Igår fyllde jag år...ganska många år också....och varje gång det sker blir jag lika förundrad. Måste räkna efter...hur många är det nu igen? Yngsta sonen frågade mig faktiskt dagen innan,,,och jag var tvungen att tänka efter och räkna, även han räknade och vi kom fram till samma ålder. Men, herregud kan det verklingen stämma? Har åren runnit på så.... Hur kan det komma sig egentligen, att tiden upplevs att gå fortare och fortare ju äldre man blir? Jag för min del brukar haka upp mig på jämna och halvjämna år, och åren därefter flyter på...så att fylla 33, 37, 44, 48, 53, 56 är svårt att komma ihåg. Det kan också vara svårt att hålla ångesten borta...att inte drabbas av panik av att jag blivit så gammal. Att försöka förhålla sig till att det endast är en siffra och att min ålder egentligen ska speglas av någonting annat - den jag egentligen är och alltid har varit. Att inte bli någon annan, att inte förställa sig - utan att fortsätta vara den unika person som jag är. Som Eva Attling sjöng på 80-talet "Det finns bara en utav dig och det är du, det finns bara en utav mig och det är jag, det finns bara två av oss och det är vi".... så sant. Varje invidid är unik och det gäller att i längsta möjliga mån behålla de unika egenskaperna och inte försöka att bli någon annan.

Det här med att åldras är ju väldigt speciellt, nu när jag har kommit till åren och egentligen kan räknas till den kategorin som är äldre - får jag faktiskt problem. Jag har så svårt att identifiera mig med den kategorin....när jag t ex läser en artikel i tidningen där det står en uttalad ålder på en person som  t ex 58 år, tänker jag per automatik...att det är en ganska gammal person..men om jag då också tänker att den åldern är jag snart i och många av mina vänner redan är där...blir det med en gång så abstrakt....vad har åren tagit vägen? Jag minns så väl när jag frågade min mamma på hennes 60-årsdag hur det kändes...och hon svarade "Det är så konstigt....men jag förstår inte att jag är så gammal som 60 år, för det känns likadant inuti som när jag var 27 år, jag är samma person". Jag nickade och sa att jag förstod...fast det gjorde jag ju inte, för jag upplevde henne som äldre...hon var ju min mamma, och mödrar ska vara lite äldre,,,det har med trygghet att göra. De ska inte vara lika gamla som en själv, det känns inte så värst tryggt!

Men det där med att vara samma person inuti är väldigt konstigt...jag upplever samma sak nämligen, som min mamma gjorde....jag är samma person inuti. Visst har jag utvecklats, mognat, blivit visare och äldre...men jag är samma person inuti. Och för min del har det också varit så,,,att jag har trott att personerna i min omgivning har varit äldre än mig. Och det har varit en väldigt konstig känsla när jag har fått veta att personen ifråga har varit, ja...15 år yngre. Vet inte vad sånt beror på... någonting måste det ju bero på...

Jag har också haft svårt att identifiera mig i att jag befunnit mig i en viss ålder, alltså att jag är ett visst antal år gammal och ska uppföra mig på ett visst sätt. För mig har nog åldern endast varit en siffra....och jag har blivit lika förvånad varje år när jag fyller....ojdå,,,så pass! För liksom min kära mamma har jag lite svårt att förstå att åren runnit iväg...för jag är ju samma person inuti! Och jag upplever det som positivt, jag upplever mig som unik och genuin. Samma, lika som alltid...så att man inte en morgon vaknar upp och blir överraskad över att man helt plötsligt är någon annan!

//Lena