På min promenad hör jag plötsligt ett högt surrande, stannar upp, ser mig omkring. Ser ett träd i vårskrud fullt av svärmande bin och humlor. Så vackert, nästan smärtsamt.

Karin Boye får hjälpa mig med orden...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger.

Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

                            och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de änslades för färden - 

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                   som skapar världen.

Ur diktsamlingen "För trädets skull"

Satt i mitt bo, tvekade länge,

kastade mig ut, var rädd att falla.

Nu är jag som lärkan, högt uppe i skyn.

Vilar på vinden, vingarna bär

Konstaterar med förvåning 

att jag kan göra så här...

//Angelica