JAG ÄR chaffören

JAG HAR kartan

JAG BESTÄMMER min väg

JAG VET min sanning

JAG SER sambandet mellan vad JAG GÖR och vad JAG FÅR

JAG TAR ansvar för de förbättringar som måste göras

När jag gav upp mitt yrke var jag på topp. Andra uppskattade min insats, jag var efterfrågad, rekommenderad, bekräftad. Jag kände att jag var bra på det jag gjorde. Precis då, när jag presterade som bäst och var mest uppskattad, insåg jag att den vägen inte längre var min. Jag var mätt, hade inget driv och ingen gnista kvar att lära mig mer, att utvecklas vidare inom området. Insikten kom plötsligt, på väg mellan ett jobb och ett annat. 

Jag var på uppdrag utomlands som konsult. Vaknade en morgon och hade bestämt mig. Det fanns ingen speciell händelse förknippad med detta, inget misslyckande på jobbet, ingen otrevlig händelse, ingen dramatik. Beslutet hade mognat fram under lång tid och just denna morgon var beslutet moget. Det gick inte att blunda för det längre. Jag avbokade alla kommande uppdrag utom det som var inbokat samma dag. Packade min väska och tog nattåget därifrån. Jag var färdig med min karriär, fri att göra något nytt och helt utan en färdig plan. Allt jag visste med säkerhet var att jag tog ansvar för mitt liv. Jag hade tillåtit mig att vara en passagerare alltför länge, det var dags för mig att sätta mig bakom ratten och bli chaffören i mitt liv.

Just nu lever jag i vakuumet mellan det som var och det som ska bli. Vissa dagar är jag säker bakom ratten, läser kartan utan problem och ser vägen. Ser sambandet mellan vad jag gör och vad jag får och  tar ansvar för de korrigeringar som behöver göras. Jag litar på mig själv och min sanning. Andra dagar är jag totalt förvirrad och har gungfly under fötterna. Gungflydagarna måste också få finnas, annars får livet ingen balans. Gungflydagar tar jag paus, promenerar med hundarna i skogen, delar mina tankar med er. Idag är en sådan dag. Imorgon är en ny dag. 

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" 

Sören Kierkegaard, filosof, teolog, författare, 5 maj 1813 - 11 nov 1855.

//Angelica                                                                                                                                                                         

Det kan låta flummigt men jag tror att det är så att människor vi möter i livet möter vi av en viss anledning. Det finns människor som jag mött som varit väldigt viktiga för mig, för min egna personliga utveckling. Jag tror att dessa möten är till för att vi ska lära oss någonting - om oss själva. De är som vägvisare, visar oss riktningen åt vilket håll vi ska gå. Sådana möten brukar prägla och förändra livet. Antingen det blir en total helomvändning, en svag vänstersväng, en brant uppförsbacke eller en våghalsig nedförbacke....är det fantastiskt när man kan se dessa färdriktningar i backspegeln.

Jag har levt mitt liv utan karta eller kompass...jag har hamnat i allt av en slump, har jag alltid trott. Tills jag insett att slumpen inte är någon tillfällighet, utan att det faktiskt finns en utstakad väg för oss alla. Idag kan jag se den röda tråden i det som varit viktigt i mitt liv och det jag vill fortsätta att ägna mitt liv åt. Det är inte lätt att se det när livet rusar på, när dagarna fylls av jobb och aktiviteter och man är så trött när kvällen kommer att man somnar utan att ens hunnit blinka.

Jag har varit arbetslös i snart ett år, denna tid har jag haft modet att se som en "paus" i livet, som jag har använt mycket till reflektion. För mig har det varit så nyttigt att använda tiden till att göra en inventering i mitt liv - vilka händelser som har präglat mig som människa och vilka personer som varit viktiga för min utveckling. Att finna den röda tråden, den gemensamma nämnaren, att förstå att jag inte hamnat där jag befinner mig av en slump - för det låter väldigt banalt. Under det gågna året har jag tillbringat så mycket tid med mig själv som jag aldrig förut gjort i mitt liv - och det kan jag nu känna tacksamhet över.

