Nästa vecka har det gått ett helt år sen jag blev arbetslös. Ett helt år - hur snabbt går ett år egentligen? Ja - sen länge har jag kunnat konstatera är att tiden går fortare och fortare med åren. Även ett år som arbetslös rusar på väldigt snabbt - så tiden går inte snabbare för att man fyller sina dagar med arbete.

När jag för första gången i mitt liv klev in på Arbetsförmedlingen i juni förr året, hade jag ingen aning om vad som skulle hända under besöket. Jag skulle registrera mig som arbetssökande. Arbetsförmedlaren var en trevlig och färgstark person som fyllde mig med hopp och tilltro om att jag inte skulle komma att vara arbetslös länge. Jag hade så lång arbetslivserfarenhet, hela 37 år, och hade gedigen kunskap inom mitt område. När jag lämnade Arbetsförmedlingen hade jag en känsla av....ja, men då så...det här blir ju inte så svårt. Så jag gick hem och sökte jobbet - som jag så gärna ville ha, jag väntade och väntade....men hörde ingenting.....efter sex månader och ett stort antal ytterligare sökta jobb, fick jag ett mejl där de tackade för min ansökan...men att tjänsten nu var tillsatt av annan sökande.

Det har blivit många såna mejl under året, Tack, men nej tack....tjänsten är tillsatt av annan sökande. Om jag nu överhuvudtaget har hört något alls....det är svårt att hålla motivationen och ambitionen uppe när man gång på gång blir bortvald. Det gäller att se bortom detta och det gäller att inte låta sig nedslås och tycka att man är en sämre person för det. Att hålla kvar sin självkänsla och självförtroende på hög nivå och tro på att den kunskap och kompetens jag har är unik. Det är inte lätt.

Jag är realist, jag förstår varför jag slås ut av andra sökanden. Jag vet orsaken till att det händer igen och igen - oavsett vad Arbetsförmedlingen säger till mig. Jag har arbetat med personal och ekonomifrågor, jag har anställt personal och jag vet hur arbetsgivare resonerar vid tillsättning av personal. Jag har befunnit mig i verkligheten, där jag suttit och valt bort personer och nu befinner jag mig på motsatta sidan, i en annan verklighet - där jag blir bortvald. Det är inte lätt. Det handlar om känslor, många olika känslor - varje dag. Min stress- och energinivå är så ojämn som den kan vara. Samtidigt som det är så, ska jag prestera, vara kreativ, hitta nya utvägar, hitta nya framgångar, hitta min nya framtid. Det är inte lätt - det är rentav svårt.

För jag är också så mycket realist att jag inser att jag måste skapa min egna sysselsättning, jag måste vara så kreativ samtidigt som Arbetsförmedlingens kvarnar fortsätter att mala...jag måste skapa ett hållbart alternativ. Ett alternativ som ska vara roligt, som ska vara sunt, som ska vara lönsamt och ekonomiskt bärande. Det kan kännas pressande - ja rentav stressande.

Men, mitt i allt - måste jag tro, att detta ska gå vägen. Jag måste klara detta, andra har gjort det innan mig...och jag är inte sämre än dem. Jag vet. Det är bara jag som kan göra jobbet, det är ingen som kommer att göra det åt mig....inte denna gång. Under mitt första år i livet som arbetslös, kan jag konstatera att jag aldrig någonsin har känt mig så oledig och ofri som jag gör nu. Jag arbetar hela tiden, min hjärna går för högtryck - det kan kännas pressande.

Min ståndpunkt i livet har varit att klara av att stå på egna ben, ha min egen försörjning - inte vara beroende av någon annan. Livet kan ta en hastig vändning, vi vet inte hur vår morgondag ser ut - och som arbetslös gäller kriteriet - Ensam Är Stark.

Och mantrat är  - jag är varken hopplös, sysslolös eller värdelös - utan endast arbetslös.

//Lena