vad det är som kommer upp i dem. Av nyplanterat och omplanterat, flyttat hit och dit under förra året, så jag är full av förväntan av att se vad det ska bli av det lillla, lilla gröna som sticker upp.

Våren är sen i år, jag har inte suttit ute många gånger med kaffekoppen och njutit direkt...det är oftast en otrevlig iskall vind som ligger på, så stunderna har hittills blivit få. Annars är det ju en av höjdpunkterna med våren, när man kan sitta på sin uteplats med en kopp morgonkaffe eller när stans caféer ställer ut sina utemöbler så man kan inta en fika utomhus. Vi svenskar är härdade, vi trotsar det kalla, lindar in oss i varma plädar och sitter på uteserveringarna direkt stolarna ställs ut - fastän vi egentligen tycker att det är på gränsen till vad vi klarar av. Vi har längtat så länge så nu kan vi inte vänta längre, även fastän vi får hålla hårt i koppen så att den inte blåser omkull. Även doften av utegrillar, har legat tung över grannskapet under valborg - många premiärtände sina grillar och även där har väntan säkert känts lång för vissa. Men, nu äntligen är grillsäsongen här!

Ja, vårtecknen är många nu...och fastän den riktiga värmen inte riktigt vill komma, så trotsar vi den och ägnar oss åt det som hör årstiden till - vi klär på oss lite extra kläder bara. Barnen hoppar på sina studsmattor iklädda mössa och jacka - och det verkar gå bra. Det välbekanta monotona ljudet, som iallafall jag hade förträngt under vintern är här igen...

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att få till den riktiga känslan, när värmen dröjer. Jag vill känna solens värme i nacken när jag trädgårdsarbetar, vill svettas in våren, känna att ett lager kläder är ett för mycket...dags ta av sig.... men som sagt detta är förväntningarnas tid, så snart...kanske imorgon, eller i övermorgon kommer de där varma solstrålarna och kanske blåsten ger med sig i helgen, den irriterande och iskalla. Ett är i alla fall säkert - våren är här, den har bara kommit av sig lite och då kan det väl bara bli till det bättre..........

//Lena

  Tänk om vi kunde fördela sysselsättningen över hela landet, i alla branscher, för alla åldrar, för gemene man gammal som ung. Tänk om vi kunde omfördela så att de som går på knäna och håller på att arbeta ihjäl sig fick dela med sig av sina sysslor och ge till dem som inte har någon sysselsättning. Tanken är god, men hur det skulle gå till i praktiken har jag ingen aning om. Min uppgift är att endast tänka tanken, har ingen aning om vilken knapp som ska tryckas på för att det ska kunna bli verklighet - om det nu ens är möjligt att göra. Idag ligger arbetslösheten på 8,8 % och antalet arbetslösa personer är 448.000 Övertidsuttaget för de som arbetar fortsätter att öka och hela 17 % arbetade övertid under 2012, vilket motsvarar 150.000 heltidsjobb. Det är hisnande och galna siffror, när man ser hur otroligt mycket de som arbetar egentligen arbetar. Och det avser endast den redovisade övertiden....sen finns också ett stort mörkertal som aldrig redovisas. Så hur många heltidsjobb skulle kunna skapas egentligen?

Det här är ett stort problem på många sätt, dels att arbetslösheten konkret skulle kunna minskas men även att de som arbetar övertid riskerar sin hälsa. Trenden att övertidsuttaget ökar för varje år är alltså ohållbart i längden och kommer att leda till att människor i princip näst in till arbetar ihjäl sig. Iallafall stressar sönder sig och går in i den berömda väggen, vilket leder till sjukskrivningar och långa rehabiliteringar - som kostar samhället pengar.

Jag har också som så många andra befunnit mig i situationen att jag har arbetat alldeles för mycket, alldeles för många timmar per vecka - en ständig övertid. Företagen har inte råd att anställa mer personal utan den som arbetar får istället arbeta för fler. Det här har blivit vår vardag och är så vanligt förekommande att vi inte alls tycker att det är konstigt längre. När jag för trettio år sen arbetade övertid hörde det till undantagen och var väldigt ovanligt, övertiden var planerad, avsåg en viss uppgift och beordrad av chef. Idag ligger vi på en konstant övertid....vi ligger ständigt efter i vårt arbete och "högarna" hopar sig...vi är underbemannade och i företagen, landstingen och kommunerna är personalbesättningen slimmad för att ekonomin ska gå ihop.

Undrar hur länge det här kan pågå och hur länge det får pågå? Någon måste väl dra i handbromsen kan jag tycka - så att en förändring kan bli till. Jag tänker endast tanken som vanligt och det är bland annat detta jag tänker på om dagarna som arbetslös. Sen tänker jag även på in- och utfasning av gammal och ung arbetskraft...har lite tankar och idéer angående det också. Men, som sagt jag är inte den som varken kan trycka på knappen eller dra i handbromsen....jag tror att det ligger på politikernivå. Kan man söka arbete som politiker, förresten?

//Lena