Mitt i den omtumlande känslan som det varit att bli uppsagd från det arbete som jag älskade, bli omkullkastad och bortvald från en fantastisk gemenskap - har året som gått varit ett av de bästa om jag ser till vad det har gett mig i personlig utveckling. Och denna inre resa har varit nödvändig att göra, då jag tidigare i mitt liv har jag använt arbete för att slippa bearbeta det svåra i livet.

Kanske var detta meningen, kanske var också denna händelse utstakad i mitt liv - vågar jag vara så flummig och säga att arbetslösheten inte kom till av en tillfällighet - utan att  meningen var att jag skulle stanna upp och få chans till min inre resa? 

//Lena

Våren som kom av sig - och helt plötsligt blev till sommar....ja, vilka härliga dagar vi har nu. Det råder full aktivitet i varje trädgård, varje liten grön plätt, varje kolonistuga och odlingslott. Som vi har längtat att få sätta ner fingrarna i jorden att få ägna oss åt att rensa, ansa, klippa, plantera och allt vad det är vi gör på våra egna små rutor. Människan mår bra av grönt, det är bevisat, vi blir friskare av att vistas i miljöer som består av den gröna färgen. Människan är skapt för att tillbringa tid ute i naturen och att odla och skörda marken - det har vi gjort i alla tider. Idag odlar vi inte på samma sätt som vi gjorde tidigare, då det var nödvändigt för att överleva. Idag hobbyodlar vi mer, införskaffar oss en odlingsbänk och sätter ner lite frön för att det är så roligt att se om det kommer upp något grönt. Och när det gör det - är det så gott att få äta sin egen sallad, sina egna morötter och sina egna rädisor. Det smakar bättre. Den stora lyckan är att ha en egenodlad potatis klar till midsommar, den med så tunna skal att den är alldeles genomskinlig. Den smakar fantasiskt bra.

Att tillbringa timmar med att odla, plantera, ansa och klippa är som bomull för själen. Det är verklig själavård - tankarna skingras, solens strålar värmer i nacken och vi blir härligt trötta. Man har också kommit på att detta är ett bra sätt att hela människor med t ex utmattningssdepression, stressreaktioner, panikångest. Att få trädgårdsterapi i rehabiliteringssyfte. Det har nämligen visat sig att det ger återhämtning att vistas i natur/trädgård och studier har visat att dessa miljöer är bra för att det ger möjlighet att återskapa balans i livet. Natur och trädgård lämpar sig utmärkt för personer med dessa symptom och terapin är ett värdefullt bidrag i rehabiliteringen. 

Jag tycker detta är fantastiskt på många sätt, fantastiskt naturligtvis för att det gör människor friska och att det finns sån hjälp att tillgå. Men, det mest fantastiska är ändå och jag vet inte om det finns en visst inslag av ironi i det jag känner....är att det gjorts studier på att det är så - att naturen helar. Jag blir så förundrad....för det måste vi väl ha vetat hela tiden, att naturen helar, naturen är till för oss, vi är en del av naturen och vi är gjorda för att vistas i den. Vi har bara glömt att det är så. Vi har glömt bort att vistas i skog och mark och vi har glömt bort att stoppa ner fingrarna i jorden. Eller rättare sagt, vi har inte tid - vi prioriterar annat.

Trenden säger att vi söker oss tillbaks till vårt ursprung - en ny gröna våg är här. Vi hade bara gått lite vilse ett tag - vi vill tillbaks till doften av växlighet, till att stoppa fingrarna i den varma jorden och få lite skit under naglarna.

Och himla tur att alla studier visar att vi mår bra av det!

