Hålla balansen, hålla i varje dag, leva varje dag fullt ut och inse att det finns så mycket att leva för. Jag kan allt det där, jag vet allt det där....men det är svårt när man är arbetslös. Att hålla humöret på en jämn nivå, att inse sitt eget värde, sin egen styrka och sitt egna unika jag. Det är lätt att slås omkull och tappa tron på sig själv. Det är viktigt att ha struktur under veckorna....jag måste påstå att jag inte riktigt har fått till det så där jättebra. Däremot vet jag att jag måste sätta upp gränser för mig själv, så att jag inte helt "förlorar" dagarna till...ingenting. Att slå på TVn t ex är en sån regel som jag direkt har satt tabu för....det tillåter jag mig endast om jag är sjuk...då får jag ligga i soffan framför TVn och zappa. Det är nog viktigt, tror jag, att man sätter upp lite regler för sig under arbetslösheten. Så att man inte tappar fotfästet - för det är så mycket annat som man tappar.

Som energi - jag saknar den energi som jag hade tidigare när jag var i arbete. Jag fick min energi främst av mina kollegor....men också av att få vara med i ett sammanhang, vara behövd, av att vara med och göra skillnad, av att prestera, av att få uppmärksamhet, av att få beröm, av att producera....ja, av att vara i arbete. Så mycket har det betytt för mig genom åren att ha ett arbete att gå till om dagarna. Och det är inte förrän nu efter att jag blivit arbetslös som jag har förstått att jag har svårt att producera egen energi. Jag är en typisk lagspelare, en kugge i hjulet....som drivs framåt med hjälp av och tillsammans med andra...det ger mig energi. Jag är säkert inte unik i detta, vi människor är flockdjur och de flesta av oss vill tillhöra vår flock. Vi är också vanedjur med invanda rutiner som vi gör varje dag.....och om vi då kastas ut ur flocken, tappar rutiner och tillhörighet....så kanske det inte är så konstigt att det blir svårt att vara på topp varje dag. Att det blir svårt att hålla balansen, hålla struktur under dagarna och att producera energi. Vi är bara människor....och vi har känslor, som tur är.

Så det är nog så, trots allt, att det jag känner och upplever är nog inte helt unikt - utan helt normalt. Det är så här det känns att vara arbetslös, helt enkelt. Det gäller bara att inte helt tappa bort sig, utan att tro på sin potential, att tro på sin framtid, att tro på de idéer som ramlar ner i ens huvud. Att våga ta tag och greppa dem så att de inte förblir dagdrömmar. Det är endast jag som kan göra skillnad och det är endast jag som kan göra jobbet med att komma dit jag vill. Så det jag tidigare gjort som lagspelare måste jag börja göra som singelspelare....för jag är varken hopplös eller värdelös....jag är endast arbetslös.

//Lena