Det är lätt att slås ner och tappa både självkänsla och självförtroende när man är arbetslös. Att ha en sysselsättning, ha en arbetsplats att åka till och tillhöra en gemenskap är viktiga faktorer. Det gäller att tro på sin egen potential och inte helt tappa bort sig vilket kan vara svårt. Det jag har märkt under den tid jag varit arbetslös är att dagarna kan vara otroligt skiftande i hur stor tilltron till mig själv är. Ena dagen är självkänslan på topp och jag känner att allt kommer att lösa sig, jag har planer och idéer om hur det ska gå till, min hjärna spottar fram en massa lösningar och jag söker jobben som jag absolut inte ens skulle överväga att söka dagen efter....för då är självkänslan i botten och allt känns hopplöst och nattsvart. Hur kan det komma sig......jag har liknat det som att jag hoppar bungyjump, när gummibandet tänjs ut och jag åker ner i botten och sen upp igen, ner i botten...upp igen. Detta är otroligt energikrävande, men så är det väl när man inte har riktig kontroll, när ens liv ligger i händerna på....ja på vadå? Jo, hos mig själv...för det är ju bara jag själv som kan se till att det kommer till en förändring och då gäller det verkligen att ha energi och tilltro - samtidigt som jag håller på och hoppar bungyjump! Det är inte lätt detta och det värsta senariot är om det fortsätter så här, alltså fortsätter i arbetslöshet. Det är något som jag absolut måste bryta mig ur innan det är försent, för självkänslan, självförtroendet, tilltron, energin, lusten, orken....ja, gud vet allt vad som minskar i takt med att dagarna som arbetslös ökar. Så viktigt det är att ha ett arbete, en sysselsättning för oss människor. Men, det är ju inte bara själva sysselsättningen som är viktig - det är ju helt krasst ens ekonomi, den egna försörjningen det handlar om också, för det går ju inte att ha något utsvävande liv med a-kasseersättning. Och när jag var hos Arbetsförmedlingen förra veckan informerade min handläggare mig om att aktivitetsstödet som börjar gälla för mig under sommaren är ännu lägre än a-kasseersättningen. Så det är bara att bita ihop och inse att den lön som jag en gång hade och är reducerad med två tredjedelar ska ner ytterligare ett snäpp - häpp!

Det är en tuff tillvaro detta och samtidigt förstår jag också att jag inte har det sämst. Det finns regioner i landet där det absolut inte finns några jobb alls att söka, där industrier har lagts ner, där utflyttningen är stor, där all utveckling har stannat - där båda föräldrarna i familjen är arbetslösa och sitter med belånade hus som ska betalas. Hur klarar de sin tillvaro? Hur mår de? Den stora kvoten av ungdomar här i landet som inte kommer in i sysselsättning, som har studerat färdigt eller som inte vill/har förmåga att studera. Hur har de det med tilltron till framtiden? Tror de på sin potential och kapacitet alls?

Ja, det är lätt att knäckas, att brytas sönder och tappa bort sig under en arbetslöshet. Och det är svårt att plocka fram sina styrkor. Jag önskar att jag hade ett bra recept för hur jag ska behålla tilltron till mig själv alla dagar - utan att behöva åka upp och ner i ett gummiband.

Men, jag har bestämt mig - detta kan inte fortgå så värst länge till...jag kommer att klippa bandet och kasta mig ut. Var och hur jag landar får vi se - jag hoppas att jag landar hyfsat mjukt.

//Lena