//Lena

För mig har det alltid varit viktigt att få egen tid. Allteftersom åren gått har jag börjat lyssna mer på mig och insett att jag behöver egen tid varje dag. Jag tid, tid när jag fokuserar på mig. Jag försöker investera 30 minuter om dagen i jag tid. 30 minuter som är alldeles mina egna och som ger mig energi för det kommande dygnet. Dessa 30 minuter kan spenderas på så många olika vis, på yogamattan eller spikmattan eller på en stubbe i skogen för att ta några exempel. I vår alltmer stressade värld behöver jag denna dagliga tid för avspänning och mental träning. Jag tror inte jag är ensam om detta behov, men jag tror att alltför många är omedvetna om att detta är viktigt för var och en av oss. Vi känner frustration, otillfredställelse, irritation, stress, otillräcklighet, kanske även förakt och hat. Varje dag kan vi se följderna av detta i nyhetsflödet. Vi läser om det som händer omkring oss och förundras, säger oss inte förstå, orkar inte ta till oss det vi läser, stänger av, och tänker att det händer bara andra, inte mig. Inte mig och mina kära. Ett starkt försvar, en illusion. För ingen kan svära sig fri. Ingen är lovad ett liv fritt från olyckor och katastrofer. Allt vi har är dagen idag, det finns inget löfte om en morgondag. Varken för mig, för dig eller  för våra kära. Jag tar mina 30 minuter på kvällen, avslutar dagen, tackar för dagen. Kanske var det den sista dagen, kanske jag vaknar i morgon och får en ny dag till skänks. Jag sluter fred, känner frid, och när en ny morgon gryr har jag energi att börja om, att möta det som livet för i min väg. 

Egen tid - Jag tid. Jag är måhända naiv men jag är övertygad om att många tragedier skulle kunna undvikas om fler människor gav sig själva gåvan av daglig jag tid. Tid för meditation, reflektion och avspänning. Tid att lära känna sig själv och sina behov. Tid att ladda upp batterierna. Ta hand om er, var snälla mot er, uppskatta er själva, varandra och det ni har. Om var och en av oss börjar med sig själv kan vi tillsammans göra världen till en bättre värld att leva i, för oss själva och för våra kära. 

//Angelica

  Med sorg i hjärtat fick jag liksom många andra läsa om den tragiska händelsen om pappan som glömde sitt barn i bilen - som fick så ofattbara följder att det lilla pojkebarnet dog. Jag går sönder inombords när jag försöker snudda vid tanken på hur det känns för de som är drabbade, så jag blir tvungen att avbryta tanken genast. Jag har inte några som helst åsikter om händelsen, det tragiska som har hänt behöver vi andra inte alls kommentera. Det räcker så.

Det som jag däremot tänker på är hur svårt det är att vi är medvetna i allt vi gör i en tid som rusar fram så fort. Att ha en total medveten närvaro under en dag är svårt och ofta tappar vi bort oss av olika anledningar. Vi har bråttom, vi har mycket som ska göras, vi upplever stress och att vi kanske inte räcker till. Vi är många som har upplevt detta, mer eller mindre. Min egen medvetenhet är något jag måste träna på hela tiden, den finns inte där av sig själv. Jag måste påminna mig om att göra en sak i taget och ha en ständig dialog med mig själv där jag högt berättar för mig själv vad jag gör just nu. När jag använder mig av detta verktyg fungerar det bättre för mig, då jag använder fler av mina sinnen, jag uttalar och sätter ord på det jag gör - lyssnar, utför och slutför. Ja, knepen att öka sin egen medvetenhet är många och det finns säkert många bra som många av oss använder i vår vardag. Vi vet om att vi lever i en stressig tid, då dagarna fylls av många åtaganden och aktiviteter.

När vår hälsa, när sjukdom och tragiska händelser drabbar oss - stannar tiden och allt runtomkring oss blir oviktigt. Då ställer vi oss frågan vad det är vi skyndar till, varför vi stressar som vi gör, om vi lever de liv vi vill leva. Vi inser vad som är viktigt i våra liv.

 
//Lena

Jag har tagit timeout! När ekorrhjulet slutade snurra under mina fötter blev det tvärnit. Börjar förstå att det liv jag levde slukade mer energi från mina batterier än jag var medveten om. Inser att det kommer att ta lite tid att ladda upp batterierna igen.

