Jag har tagit timeout! När ekorrhjulet slutade snurra under mina fötter blev det tvärnit. Börjar förstå att det liv jag levde slukade mer energi från mina batterier än jag var medveten om. Inser att det kommer att ta lite tid att ladda upp batterierna igen.

Det är inte helt lätt att ta timeout i det prestationssamhälle vi lever i, varken för den som gör det eller för omgivningen, det är inte helt ok, inte helt accepterat. I samband med att jag stannade mitt ekorrhjul fattade jag även beslutet att helt bryta med den karriär jag hittills haft, vilket inte heller anses vara ett acceptabelt handlande. Jag har träffat människor som inte velat beröra ämnet, dessa vill istället genast byta samtalsämne. Tidigare hade jag ingen aning om att det kunde vara ett så stort tabu att göra som jag gjort. Själv har jag inget problem att prata om det. Det var ett genomtänkt beslut som jag inte ångrat, tvärtom kan jag ibland komma på mig med att tänka, och känna, att det är det bästa jag gjort. Jag känner tacksamhet att jag hade modet att vara sann mot mig själv. Andra människor beundrar mitt mod. Vilken egoboost!

Det var inte planerat att 2013 skulle se ut så här, men jag kan ärligt säga att jag för första gången i mitt liv känner förväntan inför framtiden. Jag ser fram emot att årets sista dag stå med ett glas bubbel i handen och titta tillbaka på året som gått. Jag är övertygad om att 2013 kommer att bli ett bra år, att jag kommer att hitta balans i livet och en ny karriär. Jag kommer att visa mig, min familj och er att det är möjligt att stanna ekorrhjulet och kliva av. Det är möjligt att sätta sig på en stol och fundera, låta livet hinna ifatt och möjligheterna dyka upp i horisonten.

Det är så lätt att tro att man har ett mål och trampa gasen i botten för att fort nå detta mål. Det finns en tjusning med fart i livet som är svår att motstå, det är lätt att bli fartblind och att glömma att fartblindhet begränsar. Vi glömmer att stanna på rastplatser, att göra avstickare och se oss omkring. Har vi tur dyker det upp något på vägen som tvingar oss att tvärnita, ta fram kartan, titta efter var vi är och vart vi är på väg.

Jag blev fartblind, jag tvärnitade, jag satte mig ner, här sitter jag nu. Jag ser inte målet i horisonten men jag ser horisonten, och den är vacker.

//Angelica