JAG ÖNSKAR att jag kunde säga att det är arbetslösheten och inte arbetsförmedlingen som suger musten ur mig ibland, men det vore en lögn. Det känns som ett krig där jag försöker följa min väg i livet och dom försöker tänka ut strategier för att få mig bort från den. Istället för att vara en vän på vägen som stöttar och hjälper gör dom allt dom kan för att sakta ner mina steg, eller rent av tvinga mig av vägen. Som tur är har jag styrkan att inte vika av och dom rätta verktygen för att hålla mig stark, men jag tänker på alla dom som inte har det, som inte orkar, som ger upp. Varför har samhällsapparaten blivit så tuff, så oindividuell? Det gör mig lite ledsen men samtidigt ännu mer stark i min övertygelse om att jag gör rätt.

I hela mitt vuxna liv har jag tagit hand om sjuka människor och samtidigt sett sjukvården bli allt tuffare mot människorna. I Sverige måste man vara stark om man är sjuk, för att orka  kräva sin rätt till behandling. Precis som inom alla andra områden i samhället ska allt färre hinna allt mer på sin arbetsplats, så även inom sjukvården. Men inom sjukvården drabbas alltid en tredje part, den sjuke som inte orkar kräva sin rätt. Och även jag som sjukvårdspersonal drabbas, av en konstant känsla av att inte räcka till. Jag hinner ju alltid bara göra det absolut nödvändigaste, vårda den fysiska sjukdomen. Effektiv och professionell ska jag vara, tid att bara finnas för en patient en stund finns inte, ta hand om det psykiska måendet får någon annan göra, och då menar jag inte psykiatrin för sånt har inte dom tid med. Du måste vara svårt psykiskt sjuk för att få hjälp inom psykiatrin och även där får du bara första hjälpen, resten ska du helst klara själv, hemma. Sjukvårdsekorrhjulet snurrar allt snabbare under besparingens piska. Detta ekorrhjul utan vare sig handbroms eller nödbroms orkar jag inte vara en del av längre. Jag har lämnat den världen och tänker inte ångra mig, jag är snarare glad att jag lyckades hoppa av i tid och utan att skada mig i fallet. Jag inbillar mig inte att min väg kommer att vara asfalterad och gropfri, det önskar jag inte heller, det är nog snarare en okänd grusstig som slingrar sig framåt och jag ser inte bakom nästa krön. Däremot vet jag vad som väntar mig i målet, och dit tänker jag nå i vilket skick stigen än befinner sig. 

Jag ser en mottagning för friskvård och livsstilsförändringar. En mottagning där varje människa känner sig välkommen och rofylld. En plats människor vill återvända till. En plats där människor stärks och blir mer redo att möta det hårda samhället utanför. En arbetsplats och en arbetsmiljö där jag mår bra av att vara.

Jag är helt övertygad om att detta inte är en utopi, detta är ett realistiskt mål och det är MITT mål. Det kommer att krävas hårt arbete, jag kommer med all säkerhet att ramla och skrapa knän och händer, men jag kommer också att resa mig varje gång och fortsätta vägen fram. Jag strävar inte efter rikedom, jag strävar efter frid i själen. Solen skiner, stigen slingrar sig över skog och äng, fåglarna kvittrar och bäcken porlar. Jag har kängor på fötterna och min vandringsstav. Jag är redo. Nu går jag.

//Angelica