Det är inte helt lätt att ta timeout i det prestationssamhälle vi lever i, varken för den som gör det eller för omgivningen, det är inte helt ok, inte helt accepterat. I samband med att jag stannade mitt ekorrhjul fattade jag även beslutet att helt bryta med den karriär jag hittills haft, vilket inte heller anses vara ett acceptabelt handlande. Jag har träffat människor som inte velat beröra ämnet, dessa vill istället genast byta samtalsämne. Tidigare hade jag ingen aning om att det kunde vara ett så stort tabu att göra som jag gjort. Själv har jag inget problem att prata om det. Det var ett genomtänkt beslut som jag inte ångrat, tvärtom kan jag ibland komma på mig med att tänka, och känna, att det är det bästa jag gjort. Jag känner tacksamhet att jag hade modet att vara sann mot mig själv. Andra människor beundrar mitt mod. Vilken egoboost!

Det var inte planerat att 2013 skulle se ut så här, men jag kan ärligt säga att jag för första gången i mitt liv känner förväntan inför framtiden. Jag ser fram emot att årets sista dag stå med ett glas bubbel i handen och titta tillbaka på året som gått. Jag är övertygad om att 2013 kommer att bli ett bra år, att jag kommer att hitta balans i livet och en ny karriär. Jag kommer att visa mig, min familj och er att det är möjligt att stanna ekorrhjulet och kliva av. Det är möjligt att sätta sig på en stol och fundera, låta livet hinna ifatt och möjligheterna dyka upp i horisonten.

Det är så lätt att tro att man har ett mål och trampa gasen i botten för att fort nå detta mål. Det finns en tjusning med fart i livet som är svår att motstå, det är lätt att bli fartblind och att glömma att fartblindhet begränsar. Vi glömmer att stanna på rastplatser, att göra avstickare och se oss omkring. Har vi tur dyker det upp något på vägen som tvingar oss att tvärnita, ta fram kartan, titta efter var vi är och vart vi är på väg.

Jag blev fartblind, jag tvärnitade, jag satte mig ner, här sitter jag nu. Jag ser inte målet i horisonten men jag ser horisonten, och den är vacker.

//Angelica

  Hålla balansen, hålla i varje dag, leva varje dag fullt ut och inse att det finns så mycket att leva för. Jag kan allt det där, jag vet allt det där....men det är svårt när man är arbetslös. Att hålla humöret på en jämn nivå, att inse sitt eget värde, sin egen styrka och sitt egna unika jag. Det är lätt att slås omkull och tappa tron på sig själv. Det är viktigt att ha struktur under veckorna....jag måste påstå att jag inte riktigt har fått till det så där jättebra. Däremot vet jag att jag måste sätta upp gränser för mig själv, så att jag inte helt "förlorar" dagarna till...ingenting. Att slå på TVn t ex är en sån regel som jag direkt har satt tabu för....det tillåter jag mig endast om jag är sjuk...då får jag ligga i soffan framför TVn och zappa. Det är nog viktigt, tror jag, att man sätter upp lite regler för sig under arbetslösheten. Så att man inte tappar fotfästet - för det är så mycket annat som man tappar.

Som energi - jag saknar den energi som jag hade tidigare när jag var i arbete. Jag fick min energi främst av mina kollegor....men också av att få vara med i ett sammanhang, vara behövd, av att vara med och göra skillnad, av att prestera, av att få uppmärksamhet, av att få beröm, av att producera....ja, av att vara i arbete. Så mycket har det betytt för mig genom åren att ha ett arbete att gå till om dagarna. Och det är inte förrän nu efter att jag blivit arbetslös som jag har förstått att jag har svårt att producera egen energi. Jag är en typisk lagspelare, en kugge i hjulet....som drivs framåt med hjälp av och tillsammans med andra...det ger mig energi. Jag är säkert inte unik i detta, vi människor är flockdjur och de flesta av oss vill tillhöra vår flock. Vi är också vanedjur med invanda rutiner som vi gör varje dag.....och om vi då kastas ut ur flocken, tappar rutiner och tillhörighet....så kanske det inte är så konstigt att det blir svårt att vara på topp varje dag. Att det blir svårt att hålla balansen, hålla struktur under dagarna och att producera energi. Vi är bara människor....och vi har känslor, som tur är.

Så det är nog så, trots allt, att det jag känner och upplever är nog inte helt unikt - utan helt normalt. Det är så här det känns att vara arbetslös, helt enkelt. Det gäller bara att inte helt tappa bort sig, utan att tro på sin potential, att tro på sin framtid, att tro på de idéer som ramlar ner i ens huvud. Att våga ta tag och greppa dem så att de inte förblir dagdrömmar. Det är endast jag som kan göra skillnad och det är endast jag som kan göra jobbet med att komma dit jag vill. Så det jag tidigare gjort som lagspelare måste jag börja göra som singelspelare....för jag är varken hopplös eller värdelös....jag är endast arbetslös.

//Lena

Igår fyllde jag år...ganska många år också....och varje gång det sker blir jag lika förundrad. Måste räkna efter...hur många är det nu igen? Yngsta sonen frågade mig faktiskt dagen innan,,,och jag var tvungen att tänka efter och räkna, även han räknade och vi kom fram till samma ålder. Men, herregud kan det verklingen stämma? Har åren runnit på så.... Hur kan det komma sig egentligen, att tiden upplevs att gå fortare och fortare ju äldre man blir? Jag för min del brukar haka upp mig på jämna och halvjämna år, och åren därefter flyter på...så att fylla 33, 37, 44, 48, 53, 56 är svårt att komma ihåg. Det kan också vara svårt att hålla ångesten borta...att inte drabbas av panik av att jag blivit så gammal. Att försöka förhålla sig till att det endast är en siffra och att min ålder egentligen ska speglas av någonting annat - den jag egentligen är och alltid har varit. Att inte bli någon annan, att inte förställa sig - utan att fortsätta vara den unika person som jag är. Som Eva Attling sjöng på 80-talet "Det finns bara en utav dig och det är du, det finns bara en utav mig och det är jag, det finns bara två av oss och det är vi".... så sant. Varje invidid är unik och det gäller att i längsta möjliga mån behålla de unika egenskaperna och inte försöka att bli någon annan.

Det här med att åldras är ju väldigt speciellt, nu när jag har kommit till åren och egentligen kan räknas till den kategorin som är äldre - får jag faktiskt problem. Jag har så svårt att identifiera mig med den kategorin....när jag t ex läser en artikel i tidningen där det står en uttalad ålder på en person som  t ex 58 år, tänker jag per automatik...att det är en ganska gammal person..men om jag då också tänker att den åldern är jag snart i och många av mina vänner redan är där...blir det med en gång så abstrakt....vad har åren tagit vägen? Jag minns så väl när jag frågade min mamma på hennes 60-årsdag hur det kändes...och hon svarade "Det är så konstigt....men jag förstår inte att jag är så gammal som 60 år, för det känns likadant inuti som när jag var 27 år, jag är samma person". Jag nickade och sa att jag förstod...fast det gjorde jag ju inte, för jag upplevde henne som äldre...hon var ju min mamma, och mödrar ska vara lite äldre,,,det har med trygghet att göra. De ska inte vara lika gamla som en själv, det känns inte så värst tryggt!

Men det där med att vara samma person inuti är väldigt konstigt...jag upplever samma sak nämligen, som min mamma gjorde....jag är samma person inuti. Visst har jag utvecklats, mognat, blivit visare och äldre...men jag är samma person inuti. Och för min del har det också varit så,,,att jag har trott att personerna i min omgivning har varit äldre än mig. Och det har varit en väldigt konstig känsla när jag har fått veta att personen ifråga har varit, ja...15 år yngre. Vet inte vad sånt beror på... någonting måste det ju bero på...

Jag har också haft svårt att identifiera mig i att jag befunnit mig i en viss ålder, alltså att jag är ett visst antal år gammal och ska uppföra mig på ett visst sätt. För mig har nog åldern endast varit en siffra....och jag har blivit lika förvånad varje år när jag fyller....ojdå,,,så pass! För liksom min kära mamma har jag lite svårt att förstå att åren runnit iväg...för jag är ju samma person inuti! Och jag upplever det som positivt, jag upplever mig som unik och genuin. Samma, lika som alltid...så att man inte en morgon vaknar upp och blir överraskad över att man helt plötsligt är någon annan!

//Lena